skip to main |
skip to sidebar
Detta månadsskifte har eder Rebellängel gått fullkomligt bananas på Werock.
5 (!) recensioner från mitt tangentbord, samtliga av riktigt bra skivor. Medelbetygen är höga, och du hittar dem här:
Vanhelgd "Relics Of Sulphur Salvation"
Pallbearer "The Foundation Of Burden"
Astral Doors "Notes From The Shadows"
The Order Of Israfel "Wisdom"
Ironbird "Black Mountain"
2 stycken betygsnior, en betygsåtta och två sjuor på dem. Dessutom har redaktör Martin hunnit med Xerath "III" med en betygsåtta, detta trots vardagsutmaningar med VAB och annat.
Du fattar. Bra skivor recenseras på Werock!
Idag är det sista oktober.
Det betyder att vi - som vanligt - träder in i svarta november imorgon, och att bloggens Veckans Tips kommer att vara musik lämpad som soundtrack till detta.
Det kommer att vara ganska spretigt, och jag kan utlova i alla fall en skiva med "dansbandskänsla" som jag både tror och hoppas kommer att överraska en hel del.
Men inte nog med det.
Jag kommer också att sprida ut mig.
Till Tune Of The Day, där The Rebel Angel Ramblings kommer att få en serie inlägg som sprids över månaden, med samma tema. Premiär idag, faktiskt (så gå dit och tryck uppdatera mest hela tiden!)
Alltid kul att gästinlägga.
Även på A Fair Judgement har ju en del gästinlägg i "Låtsnacket" rullat i slutet av förra veckan, hoppas att du inte missade det. Det var en riktigt rolig omgång denna gång dessutom. Som ju kan lysa upp i höstmörkret.
Dessutom är det ju, det har du inte missat, såväl den svemerikanska högtiden Halloween som den helyllesvenska Allhelgona.
Det betyder en bisarr blandning av vackra ljus som tänds på gravar medan vi saknar de som försvunnit ur våra liv och grannskapets ungar som klär ut sig till allsköns monster och skelett och går runt och tigger godis.
Jäkla märklig grej.
Personligen ska jag försöka hinna med båda.
Alltså ge bort godis och tända ljus. Och lyssna på musik (borde egentligen kolla en skräckis, men jag är ju helt skitkass på det så vi får se om det verkligen blir något av det...).
Tror det blir den här skivan, mest.
Pallbearer "Sorrow And Extinction" passar såväl årstiden som högtiden.
En typisk skiva att avnjuta i hörlurar, på rygg i ett nedsläckt hus.
Till näst sist... du har väl inte missat att polska Behemoth är på gång igen? På riktigt?
Ny skiva ("The Satanist") runt hörnet, och dessutom landar man i Sverige i februari.
En ljusglimt att se fram mot när det känns som vintern kommer bli lång.
Roligast med det är (ja, förutom att det ger chansen att se bandet igen, ett av världens bästa liveband) att In Solitude spelar förband, och av kommentarerna på olika sociala medier att döma så vill många betala för att slippa Cradle Of Filth - medan just Uppsalasvenskarna hyllas.
Sist då, det är väl frågan om vilken musik du anser passar bäst till vad vi kallar svarta november?
Vilka plattor tar du fram som sällskap i det kommande mörkret?
Okej, vi dyker rakt in i det va?
Det där med att 2012 svämmade det verkligen över när det gäller intressant musik, och att det var omöjligt att ha koll på alla - något som nu ska överbryggas. I alla fall hjälpligt.
Det betyder en snabb överskådande blick efter ett par två-tre varv med skivan i fråga.
Denna gång har jag bara fysiskt exemplar av en av tre, men det funkar ju ändå. Online-lyussning är inte fel för att bilda sig just en uppfattning, och det var väl därför en tjänst som Spotify bildades. Typ.
Först ut den enda fysiska plattan jag har: Nile.
För det första - det här är egentligen inget nytt under (den Egyptiska) solen. Nile står för en fantastisk teknisk leverans som vanligt, titlarna på låtarna är löjligt långa och det finns ett helt knippe riff som är så snygga att hälften vore nog. Omslaget är dessutom väldigt vackert, men efer två varv med plattan kan man ändå konstatera att det (förstås) inte är lika bra som fantastiska "Annihilation Of The Wicked". Det kanske inte spelar så stor roll i o f s, det är inte helt lätt att nå de svindlande höjderna.
Andra reflektioner: 1) är inte ljudbilden på nya "At The Gates Of Sethu" lite... svag? Eller i alla fall märklig? Nu har jag bara lyssnat på den i bilen, så den kanske inte har fått rättvisa, och jag ska spela den i den riktiga stereon innan jag uttalar mig, men det var en reflektion jag fick med en gång.
2) Ibland låter sången helt galen. Det är närapå System OF A Down-vibbar stundtals, när det blir lite sådär utflippat i rensången. Det är förstås inget jag håller på pluskontot...
Som vanligt dock, den här skivan behöver lite varv innan man kan göra tummen upp eller tummen ner på riktigt. På Spotify här.
Sen då: Parkway Drive.
Metalcore från down under.
Jag gillar inte Metalcore.
Det är grundinställningen, och därför har jag inte köpt den här plattan. Har tagit två varv med den på Spotify dock, och jag måste ändå säga att... jo, den här skivan ska jag nog köpa.
Det här är bra, faktiskt, och det är väl bara att krypa till korset.
Det finns visst metalcore som är bra... Du hittar Parkway Drive "Atlas" på Spotify.
Sist men inte minst - en skiva vars vitsord lyft mina förväntningar sådär farligt högt att det finns uppenbar risk för ett hårt fall.
Alla låtar har enbart ett löpnummer, och den polska akten (Mgla betyder väl "dimma" på just polska, (EDIT: här stod det först "simma", en felskrivning av det roligare slaget. kolla kommentarerna!)vill jag ha för mig att bättre vetande har talat om för mig) har hyllats i såväl Sweden Rock Magazine som Close-Up Magazine...samt ett knippe olika bloggar därtill.
Det hörs också direkt, vid första lyssningen av skivan "With Hearts Towards None" - det här är kvalitét. Väl genomfört, från hjärtat och med en mix av driv och sväng som är precis upp min allé. Såklart tarvar den här skivan flera varv innan den siter, men efter bara ett enda varv med den hittills kan jag nog redan säga att den kommer att bli en av mina kompanjoner framöver.
Om det är så bra så att det hade platsat på topplistan?
Kanske.
Det får vi väl anledning att återkomma till. Tills vidare får man nöja sig med att det är väldigt bra!
Så.
Det var allt för denna gången.
Nästa gång får vi se vilka akter vi kan klämma av, men i pipen finns i alla fall Anaal Nathrakh, In Mourning, Dawnbringer och Pallbearer ...
Kanske är du dödligt less på det där tjatet om "Hårdrockskväll", kanske inte.
Detta är dock det sista inlägget i ämnet för denna gång, och jag tänkte avsluta med dels en bildkavalkad, och dels en del reflektioner och tankar om det hela.
Som vanligt är inställningen hos folket som deltar lite blandad - somliga ser mest fram mot sin egna skiva, att få spela låtarna för andra medan andra mest vill ha inspiration på ny musik av andras skivor.
Jag är väl lite mitt emellan, även om jag detta år tyckte min skiva var väldigt basal. Inga okända saker i stort sett och den stora behållningen var för mig alla andras val.
Det där med att se det olika syns ju också på hur ambitiösa skivorna ritas. Ovan två exempel, där Stones som vanligt har målat ett gediget konstverk på sin platta.
Annars låg de på rad efter lottad plats. Jag hade nummer 4 detta år:
...så efter att man fått sig en öl (vilket arrangemang han hade fixat detta år, värden The Woan!) så var det dags att sparka igång det hela. Nedsläpp strax efter 15, som vanligt, och det öppnades med en liten överraskning.
Nicke spelade musik som ingen hade hört, och det visade sig vara Dödaren. Det är en skiva jag fått promo på, och spelat typ första låten av. Tyckte den första låten var rätt trist så jag har inte orkat lyssna mer på det.
Tydligen ett misstag, för det där var en jäkla ångvält till låt som brändes av. Mycket bra, Dödaren alltså - och bara att plita ner som första anteckning i min iPhön!
En rätt bra kategori totalt sett, Tack För Tipset (noterade även Vicious Art från Magnus H)... och sen bara hugga in på snacksen.
Nya smaker på chips, HotHeads var riktigt goda. Inte bara löjligt starka som Black Rain Habanero, utan även med lite rökig smak. Bra tryck i eftersmaken, men bra.
Maskarna då, larver.
Roliga att se på än att äta, tyckte inte de smakade något alls.
Det lät mest som ostbågar att bita i, men...nja... det där var egentligen inget för mig.
Det var faktiskt inte heller Bästa Rock/Punk. Rätt mycket halvdassig gammal punk som inte riktigt kliar mig rätt. Bäst var Turbonegro som båda bröderna hade. Samma låt dessutom (Kan den ha hetat Sister Sister?), och därmed den första av totalt 3 krockar under kvällen.
Den var däremot bra, och man får nog krypa till korset och införskaffa senaste Turbonegro...
Kvinnlig Fägring då.
Många hade valt att inte ha en vokalist (ja, vi fick förstås Bolt Thrower. Yes!), och det blev lite kul diskussion om just kvinnliga sångare inom hårdrock.
En ganska snabb kategori ändå, och sen var det dags för Bästa Trumspel.
Där drog Janne på sig ett gult kort, minst, genom att spela Led Zeppelin live.
Kolla in låtlängden på den här. Ja, det är en låt som är sådär lång, inte hela skivan (kortaste plattan hade annars Magnus, hela hans skiva var styvt 30 minuter lång...)
Ja, ni fattar.
23 minuter som bästa trumspel...det flummas lite i mitten av låten. Minst sagt.
Så, vi passade på att ta årets lagfoto.
Undertecknad poserade först för test av höjd på kameran innan den slutgiltiga bilden togs.
Vackert så man kan gråta, typ.
Redan halvtid dock, och överlag är det en känsla som kom över mig ofta - det kändes som om det gick väldigt fort i år. Ändå tog det runt nio timmar att tugga igenom allt.
Notera min snygga Behemoth-tischa. Är nöjd med den.
Det var för övrigt lite som vanligt annars, mycket svart - utom Janne.
Nå. Vet inte riktigt vad man ska säga om det...
Vidare.
Bästa Nordiska Akt bjöd inte på några större överraskningar, och inte heller Bästa Liveupplevelse innan årets "skämskategori" hamnade på banan.
Bästa Powermetal.
Man kan ju fundera varför den var med, då egentligen ingen verkade tycka att det var så kul... och ändå, trots det: kvällens största allsång fanns här. Running Wild "Under Jolly Roger". Nog kan man sin power metal ändå, även om det roligaste nog var att höra diskussionen om det egentligen hette "power" eller "speed" metal. Ja, och att Magnus O spelade Artch, det värmde ett gammalt fan som mig!
Annars var det väl bäst att dra i sig lite sprit och en korv. Jim Beam Red Stag, med körsbär i.
Udda, men rätt bra. I alla fall i mindre mängder, håller inte i längden...
Bara en kategori kvar här nu.
Bäst Just Nu.
Den där det dyker upp mest okänt och den som alla ser fram mot mest.
Vi kommer lite mer till det i slutet, men kort sagt kan man säga att det var en hit för mig
Jag plockade på mig massor av bra namn.
Mgla, Pallbearer (som jag iofs tror spelades tidigare under kvällen men så fan att jag kan minnas när), Parkway Drive, Dawnbringer, Bridgefarmer - helt nya bekantskaper som helt klart ska utforskas och exploateras.
Ovanstående behövdes alltså inte, men visst ville man sno dem. Propparna som delades ut när Entombed spelade på operan.
Och lite kändes det på gänget att det här, det var sjätte året i rad med mer eller mindre samma upplägg och det alla vill höra är Bäst Just Nu.
Vi får se vad som händer nästa år, det känns som om det inte vore helt fel med lite nystart. Lite kick, om inte annat för att det ska hålla längre.
Kanske ett friår, alltså ett år där det inte finns några kategorier alls (välj 8 stycken Bästa Just Nu), eller färre kategorier...eller att flytta Bäst Just Nu till först, så att man har pigga nyfikna öron.
Någon förändring är nog bra.
Och ändå.
Det är ju årets bästa kväll.
Hårdrockskvällen.
Nu är det dessutom bara ca 363 dagar kvar till nästa gång....
Inlägg
