1984 - hårdrockshistoriens bästa skivår?

...allvarligt, finns det något skivår i hårdrockshistorien som är bättre?
Jag vet inte om det.
Jag menar.. tänk hur kandidaterna till det årets topplista skulle se ut..(!)

 

 

Detta utan inbördes ordning, förstås, och egentligen bara de jag sådär kom på rakt av (vill man addera kandidater som jag egentligen inte håller lika högt så får man addera skivor som...

• Ratt "Out Of The Cellar"
• Quiet Riot "Condition Critical"
• Queensryche "The Warning"
• Venom "At War With Satan"
• Europe "Wings Of Tomorrow")
• Anthrax "Fistful Of Metal"
• Bathory "S/t"

Och ändå släppte inte akter som AC/DC, Accept, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Rainbow, Aerosmith, Def Leppard, Motörhead, Thin Lizzy eller Michael Schenker Group (MSG) något det året, medan akter som Helloween, Testament, Megadeth och Kreator ännu inte hade sparkat igång och kom med sina debuter året efter.

Bara att erkänna.
80-talet var vansinnigt bra musikaliskt, och jag utmanar er att hitta ett bättre år än 1984...!

Citatet: Ritchie Blackmore

Deep Purple är aktuella med en nya platta, den första på ett helt knippe år - och förstår jag saken rätt så är den mer än lovligt bra. Den finns inte på Spotify så jag har själv inte hört den, men recensioner och uttalanden från de som har koll på plattan låter överraskande bra.
Så, varför inte landa Citatet denna söndag i en gammal klassiker, även om han numera inte tillhör just Deep Purple utan kör sitt egna lilla race i Blackmore's Night?

Den här gången ska vi dessutom starta med Citatet ganska tidigt i inlägget, så att vi utgår från det i vårt fortsatta resonemang. 

"Jag säger inte att jag är lika bra som Jeff Beck, men jag förstår honom när han säger sig hellre jobba på bilsamlingen än spela gitarr."
Ritchie Blackmore

Okej. 
Kolla på bilden. Den är tagen -73, och det där kan få mig att fundera lite över hur gitarrhjältar kan stiga och falla så mycket. Vem som är "hetast".
För egentligen är det ju såhär: Ritchie Blackmore var en gång i tiden den man skulle slå. Den bäste av de bästa.
Den som ingen kunde rå på (och, om jag förstår det rätt med ett ego som matchade den inställningen). Han hade säkert i sin tur sina idoler som han skulle vinna över - det vitnar ju citatet ovan om, inte minst - men är det inte lite lustigt hur det kan ändra sig?
Nu är det väl ingen gitarrist i hela världen som anger Blackmore som sin förebild avseende gitarrspel?

Ska vi ta några fler exempel?

De här två lirarna heter Yngwie Malmsteen och Eddie Van Halen (snygga bilder va, svartvit är ju grejen!). De hetaste av de heta en gång i tiden - men nu?
Inte vad jag förstår.

och nu kommer frågan - vem är, egentligen, den man vill slå om man börjar lira gitarr nu för tiden? Vem är Den Store Gitarristen?
Finns det någon?
Jag är faktiskt lite tveksam till det, min känsla är att det nu finns så galet många fantastiska gitarrister att det istället har blivit lite så att ingen egentligen står ut på samma sätt som förr i tiden.
Eller har jag fel?

Tvekamp: Van Halen "1984" vs Whitesnake "1987"

Tvekamp. Det är så där sporadiskt förekommande, egentligen skulle jag nog vilja skriva en hel del sådana men det är en rätt så krävande sak. Tar tid och en del kraft i anspråk. I alla fall i vanliga fall, den här gången kommer vi att ställa två stycken skivor mot varandra som redan haft sin tid i glansen i serien Remasters, och det är dessutom två skivor som jag nästan kan garantera att alla ni som läser den här bloggen har hört.

Det betyder att mängden text kanske blir aningen mindre än i vanliga fall när vi laddar upp med en Tvekamp, och att det framförallt är ett mindre jobb att skriva den. Tror jag, så här innan jag börjar, vi får väl se hur det slutar med den saken. En sak som jag i alla fall inte vet är hur det ska sluta avseende segrare eller inte segrare, helt enkelt eftersom det är två skivor som jag gillar skarpt.... och det är två skivor med årtal som titel. Egentligen kom sig Tvekampssuget mellan dessa skivor eftersom jag läste på Facebook att Jarno (A Fair Judgement) med vänner skulle ha Hårdrockskväll och där en av kategorierna var årtalet 1987, och jag ansåg att just Whitesnake-skivan med samma titel var självskriven. Kanske skulle man orka göra en Tvekamp mellan åren i sig, men då blir det en större apparat och det orkar jag inte riktigt med. Ni får nöja er med detta, och det är ju inte illa ändå tycker jag. ”1984” av Van Halen eller ”1987” av Whitesnake?

Då så. Sista noteringen då - de versioner som jämförs är nästan de två remastrade varianterna som tidigare varit med i Remasters-serien.
Nästan.
Men inte helt.
"1987" har nämligen den egenheten att den versionen har kastat om låtordningen. Man inleder inte med "Still Of The Night", man har strukit "Don't Turn Away" och det är allmänt ingen ordning alls. Jag är lika frigjord som the next guy, men där går gränsen.
Ska det jämföras sammansättning av skivan så MÅSTE det ju vara den klassiska ordningen, inget annat duger.
Däremot finns det ju en kort Rond som handlar om ljud. Där har jag valt att ta de remastrade versionerna i båda fallen, för att ändå lite ordning på det...

Rond 1 – Omslag

Vår vana trogen startar vi Tvekampen med den första anblicken, det som möter ögat. Omslaget. Som vanligt delas poäng ut i skalan 1 till 5, där 5 är toppnoteringen, och alla ronderna summeras mot slutet. Den första ronden är också ganska enkel att sätta på poängkartan, vill jag påstå. Jag anser i och för sig att de båda omslagen är relativt klassiska, men måste samtidigt erkänna att Whitesnake svarar för en rätt trist sak – speciellt i jämförelse med vad man presterat tidigare (jämför ”Saints & Sinners” med detta, till exempel, så ser man vad bandet egentligen är kapabla till...). Van Halen briljerar här, detta omslag är ett sånt där som står ut när man tittar tillbaka på skivhistorien, och jag gissar att det nästan inte finns någon rocker som inte sett omslaget och kan placera det. Härligt passande dekadens och uppkäftighet!

”1984” – 5

”1987” – 2

Rond 2 – Inledningen

”1984” har nio låtar, om man räknar med inledande introt/oljudet som också är titelspår. Enkelt fördelat ger det alltså tre spår i vardera fasen inledning, mittparti och avslutning, och av dessa tre faser är inledningen den klart starkaste. Jag gillar faktiskt oljudet ”1984”, det ger mig nostalgiska vibbar och minnen, och jag tycker det övergår snyggt i en av världens mest sönderspelade låtar, ”Jump”.  Ändå sätter den låten alltid ett flin i fejset på mig, och eftersom trion som inleder skivan kompletteras med finfina ”Panama” så är det faktiskt max poäng på Van Halens start på plattan. Fortfarande, efter alla dessa år och alla dessa spelningar, så håller det! Whitesnake då. ”1987” innehåller 11 spår, så där får vi fördela efter bästa förmåga och hamnar i 4 spår på inledningen, 3 i mitten och 4 i avslutningen. Det känns väl symmetriskt och bra, och tittar man då på just inledningen så är det ”Still Of The Night”, ”Bad Boys”, ”Give Me All Your Love” och ”Looking For Love” som ger laguppställning, så att säga. Personligen tycker jag inte det finns så mycket mer att säga heller, de låttitlarna säger det mesta på egen hand.

”1984” – 5

”1987” – 5

Rond 3 – Mittpartiet

Här fortsätter jänkarna inte lika starkt. Relativt anonyma "Top Jimmy" och "Drop Dead Legs" gör "Hot For Teacher" sällskap, och totalt sett är det förstås ett rejält kliv neråt efterden briljanta inledningen. Jag skulle vilja säga att det är det sistn'mnda spåret som håller sektionen uppe, men ändå. 3? 3!

Britterna (om man nu fortfarande kan kalla dem vid det här laget i deras karriär, de har ju liksom glidit in i amerikaniseringen...) svarar starkare.  "Crying In The Rain", "Is This Love" , "Straight For The Heart" och "Don't Turn Away" . En helt annan jämnhet, en helt annan nivå, och även om man kan skratta lite åt lyriken (det är ju faktiskt mer hjärta och smärta än vad dansbanden klarar av att prestera) så är det verkligen inget fel på låtarna. Klassiker hela högen, och jag vill utdela närapå full pott trots att kanske "Don't Turn Away" inte är dte starkaste spåret bandet presterat.

"1984" - 3

"1987" - 4

Rond 4 - Avslutningen

"1984" avslutas med trion "I'll Wait", "Girl Gone Bad" och underskattade och ganska svarta "House Of Pain". Bättre än man tror när man ser titlarna, men ändå rätt långt från de höjdpunkter som Van Halen ändå är kapabla till. Festrock av ordinärt slag, till slut.

"1987" svara med knippet "Children Of The Night", "Here I Go Again -87" och "You're Gonna Break My Heart Again". Mästerligt, förstås, och inte mycket att fundera om. Låtmaterialet är verkligen förstklassigt!

"1984" - 3

"1987" - 5

Rond 5 - Monsterhiten

Det finns väl ingen som inte har hört Van Halens "Jump". Stundtals sönderspelad, spridd i alla möjliga och omöjliga sammanhang så är det nästan sinnebilden för en riktig monsterhit. Det går nästan inte att tänka på bandet utan att tänka på låten - och, vänner, det luriga tycker jag är att låten faktiskt fortfarande, efter alla dessa år och varv, klarar av att sätta ett leende i ansiktet på undertecknad. Snyggt!

Whitesnakes svar är en av de låtar som räknas som det årets bästa - och som av bandets ledare David Coverdale beskrivits som den ultimata Whitesnakelåten med sin lugna start och sin episka avslutning. Ironiskt nog är det även en låt som egentligen inte kommer från den här skivan, utan som såg dagens ljus på tidigare "Saints & Sinners".

ja, vi pratar om "Here I Go Again -87", som nådde förstaplatsen på USA-listan och väl får räknas som än monsterhit även den. Den kanske inte är riktigt lika intimt förknippad med bandet som Van Halen/Jump-kopplingen är, men det är en bättre åt i sig. Tycker jag.

Topp på båda, förstås!

"1984" - 5

"1987" - 5

Rond 6 - Bandet

Det är ju Van Halens klassiska sättning som står för leveransen. Eddie och Axel Van Halen, Michael Anthony och David Lee Roth var en perfekt mix när det begav sig, och man hade rätt bra stabilitet i bandet trots de snabba framgångarna och (framförallt frontfigurens) partajjande framtoning. Eddies gitarrspel lyfte nästan på egen hand en helt ny gitarrspelande generation (många är de som anger "Eruption" som anledning till att man plockade upp guran från första början, även om just den låten inte finns på den här plattan...), och jag tycker att rytmsektionen med brorsan Alex Van Halen samt Anthony är finfin. Att Eddie bröt med Anthony så småningom var en miss, och jag tror att det är den sistnämnda som kan gå med högburet huvud... men det är en annan historia.

Bandet är i alla fall väldigt väl sammansatt, med precis rätt fond för att låta David Lee Roth spexa i framkant. Det är, trots yvigheten och livsglädjen som är så närvarande på den här skivan, en balans i bandet.

David Coverdale har den här gången med sig parhästen John Sykes som stark man. Han hanterar gitarren med absolut ackuratess, medan övriga medlemmar är mer anonyma. Neil Murray hanterar basen, Aynsley Dunbar trummorna, och det var väl lite så det var för just Coverdales band då. Roterande medlemmar. Här har han dessutom lite gästspel av Don Airey på keyboard, Adrian Vandenberg, Dann Huff och Vivan Campbell som kommer in och lägger lite gitarr för att addera röran. Visst gör de allt bra, men det är ju inte stabilt, liksom.

Det är bara Sykes (du har väl koll på bland annat Blue Murder-plattan den mannen står bakom?) och Coverdale som är motorn och kreatörerna.

Allas insatser är bra, men det kan förstås inte bli full pott för sådan obalans i bandet.

"1984" - 5

"1987" - 4

Rond 7 - Frontmännen

David vs David. Ingen Goliath i sikte, men ändå två jättar på scen.

Det går liksom inte att komma runt dem om man vill titta noggrannare på akterna och dessa skivor i fråga. 

David med Lee Roth i efternamn är spexaren, showmannen. Han kanske inte har den bästa sångröst du hört i hela ditt liv, men det går inte att förneka att det passar väl till musiken.

Jag kan faktiskt, spontant, inte komma på någon annan sångare som har en bättre match just där, just då.

Det är lite tvärtom med Coverdale. Här, vid den här tiden, smiskar han ju fan nästan alla sångmässigt. Det är lätt att glömma det när man ser och hör det kraxande karl'n numera står för, men då.. herrejisses, vilken pipa! Visst är han också en erfaren och stor showman och frontfigur som leder bandet på scen, men det är inte samma "over the top" som med namnen i Van Halen. Ändå. Två giganter, faktiskt, och jag är helt övertygad om att dessa båda skivor inte alls nått de framgångar man faktiskt nått utan att just dessa två herrar varit inblandade.

"1984" - 5

"1987" - 5

Rond 8 - Ljudet

Dags att återupprepa då, det är de remastrade versionerna som skärskådas här, och här ska jag vara ganska fåordig.

jag gillar båda, men på olika sätt.

"1984" har en klarhet och lekfullhet som jag tycker passar bra till låtmaterialet.

"1987" har lite tyngd i sig och känns påkostad, om än lite daterad. Det passar ändå bra till låtmaterialet här med. Helt klart oavgjort.

"1984" - 4

"1987" - 4

Rond 9 - Skivans vikt

Ja, inte vikt i gram då, utan skivans vikt i hårdrockshistorien.

Vad har den, egentligen, spelat för roll?

Van halen slog ju faktiskt igenom med sin självbetitlade debut, inte med den här given. Och Whitesnake var förstås etablerade redan innan, även om det kanske var denna platta som vann Nordamerika för dem.

Rent krasst är nog viktigheten för "1984" intimt sammanknippad med superhiten "Jump". Och den har haft enorm betydelse för hårdrocken, vill jag tro. Den har lurat många ovetande ungdomar in i en spiral av eskalerande hårdhet, musikaliskt, vill jag tro.

Ändå. Skivan "1984" är viktig, men inte helt avgörande. Det är inte en "Back In Black", "Paranoid" eller "Number Of The Beast".

Det är ju inte heller "1987", i ärlighetens namn. Whitesnakes fans är dessutom delade i två läger, de som gillade bandets mer bluesiga sound som fanns innan och de som vanns med den här skivan (dragit till sin spets då, det finns förstås massor av fans som jag, som gillar båda varianterna). Här är det mer kommersiellt 80-tal, mer anpassat för arenor, och det är väl kanske anledningen till att låtarna fortfarande spelas live (fast sångaren kanske egentligen inte klarar av att sätta tonerna längre...), och jag tycker att skivan placeras ungefär på samma nivå i vikt. Aningen lägre kanske, men ändå på samma platå. 

Verkligen inga dussinskivor ändå, någon av dem.

"1984" - 4

"1987" - 4

Rond 10 - Min känsla
Jaha vänner, vi är framme vid den sista ronden.
Den där jag försöker beskriva lite av det där luddiga med skivorna. Hur de står hos mig.
Van Halen har en speciell plats eftersom min äldsta kille verkligen går igång om pappa spelar just "Jump", och det är svårt att racka ner på den känsla som infinner sig när man ser ens förstfödda rocka loss järnet i ett vardagsrum.
En sån skiva kan man liksom inte annat än att se på med varmt hjärta.
Ändå, jag har själv fantastiska minnen till den, men inte hela skivan.
Jag minns ju mest A-sidan, från den tiden när min morbror hade den på vinyl, och därför stannar den här rondens poäng på 4.
Vitorm däremot... där är det fullständig frigörelse som gäller för mig.
-87 gick jag precis i sjuan, men inte tror jag att den kom till min kännedom förrän senare inte. Vill minnas att det var en kille vi kallade Rocky (som hade dubbla träningsbrallor för att han fått för sig att han hade smala ben... ingen annan tyckte ju det, men det är en annan historia, det där med hur man uppfattade sig själv i högstadiet) som introducerade den, men ändå.
Jäklar, vad jag har spelat den.
Den gamla versionen, med rätt ordning på låtarna...

"1984" - 4
"1987" - 5

Sammanställning
 Okej, vad tror ni då?
Det känns väl, under resans gång, som om den nyare skivan har tagit några poäng fler lite här och där, och torde ha ett övertag, men låt oss räkna samman:

"1984" - 43
"1987" - 43

???
Va?
Oavgjort?!?
Vad fan?
 Det trodde jag inte på en miljon år, varken innan eller under tiden jag skrivit.
Trodde nog att Whitesnake skulle avgå med segern i kampen mot Van Halen, men det är ju inte första gången som en sådan här skärskådning ger överraskande resultat för undertecknad. Man tror man vet, men egentligen...

Nå. Tydligen är de lika bra, "1984" som "1987".
Märkligt!

Veckans Citat: Eddie, David & Sammy om Van Halen

Reunion is a bitch. Typ.
Jag gilalde ju inte Van Halens återförening "A Different Kind Of Truth", men det ger ju en alldeles glimrande start till Veckans Citat och den nya höstsäsongen.
Det blir, som vanligt, elakheter, låttexter, finurligheter och dumheter i enda röra - och vi börjar med lite av ett vådaskott i flerform. Här har du tre citat som i sitt sammanhang blir rätt roliga...!

"Jag försökte styra bandet i en riktning jag ansåg lämplig.
Roth ville styra bandet åt Las Vegas-hållet. Och där är han nu."
Eddie Van Halen, Van Halen

"Ibland sa jag "Vet ni vad Voltair sa?" till grabbarna i bandet, bara för att förvirra dom.
Dom trodde Voltaire var en dammsugartillverkare."
David Lee Roth, Van Halen

"David var helt lysande i Van Halen. Han var en av de bästa på att vara Mr Rock Star.
Men det är läskigt att se en kille som fortfarande försöker vara det tjugo år senare - med peruk."
Sammy Hagar

Underbart.
Erkänn att ni tycker det är bra att vi är igång med den här serien igen, ni har saknat den. Kanske inte bilden på Hagars brallor ovan, men citaten. Eller hur?

Recension: Van Halen "A Different Kind Of Truth"

Van Halen anno 2012, en riktig familjefest. Den enda som inte bär efternamnet är sångaren David Lee Roth, och denna återförening kan egentligen sammanfattas på med ett knippe frågor och svar:
Kan Eddie Van Halen spela gitarr? Ja.
Har David Lee Roths röst tappat en del av sitt omfång? Ja. Den låter stundtals riktigt trött om man jämför med glansdagarna.
Finns det någon anledning för andra än Van Halen-fans att bry sig om "A Different Kind Of Truth"?
Nej. Inte nämnvärt.
Jag gillar ju bandet, framförallt att de alltid haft en form av sorglöshet som en naturlig komponent i sin musik, så för mig och mina likar finns anledning att kolla närmare på vad som bjuds på denna återföreningsplatta.
Och det är ganska blandat.
Skivan öppnar relativt starkt, inledande "Tattoo" är en sån där låt som inte känns speciellt märkvärdig första gången man hör den, men som ändå sätter sig och får en att nynna på refrängen i efterhand. Febrigt intensiva "She's The Woman" är också helt okej, likaså "China Town" och "Blood And Fire".
Grejen är att det blir mest så.
Okej.
Och det funkar ju förstås inte riktigt på en hel skiva. Det finns dessutom lite för många svaga spår för att det ska hålla styrfart över 13 låtar. "Bullethead" är i och för sig helt okej, men det är en låt som jag anser vara under Van Halens värdighet och den luktar fritidsgård, en sån där låt som vilket lokalt band från Skellefteå hade kunnat prestera. "HoneyBabySweetieDoll" är rent skräp, och det är tur att det i slutet tar sig lite med sköna "Outta Space" och "Big River".
Sista låten kanske ändå förklarar skivan bäst, i alla fall med sin titel.
Den heter "Beats Workin´".
Och det är väl det allt egentligen handlar om.
Att slippa jobba.
Att överkomma drogmissbruket (för Eddies del då). Att begrava all ont blod efter splittringen med basisten Michael Anthony (som ju som bekant ersatts av Eddies tonåring till son, Wolfgang, och själv spelar med forne Van Halen-vokalisten Sammy Hagar i Chickenfoot). Att komma ut på vägarna och fortsätta dra in pengar genom utsålda shower i USA.
Och det kan ju vara helt okej, "A Different Kind Of Truth" saknar som sagt inte ljuspunkter.
De är bara lite luriga att upptäcka eftersom de inte har en chans mot bandets gamla gnistrande örhängen.
För så är det ju.
"A Different Kind Of Truth" kommer kanske att bidra med en låt till en setlista, eller två - och det mest för att bandet vill spela något nytt. Fansen kommer att köpa skivan (hej, jag gjorde ju det också!), men inte bry sig om de får höra något av den live.
Så - gillar du Van Halen ska du kolla in plattan. Om du nu inte redan gjort det. Det känns nämligen som om de som väntat på skivan redan köpt numera, det var ju ett tag sen den landade på skivdiskarna, och jag förutspår att den kommer att återfinnas i reabackarna ganska snart.
Frågan är då - plockar du upp den då?
Precis som inledningen antyder finns facit i en fråga och ett svar.
Gillar du Van Halen?
I så fall tar du tillfället i akt. Om svaret är nej så finns ingen anledning att försöka ge sig på det nu.

Bästa Spår: ...får nog bli dött lopp ändå, det är bäst i början. "Tattoo" och "She's The Woman", som i sitt sound är helt olika.

När det gäller betyget är det inte mycket att bråka om, tycker jag. Speciellt inte med förklaringen av betygsskalan. Låt oss läsa innantill: 2: Godkänt. För fans & samlare.

Van Halen "A Different Kind Of Truth" - 2

Maj/Juni 2012 - Ahhhhhhhh.... Overload!!!

Okej, kan vi vara överens om en sak?

Maj och juni 2012 kommer antagligen att gå till historien som en av de musikintensivaste perioderna någonsin. Så mycket fantastisk musik som släpps nu är rent av kriminellt, och det är inte helt lätt att hinna med i svängarna direkt...

Sen tidigare denna period försöker jag assimilera Paradise Lost, Soen, Accept, High On Fire, Black Breath, Alcest, Odyssey, Lakei, Unleashed och Van Halen in i min skivsamling, och det finns inlagda beställningar på Huntress och Moonspell. Fint så, det räcker långt till många timmars fantastisk lyssning och en hel del recensioner.

Sen landar nya Close-Up i lådan, och då slås man av hur galet mycket bra musik som jag antingen just missat, eller som ligger runt hörnet.

Kolla in "måste-köpa"-listan...

Ni fattar va?
Det kommer att kosta stål. Det kommer att kosta blod. Det kommer att bli bra.
Sound Pollution och Record Heaven - here I come!

Ska vi avsluta det - och sparka igång lördagen - med lite video?
Låt oss. Grand Magus och Kreator, måhända?



...inte illa, eller hur? Nu saknas det väl bara att man upptäcker en ny kärlek mitt i alltihop. Musikaliskt, då, vill säga. På det privata planet känns den delen helt klar sen tidigare...

Remasters: Van Halen "1984"

Okej, Van Halen slog igenom med sin självbetitlade platta - men deras ledmotiv och största hit är givetvis "Jump" från plattan "1984". Det finns nog knappt någon i västvärlden som inte känner igen den låten, och det är för min del rätt svårt att inte få ett flin på läpparna när jag hör den.
"1984" startar dessutom på ett alldeles storartat sätt. Stämningsfulla introt som gett skivan sin titel leder in i just "Jump", som sedan följs av rockdängan "Panama" (med sitt enkla men ändå geniala riff).
Skivan innehåller dessutom ytterligare en av bandets riktigt stora hits "Hot For Teacher" (med sitt nerviga och lite punkiga anslag) som ett par doldisar som är bättre än vad du minns...
....men det är ändå inte därför som vi denna gång ska lyfta fram Van Halen "1984" i remastersserien.
Det har istället med omslaget att göra, samt min äldsta sons relation till skivan.
Han kallar dem "bebisarna", och säger att "pappa, bebisarna - det är min favorit!".
Det är givetvis "Jump" som fått in honom på detta spår, och eftersom omslaget är så vansinnigt briljant så funkar det lika bra för honom när det gäller att "hitta" skivan som det gör för mig när jag vill ha en omedelbar reaktion på en sinnrikt konstruerad bild.
Den oskydliga bebisängeln som inte bara röker, utan framförallt håller ciggen och poserar precis som en vuxen som sitter i en bar.
Briljant!

Musikaliskt behöver man kanske inte säga så mycket. Van Halen spelar glad musik som gjord att festa till, eller kanske som sällskap när man åker cabriolet genom sommarnatten. Inga överraskningar där, mer än att kanske "Drop Dead Legs", "Girl Gone Bad" och "House Of Pain" är rätt mycket bättre än vad man tror om man går på minnena från när skivan kom.
Extramaterialet på den remastrade versionen uppgår till prick ingenting.
Det gör heller inget.
Som inkörsport till den tyngre musiken är skivan däremot helt essentiell.
Bebisarna, för bövelen.
Hur bra som helst!

Recension Lakei och en svada av ord...

 Hej där!
Det har varit månadsskifte. Det var igår. Antagligen var du ute och protesterade, så du läste inte denna blogg - och lika så bra var väl det. Ingen uppdatering. Jag hade inte tid eller ork, inte för att jag var ute och protesterade (men det borde man nog, alltid finns det något att rasa mot...), utan för att jag fixade på tomten hemma. Grillpremiärade. Drack lite rödvin till. Bråkade med barnen. Det vanliga....
Hur som helst - det här blir ett blandat inlägg.
Först ut - månadsskifte innebär som vi alla vet nya recensioner på Werock.
För egen del har jag skrivit ner mina tankar om Lakei, en skiva jag inte tycker att du ska missa om du gillar sludge/doom/black, eller för den delen har drabbats av plötsliga vårkänslor du behöver bota. Recensionen finns här, och givetvis är det inte den enda.
Janne går i spinn över Accept, Henrik delar ut maxbetyget (!) till Borgnagar och resten av plattorna finns i en fin samling här.
Fint så.
Nu ska vi prata om något annat - nämligen Deutchland och Blogger.
Jag var ju där i helgen.
Tyskland alltså, inte Blogger.
Och, som du kanske märkte så gick bloggen i kaputt.
Blogger har genomfört någon form av uppdatering (som bland annat inneburit att det är inte så lite lurigt att göra ändringar i utseendet på sidan..), och i samband med det så har allt varit knas.
Veckans Tips Little Caesar publicerades först inte alls, och sen kom det ut som schemalagt. Men utan innehåll. Det som skrivits är helt borta, väck, tomt.
Surt. Dessutom verkade det som om alla inlägg som skrivits sedan tidigare (jag jobbar med några veckors framförhållning avseende Veckans Tips, Live! och Remasters) var borta, och ingen Live!-skiva publicerades i söndags.
Jag var rätt så jävla arg, faktiskt.
Och så, imorse, så kom allt tillbaka (ja, utom Little Caesar då, det får du vänta på... ska skriva om det och återkommer till den skivan vad det lider under våren/sommaren...eller hösten eller så), så då finns helt plötsligt ett Live!-inlägg från i söndags.
Wolves In The Throne Room "Live At Roadburn". Läs det!

Ok. Slut med Blogger nu, det verkar ju funka. Istället - Tyskland.
En bra resa. 33 grader i lördags (!!!!), och en dag som tillbringades med världens längsta shopping/öldricknings/grillnings-äventyr.
Alla köpte saker. Även jag. Beskåda resultatet:

 Unleashed "Odalheim", Paradise Lost "Tragic Idol" och Van Halen "A Different Kind Of Truth".
Fin blandning!
Annars kan man säga att det var detta som gällde:

 Tysk öl. Kall. God. Passar bra till bratwurst.
Fast ändå var jag, som vanligt, fin och lugn. Minsta killen lyckades tajma denna tredagarsresa med något som kallas tredagarsfebern. Perfekt. Stökiga nätter, underbara flygresor...
Nå, nu är det klart. Kul var det. Skönt att komma hem också. Och, ikväll väntar ju en godbit extraordinaire.... In Flames live, på Debaser Slussen. Whoohoo!
Som extra läsning denna dag bjuder jag därför på lästips från denna kille - Anders Fridén.

Han skriver ju för Allt Om Whisky, och jag har inte bara snott en krönika rakt av därfifrån - jag kan även tipsa om siten. Där finns mer verk av just Anders. Dessutom missade du väl inte favoriten 3 Röster om senaste skivan "Sounds Of A Playground Fading"?
Bra.
Till sist - är du less på denna blogg så rekommenderas The Great Nasueas fortsättning på diskussionen om Huntress och kvinnor inom metal.
Vi ses!

Dagens ord: stök

Stökiga ungar i natt. Vaknade hela tiden.
Stökig första SM-final igår. Stryk så det sjöng om det dessutom.
Stökigt att ta sig till jobbet idag.
Stökiga uppgifter att ta sig an.
Dagens ord: stök.

Istället kan du ju fokusera på sammanställningen av vad som spelats mest denna vecka, den som finns till höger.
Ut från förra listan har Game Of Thrones åkt (klar med den serien nu, och undrar lite om det var någon som började kolla på "Alcatraz" i söndags...och om den verkar bra?), tillsammans med Red Fang, Nekromantheon, Shiftlight och Job For A Cowboy.
Nya på listan är Mythological Cold Towers och Van Halen, Vektor och Heaven & Hell. De sistnämnda kommer ju att belysas lite extra till helgen och efteråt - på måndag är det två år sedan Ronnie James Dio gick bort. Det blir lite tema på det, gissar jag, eftersom jag tänker en hel del på det. Är faktiskt fortfarande rätt nöjd med den krönika jag skrev förra året, så den kan du ju läsa så länge. I väntan på det andra.

Sist på listan över vad som spelas är ju SM-slutspelet i ishockey - men med tanke på hur jävla illa mitt lag agerade igår (och bra motståndarna var...) så kanske det är sista veckan.
Surt.
Man får peppa sig med annat då. Som att In Flames klubbturné dragit igång. Här har du Aftonbladets tankar om premiären, tillsammans med setlistan!

Veckans Citat: David Lee Roth, Van Halen

Van Halen är aktuella med en ny platta igen. Overkligt nog. Albumet "A Different Kind Of Truth" har ändå fått hygglig kritik, även om det väl inte kan mäta sig med debuten. Antar jag. Jag har inte hört den nya plattan än, men jag kan liksom inte tänka mig att de ska överträffa sina fornstora dagar... Van Halen och "Jump" är förresten just nu äldsta killens favorit. Vi åkte bil igår, jag och han, och skulle hämta söndagspizzan när den kom på radio.
"Pappa, det är här är min favorit. Det är bebisarna som spelar".
Klockrent.
Han har 1) börjat svara på min jävulska plan för musikalisk uppfostran, samt 2) noterat att omslaget på bandets "1984" mycket riktigt innehåller en bild på en bebis.
Bra så, och då kan vi väl låta David Lee Roth hålla låda i Veckans Citat?
Exakt.

"Jag har alltid velat irritera och störa folk i största allmänhet.
Och utgöra ett hot för kvinnor.
Och det här är ett av få yrken där du inte bara får göra det, utan till och med uppmuntras."

David Lee Roth, Van Halen

Ehh... ja... kolla på bilden bara, först. Tigerpyjamas. Ruggigt tajt sån.
Det där med att vara ett hot för kvinnor vete fan, men jag kan första störmomentet när jag kollar på bilden. Dessutom ska jag erkänna en sak...
Jag hade långkalsonger som såg ut nästan sådär när jag var kanske 10-11 bast.
Mamma hade sytt dem av något avlagt tyg.
Det var ju så det var i periferin av Skellefte på den tiden. Funktion var liksom viktigare än snygghetsfaktorn, speciellt på att plagg man hade under.
Kanske var det fel av mig dock.
Med tanke på Lee Roths popularitet kanske jag tänkte hel fel.
Borde nog kört byxless, och låtit dessa långkalsonger skina. Då kanske man varit poppis...

Sammanfattning av helgen

Helgen var skön. Kall, men skön. Så pass kall att jag inte sprang denna helg - softade lite hemma istället. Och var iväg och åt brunch (Stockholmsfenomen... innebär egentligen att man äter typ hotellfrukost till lunch och till en högra summa än vad som är vettigt) istället. Och drack ett glas vin på söndagskvällen. IKEA på lördagen. Det är ju ett jäkla ställe, hemskt att vara på, kostar pengar och dessutom innebär det en massa vansinnigt trist jobb hemma sen.
Men alternativet är ju ännu värre.
Vi behövde en grind till trappen hemma eftersom minstingen kryper - och då hade man alltså hamnat på typ Babyland annars. Där är de onda, genuint onda, så IKEA framstår ändå som relativt ok i jämförelse. Usch.
Nå, det fick ju lov att gå. Grinden kom upp. Ful är den, men den ska bara finnas ett tag.
Inte lika lätt att hålla koll på två ligister som det var med en ligist.
Den minsta är annars ganska trygg av sig. Han somnade prick som på bilden ovan i början av helgen. Det är rätt coolt. Att kunna somna sådär. Armar och ben överallt.
Förresten, kall och kall helg. Om jag fattade det rätt så hade brorsan -40 på lördagsmorgonen. DET ÄR KALLT!

Lördag, förresten. Då var det tydligen Melodifestival. Det såg jag inte den här gången heller, men förstår jag det rätt så var Dead By April med. Jag gillar inte dem, så alla ni som promotar dem (och då menar jag publicister, agenter och marknadsförare) genom att skicka videosnuttar och röstningsinformation och status på bandets underkläder och allt vad fan det nu har varit den senaste veckan - sluta med det! Det vore bra om de försvann. Både marknadsförarna och bandet, faktiskt. Och, på tal om underkläder och försvinna - jag såg att David Beckham lanserat kalsonger nu. Genom att visa sig mer eller mindre näck.
Alltså... är inte han en fjant, eller i alla fall en föredetting?
Vill man verkligen ha kalsonger med hans namn på, och funkar reklam med en sån snubbe utan kläder? Eller är målgruppen alla pojkars flickvänner?
Jag fattar inte riktigt det där, faktiskt. David Beckhams attraktionskraft på de flesta snubbar känns inte speciellt hög. Fast, å andra sidan, jag har ju noll koll på fotboll.
Tror inte jag kan nämna en enda förutom Zlatan i det svenska landslaget ens (för..Zlatan ÄR väl med?). Så, ja, kanske är Beckham stekhet och jag fattar inget. Som vanligt.

Fotboll förresten. Superbowl gick ju inatt. Jag kollade prick inget. Snarkade istället.
Men NY Giants vann. Det trodde jag verkligen inte!

Även barnen har varit rätt trötta i helgen. Det är bra. Efter en intensiv hemma-Gladiator-tävling på lördagen där äldste killen M fuskade för att vinna (han tar verkligen efter pappa...) så hann jag och hustrun med lite film i helgen. Jägarna 2. Den var väl sådär. Och den här filmen.


Den var mer än sådär. "Horrible Bosses". Riktigt kul, faktiskt, och precis sådär skruvad som jag gillar komedier. Annars fortsatte suget efter lite TV-spel, men...ja...alltså, efter en heldag i familjelekens tecken (som startar i svinottan) och med ett par nätter med stökande barn så pallar jag fasen inte. När väl resten av familjen är redo för sängen så gäller det mig med.
Läste lite i en helt meningslös bok. Thomas Bodström "Lobbyisten". Rätt så jäkla dålig, oavsett min eventuella politiska åsikt. En "thriller" som handlar om valsiffrorna, hej och hå.
Det enda bra med den är att typsnittet är stort som Afrika och man inte behöver koppla på hjärnan

(fasen, det är lite bittert idag, detta inlägg känns en aning ilsket.. känner ni det?)

Det har faktiskt inte blivit så mycket musik heller. (Kanske är det därför det ligger lite latent ilska i texten?). Magnus var på Copperfield som ska köra live hårdrock varje lördag och spanade in detta gäng. Distorted Belief!

Bra, tydligen. Det tror jag. Bandet (eller, rättare sagt, deras skivbolag Dozer Records - intervju med dem här) skickade lite provsmakningar på deras kommande skiva och ville skicka hela plattan när den väl kommit från pressning. Det har väl gått sådär med det, för ingen skiva har landat i lådan - och jag har fått besked om att dte strular lite.
Hoppas det lossnar snart, för smakprovet lät fint tyckte jag. Stockholmsdöds!

Förresten... lite musik blev det ju. I bilen. Min uppfostran musikaliskt avseende barnen fortsätter, och som ett led fick äldste killen välja mellan två skivor. Han valde denna:

Van Halen "1984", med barnvänliga och glada "Jump" som främsta spår.
Det roliga var sen att han väldigt gärna ville "lyssna på bebisarna".
Jojo.
Det är viktigt hur omslag ser ut....

Vardag idag igen. Synd det, helgerna går så förbenat fort...