skip to main |
skip to sidebar
...allvarligt, finns det något skivår i hårdrockshistorien som är bättre?
Jag vet inte om det.
Jag menar.. tänk hur kandidaterna till det årets topplista skulle se ut..(!)
Detta utan inbördes ordning, förstås, och egentligen bara de jag sådär kom på rakt av (vill man addera kandidater som jag egentligen inte håller lika högt så får man addera skivor som...
- Ratt "Out Of The Cellar"
- Quiet Riot "Condition Critical"
- Queensryche "The Warning"
- Venom "At War With Satan"
- Europe "Wings Of Tomorrow")
- Anthrax "Fistful Of Metal"
- Bathory "S/t"
Och ändå släppte inte akter som AC/DC, Accept, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Rainbow, Aerosmith, Def Leppard, Motörhead, Thin Lizzy eller Michael Schenker Group (MSG) något det året, medan akter som Helloween, Testament, Megadeth och Kreator ännu inte hade sparkat igång och kom med sina debuter året efter.
Bara att erkänna.
80-talet var vansinnigt bra musikaliskt, och jag utmanar er att hitta ett bättre år än 1984...!
När Yngwie Malmsteen släppte sina memoarer tidigare i somras så köpte jag boken på releasedagen. Anledningarna till det - flerfaldiga, och kanske enklast att redovisa i punktform:
1) Jag hade samma dag läst Martin Aagårds okunniga och irrelevanta recension i Aftonbladet, helt uppenbart skriven av någon som faktiskt aldrig lyssnat på mannens musik. Möjligtvis hört den via spontana Spotifyhopp, men aldrig lyssnat och tydligen inte har en bakgrund eller egen historia att relatera till.
2) Att läsa Anders Tengners bok om gitarrvirtuosen innebär att få stora delar av historien - men ofullständigt, eftersom den boken inte är en "officiell" historia och därmed saknar kommentarer från huvudfiguren själv.
3) Jag ville helt enkelt skänka ett ex till min vän och tatuerare Jolly Jonny, och samtidigt plocka upp ett ex själv...
4) Jag anser att den kanske bästa svenska melodiska hårdrocksskiva som någonsin presterats är "Odyssey" (tätt följd av Talismans självbetitlade debut), ett faktum som blir extra paradoxalt då det visar sig att Ynwie själv är relativt missnöjd med skivan, har tagit mer influenser och hjälp utifrån då än någonsin annars (hmm...kanske är det just därför skivan är vad den är, tänker jag?) och dessutom har ett horn i sidan på sångaren Joe Lynn Turner.
Med det sagt - jag sträckläste boken. Inte för att det är ett litterärt mästerverk (det är det inte!), utan därför att det är oerhört intressant - alldeles speciellt i kontrast och kombination med andra skildringar om legendaren, så som Tengners bok. Minst lika intressant som allt som Yngwie själv berör är allt han utelämnar, och kvar lämnas man med en bild av den numera drygt femtioårige gitarristen som är minst sagt tveeggad. Lika uppfriskande som kar'lns sätt att vägra anpassa sig efter svensk medelmåttighet och blygsamhet är (han lever verkligen efter sitt eget måtto Mer är Bättre lika mycket då som nu är det beklämmande att notera att han inte bemödar sig med att ens namnge sina tidigare hustrur eller många av sina sångare. Arrogansen ligger som ett oljigt filter ovanpå ytan och skimrar, lika delar avskräckande som vackert i rätt ljussättning.
Som litterärt verk betraktat är detta ganska svagt. Språket är många gånger taffligt, men framförallt gapar det hål stora som bombkratrar när det gäller innehållet.
Man får uttömmande veta allt man vill om Yngwies gitarrspel (bakgrund, träning, inspiration, filosofi, inriktning, val och utveckling av teknisk utrustning), men knappt ett ord om hans egna syn på saken när det gäller kontroverser och uppmärksammade händelser framförallt under 80- och 90-talet. Känslan är att man tillåts glida på ytan, se det Yngwie vill framhålla för att ge en bild av sig själv som en bra människa.
Det är måhända en naturlig inställning och lätt hänt, men det ger också känslan av att boken inte riktigt är 100% ärlig.
Jag funderade ett tag på om det berodde på att många av händelserna är dolda i dimma efter dessa års alkoholmissbruk, men med tanke på hur tydligt att beskrivs - och valet att utelämna så många namn - så tror jag att det är ren taktik.
Och det är lite synd, för det betyder för min del att en del av trovärdigheten tappas, även inom områden där kar'ln alldeles uppenbart har enormt gedigen kunskap och erfarenhet.
Min egen relation till Yngwie Malmsteens skivor och skapelser är byggd på de gamla skivorna. Jag har med åren släppt honom, och anser att det är när han låter gitarrspelet (riff, slingor, solon) underordna sig låten istället för tvärtom som det verkligen lyfter.
Väl medveten om att han är en envåldshärskare i sitt band (detta bekräftas med tydlighet i boken) så har jag ändå en tydlig känsla för respektive skiva och medlemmar, där jag uppskattar exempelvis Göran Edmans sång på skivor som "Fire & Ice" och "Eclipse", eller bröderna Jens och Anders Johanssons talanger. Kanske är det talande att min personliga favoritskiva "Odyssey" är den skiva som Yngwie verkligen sågar i sin diskografi, och det enbart för att han då tillåtit andra att influera och påverka hur den slutligen blev.
Ja.
Samarbete och att låta andra bidra kan lyfta ett verk, även om det nu kanske inte är vad man förknippar just Yngwie Malmsteen med...
Med det sagt, det finns några närapå obestridliga fakta om Yngwie och hans karriär och avtryck i gitarr- och musikhistorien.
Han spelar gitarr på ett alldeles eget, unikt, banbrytande och otroligt kompetent sätt.
Han skapade sin egen genre.
Han har ett otroligt stort ego - och har själv insett det.
Och han kan skriva låtar, fantastiska hårdrockslåtar, lika lätt som han kan spela sönder söker i sin iver att testa gränserna för vad han kan göra med gitarren.
Jag rekommenderar trots sina brister den här boken, men jag tycker att du ska göra det i kombination med Anders Tengners "Så Som I Himmelen, Så Ock På Jorden" för att få en mer nyanserad bild av gitarristen och figurerna runt honom. Titeln är givetvis en översättning av Yngwies låt "As Above, So Below", men jag tycker inte att du ska börja där om du vill lyssna på hans verk.
Mitt tips är att du startar med skivan "Trilogy", för att gå framåt i diskografin.
Vill du ha en enskild låt där såväl låten som gitarrspelet är enastående så säger jag "Crystal Ball" från just "Odyssey", byggd på det inledande och enormt känslofyllda gitarrintrot som sedan mynnar ut i ett sådant där exempel där låten får stå i centrum.
"Vilja Av Stål: Mina Memoarer" av Yngwie Malmsteen är inte den starkaste av rock'n'roll-biografier eller memoarer som släppts, men den är intressant och en alldeles utmärkt sommarplåga ur den synpunkten.
Läs den!
Midsommar - och den första veckan utan Veckans Tips som nu har sommarlov.
Men du behöver inte vara ledsen för det - istället ska du få en rejäl skopa läsning i form av en Tvekamp. Det är faktiskt inte första gången som Metalbloggen går från Veckans Tips direkt till en Tvekamp - för två år sen var det Demonaz och I som drabbade samman.
Den här gången är det "infighting" som gäller, eftersom det är två skivor av samma band som ska skärdskådas: Danzigs nummer två "Lucifuge" och nummer tre "How The Gods Kill".
Den sistnämnda är en sån där skiva som jag dessutom vill döpa till "Dirty Black Summer" efter låten som finns med p ådensamma, och det känns ju passande en sån här gång.
Så.
Tvekampen.
Vad är det?
Trots ambitioner om att skriva flera sådana så blir det inte speciellt ofta (förra gången var nog i samband med Julafton 2013, då Behemoth och Necrophobic fick gå en holmgång), så en kort repetition kan nog vara på sin plats.
Alltså.
Kombatanterna som ställs mot varandra kämpar i ett antal ronder (det brukar bli en sådär 8-10 stycken) där de tilldelas poäng från 1 till 5, där 1 är sämst och 5 är bäst. På slutet summeras allt och vi får en vinnare. Det är den enkla och korta beskrivning.
För att göra det lite längre och krångligare så är det också så att undertecknad egentligen inte vet alls hur det hela kommer att sluta när jag börjar skriva, och det innebär dels att man inte vet hur många ronder det blir, vilka ronderna blir samt att det inte tillhör ovanligheterna att jag själv blir förvånad över vem som till slut vinner.
Det är tjusningen med att skriva en Tvekamp - det kan liksom ta vägen lite var och hur som helst.
Beredda?
Nu kör vi!
Rond 1 - Omslag
Jo, detta är en klassiker i Tvekampssammanhang. Att börja med. Även denna gång, vilket till stor del beror på att jag tycker det är logiskt, det är ju konvolutet som är det första man möts av. Båda skivorna är utgivna av American Recordings, så de har den där klassiska ryggen med en amerikansk flagga längst ner (samma som de klassiska Slayer-plattorna), men sen tar likheterna slut.
"Lucifuge" har en närbild på Glenns håriga bringa, med Danzig-korset i nävarna, och på baksidan finns det som nästan känns mer bekant, den mörka bilden med bandets ansikten inklippta på sidan av låtarnas titlar.
Men inte fasen är omslaget speciellt snyggt, det kan man inte säga.
Ostigt, och egentligen helt vansinnigt snarare.
"How The Gods Kill" svara då med en målning av HR Giger.
Bra tänkt, förstås, men det gör sig extremt dåligt i det lilla CD-formatet då bara små detaljer av målningen syns och det nästan bara en grå gegga. Bättre om man vecklar ut allt (eller har vinylen) förstås, och bilden som helhet är bättre.
Ändå är ingen av dessa skivor direkt vackra eller snygga, tycker jag.
Glenn Danzig har inte alltid den bästa av smaker...
"Lucifuge" - 2
"How The Gods Kill" - 3
Rond 2 - Skivtiteln
...i vanliga fall brukar jag försöka kasta mig över musiken med en gång efter ronden om omslag, men jag känner att det denna gång kan vara värt att stanna till lite vid själva titlarna. Att döpa sviten av skivor till "1" och sen ett namn, samt "2" och sen ett namn är - i mina ögon - jäkla snyggt. Jag gillar det. Tydligt, snyggt och ändå inte bara en siffra.
Det Glenn kanske saknar i smak avseende omslag tar han dessutom igen när det gäller att vara finurlig i namn. Jag gillar båda. Smaka på dem.
Lucifuge.
How The Gods Kill.
Det är ju fan genialt om man vill spela hårdrock med ockulta förtecken och släppa ut legender som att man inte vill flyga flygplan för att man hamnar för nära Gud.
Jag tycker att det är vackert i båda fallen, och att det blir liksom en extra krydda med att de heter "II - Lucifuge" respektive "III - How The Gods Kill".
Rent ur ett "hur-man-döper-ett-helt-album" så tycker jag nog att det senare är snäppet vassare ändå. Det känns... episkt.
"Lucifuge" -4
"How The Gods Kill" - 5
Rond 3 - Inledningen
Nu så. Ordningen återställd. Nu kommer vi till musiken.
"Lucifuge" från 1990 har 11 spår, medan 1992 års uppföljare ståtar med 10 stycken.
Ska man då ta "inledningen" så får det väl bli de första tre spåren på respektive skiva, kan jag tänka, och då heter de "Long Way Back From Hell", "Snakes Of Christ" och "Killer Wolf" på vår första utmanare. Tre svängiga spår som gungar, rockar och svänger nåt ruggigt, och jag tycker att det är en ganska klar seger om man jämför med efterföljarens tre öppningslåtar "Godless", "Anything" och "Bodies" som är aningen svårare i sitt anslag.
Inte jättesvåra, men ändå.
De har inte samma omedelbara självklarhet, tycker jag, även om "Anything" är en kanonlåt.
Betygsfrågan kan vara det svåra, men till slut tycker jag att det skiljer en hel del mellan dem, och jämför man till exempel "Long Way Back From Hell" med "Godless" så tycker jag att det är helt tydligt att det är klasskillnad.
Betygsfemman på "Lucifuge" ska ses som svag, men jag tycker att det ska skilja två steg mellan hur man öppnar skivorna!
"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 3
Rond 4 - Mittens rike
Så, eftersom det är mittsektionen så får det bli 4 spår på vardera skivan även om de nu har olika många låtar totalt sett.
"Lucifuge" ställer då upp med skivans bästa spår "Tired Of Being Alive", "I'm The One", "Her Black Wings" och "Devil's Plaything". Jag tycker att det är skivans starkaste segment, det är väl kanske "I'm The One" som inte håller absolut toppklass - i övrigt är detta för mig vad Danzig verkligen handlar om.
Låtarna är skitbra, kort och gott.
Även "How The Gods Kill" har sitt starkaste segment i mitten, och får verkligen upp kvalitén med titelspåret, "Dirty Black Summer"(uh!), "Left Hand Black" och "Heart Of The Devil".
Det går inte att klanka ner på det heller, speciellt duon med titelspåret och singeln om den smutsiga svarta sommaren sätter sig ju i hjärnbarken direkt.
Det blir, rätt enkelt ändå, dubbla femmor.
Tycker jag då.
"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 5
Rond 5 - The End. Slutet. Finito.
Det blir således fyra låtar på "Lucifuge" och tre låtar på "How The Gods Kill" som tar oss till slutet på skivorna. Ingen av dessa skivor har sina starkaste kort på slutet, tycker jag.
Det är "777", "Blood And Tears", "Girl" och "Pain In The World" som ställs mot "Sistinas", "Do You Wear The Mark" och "When The Dying Calls".
Ganska lika. Varsin ballad, varsin halvskum djävulsrockande sak som avslutningslåt.
Lyssnar man på dessa låtar så är de ju verkligen inte dåliga, och ställer man dem mot senare alster i bandets katalog så framstår de som än bättre...men ställer man dem mot resterande del av skivan så är de svagare.
Balladerna "Blood And Tears" och "Sistinas" är båda bra men ska få en egen rond lite senare har jag tänkt mig, och till slut hamnar omdömet på starka 3:or i båda fallen.
Jag tycker de är ganska jämlika, möjligtvis är "Lucifuge" starkare - men inte är det mycket.
"Lucifuge" - 3
"How The Gods Kill" - 3
Rond 6 - Balladen
Äh. Det är väl ingen idé att dra ut på det?
När man nu ändå har spetsat in sig på att köra balladerna så kan vi lika gärna kasta oss över dem med en gång!
Det är alltså "Blood And Tears" vs "Sistinas" som gäller, för trots att en del andra spår har gitarrplock och akustiska inslag så är det dessa två som ur regelrätta ballader through and through.
Och de är bra.
Båda två.
"Sistinas" är lite lite bättre bara.
Kanske beror det på att jag som yngre försökte samla ihop alla hårdrocksballader på ett kassettband och ha som nattligt sällskap - där hade just "Sistinas" en given plats - och därmed har mer nostalgiska känslor för den, men jag tycker att det är en kanonlåt. Mörk, snygg, suggestiv.
"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 5
Rond 7 - Glenn och stönsjungandet
Låt oss göra en sak klar: Danzig är Glenn Danzigs band.
Det är han som är boss, och det är han som bestämmer.
Numera är det väl till och med bara han, men då var de fler inblandade. Övrigas insatser ska kort få synas också, men det går liksom inte att ha en Tvekamp utan att man ger den gode Glenn en liten stund i rampljuset.
Och man kan konstatera att det är ungefär samma sånginsats som presteras, förutom att jag - inbillat eller ej - tycker att man kan skönja tendenser i sången.
Det är mer "sång" på "Lucifuge", och ett försök till mörkare experimentella saker på "How The Gods Kill".
Mera klassiskt och rättframt på föregångaren, och mer...galenskap på efterföljaren. Lyssna på "Godless", till exempel, eller de karakteristiska (om än mycket passande) stönen på "Dirty Black Summer".
Jag vill tro att karl'n började undersöka ett annorlunda sätt att hantera vokalerna här.
Och jag gillar det enklare, klassiska, bättre.
Evil Elvis är som bäst när han inte låter något komma i vägen för själva låten, inklusive den egna insatsen (hey, Yngwie Malmsteen!).
Betygen blir lite som de blir.
Jag anser inte att Glenn Danzig är den bästa sångaren som går i ett brottarlinne, eller att detta är världsklass om man ställer det i jämförelse med några av de stora sångarna - men han har här sin peak.
Jag tycker inte att han nått lika högt vare sig före eller efter, och det är i det ljuset poängfördelningen ska ses.
"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 4
Rond 8 - Bandet. The hangarounds
Ja, okej. Det är lite elakt att kalla dem "hangarounds", när man var i den åldern och skivorna kom så tyckte man ju att det var ett riktigt band, trots mina ord om vem som bestämmer.
Och det är ju samma sättning på skivorna, där herr Glenn får sällskap av Eerie Von på bas, John Christ på gitarr och Chuck Biscuits på trummor (just den sistnämndes namn vill jag minnas att vi hade väldigt roligt åt hemma i pojkrummen, att han hette Chuck Kakor - på ett sånt där sätt som bara tonåringar kan tycka).
Kanske är det därför som de där första skivorna med Danzig, nummer 1-4, har en speciell och därefter oöverträffad känsla i sig. Att de var ett band, som därmed hämmade de värsta galenskaperna?
Hur som helst, under den här tiden, -90 till -92, så verkar man bara ha kört.
Det är kanske inte det mest avancerade och komplicerade låtar och strukturer som presenteras, men det är ju inte heller meningen - och man gör det där enkla så bra.
Det är lite som med Tommy Lee som bankar skinn i Mötley Crüe, meningen är inte att det ska låta svårt utan tight och rätt.
Nu låter det kanske inte alltid supertight i detta fall, men det är passande.
Hela tiden.
Från hur bandet producerats (se där, det smyger sig visst in lite av produktionsutvärderingar här...det var kanske inte tanken, men det är också tjusningen med att skriva Tvekamperna - det tar vägen lite hipp som happ och var det vill!) till hur man framför så är känslan i centrum, och känslan är helt rätt.
Tycker jag.
Det får bli oavgjort!
"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4
Rond 9 - Rebellängelns maggropskänsla
Nu kommer en märklig sak.
Trots att "How The Gods Kill" har medverkat i serien Besatt så är det faktiskt inte den jag scrollar/plockar fram när jag är sugen på Danzig.
Trots att jag har oändligt många fler minnen och anekdoter till "How The Gods Kill" så är den bild jag får framför mig när jag tänker på Danzig faktiskt baksidan på konvolutet till "Lucifuge", alltså den där bandets ansikten syns i samband med låtarnas titlar.
Jag tycker att det är lite märkligt, och att det säger en del om min känsla för skivorna.
Det är "Lucifuge" jag spontant och i verkligheten plockar fram.
Det är "Lucifuge" jag tycker är den bästa skivan.
Så då hamnar vi i den ganska märkliga sitsen att jag nog har mest känslor och minne från den ena skivan, och distinkt övertygelse om att den andra är bättre.
Poängfördelning på det, någon?
Oavgjort?
Låter ungefär rätt.
Det får bli 4 poäng var, utan att jag egentligen precisera varför på ett bättre sätt!
"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4
Sammanfattning
...kanske hade jag tänkt skriva mer och ha fler ronder, men nu är det så enkelt att jag inte orkar eller hinner.
Det får lov att bli ett slut på det här.
This is how the cookie crumbles, för att fortsätta driva med herr Biscuit.
Som vanligt när jag kommer hit har jag fasen ingen aning om hur det hela summeras, inlägget är skrivet i flera omgångar och vid flera tillfällen.
Jag hoppas lite att "Lucifuge" vinner, jag tycker nog att det är en bättre skiva innerst inne - men låt oss se.
Slutresultat:
"Lucifuge" - 36
"How The Gods Kill" - 36
Va?
Men vad fan, oavgjort?
För bövelen.
Det var ju lite märkligt. Och inte kan jag med gott samvete skriva till en rond nu heller, det skulle ju bli uppenbart.
Men då säger vi såhär: "Lucifuge" får en retroaktiv halvpoäng på rond 5, den som handlar om den sista delen av skivan.
Då blir resultatet
"Lucifuge" - 36,5
"How The Gods Kill" - 36
Se där! Det var väl det jag visste, "Lucifuge" är en bättre skiva.
Rent objektivt, alltså.
Tycker du annorlunda så är du välkommen med dina tankar i kommentarsfältet.
Vill du läsa mer Tvekamper så rekommenderas Arkivet för Långa Artiklar.
Vill du bara ha en bra Midsommarhelg rekommenderas Spotify!
Det är (typ) mitt i månaden, och Werock är uppdaterat med ytterligare recensioner.
4 stycken, varav jag står för två av dem.
De båda som är avbildade ovan.
Den första, tjusigt röda, är Jake E Lee's återkomst till hårdrocksscenen (ja, den gamle Ozzy Osbourne och Badlands-gitarristen).
Red Dragon Cartel heter projektet, och tyvärr kan du i recensionen konstatera att resultatet inte riktigt är lika bra som man skulle vilja...
Skiva nummer två från min penna är Yngwie Malmsteen-musik men utan Yngwie.
Nä.
Det är precis som du tänker när du läser den meningen.
Det funkar inte riktigt. Ändå har man Mark Boals på sång, så stundtals minner det verkligen om fornstora dagar. lite synd, faktiskt.
De andra två skivorna är två plattor som faktiskt är riktigt intressanta.
Jag har lyssnat en del på The Isolation Process på Spotify, och tycker att det verkar riktigt bra.
Det är samma snubbar som i Come Sleep (i alla fall delvis) om jag förstår det rätt, och det är ju bra. Recensionen lovar också gott, och den här plattan ska jag nog dyka djupare i.
Sist men inte minst - Astrophobos från Stockholm. Den här skivan har jag inte hört, men det jag läst om bandet och musiken (både i recensionen på Werock och i annan media) gör mig nyfiken. Ska försöka kolla in mer, helt enkelt, och det lär funka.
Just nu tycker jag nämligen att jag har rätt bra koll på skivfloden, det är inte en svindlande hög med skivor som ligger icke-genomlyssnade.
Varmast går... Grand Magus. Jäkla dänga de fått till med nya "Triumph & Power"!
Det här bandet upptäckte jag i samband med att jag läste Anders Tegners utmärkta bok "Yngwie J Malmsteen - Så Som I Himmelen, Så Ock På Jorden". Där beskrivs hur i stort sett hela Yngwie Malmsteens kompband (kan man säga så om det även innefattar sångaren?) har ett eget äventyr på sidan av. Ark innehåller Jorn Lande på sång, John Malacuso på trummor, Randy Coven på bas, Mats Olausson på keyboards samt Tore østby som gitarrist istället för nämnde Yngwie. Jorn har ju medverkat ofta förr som Veckans Tips (Allen/Lande, Jorn, Masterplan och Nikolo Kotsev's Nostradamus), men jag har aldrig förr hört honom sjunga på det sätt som uppvisas här. Musiken som levereras är progressiv och utforskande hårdrock, och det innehåller en hel del jazzelement. Grabbarna har helt enkelt kastat alla regler överbord och plitat ihop en skiva som är rolig att spela, antagligen både för dem vid inspelningstillfället, och för oss som lyssnare. Det betyder att vi får höra en sångare som Jorn anstränga sig för att leverera, och han klarar att låta både som isländska Björk och en calypsoinfluerad version av Seal (!) i spåren "Absolute Zero" respektive "Just A Little". Mycket märkligt, och ändå bra.
Bäst är nog spåren "Torn", "Noose" och inledande stökiga "Heal The Waters", men hela plattan är riktigt spännande. Man vet helt enkelt inte alls vad som väntar, och avslutningen är dryga 9 minuter musiker som vill briljera. Jag förstår att det var lite jobbigt för Yngwie Malmsteen, det där att bandet verkade ha så kul och vågade exprimentera så mycket i en konstellation som innehöll hela gänget utom honom, men för oss som tar del av resultatet är det bara att njuta.
2001 släpptes skivan "Burn The Sun", och har du inte upptäckt Ark innan så är det väl dags nu, speciellt om du gillar referensramarna som rabblats upp. Öppna Spotify och njut, helt enkelt, så kan du dessutom läsa min intervju med Jörn på Werock. Fin fredagsunderhållning!
Idag är det den 11:e juni.
Från idag kan man lyssna på Black Sabbaths nya verk "13" på Spotify.
Själv ämnar jag beställa skivan så att jag kan ha den i nävarna och kolla bilder, text och annat samtidigt, men faktum kvarstår oavsett - sanningens ögonblick närmar sig (och är väl redan här om du vill lyssna via Spotify). Hur ska det bli?
Hur kommer det att låta?
Håller skivan så att bandet undviker att bli en parodi på sig själva?
Fan vet.
Men det är lite bävan inblandad för min del. Skräckblandad förtjusning.
Sen blir det nog svångremmen ett tag avseende skivor.
Måste förstås köpa även dessa två, men sen måste det sparas pengar ett tag. Juni har inneburit renovering av tvättstuga, betalning av sommarens all-inlcusive-resa till Grekland med familjen och ombyggnad av kontoret hemma. Billigt... det är tur att jag har lite beställningar liggande som redan är betalda...
Annars har helgen som gick varit bra. Inte som planerad (getaway med hustrun, till Mariefred och med outsourcade barn) stod på agendan.
Om det blev intet, istället feber på yngsta killen och den äldsta balanserandes på kanten till sjukdom och därmed rätt kinkig.
Men det blev bra ändå.
Gav lite tid att fundera på saker.
En av dem är detta:
Kolla in mängden böcker det finns om hårdrock.
Biografier, livsstil, gitarrlektioner... det där är ämne för en hel del funderingar.
Framförallt undrar jag lite om denna flora av böcker som kommer från journalister som visserligen kan skriva (verkligen, ingen kritik där), men som antagligen inte har en officiell roll av gruppen, eller möjlighet att skriva "från insidan" av artistens upplevelser.
Kanske bästa exemplet är Anders Tengners bok om Yngwie Malmsteen, som visserligen är bra och intressant - men inte alls vad huvudpersonen personligen skulle ha sagt.
Ska klura lite på det där, kanske är det stoff för ett längre inlägg.
Och på tal om journalister så kan man nästan göra en TV4:isk övergång till Sweden Rock Magazine och de band som väljer att skicka med en hel platta till oss prenumeranter.
Senast i raden: Civil War.
Avhoppare från Sabaton, med en av de där sångarna jag är lite svag för bakom mikrofonen: Nils Patrik Johansson, med huvudsyssla Astral Doors.
Petade in plattan i bilens stereo igår för att lyssna, och... nja.
Alltså, visst är det stundtals bra. Bandet klarar att skriva en del riktigt bra melodier, och just Johanssons röst ger det lite mer smuts i soundet, men... jag klarar inte riktigt av när det blir för mycket drag av schlager.
Föredrar nog Astral Doors... men man kan ju undra hur hårt ett band som just Civil War satsar. Kan inte vara billigt att skicka med hela debutgiven till ala prenumeranter på Sweden Rock Magazine - i det nummer som förmodligen pushas på festivalen dessutom!
Okej, ska vi säga så?
Sanningens ögonblick är... här.
Deep Purple
är aktuella med en nya platta, den första på ett helt knippe år - och
förstår jag saken rätt så är den mer än lovligt bra. Den finns inte på
Spotify så jag har själv inte hört den, men recensioner och uttalanden
från de som har koll på plattan låter överraskande bra.
Så, varför inte landa Citatet denna söndag i en gammal klassiker, även om han numera inte tillhör just Deep Purple utan kör sitt egna lilla race i Blackmore's Night?
Den här gången
ska vi dessutom starta med Citatet ganska tidigt i inlägget, så att vi
utgår från det i vårt fortsatta resonemang.
"Jag säger
inte att jag är lika bra som Jeff Beck, men jag förstår honom när han
säger sig hellre jobba på bilsamlingen än spela gitarr."
Ritchie Blackmore
Okej.
Kolla på bilden.
Den är tagen -73, och det där kan få mig att fundera lite över hur
gitarrhjältar kan stiga och falla så mycket. Vem som är "hetast".
För egentligen är det ju såhär: Ritchie Blackmore var en gång i tiden den man skulle slå. Den bäste av de bästa.
Den som ingen
kunde rå på (och, om jag förstår det rätt med ett ego som matchade den
inställningen). Han hade säkert i sin tur sina idoler som han skulle
vinna över - det vitnar ju citatet ovan om, inte minst - men är det inte
lite lustigt hur det kan ändra sig?
Nu är det väl ingen gitarrist i hela världen som anger Blackmore som sin förebild avseende gitarrspel?
Ska vi ta några fler exempel?
De här två lirarna heter Yngwie Malmsteen och Eddie Van Halen (snygga bilder va, svartvit är ju grejen!). De hetaste av de heta en gång i tiden - men nu?
Inte vad jag förstår.
och nu kommer
frågan - vem är, egentligen, den man vill slå om man börjar lira gitarr
nu för tiden? Vem är Den Store Gitarristen?
Finns det någon?
Jag är faktiskt
lite tveksam till det, min känsla är att det nu finns så galet många
fantastiska gitarrister att det istället har blivit lite så att ingen
egentligen står ut på samma sätt som förr i tiden.
Eller har jag fel?
Göran Edman.
Allt är egentligen hans fel.
Crossfade är nämligen musik som i vanliga fall inte riktigt faller så väl ut hos undertecknad. Duons AOR är exempel på sån musik som oftast känns för slätstruken och tillrättalagd för min del, men så var det ju det där med Göran Edman, mannen med Den Där Rösten.
Han sjunger på skivan "Secret Love" från 2011, den andra som Crossfade klämt ur sig, och eftersom man dessutom spenderat (vad det verkar) äckligt mycket tid i studion på att få till en skön ljudbild så sitter vi helt plötsligt här nu.
Med den snällaste och mjukaste skivan som Metalbloggen haft som Veckans Tips.
Här är det nämligen akter som Toto som går igen i låtar som "Closer To The Fire" och "Waiting For A Miracle", eller Dan Reed Network som ekar över "Heart Of A Hero".
Inte riktigt den typ av referenser du brukar få läsa här, men det struntar jag i.
Detta är nämligen bra, och över det hela så dominerar Edman.
Det måste vara en av de mest underskattade sångarna vi har i det här landet.
Träffar perfekt i alla lägen, och oavsett om det är en gammal Yngwie Malmsteen-låt eller en snygg åka-bil-AOR-historia som "In My Mind" eller "Brave New World" från den här skivan så lyfter han låten ett extra snäpp.
Crossfade är väl egentligen Lasse Hallbäck och Richard Stenström, om jag förstår hemsidan rätt. Man tar hjälp av Edman för sången och bröderna Lindvall (Per och Sven) för vad man själv kallar "the groove". Gästartisterna räknar in Mats Ronander och Calle Moreus (se där, två namn du ALDRIG trodde du skulle få läsa på denna site!), och totalt sett är detta en bra platta som jag har smyggillat sen den kom.
Jag fattar att den här plattan inte faller alla Metalbloggens läsare i smaken, men för dig som inte räds de referenser som nämnts så väntar en stunds skön easy listening här!
I morgon kväll ska undertecknad på Debaser Medis, där Sweden Rock Magazine firar 100 nummer.
Man gör det med de två band som röstats fram som de bästa genom tiderna i Sverige, Candlemass och Entombed, av tidningens skribenter. Nummer 100 har det som tung feature, och det är väl en bra satsning att verkligen fira sitt hundrade nummer tycker jag.
Jag har valt att inte kommentera det där så mycket ännu, men med tanke på kvällens begivenhet så kanske det är läge nu? (För övrigt, det kommer säkert ett knippe bilder och tankar i efterhand, och jag tänkte mig kanske skriva lite om det hela för Werocks räkning, en form av spaning med utgångspunkt i att det faktiskt är en växande och väl fungerande marknad att leverera hårdrocksnyheter i en så pass "old school form" som ett magazine, medan många delar av tidningsvärlden kämpar med fallande upplagor och en affär som ständigt flyttas till en on-line verksamhet... men det kommer vi till vad det lider.)
Jag tycker nästan det. Det peppar om inte annat mig själv för kvällen!
Alltså.
Topp 10 på listan ser ut som följer:
1) Candlemass
2) Entombed
3) Europe
4) Bathory
5) Dissection
6) Yngwie Malmsteen
7) Opeth
8) At The Gates
9) In Flames
10) Hellacopters
Rätt bra ändå, för inte är det helt enkelt att sätta ner vilket band som genom tiderna varit bäst. Metalbloggen körde ju omröstning (med gruppspel, slutspel och utslagningsmodell från kvartsfinal och framåt) om vilket band som är bäst... men då fick man inte rösta på band som inte var aktiva, så exempelvis föll ju Dissection, Bathory och At The Gates bort från ovanstående lista. Opeth vann.)
Jag tycker nog att just Candlemass är en ganska värdig vinnare, med tanke på längd på karriären, att de mer eller mindre skapat sin genre och fortfarande håller fanan så högt.
Listan då.
Den ser i sin helhet ut så här:
Skitliten bild men du får väl förstora den i datorn. Eller ännu hellre köpa tidningen, hela listan är rätt så fin läsning, med fläskiga intervjuer med de som placerats överst och sedan mindre notiser om banden längre bak i kön.
En av sakerna som SRM ändå ger är ju också en bredd.
Ja, jag tycker att det är sinnessjukt att man kan placera ett band som Ghost så högt som 18:e (före Meshuggah, Marduk, Graveyard och Katatonia för att ta ett axplock av band som borde vara högre placerade på ren arbetsinsats) med tanke på att de bara släppt en enda platta, men okej. Det är ju så med listor. Man får väl ta det goda med det onda, och trots allt har man ju ändå petat in såväl black metal som hårfrisyrer på listan.
Det är rätt bra gjort.
Nå.
Snart smäller det.
Blir kul, ser riktigt fram mot det.
Vill du ha nåt annat att läsa så kan du ju istället kolla in Stones rapport från The Swords spelning förra lördagen, som jag missade. Det var visst, om jag förstår saken, en redig överkörning.
Som vanligt fantastiska bilder från den mannen.
Från de kommande begivenheterna blir det kanske inte så. Ska försöka skjuta av lite dassiga saker från men iPhön, eller så tar jag med mig pocketkameran. Det ger sig.
Den viktigaste frågan dock: ska du dit? I så fall kan vi väl morsa och ta en öl?
Månadsskifte!
Yihaa!
Hur bra som helst, och som vanligt publicerar Werock ett helt knippe recensioner.
För egen del har jag bidragit med Anders Tengners bok "Yngwie J Malmsteen - Så Som I Himmelen, Så Ock På Jorden" (köp här, t ex, du behöver den!), The Swords fjärde och rykande färska platta "Apocryphon" samt vad som antagligen är årets vackraste black metal: Winterfylleth "The Threnody Of Triumph".
En hel del läsning, och räcker nu inte det så har verkligen kollegorna laddat upp grejor denna gång. Njut av recensino av bland annat Enslaved, Hellhaven, Coheed And Cambria, Evocation och Nettlecarrier, samt liverecension av Dragonforce!
Snart dags att lämna in recensioner till Werocks månadsskifte (deadline ist krieg!), och jag avser denna gång inkomma med alster om The Sword "Apocryphon", Winterfylleth "The Threnody Of Triumph" samt Anders Tengner´s bok om Yngwie Malmsteen.
En diger lista, och med den i åtanke så borde jag ju spela de aktuella verken för atty krama ur de sista dropparna detaljer.
Av det har det blivit intet de senaste 48 timmarna, ty i brevlådan landade denna platta.
Enslaved "Riitiir".
En skiva som är både direkt och omständigt och komplex.
Som verkar ta tid att sjunka in i, samtidigt som den sitter fort.
Låter märkligt kan tyckas, men lyssna lite själv så så förstår du nog vad jag menar.
Recension av just Enslaved kommer nog på bloggen vad det lider (gissar, utan att ha stenkoll, på att BiblioteKarin kommer skriva Werockalstret...hon brukar ha järnkoll på just Enslaved).
ja, just det ja. För dig som är sugen på att vinna grejer... idag är det torsdag. Det blir en torsdagstrave, men det blir nog rätt sent ikväll. Bara att kolla in med jämna mellanrum, alltså!
Det var ett tag sen - men nu är det dags, och det är inte vilken trave som helst som väntar den som är snabbast.
Det är en fin trave bestående av både ett stycke dystopisk läsning (Metro 2033), samt nya upptäckter i form av en knippe demoplattor som recenserats här på bloggen. Eller vad sägs om:
Hypertension (den vita skivan i högen där)
Cain (svart sak)
Black Creed (röd)
Lancer (med det fina kamerablänket, i mitten - där du även får en bonusintervju!)
Watchworks (mörk sak till höger)
Carl Lindquist (uppe i högra hörnet härifrån sett)
In Dispute (den grå med lite rinnande blod på)
Bra va?
Sopm vanligt gäller det att vara snabb. Först med rätt svar på nedanstående fråga vinner. Och det gäller att svara med en kommentar i detta inlägg!
Frågan då?
Jo, jag läser ju boken om Yngwie Malmsteen just nu, den av Anders Tengner, och frågan har med det att göra. Vad hette bandet som Yngwie gick med i när han först flyttade till Staterna, det med Ron Keel på sång?
Kolla in boken ovan.
Landade i brevlådan häromdagen, Anders Tegners tegelsten om Yngwie Malmsteen. För recension på Werock, och gosse - detta är en historia jag bara längtar efter att sätta tänderna i! Säga vad man vill om strängbändaren, jag tror inte det finns någon som tycker att han är ointressant, och visst är det som man säger i förordet - gränsen mellan geni och dårskap är tunn.
Stay tuned för mer om den boken, jag lovar!
Samma dag landade för övrigt det senaste numret av Sweden Rock Magazine.
Jag har sedan ett drygt år båda blaskorna, Close-Up Magazine och SRM.
Oftast föredrar jag Close-Up som helhet, det känns som om man arbetar med fräschare band och mindre gamla stolliga dinosaurier som egentligen inte borde försöka sig på en comeback, men det finns fina saker med SRM också. De långa artiklarna (Martin Calrssons mästerverk om King Diamond, uppdelat på två nummer senast får en att inse att just Carlsson nog är en av de två-tre hårdrocksjournalisterna som verkligen håller högsta kvalitét. En annan kan nog vara ovan nämnda Tegner, faktiskt!) är fina om man gillar banden som skildras, och dessutom har blaskan en fantastisk nyhetssektion.
Där får man läsa mycket matnyttigt som gått i alla fall undertecknad förbi.
Nu senast, i numret på bilden ovan, så var det flera små pärlor:
- Soundgarden släpper comebacken "King Animal" den 13/11
- Soilwork kommer med nytt, dubbelplatta. Kommer 2013, produceras av Jens Bogren och får namnet "The Living Infinite". Kanske kanske kanske kan jag få några ord från nye gitarristen David där, det visar sig att han är god vän med Jolly Jonny som gaddar mig, och jag tänker i alla fall fråga...
- Amorphis kommer med nytt i vår. Producerar gör Peter Tägtgren, och mn undrar ju hur länge finnarna orkar hålla den produktionstakten....?
- Hypertension som demorecenserades med "Envenomed By Vipers" på denna lilla site ska spela in en riktig debut. De intervjuas, och kommer sedan att spela in plattan "Primeval Tyrants Prevail" i vinter. Kul - och nästa gång det blir dags att vinna torsdagstraven så kommer demon att ligga med som ett av priserna. Stay tuned varenda torsdag!
- Satyricon släpper nytt nästa år, med en Satyr som fått smak på musik igen. Whohaa!
- Vad händer med Queensryche? Bra fråga. Man strider ju om namnet, sedan sångaren Geoff Tate gått skilda vägar från resten av bandet. Nu är Tate på gång på turné, som förband åt Alice Cooper på dennes Canadasväng, och han har ett ganska spännande band med sig. Rudy Sarzo (ex Dio, Whitesnake, Ozzy Osbourne) på bas, Bobby Blotzer (ex Ratt) på trummor och kanske det mest intressanta - Glen Drover (ex King Diamond, ex Megadeth) på gura tillsammans med Kelly Gray (ex just Queensryche). Jag undrar var det där kommer att ta vägen så småningom, men helt klart vore det kul om man kunde få dubbla uppsättningar Queensryche på scen, i samma stad, samma månad...
Annars då?
Kollat klart på Sons Of Anarchy säsong 4. Bra att det finns en femma, men sen kan det nästan vara bra. Risken finns ju, om man bara rullar på, att det blir trist. Bättre att göra en fem-sex riktigt bra säsonger och stänga en serie med värdighet, tycker jag.
Såg förresten den här också i september.
Mycket skjutande, mycket sex och naket, ganska mycket klichéer - men riktigt spännande och välgjord. En överraskning som kan rekommenderas (ja, om du nu gillar just den typen av ingridienser...).
Nu blir det väl dock lite mindre TV ett tag. Måste läsa lite. Om Yngwie!
Så har jag den äntligen i mina håriga öron då, efterföljaren till "Pressure & Time".
Jajamen, vi snackar om Rival Sons "Head Down", en av rock'n'rolls svåraste skivor att komma med, skulle jag tro.
Förväntningarna runt världen uppskruvade till elva, och det kan inte vara helt enkelt att vara i Jay Buchanan med mannars skor. Hur följer man bäst upp en sådan debut om man nu vill bestå som ett intressant band?
Spännande frågor att besvara, och just nu är jag lycklig nog att få försöka göra det.
Promoversionen hamnade i min spelare eftersom jag helt enkelt var snabbast av skribenterna på Werock att anmäla intresse (tack Kim för det tipset!), så jag kan inget säga om den totala förpackningen med platta och texter och allt, men jag ska säga såhär mycket om själva musiken:
Det är inte lika direkt och enkelt som "Pressure & Time", och det, mina vänner, är hela huvudvärken för undertecknad.
Prylen är den (som jag läst i senaste Sweden Rock Magazine att Yngwie Malmsteen ofta öppnade sina meningar med, i alla fall enligt den bok om gitarrlegenden som en viss Anders Tengnér kommer med snart...) att en av debutens verkligen starka sidor var att den lyckades kombinera BÅDE en omedelbar och uppenbar charm i låtarna SAMT en lång hållbarhet.
Det satt direkt - och har inte tappat i värde över tiden.
Som recensent är det en utmaning med den nya "Head Down".
Deadline ist krieg, och deadline är på onsdag. Lurigt med andra ord att se hur denna platta står sig med tiden, och om den växer eller inte.
Fast. Om det var lätt kunde ju vem som helst göra det, eller hur Rival Sons?
Inlägg
