Pretty in pink

Nej.
Jag har inte köpt en mankini som på bilden ovan. Jag tyckte bara att den var uppseendeväckande och kanske får er att haja till (erkänn att det funkade!?).
Dessutom tänkte jag ta en kort uppföljning på förra inlägget om Deafheaven och det bedrägliga rosa och glättiga omslaget till deras "Sunbather".
(detta, alltså)

Rosa, är alltså temat för inlägget.
Eller, till och med rosa som omslagsfärg men där innehållet (musikaliskt) är hårdare än flinta.
Det finns nog inte så vansinnigt många såna alster.
Accept "Metal Heart" har ju lite rosa i kanten på bilden, men jag vet inte jag. Tycker inte riktigt den kvalar in för en sån "pretty in pink"-sammanställning.
Dessutom ska det ju erkännas att jag är en smula färgblind, så det ger ju en extra dimension av felmöjligheter i en sådan sammanställning.
Det jag tycker är rosa kanske egentligen är... ja.. en annan färg?
hur som helst.
Spontant kommer jag på tre stycken skivor som borde kvala in ganska enkelt.

Lord Dying "Summon The Faithless", Morbus Chron "Sleepers Of The Rift" och Death "Leprosy" innebär två av tre ganska nya dessutom. Är det en nyare företeelse, det här med rosa omslag på stenhårda plattor? Rosa är det nya svarta?

Och - har du fler exempel? 

Lördagslyx: Tyskland- hårdrock och öl!

Lördagslyx.
En serie som verkligen legat i träda under lång tid på den här bloggen, men som jag har planer på att återuppliva lite sporadiskt. Grundtanken bakom serien är relativt enkel, och bygger på att undertecknad tar ett valfritt ämne och orerar om under en rätt lång tid.
Detta långa inlägg publiceras en lördagkväll, och med ett passande dryckestips så att du som läsare - om det passar - kan slå dig ned i soffan med ett glas och läsa lite meningslöst svammel sådär på kvällskvisten.
Hur det blir denna gång vet jag inte, det är lördag när detta publiceras men eftersom det är sommar nu så kanske du inte kollar den här bloggen speciellt ofta. Kanske är det måndag eller torsdag när just DU läser det här. I så fall får du köpa det, och istället bara tänka dig lördagskänslan. Lyxen.
Den här gången ska vi prata om Tyskland, hårdrock och öl.
Dryckesförslaget är alltså synnerligen enkelt: malt från Germania.
Det finns förstås en bredd däri, allt från enkla pilsner till veteöl, och du får själv finna din lisa för själen och vad som passar din smak.

Tyskland. Detta land som gjort sånt avtryck i historien. Fotbollsspelande, korvätande, läderbyxeklädda besserwissers med en magisk förmåga för organisation, mekanik, uppfinningsrikedom. Min hustru är född i landet, jag besöker det med jämna mellanrum och trivs där. Språket fungerar, jag förstår det mesta men pratar inte flytande (...stigande självförtroende i samband med en öl innanför västen ger dock rätt bra resultat på det linguistiska planet, och jag har oftast inga problem med att föra samtal med släkten där nere). "Snowroller" tillsammans med skoltyska tar en ganska långt.
Den här lördagen ska vi dock ge oss på vad Tyskland egentligen symboliserar för min del.
Hårdrock.
Öl.
Och vi ska kombinera det på mer eller mindre bisarra sätt.
Jag tänkte ge mig ut på en tunn gren genom att helt enkelt gräva djupt i min egen skivhylla såväl som i olika sorters öl, och stapla jämförelser och amatörmässiga noteringar om än det ena och än det andra. Förhoppningen är att du som läser och som har intresset i såväl hårdrock som öl kan hitta lite roliga kopplingar och/eller ett och annat tips.
Vi börjar dock enkelt. Standardiserat. Välkänt.

Du har sett dem. Du har hört dem och smakat dem.
De klassiska tyska ölsorterna som säljs ganska billigt, smakar helt okej och bygger på den enklaste av tekniker. Malt. Humle. Jäst. Rent vatten. Brygg öl.
Förvånar mig inte ett smack om du har mer eller mindre nostalgiska minnen från fordom när du var ung och drack öl med vännerna fast det kanske inte var helt okej.
Utomhus, på högtider som Valborg. Inomhus på Lucia, inte sällan med resultatet att du blev alldeles för full och inte riktigt kunde kontrollera allt (allt det där har i alla fall hänt mig, och rätt många av mina vänner och bekanta, så jag chansar lite här när jag drar er alla över en kam).
Smaken kanske bäst kan beskrivas som neutral, om man ska prata jämförelser med annan form av öl, och det är öl som faktiskt funkar rätt så okej till nästan vilket tillfälle som helst.
Grilla? Ta en DAB till. Fest? Löwenbrau funkar.
Det är också kopplingen till de skivor - eller, representanter för de grupper vars skivor - du ser på bilden. Jag hade tänkte ta fler, men det blev meckigt att stapla.
Helloween, Gamma Ray, Running Wild.
De flesta av oss rockers har någon form av förhållande till dessa grupper, och inte sällan är det från förr. Det kanske inte är det vanligaste som spelas nu när smaken och utbudet blivit aningen mer raffinerat och varierande, men det är faktiskt aldrig heller fel.
Som ölen på bilden.
Skivorna är "Heading For The Future" med Gamma Ray längst nere till vänster, sen Helloweens svit med "Keeper"-skivorna samt "Walls Of Jericho" innan högra kanten utgörs av Running Wild "Under Jolly Roger" och bandets överlägset bästa giv "Death Or Glory".
Det hade kunnat vara fler skivor här, och ett namn som Blind Guardian kommer förstås att vara nära till hands (fast det visar sig att jag faktiskt inte har något fysiskt ex med just dem, så det faller lite...), men gemensamt är att de liksom var hetare förr, när man (jag) var yngre.
Jag tycker matchningen med öl av den här sorten är alldeles utmärkt.
Som nästa bild också.

Om det i förra bilden fanns musik som ändå har en viss kant som möjligtvis inte tilltalar alla så är det på den här bilden musik som liksom inte går att ogilla. ja, det skulle vara Accept då, eftersom Udos stämma är lite speciell, men ändå. 
Du kan fasen få vem som helst att gilla det här, alldeles oavsett om man gillar hårdrock eller inte, speciellt om man adderar balladgiganterna Scorpions till mixen.
Accept, Scorpions och MSG (som är till höger) skrämmer liksom inte bort någon.
Precis som de två representaterna för lättdrucken tysk öl, Bitburger och Becks.
Det är öl som folk som inte gillar öl dricker.
En varm solig sommardag.
Svalkande.
"Bitte ein Bit", som det heter.
Det slinker ner, det funkar, det är verkligen den tyska motsvarigheten till en amerikansk masstillverkad Budweiser. Typ. Fast lite godare.
Jag dricker faktiskt inte den här typen av öl speciellt ofta. Lyssnar oftare på musiken, men jag gillar kopplingen ändå. Det där att det är lätt att tillgodogöra sig.
Så här långt har väl kanske varken dryckerna eller musiken chockerat dig eller stuckit ut speciellt mycket, men man kan inte ha ett inlägg om tysk öl och tysk musik som inte har med de här grupperna eller öltyperna.
Det blir ofullständigt.
Låt oss istället titta lite djupare ner i faunan!

På den här bilden finns en öl, fyra skivor.
Ölsorten är ett steg mot det mer genuina tyska, med mer fyllighet och smak.
Münchener, hovbryggeriet, levererar öl i en flaska som ser lite speciell ut, som smakar lite speciellt om man jämför med vad vi tittat på tidigare.
Jag gillar det.
Det är enkelt att få tag i (ordinarie sortiment på Systembolaget), men är en lite udda fågel.
Och för mig känns det här väldigt "äkta" tyskt.
Serveras med fördel i ett högt glas, skummande, och ger eftersmak av hur det känns om man är på plats i Tyskland och får en öl på en utomhusservering.
Skivorna är lite mer obskyrt även de.
Till vänster har du Wight med plattan "Wight Weedy Wight" och Voodoo Shock, två skivor som nästan varit Veckans Tips men ännu inte riktigt.
Die Knappen och Exumer har varit det, och jag tycker ändå att gemensamt för samtliga dessa tycker jag ändå är att det är ett steg bort från det mest uppenbara som man utanför Tyskland anser vara tysk musik.
Det är inte okända skivor, men ändå - hand upp alla som hört dem eller ens har koll på dem innan?
Hand upp alla som väljer Münchener när du plockar på dig saker på Systembolaget?
Jag gillar alla fyra skivorna också, precis som med ölen, och tycker det är ett bra steg in i den tyska myllan på något sätt...

Vidare!

Bilden ovan innehåller båda udda och vanliga saker.
Det är nästa steg under ytan om man jämför med de två första bilderna.
Musikaliskt bjuds du på typisk tysk musik som antagligen inte är okänd för dig som läser detta, men som kanske inte är vad gemene man har hört.
Kass bild blev det, men det kan jag inte göra något åt eftersom jag ju druckit upp ölen och inte kan skaffa nya (Veltins och Park Pilsner är gåvor från Stones efter att han turnerat i Tyskland)..
Det är i alla fall, nerifrån vänster och roterande klockvis:

• Primal Fear
• Axxis
• At Vance
• Masterplan
• Rage
• Warlock

Bra skivor alla, men kanske det minst intressanta i bilden.
Den här gången tycker jag att det är själva ölen som är intressantast.
I mitten en Störtebecker, kan köpas nästan var som helst i Sverige (och egentligen inte alls är i min smak, alldeles för söt). Den är flankerad av två stycken pilsner av klassisk tyskt snitt; Veltins och Park Pilsner.
Det är lite av grejen med Tyskland när det gäller öl - det finns liksom ingen hejd på hur många ölsorter det finns. Stort land, många bryggerier, lokala favoriter... men jäklar, vad alla har valt typ samma smak och stil?!
Lättdrucken pilsnertyp som vill vara Bitburger?
Check på det.
De ligger ofta på mellan 4 och 5%, och jag fotade för skoj skull baksidan på etiketterna på de två exemplaren ovan för att ge en typisk bild av dem (framsidan får du väl förstora bilden ovan och zooma för att se).

 

Klassisk "rehetslagarna", och förpackad i flaska.
Man får tacka Stones för gåvan, det var trevligt, och man kan konstatera att det här inlägget blev rikare med dessas bidrag, trots att det smakmässigt inte var sådär vansinnigt spännande.
Det gäller faktiskt lite men inte alls för nästa bild också.
Den alkoholfria.
För det är så här: alkoholfri öl är egentligen inte rolig, och att det finns så mycket sådan i Tyskland känns rätt märkligt (jag förknippar inte det landet och dess innevånare med alkoholfritt intag av just öl, utan tycker snarare att de väljer annan dryck i så fall).
MEN.
Ska du dricka sådan ska du dricka tysk.
Den spöar sånt som Carlsberg och annat med hästlängder, tycker jag.
Mittenburken är en klassisk folköl, Burgenfels, som är riktigt bra. Toppenalternativ till grillen, faktiskt, som svärfar dessutom introducerat till undertecknad.
Till vänster Erdinger som du kan handla i Sverige, till höger en Gründel som du inte kan handla i Sverige eftersom den följde med Stones blandade ölkasse hem från vårt fokusland.

Musiken är dessutom rätt okarakteristiskt tysk, i alla fall är svängig och hårt bluesbaserad rock inte direkt min spontana referenstanke när jag tänker på Tyskland.
Det är dock vad man får, i båda fallen.
De undre skivorna både till höger och vänster är Zodiac, och de övre är Kadavars två plattor. Zodiac har mer häng modell Free, Eagles och liknande i sin rock medan Kadavar uppenbarligen gett Black Sabbath en hel del timmar - men oavsett, samtliga dessa skivor är riktigt riktigt bra.
Men. Som sagt.
Kanske inte vad man spontant tänker när man tänker Tyskland.
Då är det snarare det här som kommer till sinnes...

Weissbier och thrash, eller hur?
Önskar att jag hade tagit en bättre bild, men det går ju nu inte. 
Ölen är uppdrucken, och faktum är att... jag gillar ju inte weissbier speciellt mycket, så jag vill inte göra om det!
Paulaner och Erdinger, rätt stora märken - men det finns ju så sjukt mycket olika veteöl i just Tyskland. Jag dricker dem inte så mycket, som sagt, men förstår att det är stora varumärken med stor spridning.
Lite som thrash.
De stora tre i tyskland är väl Kreator, Sodom och Destruction (Tankard också, kanske..) - jag har plattor med de första två. Gillar dem, framförallt Kreator som jag verkligen kärat ner mig lite i senare i livet, men Tyskland är så mycket mer.
Så väldigt mycket mer när det gäller thrash.
På bilden har du Deathrow nere till vänster, och Protector nere till höger.
Klassisk tysk thrash, och rullar du tillbaka uppåt kan du addera Exumer till den skaran av lite äldre musik i den genren. Deathrow är bättre än Protector (även om de senare ger sköna Slayer-vibbar), och skivan "Satan's Gift" skulle egentligen kunna dyka som såväl Veckans Tips som en nystart på serien Remasters om det någon blir aktuellt).
Det är nog ändå att bara skrapa på ytan.
Sannolikt skulle man kunna skriva en mer eller mindre evighetslång serie om lite mindre känd och internationellt framgångsrik thrash från Tyskland.
Men... jag kan inte så mycket om det.
Är helt övertygad om att det finns väldigt många andra som är bättre lämpade att skriva insiktsfullt om det, framförallt eftersom man i så fall vill veta mer om ursprung, bakgrund och historia.
Istället ska vi gå vidare, och det med något udda.
I Europa i stort är det ju inte så ovanligt med öl som smakar annat än öl.
Belgien har en massa fruktsmakande öl, och man blandar gärna öl med läsk.
Shandy heter det i England.
Det rätta ordet borde vara abomination. Styggelse.
Kolla in detta...

Som en ohelig blandning som vagt minner om julmust finns denna öl/cola, och det smakar precis som du kan tänka dig.
Vedervärdigt.
Veltins är ölsorten, den ligger på 2%, men det finns hur många som helst sådana här i Tyskland, med alla sorters läsk. Tack, Stones, för att du tog hem den här till undertecknad. Verkligen. 
På bilden hittar du som sällskap till denna skapelse en grupp vars alster jag inte riktigt vet hur jag ska klassa.
Rawhead Rexx, som barndomsvännen Nicke introducerade en gång i tiden.
Det är en salig blandning av thrash och power metal som luktar lite Running Wild - men med riktigt bra sång.
Faktum är att det är rätt bra, men det faller liksom utanför det mesta annat. Debutskivan, den självbetitlade, tycker jag är bättre - men uppföljaren "Diary In Black" har ett klassiskt ostigt omslag där plasten är sådär 3D-räfflad att bilden ser lite olika ut beroende på vilket håll man tittar ifrån, och där alla låtar har en titel och dessutom - för säkerhets skull - avslutas med att det är "Chapter I" och så vidare.
Rawhead Rexx ska jag nog också ha som Veckans Tips någon gång på den här bloggen.
Veltins+ ska jag inte ha som tips till någon.
Så elak kan man inte vara...

Förresten - på tal om udda saker.
När jag först hörde The Ocean (senaste given "Pelagial") så hade jag nog aldrig i hela världen kunnat gissa att det var musik från Tyskland.
Det låter verkligen inte tyskt.
Men det låter bra.
Förbannat bra.
Jag har börjat leta mig bakåt i deras diskografi, och här nedan ser du tvillingskivorna "Heliocentric" och "Anthropocentric" (båda släppta 2010) som gör Scheider Weisse Tap 6 sällskap.

Musikaliskt vete fanken hur man ska beskriva det där - progressiv sludge? - men det kliar mig helt rätt. Det kan man förvisso inte säga om ölen, men den har en sak gemensamt med The Ocean: den är svårbeskriven. Färsköl, grumlig, och i mitt tycke inte speciellt god.
Det här är alltså inte den "vanliga" Scheider Weise, den som du kanske sett på Systembolaget och som heter Tap 4.
Såhär ser denna best ut i mer detalj:

Som sagt - ingen favorit.
Påminner faktiskt en hel del om beligisk färsköl i sin känsla, och på så sätt kanske den har än mer med The Ocean att göra, det där att det inte känns typiskt tyskt. I alla fall inte för mina förutfattade meningar.

Så.
Jag inser nu att det är dags att avrunda det här.
Det finns ingen möjlighet att lägga fler taggar på inlägget (för många grupper har behandlats!), och jag har inte så många fler skivor eller flaskor i förrådet.
Det får bli ett uppsamlingsheat, typ!

Såhär ser det ut.

Så. Fortsatt kassa bilder, men det är skivor i form av Living Death, Darkened Nocturn Slaughtercult och Heaven Shall Burn. Riktigt bra och hårt (tack Christofer för tipset om "Necrovision" med just Darkened Nocturn Slaughtercult, det var ett stycke redig black metal det!), och en del av det känns inte helt klockrent tyskt.
Men bra, som sagt.
Ölen är Spaten (klassisk tysk öl från München som jag egentligen tycker är för söt och brödig och sällan/aldrig köper normalt sett, Morberg (klassisk lager som lika gärna skulle kunnat vara med i någon av de första 4 bilderna) samt  Scheider Weise Tap 4 (veteöl som är lättare att hantera än Tap 6 ovan, men ändå inte kan räknas til en favorit...).
Roligast tycker jag är Morberg, eftersom man tänker på Per Morberg, vettvillingen i köket.
Hur som haver - detta är slutet.
Uppsummeringen.
Inlägget har - som du säkert förstår - skrivits under hela våren/försommaren, och jag har så här i efterhand haft rätt lite eftertanke och planering.
Det har ramlat in skivor som Living Death, som kanske borde funnits med i thrash-samlingen, men det är inte mycket att göra något åt.
Dessutom saknas det - förstås - en hel del skivor. 
Och öl.
Det finns verkligen hur mycket öl som helst i det där landet (och faktum är att om allt har gått som det ska så är jag, just nu, i Tyskland på besök...!).

Någon kanske kommenterar att det inte finns någon Oktoberfest-öl. 
Eller någon Rammstein.
Nä. Det är riktigt.
Jag gillar inte Rammstein.
Oktoberfest-öl... kanske. Det kanske blir en uppföljare. Den som lever får se.
Det finns ett par andra Lördagslyx undertecknad ska försöka slutföra också.
En koll på merchandise ("Under The Sign Of The Black Merch", erkänn att det är ett bra namn på ett inlägg!), sammanfattningen av 70- och 80-talets skivförsäljning.

Till dess så rekommenderar jag arkivet för långa artiklar.
Där finns bland annat fler Lördagslyx!

Recension: Amon Amarth "Deciever Of The Gods"

Efter vinter kommer vår, som följs av sommar och sedan höst innan allt börjar om igen.
Ett av livets faktum.
Det är, faktiskt, lite samma sak med vikingaskeppet Amon Amarth.
Vartannat år släpper man en skiva som innehåller lättuggad dödsmetall med mängder av melodikrokar som fastnar likt gaffatejp, med lyrik hämtad från vikingarnas liv och myter och med en rent av löjligt hög lägstanivå.
Ytterligare ett av livets faktum.
Med det i bagaget är faktiskt en berättigad fråga följande: behöver du ännu ett album av Amon Amarth, denna gång "Deciever Of The Gods"?
Svaret är ja, även om du under recensionen kommer att läsa att skivan faktiskt inte är riktigt lika bra som exempelvis sin föregångare.
Tveeggat?
Exakt.

"Deciever Of The Gods" är nämligen lite annorlunda jämfört med bandets senaste alster.
Inte väsensskilt, vi pratar om gradförändringar, men det finns några saker som är klart värda att notera. 
För det första - influensen av att byta producent. Från Jens Bogren, longtime producing partner till bandet, till Andy Sneap. Det har inneburit en renare och klarare ljudbild, och vad jag förstår av intervjuer dessutom lite av en nytändning för bandet i samband med förberedelserna innan samt själva arbetsmetodiken under inspelningen. Om man sedan gillar den nya ljudbilden eller ej, det är en smaksak. Personligen har jag inget emot att Amon Amarth har ett lite mer episkt anslag, alltså lite mer som det kändes innan "Deciever Of The Gods", men... igen... det är inte fullskaliga ombyggnationer som skett, snarare en liten förändring.

För det andra är detta en skiva som inte, i egentligen mening, är dödsmetall. Det är heavy metal, och närapå det enda som minner om döds är att Johan Hägg growlar snarare än att han sjunger rent. Tendenserna har alltid funnits där, men de är nu tydligare än någonsin, och bandet säger själva att man helt enkelt struntar i att lyssnarna kan härleda "Blood Eagle" till Slayer, eller att en låt som "Father Of The Wolf" luktar såväl Iron Maidens galopperande melodislingor som Accepts körande refränger - allt eftersom man kör allt igenom sitt patenterade Amon Amarth-filter.

Dessa två fakta gör att skivan faktiskt sticker ut en del från bandets tidigare alster, och att den är lite annorlunda. Däremot är den, om man tittar låt för låt, inte en av bandets starkaste skivor.
Plattan följer det vanliga receptet, dvs startar med en snabb ganska smittsam låt (titelspåret), följer upp med en av de starkaste låtarna som sänker tempot en aning ("As Loke Falls" och följer sedan mönstret med att avsluta med en lite längre och mer episk låt ("Warriors Of The North"). Däremellan får man gästsång av Messiah Marcolin (ex Candlemass, Memento Mori) som lyfter en annars ganska såsig "Hel", smittsamma "Father Of The Wolf", skivans starkaste spår "Coming Of The Tide" och ett knippe standardkompositioner som inte kunde komma någon annastans än från just Amon Amarth ("Shape Shifter", "Under Siege", We Shall Destroy").
Trumspelet är lika karakteristiskt som hur man väver sina gitarrslingor, och du som vet vad du förväntar dig kommer förstås inte att bli besviken. 
Man vet vad man får - även om jag faktiskt tycker att bandet kanske skulle hålla den hårdare, mer episka sidan lite högre än heavy metal-fanan. Jag saknar helt enkelt döds-känslan lite.

Och kanske lurar jag mig när jag tycker att själva låtmaterialet är lite lite svagare än vad jag vill, det har ju en tendens att vara så med just den här gruppen att jag med tiden faller rätt hårt för dess skivor, och i efterhand ofta tycker att de är bättre än efter endast de första få varven.
Det får tiden utvärdera. Tyvärr finns inte Metal Blades plattor på Spotify, så du får tjuvlyssna på andra sätt för att se om du kommer till samma slutsats som jag.
Bästa spåret är i alla fall "Coming Of The Tide", men jag är även förtjust i de två inledande "Deciever Of The Gods" samt "As Loke Falls".

Betyget blir till slut en fyra, men det är inte lika ramstark som för exempelvis föregångaren "Surtur Rising", och jag tycker nog att skivor som "With Oden On Our Side" och framförallt bandets bästa platta "Versus The World" är väsentligt bättre och en bättre ingångspunkt om man inte har koll på bandet sen förr.

Amon Amarth "Deciever Of The Gods" - 4

Record Madness: A

Det har bubblat ett tag.
Sakta men säkert puttrat på som ett långkok, och nu är vi framme vid lansering.
Vi pratar om ett bloggöverskridande projekt mellan Metalbloggen och Tune Of The Day, ett projekt vi valt att kalla RECORD MADNESS.
I korthet kommer det att gå ut på att vi gör nedslag i skivhyllan, och reglerna är relativt enkla.

Det kommer att bli utmaningar mellan oss. Vi startar med att jag dyker ner i bokstaven "A", och skriver ett inlägg med lite bilder om vad man nu kan tänkas finns i min skivhylla under den bokstaven. När jag är klar avslutas inlägget (detta, alltså) med en utmaning i form av en bokstav som skickas till Stones på Tune Of the Day. Han gör sen samma sak med sin skivhylla (hej vinyler!) men med sin twist och sin vinkling på det innan han skickar tillbaka en bokstav. Sen går det hela så, fram och tillbaka som en pingpongboll.
Möjligheterna till konstiga, vridna och förvirrade grepp är stora.
Riskerna för galna och udda skivor i fokus är uppenbara.
Det kommer antagligen att ta väldigt lång tid att rulla igenom alfabetet, men det var lite av poängen. Varje skribent tar sin uppgift i den takt och tid han orkar - syftet är ju att det ska vara lustfyllt, och verkligen en möjlighet att göra nedslag i skivsamlingen.
Och, som sådan kan det ju vara värt att nämna några ord om just skivsamlingen.

Min vinkling kommer inte att innehålla ett enda gram vinyl. Faktum är att jag nog skänkt de flesta av mina gamla buckliga och vinda vinyler till just Stones, ochistället kan det komma att hända att vissa bokstäver blir mer eller mindre skärmdumpar från iTunes, typ, i kombination med CD-skivor och en del DVD:er.
Tydligt kommer det nog också att bli att Stones är snäppet galnare än undertecknad.
hans skivhylla är av sorten "monumental", medan min är ganska modest.
Nå. Det om detta.
För att starta någonstans så har jag serven, och vi bestämde att vi börjar från toppen. Bilden längst upp kommer vad det lider att bytas till en finare och mer permanent logga också (känn pressen Stones!) (EDIT - nu är bilden bytt. Gillar ni den?), men det är lika bra att dra igång allt nu när inspirationen är varm.

Metalbloggen Record Madness: A
Den samling CD-plattor som finns ihopskrapade för undertecknads del under bokstaven A är en relativt liten mängd med relativt förväntat innehåll. När jag tittar på den med "nyktra" ögon så tycker i alla fall jag att det syns ganska tydligt att den här bokstaven har brandskattats ganska hårt under åren.
Alltså - jag har nog haft fler plattor en gång i tiden, men det kan ha varit på vinyl eller så har de försvunnit längs vägens gång. Tyvärr. Hela samlingen under bokstaven A ryms på 6 sektioner i IKEA-modellen Benno, och det betyder att vi kanske pratar om en 50-60 skivor totalt sett i fysiskt plastformat. 
Spektaklet ser ut såhär om man fotar det med darriga händer, dassigt ljus och en iPhone!

 Såklart är ordningen den enda rätta.
Bokstavsordning först, sen utgivningsordning inom respektive artist. Alla andra sätt är egentligen fel, vill jag tycka (att sedan iTunes sorterar på ett annat sätt är en annan femma och kanske fog för diskussion...).
Det betyder att i toppen finns Abigail Williams, och sist ut är Axxis. Däremellan blandas en del lite mindre väntade saker med en del väldigt väntade saker.
Det är en bokstav som har levererat ganska många skivor till de löpande serierna Remasters, Live! och Veckans Tips, och av någon anledning - kanske för att det är först i bokstavsordningen och därmed inleder såväl den elektroniska som den fysiska skivsamlingen, så finner jag mig ganska ofta tittande på just skivorna som finns här.
Där finns till exempel två hyllor som är mer eller mindre dedikerade till dessa skivor:

 Ja. Det är AC/DC och Accept-högarna, med senaste skivan överst.
Som sig bör.
Två grupper som tuggat på rejält länge, och som är såna där som jag återvänder till lite då och då.
De har figurerat mycket på bloggen genom åren (Arkiv för Remasters här, Live! här och Långa Artiklar för exempelvis Tvekamper här om du vill läsa mer), och är musik som förstås bör finnas i din samling. För egen del kan jag notera att det faktiskt mest (för AC/DC nästan enbart) byggs av skivor som jag köpt på CD i efterhand, och då oftast i remastrade versioner. Gamla vinyler har ersatts, vissa gånger har jag haft skivan i CD-format men bytt den, andra gånger har jag haft skivan men förlorat den under årens gång, och i vissa fall har jag haft en kopia på kassett (För dig som är för ung för att först vad det innebär och hur själva bytet och delandet av musik via kassetter gick till - stackare. Det är ett stycke historia och kultur du inte fick vara med om...). Resultatet är rätt skumt, exempelvis har jag nästan ingen AC/DC-skiva som inte är digipack. Rätt konstigt, men det ser onekligen snyggt ut när de står där på rad, de snygga och smidiga plattorna från Australiens största band.
Och, på tal om skivor jag inte har men har ändå, och skivor som genom åren försvunnit.
Anthrax.
Såhär ser den fysiska skörden ut:

Tre skivor.
Varav en är en samling (det är faktiskt en fantastiskt kul grej måste jag för övrigt säga, att spela in en massa klassiker med sin "nye" sångare och låta fansen få diskutera och dividera om vilken version som egentligen är bättre...enkelt och genialt...) som kom för inte jättelånge sen, och en är den senaste plattan "Worship Music", ett snedköp som jag inte gillar något vidare. Den sista av de tre är utmärkta "Sound Of White Noice" och skulle kunna sparka igång diskussionen om Belladonna/Bush, men det tänkte jag försöka styra bort ifrån och istället ta fram en gammal klassiker.
När har man en skiva?
Mer aktuellt än någonsin när Record Madness sparkats igång, och kanske som mest intensivt när det gäller Anthrax för min del. Jag har kanske bara tre fysiska plattor, men i min iTunes finns nästan hela backkatalogen. Och då kommer frågan som ställdes i somras (läs detta inlägg för mer och längre resonemang)... när har man en skiva? Digitalt, räcker det? Eller behöver man en grej att hålla i?
Och om digitalt räcker, måste man ha köpt den eller räcker en kopia som en vän lämnat...eller en promoskiva som levererats via digitalt media enbart?
Nåväl. Det om detta, det om Anthrax. Det är ändå en grupp jag inte spelar speciellt ofta, i ärlighetens namn, inte som exempelvis de nordiska klassakterna Amon Amarth och Amorphis som delar en hylla. Bra skit som jag återvänder ofta till.

Förstås finns här en massa klassiker som Allen/Lande, Alice In Chains och Annihilator, likväl som mer udda och kanske lite oväntade inslag (The Almighty!) när det gäller hårdare musik, men det finns även en liten del mindre aggressiv musik. Som jag också lyssnar på.

Adams, kan man säga. Ryan Adams och Bryan Adams med varsin bra platta. "Gold" med Ryan är amerikansk lättsmält singersongwriter, och den japanskimporterade liveplattan med kanadensiske rockaren Bryan har jag fantastiskt mycket minnen till. Krocket på gräsmattor, folköl i baksätet på bilar... Dessutom Atomic Swing, med sitt lite galna och halvpsykedeliska anslag, men ändå vansinnigt bra låtar.

Ändå.
Ett nedslag i skivhyllan såhär avslöjar obarmhärtigt att det ju faktiskt är en rocker jag är, och att det är där jag hämtar min kraft. Kanske är det så att den ständiga jakten på ännu ett guldkorn drivs på av bloggen, men jag tror inte det. Jag tror att det skulle vara lika hungrig även utan den, så att säga. Att jag däremot lyssnar på musik lite annorlunda tack vare bloggandet, det tror jag däremot. Jag lyssnar ibland för att njuta och bara lyssna, men ganska ofta med tanken att jag så småningom ska skriva något om skivan ifråga. En recension, Veckans Tips eller något annat.
 Bokstaven A har som sagt fiskats ur en hel del när det gäller Remasters, Live! och Veckans Tips, men lite finns det kvar ändå. Plockade upp de här blivande Veckans Tips för att glänta lite på förlåten!

Armored Saint, Ark och Aeon.
Fina saker, så det är bara att hålla utkik.
Annsr så var faktiskt tanken att jag skulle välja en skiva och lyfta fram lite extra här, i samband med bokstaven A.
Det är inte en av de mer uppenbara. Vi kommer inte att få At The Gates-perspektiv eller så, utan vi ska ta en skiva jag faktiskt inte trodde att jag skulle gilla, och som jag plockade upp av en slöump eftersom det av någon anledning var lite torka i nyhetsfloden och jag befann mig på en skivaffär med lite pengar att bränna (numera nedlagda Rocks i Farsta, vill jag minnas). 
Den här (sorry för bilden, jag trodde jag hade fotat den från hyllan, men det missade jag tydligen... den står där, mot slutet, typ tredje från höger längst ner om du kollar noggrannt på bilderna i början av inlägget):

 Jag gillar inte metal core.
Rent generellt.
Det här är just det, och dessutom med texter som är skrivna ur ett kristet perspektiv.
Alla fel, typ, på papperet, men...gosse, vilket fäste denna skiva ändå har på mig!
Recensionen är lika aktuell idag som när den skrevs för snart ett och ett halvt år sedan.
Det här är riktigt smittsamt riffande, fina breakdowns och bra melodier.
Jag lyssnar på skivan lite då och då, faktiskt, och rätt så ofta i hörlurar i min iPod, liggande i sängen på kvällen - och varje gång är det fram till "Salt & Light" som jag hänförs som mest. Den låten är liksom kulmen på allt som byggs på fram till den, och efter att den klingat ut kan jag somna när jag lyssnar på skivan i sängen.
Oväntat alltså, men den skiva jag vill ge lite extra plats i ramljuset under bokstaven A är August Burns Red! På Spotify här, så du också kan hänföras.

Ska vi säga så, som ett första skott på serien RECORD MADNESS?
Det kommer väl att ta sina former vad det lider, just detta inlägg kanske blir spretigt och svamligt i efterhand visar det sig, men det får ni leva med. Möjligtvis kommer det att bli kopplingar till Spotify (mer än den enda länken ovan), videosnuttar och annat, men det är lite av charmen med den här serien tycker jag. Varken jag eller Stones vet ju hur det kommer att utveckla sig, och vad respektive bokstav för med sig (det blir t ex en stor skilland att beskriva skivorna under bokstaven "M" jämfört med "Q", eftersom enbart mängden skivor innebär ett annat förhållningssätt, och till det ska man lägga personliga favoriter som kanske återfinns på vissa bokstäver...), samt hur lång tid det kommer att ta mellan de olika inläggen.

Just nu är det dags för mig att stänga ner den här mjukstarten av serien, och istället skicka passningen till Stones. Han vet inget om vilken bokstav som blir hans nästa mål, för det väljer jag här och nu (lika lite som jag vet vad han kommer att skicka tillbaka så småningom):

L.
Bokstaven L.
Jag vet nämligen att där återfinns en av grupperna som verkligen är husgudar hos karl'n, och jag är mer än lovligt nyfiken på vad en skivaholic som Stones egentligen besitter med just den gruppen.
Handsken är kastad. Utmaningen startad.
Häng med!

Musikåret 2012: De gamlas år?

Jaha, okej.
Igår var det rock'n'roll-skivorna som stod i fokus - och idag ska vi kolla på en massa gamlingar. Eller, kanske fel sagt, en massa rutinerade grupper som detta år har smaskat ur sig rent löjligt starka alster.
Denna klump av skivor som ska nagelfaras inför sammanställningen av Årsbästalistan är sådana. Veteranernas år!

Här har du dem, i bokstavsordning, med bilder först och lite text sen.
Som du kanske märker så saknas en del akter. Marduk, till exempel, och Tiamat och Soundgarden. Det beror egentligen på enkla saker. Marduk kommer i vevan med extrem metal, och de andra två är...ja...helt enkelt inte tillräckligt bra. Tycker jag. Lite av besvikelser, rent av, men det kanske är fog för ett annat inlägg...

Accept "Stalingrad"
Accept har med nya sångaren Mark Tornillo fått värsta uppsvinget och går från klarhet till klarhet. "Stalingrad" innehåller dessutom en av de bästa låtarna bandet lyckats klämma ur sig...ja....någonsin, i form av "Shadow Soldiers", så det är full respekt på den insatsen. Räcker det till Topp Tio ändå?
Nä, säger jag. Inte riktigt. 

Candlemass "Psalms For The Dead"
Svenska doomhjältarna har levererat sin svanesång, i alla fall på skiva. Och om man får tro bandets starke man Edling. Man går dessutom ur skivsvängen med en praktsmäll, jag tycker att detta är en riktigt stark skiva. Just utom de magiska tio, skulle jag vilja påstå!

High On Fire "De Vermis Mysteriis"
När den här skivan kom tyckte jag att den var skitbra, omän inte lika bra som sin föregångare. Sen dess har jag knappt lyssnat på den, framförallt inte i sin helhet. De bra låtarna åker på ibland när jag rullar runt i min iPod, men det säger väl en del om skivan ändå. Den är fortfarande bra, men kommer förstås inte att klarar av bedriften som "Snakes Of The Divine" lyckades med; den placerade jag allra överst på årsbästalistan. Detta är inte i närheten av den placeringen.

Katatonia "Dead End Kings"
Svidande vackert och beckmörkt. Depparnas nationalsångare levererade starkt år 2012, och jag tycker att skivan är både bra som helhet och i enstaka spår. Helt klart en kandidat till Topp 10 när det ska migreras till en enda lista!

Kreator "Phantom Antichrist"
Överraskande nog en av årets absolut bästa - om inte den bästa - thrashplattan. Tyska gamlingarna levererar här ett knippe urstarka låtar, och även om man kanske inte är lika ilsken som en gång i tiden så verkar man ha mognat lite som ett fint vin. Med värdighet, och med effekten av djupare lyster. Bra skiva - men inte tillräckligt bra för Topp Tio ändå, skulle jag tro. Det är i alla fall inte känslan just nu.

Paradise Lost "Tragic Idol"
Britterna fortsätter sin formtopp, och lägger ännu en sten i högen av grymma skivor på ålderns höst. Sen 2005 och den självbetitlade skivan har man stegrat sig i kvalitét, och "Tragic Idol" är inget undantag. En bra skiva som nog ändå inte klarar av att i årets konkurrens knipa en placering på Topp Tio. Om jag ska vara ärlig.

Testament "Dark Roots Of The Earth"
På tal om gamlingar med formtopp - Testament kom äntligen ut med sin platta som det ryktats om så länge. Den var bra. Den innehöll moment som var mycket bra, men den var inte så bra att det räcker ända fram. Inte i år.

Så.
Var är vi med detta då.
Jo, med en hel klump skivor av rutinerade herrar som nog levererat inspirerade insatser allihop, och som faktiskt gör att man kan fundera på om 2012 var de gamlas år.
Nästan.
Ändå är min känsla så här när sammanställningen närmar sig att det inte kommer att räcka till en placering på Topplistan för någon enda av dem?
Vi får som sagt se när det är dags att slå samman alla fina plattor...

Leaders Of The Pack 2012

Eder ödmjuke ordbajsare fick en intressant kommentar från Kim igår, till recensionen av Testaments nya "Dark Roots Of Earth", och eftersom min plan med att avsluta sommarens serie med kopplingar mellan öl & hårdrocksskivor idag går i stöpet (min sista tanke och koppling hinner jag inte föreviga på bild och i text av olika orsaker, jag får istället samla ihop allt i ett kommande stort inlägg där serien också avrundas och kompletteras) så passar det väl väl att titta lite på vilka skivor som egentligen ligger där framme och drar, drygt halvvägs in på 2012?
Precis.
Jag orkar helt enkelt inte klikppa in bilder på allt - det blir ju världens längsta inlägg! - men har försökt peta in lite länkar i alla fall. För att inte avslöja allt till kommande årsbästalista så blir det ingen inbördes ranking mer än klumpvis.
Lev med det!

Längst fram
Det finns, tycker jag, ett knippe skivor som har näsan före de andra.
Jag har inte riktigt satt ner foten om hur de ska placeras sinsemellan, men följande skivor anser jag vara där och nosa på tätplaceringarna så här långt:

Alcest "Les Voyages De L’Âme" Fransmännens fina melankoliska shoegazing har helt enkelt tagit ett ruggigt hårt fäste hos undertecknad.
Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre". Knäckande bra dödsthrash från Norge. Kommer till Sthlm för spelning i september!
Soen "Cognitive". Enkelt och svårt på samma gång. Loggar vansinnigt mycket speltid hos mig...
Black Breath "Sentenced To Life". Årets bästa döds. Sen kommer ingenting, sen kommer Asphyx. Typ. Och Dying Fetus.
Ne Obliviscaris "Portal Of I". Episkt, vackert, hårt, mjukt i en enda röra.
Baroness "Yellow & Green". Växer... och växer... och växer!

De rutinerade
Jag tycker det kan vara värt att nämna att det är de gamla rävarna som levererat bra i år också. I kategorin jävligt stabila, bra skivor med oväntat mycket glöd för att ha varit i farten så länge skulle jag villja nämna:

Accept "Stalingrad"
Paradise Lost "Tragic Idol"
Candlemass "Psalms For The Dead"
Marduk "Serpent Sermon"
Kreator "Phantom Antichrist"
Testament "Dark Roots Of Earth"
High On Fire "De Vermis Mysteriis"

Inte mycket att säga om, egentligen, men kul.
Jag gillar när rutinerade akter kommer med bra plattor, inte trötta saker.

Rookiegängen
Såklart finns det några nya som spottat ur sig redigt bra skivor.
En del av dem återfinns ju längst upp, i tätklungan, men dessutom vill jag nog nämna dessa tre:

Captain Crimson "Dancing Madly Backwards"
Kill Devil Hill "S/t"
Jess And The Ancient Ones "S/t"

...och sen ett koppel av spännande akter som Odyssey och Lakei, och...
 ja. Det finns ju en hel uppsjö.

Dessutom har jag ovan inte kommenterat Gojira, Royal Thunder eller Katatonia, exempelvis. Och vi väntar på skivor från Tiamat, Rival Sons, Khoma och inte minst Graveyard.

Tha race is on!

Recension: Accept "Stalingrad"

Den här bloggen är knappa tre år gammal.
Om någon vid starten hade sagt till mig att en av de grupper som först kommer att få två skivor recenserade är Accept så hade jag skrattat rakt ut.
Sannolikheten för det kändes då helt minimal.
Nu är vi ändå där, för faktum är att de tyska veteranerna har fått lite av en lidnersk knäpp (slå upp det) såhär på ålderns höst.
Eller, alltså, de har ju alltid varit bra så det kanske inte är helt sant med den lidnerska knäppen, men att de skulle gå och göra en sån här comeback... ja, det är det jag menar med en höjning i prestation.
Jag hade räknat ut dem.
Kanske är det nya sångaren Mark Tornillo (jodå, han kommer att få heta "nye sångaren" nu, oavsett hans ålder och hur många skivor de klämmer ur sig framöver...) och hans intåg som gett bandet ny inspiration, kanske är det bara herr Hoffman som bestämt sig för att han vill avsluta som en tvättäkta hårdrockshjälte.
Jag bryr mig egentligen inte om det, och tar istället bara emot resultatet med tacksamhet!
Förra given "Blood Of The Nations" hade överraskningsmomentet på sin sida, och var verkligen en fullskalig triumf.
Det innebär faktiskt att 2012 års "Stalingrad" har en liten nackdel, då förväntningarna helt plötsligt har trissats upp, och det ger mig också initialt en lite besvikelse över skivan.
Jag tycker inte att den lever upp till dessa högt ställda förväntningar.

Med tiden kommer det att rätta till sig ganska bra, och "Stalingrad" känns som en ganska naturlig fortsättning på just "Blood Of The Nations", men den är i mina öron ojämnare.
Lika bra som "Shadow Soldiers" och "Twist Of Fate" är, lika svaga tycker jag "Hellfire", "Flash To Bang Time" och "The Quick And The Dead" är.
Bäst är Accept i denna skepnad när de inte riktigt försöker spela heavy metal som är snabb (visst, inledande "Hung, Drawn And Quartered" är inte dålig alls). Då låter de som nästan vilket band som helst, och så vill jag inte ha mitt Accept.
Jag vill ha dem lite mer lutande mot tyngd.
Som i "Stalingrad", avslutande "The Galley" (som i o f s är som allra bäst i det gitarrplockande instrumentala outrot) och just duon "Shadow Soldiers" och "Twist Of Fate".
Då är det bara att kapitulera villkorslöst.
Wolf levererar som vanligt solon med ofelbar timing och precision. Han kanske inte är tekniskt snabbast och bäst i världen, men det finns få som slår honom när det gäller just timingen och att anpassa solot till vad just låten behöver. Mark sjunger bra som fan.
Så bra att när jag spelar "Revolution" i bilen så berättar min snart fyraårige son att "pappa... den här sången handlar om att kräkas". Vi brukar prata om vad låtar handlar om, jag och han.
Denna gång sjunger Mark så att även denna lilla kille fångar upp hur dedikerad han är!
Peter Baltes, Herman Frank och Stefan Schwarzmann kompletterar förstås med den äran, men jag undrar lite om inte producenten Andy Sneap ska hyllas mer än lovligt för hela bandets pånyttfödelse.
Det känns som om han inte bara rattat ljud utan även plockat fram urkraften i dessa gubbar!

Betyget kommer att landa på en fyra.
Det är inte mycket att säga om det. Skivan är ungefär lika bra som förra given tycker jag, men på ett annat sätt. Ojämnare, men med stadig växtkraft med tiden och antalet lyssningar.

Bästa Spår: Förstås "Shadow Soldiers". Klassisk Accept-hymn!

Accept "Stalingrad" - 4

Vansinneslångt onsdagsyrande

 ...är du en följare av denna lilla blogg så vet du att det händer ibland. Yrandet. Inläggen som sveper med bred hand över mer eller mindre vad som helst, och som har en tendens att bli rätt så jäkla långa.
Är du inte en följare av bloggen och besöker svamlandet för första gången så är det bara att gratulera/beklaga - det är nämligen dags för ett sånt inlägg nu.
Och, vi börjar med bilden längst upp.
Baksidan på senaste Close-Up Magazine, reklamsidan för spelningar på Gröna Lund i sommar.
Det blir till att skaffa grönt kort, helt enkelt, inte bara för att komma in gratis med ungarna sen, utan för att ordet folklig får en ny innebörd.
Okej, Opeth har kanske med senaste plattan tagit ett rejält kliv i den riktningen, men det kan man väl inte direkt säga om Machine Head?!
De tuggar på hårdare än någonsin, och det ska bli mig en fröjd att beskåda när Robb Flynn låter gitarren och skriken gå på Gröna Lund. Barnkalas, modell hårdare...
Hur som helst, visst är det ganska fascinerande vilken status den hårdare musiken har nått?
Det känns som om det var helt osannolikt att dessa bokningar skulle kunna vara dragplåster för nöjesfältet Gröna Lund för bara ett par år sedan.
Kul, och kanske har det ett samband med den mycket vitala musikscenen.
Det är ju, som Spader Ess så vasst kommenterade i samband med mitt beklagande över den extrema skivfloden just nu, ganska kul att notera hur levande det ändå är, trots skivbolagens klagosång...
Förresten, med tanke på mängden skivor:

 Det där är förstås det stående vadet som jag har med min hustru.
Antalet skivor köpta under ett år. Förra året var vadet mer eller mindre än 100 (samma i år), och då stannade vi på 115 stycken plattor. I år har det väl startat hyggligt, efter april - en tredjedel av året - så ligger inköpen på 33 st, alltså en tredjedel av den tillåtna mängden.
Kruxet är bara att skivperioden just nu ju är vansinnigt bra, och att september/oktober brukar vara stora månader också.
Hm.
Kanske dags att börja fundera på förlustpresenten redan nu...

Och nu, byte av ämne.
Böcker och filmer.
Plöjer böcker just nu ganska friskt, det har blivit så.
Ligger i sängen relativt tidigt, avnjuter en skiva i hörlurarna (igår Primordials "Redemption At The Puritan's Hand", en av förra årets allra bästa skivor med en inledning som tar andan ur mig varenda gång!) samtidigt som jag läser lite.
Senast i raden var denna historia.
Mons Kallentoft "Midvinterblod".
Första gången jag läser Mons, och hans språk var till en början rätt avigt och kanske väl mustigt. Det kräver lite närvaro av läsaren, både till tonen och till dispositionen av själva berättelsen. Initialt var jag därför rätt skeptisk till denna första del om Linköpingspolisen Malin Fors. Dessutom påstår Mons att det är så jävla kallt jämnt i boken, men han rör sig i temperaturer (typ 20 minus...) som är rätt larviga om man har min bakgrund.
När väl den irritationen hade lagt sig och jag hade knäckt koden till språket så är det en bra bok ändå. Bra persongalleri, bra beskrivningar.
Blir nog till att läsa de andra i serien.

Något man inte kan säga i denna:

Jävla skitfilm, rent ut sagt. Det bästa med den är det faktumet att regissören en gång gjort en annan film ("300", som ju är rätt tuff), och det säger en del.
Det var faktiskt ett tag sen jag såg en riktigt bra film nu, tycker jag, och därför undrar jag om det är mig det är fel på, eller helt enkelt så att det inte kommit något bra på ett tag?

Nä, det har en tendens att bli musik, bok och kanske en öl när familjen kramar kudden på helgen istället för en bra rulle. Bra grejer:

Båda dessa öl är standardsortiment på vårt kära Systembolag, och även om de kanske inte är de mest exotiska och bästa IPA/Pale Ale's som någonsin gjorts så väger annat upp.
De är båda helt okej prissatta, och de finns alltid.
Bra så.
Det duger nåmligen alldeles utmärkt att slå ihjäl en timme med en bra platta, ett mastigt och väl genomarbetat texthäfte (Hej King Diamond, såg att du var på framsidan till senaste Sweden Rock Magazine - välkommen tillbaka!) och en god öl.
Hej hå, vad det inte går så bra som det borde när det gäller mitt löfte om att springa 500 km. Ca 100 avverkade bara, och alla fattar ju nu att det krävs kraftig skärpning för att det ska bli uppfyllnad av löftet. Får nog spetta på lite i maj och juni för att komma ifatt en del.
Dags att ladda iPoden med ny musik, det brukar ge lite push.
Kanske med Billion Dollar Babies?
De hörde i alla fall av sig i veckan och ville att jag skulle pusha lite för deras senaste påhitt - en tredelad release.
Så - push!

 Det som är riktigt intressant tycker jag är valet att inte släppa en fullängdare, utan att under 2012 släppa EP'n "House Of Dreams" i tre delar.
Jag frågade förstås varför. Jag är nyfiken på sånt, det där med förändringar i hur band och konsumenter tar till sig musiken, och svaret var relativt enkelt. Direktcitat:

Ja det finns väl många olika små anledningar till att det blivit tre-delat, dels ville vi gör anåt som inte så många andra gör, sen är ju både skiva i fysisk form och album inte alls lika viktigt nuförtiden känns det som. Vi vill gärna sprida ut materialet i tid också så att man är aktuell med nytt material lite oftare, och sen ser vi till att varje EP bara innehåller det absolut bästa vi har för tillfället, istället för att fylla ut ett album med ett gäng tveksamma låtar.:)



Nackdelen är ju dock att det kostar lite mer och tar mycket mer tid men det är bara att bita ihop och kötta på.:)

Det där är jäkligt intressant, tycker jag.
Jag tror att vi kommer få se mycket mer av denna typ av releaser, och egentligen väntar jag bara på att någon ska lansera en prenumeration (kanske via en app?) där du får en ny låt i månaden, typ. 12 låtar på ett år. Som en fullängdsplatta, fast över tid...
Hur som helst, du lyssnar på första delen av "House Of Dreams" här!

Nå, fler som vill ha lite push är de här lirarna:

End Of September har dock följt den mer traditionella mallen och kommer med sin debut under senvåren. Du hittar mer om bandet - och deras video - på hemsidan, och det kan vara värt att kolla in tycker jag. Alla kan ju inte få hjälp av Anders Fridén och In Flames att komma framåt. Som Port Noir. Fortfarande får jag gåshud av In Flames-spelningen på Debaser Slussen förra veckan, men jag hittade faktiskt lite bilder på förbandet när jag blippade på telefonen häromdagen.

 Totalt sett får man väl säga att bandet gjorde en rätt bra spelning. Det var deras allra första, och basisten spelade med gipsad högernäve. Sånt är ju alltid tufft. Bandet som sådant kan nog vara något att kolla upp, speciellt på skiva - jag tyckte att sången var lite gäll och inte riktigt höll hela vägen live i onsdags - och framförallt minns jag att tredje låten de spelade svängde bra.
Vad den hette?
Inte den blekaste aning...

Dessutom minns jag att jag tyckte det var lite småfult att herr Fridén kommenterade att de kommer att släppa världens bästa skiva under året, för mina tankar var direkt att det nog är på hans egna skivbolag. En petitess kanske, men det är som när man läser mannens krönikor i Allt Om Whisky - det kommenteras ofta om hans stalls band, men mycket sällan att det är just band i hans stall.

Och, från whisky är ju inte steget långt till vin. Kan vi säga.
Det landade mejl igår, från Åkesson. Det blir vin till årets Sweden Rock i år också!

Nedräkningen inför Sweden Rock är igång på allvar och för att komma i rätt stämning inför festivalen lanserar Åkesson nu årets rockvin i begränsad upplaga. Nytt för i år är att rockvinet lanseras både som rött och vitt vin.
Förra årets rockvin blev en stor hit och sålde slut på bara några veckor. I år släpps Sweden Rock Festival Edition i två varianter, en röd Shiraz från Australien samt en vit Chenin Blanc från Sydafrika.

Sweden Rock Festival Edition Shiraz är ett medelfylligt fruktigt rödvin med jordgubbstoner och liten örtighet.
Sweden Rock Festival Edition Chenin Blanc är ett fruktigt vitt vin med äppeltoner och inslag av tropisk frukt.


Sweden Rock Festival Edition är ett samarbete mellan Sweden Rock Festival och Åkesson Vin. Rock-vinerna ingår i Systembolagets beställningssortiment och finns att köpa från den 2 maj. Sweden Rock Festival äger rum i Norje boke utanför Sölvesborg den 6-9 juni.
Sweden Rock Festival Shiraz 2011
Ursprung: Australien
Alkohol: 13,5% vol.
Systembolagets beställningssortiment, nummer: 75394–01
Pris: 69 kr


Sweden Rock Festival Chenin Blanc 2011
Ursprung: Sydafrika
Alkohol: 12,5% vol.
Systembolagets beställningssortiment, nummer: 75243–01
Pris: 69 kr

Rätt kul ändå, att satsningen funkar så bra.
Förra årets vin provades ändå nyligen av undertecknad, och jag ska se om det inte går att få tag i flaskorna ovan också för en uppföljning.

Till sist denna onsdag - uppdatering av "Mest I Spelaren.
Ut med Lakei, Ronnie James Dio, Accept (recension snart...) och Odyssey. Kvar blir bara Soen, den skivan har mig i ett järngrepp, men den får sällskap av bandet In Flames, Paradise Lost "Tragic Idol", Black Breath "Sentenced To Life" och Unleashed "Odalheim".
Inte för att det saknas annat som spelas, men för att i kampen om speltid har nog dessa snurrat mest frekvent.
Och, på tal om frekvent (nu tänker du, vad fan, ska den här dynghögen till inlägg aldrig ta slut? Svaret är ja, alldeles strax...) så kan man ju konstatera att det liksom rullar på med inlägg just nu. Runt ett om dagen. Hoppas ni gillar det, jag gilalr det - men kan nästan lova att det kommer svalna av lite ju närmare sommaren vi kommer.
Under sommaren blir det också lågsäsong, då tar serierna om Live!-, Remasters- och Veckans Tips-skivor ledigt som vanligt. Det ger också ett bra tillfälle för dig som läsare att tipsa om just sådana skivor som du inte fått se belysta.
Gör det.
Så kanske det hela lever ett tag till.

Och nu, nu är det slut för idag.
Imorgon - recension av Soen. Missa inte det!

EDIT - tack Nicke, för informationen om Opeths frontman Mikael Åkerfeldt som besökt sjukhuset i USA med ett kluvet huvud (!). Galet!