Mitt i månaden på Werock: At The Gates, Decapitated, Scar Symmetry!

Mitt i månaden nu - och redaktör Bensch levererar.
Tre recensioner, tre kanonplattor.

Decapitated "Blood Mantra", At The Gates "At War With Reality" samt Scar Symmetry "The Singularity Phase 1" läggs till alla recensioner som redan väntar sedan månadsskiftet (Vanhelgd! Pallbearer! Ännu fler!)

In och läs nu. På Werock!

NP: Temple Of Void "Of Terror And The Supernatural"

Du vet att musikåret 2014 ser ut att bli något i fullständig hästväg va?
Det kan man lätt konstatera, och för tillfället duggar de stora släppen tätt. At The Gates, In Flames, Machine Head och annat ramlar ner var och varannan dag, tycker jag att det känns som.
Mitt i allt det har jag sprungit på en helt okänd pärla, Detroitbandet Temple Of Void och deras fenomenala mix av black och doom som återfinns på "Of Terror And The Supernatural".
Fängslande, och den har lyckats kapa åt sig bra med speltid för min del trots den minst sagt tuffa konkurrensen.
Kolla in!

Igen - 25 Mest Spelade

Detta års första inlägg var en utklippt bild från iTunes, en sammanfattning över vilka låtar som hade mest spelningar. I samband med det inlägget lovade jag att vi skulle återvända för att se om det blivit någon som helst förändring av vilka låtar som egentligen spelats mest.
Det är väl inte riktigt halvårsskifte, men det känns ändå som ett bra tillfälle att göra just det idag. 
Så.
Bilden ovan - oj vad liten text! - är tagen nu.
Har det då förändrats något, kan man säga?
Topp 4 är samma, även om de fått några spelningar sen senast.
Vi har fortfarande Opeth i topp, följt av dubbla Queensryche och sen At The Gates.
Sen har vi en liten förändring, där Black Sabbaths "Nightwing" är nummer 5 utan att vara med alls förra gången.
Det tror inte jag på. Alls. Inte fanken har jag spelat "Headless Cross" så mycket, eller den enskilda låten för den delen. Jag tror helt enkelt att det var ett fel i förra listan, och litar inte riktigt på iTunes...
Sen är det nämligen oförändrat ända till plats 13, där Opeths cover av Deep Purples "Soldier Of Fortune" har letat sig in.
I övrigt kan man konstatera att det inte ändrar sig mycket.
Såklart.
Det krävs ju liksom en besatthet utan dess like för att en ganska ny skiva ska kunna leta sig in på listan, förstås, då det ändå krävs 58 spelningar för att få plats.
Det gör man ju inte i en handvändning, sträcklyssnar 60 varv på en platta...

Nå.
Inför sommaren ser det ut som ovan. 
Vi får se sådär till årsskiftet om det har ändrat sig. Om vi kommer ihåg det...

En annan iTunes-relaterad fråga dock.
Jag har en iPod. Den har 160 GB disk, och det räcker ännu för att hantera mitt musikbibliotek. Men vad gör jag när det inte riktigt räcker längre, alternativt när den går sönder? Vad jag förstår säljs de inte längre, och jag vill inte hålla på med manuell synkning och ta bort material som inte används (det är lite av ett hästjobb med så mycket musik samlat). Samtidigt vill jag inte tappa sånt som spellistor, statistik och liknande.

Hur gör jag? När det händer?

25 Mest Spelade

Välkomna till 2014!
Ja, det var ju igår det började egentligen, men jag hade inget att komma med då, så det blev inget inlägg.
Idag ska vi däremot lägga lite av grunden till 2014, vi ska kolla lite hur iTunes (detta program man har sån hatkärlek till!) sorterar upp mina 25 mest spelade låtar.
Bilden är mikroskopiskt liten, men du får förstora den eller spara hem den och kolla i större format om du vill ha det läsbart.
De första spåren är inga överraskningar för mig.
De har legat där ett tag.
Opeth, dubbelt Queensryche och sen At The Gates.
Sen börjar det bli lite intressant - att Keep Of Kalessin, Satyricon och Tiamat återfinns så pass högt som de gör förvånar mig lite. Och att Dio inte är högre, det trodde jag.
Men - det man kan se är att det skiljer 5 spelningar från plats 25 och upp till plats 7.

Det ska vi följa upp under året. Vid Midsommar eller så ska jag försöka ta en nya lista så ser vi om det ändrats alls, eller om det är likadant. Känslan är att det faktiskt inte händer sådär vansinnigt mycket där uppe i toppen, faktiskt, med tanke på hur ofta jag lyssnar på ny musik, men... med jämna mellanrum så åker ju en mina favoriter på.
(Annars skulle de ju inte återfinnas där uppe, eller hur?)

Frågan är då, så här på det nya året: hur ser era mest spelade ut? Och tror ni de kommer förändras under året?
Vi kan väl kolla! Skriv en kommentar med iaf de fem-tio mest spelade eller så till dte här inlägget, så kan vi återgå till det senare under året och kolla.
2014 kommer antagligen bli ett riktigt bra musikår det med, så man kan ju hoppas att det kommer lite bubblare....!

EP: Terrortory "City Of Ghosts"

Jag gillar Skellefteåbandet Terrortory.
Deras mix av melodisk och progressiv döds faller mig väl i smaken, och när de själva skriver att detta är för fans av exempelvis Opeth, At The Gates och Dark Tranquillity så tycker jag att man träffar mitt i prick.
Första given, "The Seed Left Behind" föll mig väl i smaken, och det som gjorde att bandets beskrivning höll var ett eget uttryck i skärningspunkten mellan de tre akter man själva anger som referensramar.
Ganska långa låtar de flesta, som getts tid att växa klart - både avseende hur lång tid det tagit att skapa dem och hur länge de tillåtits breda ut sig på själva plattan.
EP'n "City Of Ghosts" är färskare, och innehåller låtar som har kortare tid från skapelse till dess att de ser dagens ljus - och det som slår mot öronen är vid första anhöringen ett band som utvecklats.
Kvar är ett eget uttryck, men som nytt element hittar vi ett rakare angreppssätt.
Inledande "New World Order" har en refräng som blandar ren sång med närapå blastbeats, och förutom den kanske uppenbara referensen med Opeths "Watershed"-platta så tänker jag osökt på Keep Of Kalessin och spåret "The Divine Land" - på ett bra sätt.
Inte för att det låter lika, utan för att det ger mig samma varma känsla i kroppen.
Refrängen sitter som gjuten, och är en sån där sak man vill spela på hög volym så att man kan sjunga med.
Enligt egen utsago startade egentligen denna EP som ett experiment.
Medlemmarna är utspridda över stora delar av vårt avlånga land, och ville prova sig fram huruvida man kan skapa musik på ett enkelt sätt med de förutsättningarna. Trummorna är lagda i Norrköping, basen i Stockholm, gitarrerna i Skellefteå och sången i Umeå.
Man kan kanske spekulera i om det är detta faktumet som gjort att man kanske trampar i lite rakare stigar än tidigare, men oavsett vilket svaret är så tycker jag att det är väldigt passande. Anledningen är ganska enkel - man släpper nämligen inte sin identitet för det.
Det är fortfarande "avantgardistisk melodisk dödsmetall" som serveras, och det är bra.
Samtliga spår (förutom nämnda "New World Order" består EP,n av titelspåret, "Dead Eyes In A Dying World" samt "Beheading The Serpent") är riktigt bra, och jag förstår bandets beslut att göra sitt experiment publikt.
Lyriken behandlar frågor om avfolkning och individens försvinnande i mängden, allt satt i en öde stad, en spökstad, och passar fint till musiken.
"Beheading The Serpent" är kanske det hårdaste spåret jag hört med bandet, och bjuder ändå på mer av denna raka, i-ansiktet-attityd.
Jag gissar också på att det som gitarristerna Emil & Stefan kallar som "jobbiga riffet" i min långa intervju med dem har det officiella låtnamnet "City Of Ghosts", då den bjuder på en del meckighet - men här är jag ute på tunn is. 
Jag kan ha fel. Jag har ofta det.
Det jag däremot inte har fel om är detta: Terrortory har just nu utvecklats till ett av de mest spännande akterna i det här landets hårdrocksklimat. 
Ett eget sound, gott hantverksskap och en riktigt bra dödssångare (Johan Norströms growl är på denna EP riktigt bra, snäppet bättre än på debutskivan) har just kombinerats med förmågan att skriva låtar som är lätta att ta till sig utan att de tappar djup.
Det är verkligen inte dåligt, och den stora frågan är väl... hur länge dröjer det till nästa giv?

Nyfiken?
EP'n släpps digital i slutet av mars, men du har teaser här. Den är egentligen inte talande för hur EP'n låter, men du får smyglyssna på sångslingan i refrängen till "New World Order" och får en inblick i känslan som omger EP'n. Vill du istället lyssna på hur Terrortory låter så kollar du ursprungsplattan på Spotify!

...det här med Sveriges 100 Bästa Band

I morgon kväll ska undertecknad på Debaser Medis, där Sweden Rock Magazine firar 100 nummer.
Man gör det med de två band som röstats fram som de bästa genom tiderna i Sverige, Candlemass och Entombed, av tidningens skribenter. Nummer 100 har det som tung feature, och det är väl en bra satsning att verkligen fira sitt hundrade nummer tycker jag.

Jag har valt att inte kommentera det där så mycket ännu, men med tanke på kvällens begivenhet så kanske det är läge nu? (För övrigt, det kommer säkert ett knippe bilder och tankar i efterhand, och jag tänkte mig kanske skriva lite om det hela för Werocks räkning, en form av spaning med utgångspunkt i att det faktiskt är en växande och väl fungerande marknad att leverera hårdrocksnyheter i en så pass "old school form" som ett magazine, medan många delar av tidningsvärlden kämpar med fallande upplagor och en affär som ständigt flyttas till en on-line verksamhet... men det kommer vi till vad det lider.)
Jag tycker nästan det. Det peppar om inte annat mig själv för kvällen!

Alltså. 
Topp 10 på listan ser ut som följer: 

1) Candlemass
2) Entombed
3) Europe
4) Bathory
5) Dissection
6) Yngwie Malmsteen
7) Opeth
8) At The Gates
9) In Flames
10) Hellacopters

Rätt bra ändå, för inte är det helt enkelt att sätta ner vilket band som genom tiderna varit bäst. Metalbloggen körde ju omröstning (med gruppspel, slutspel och utslagningsmodell från kvartsfinal och framåt) om vilket band som är bäst... men då fick man inte rösta på band som inte var aktiva, så exempelvis föll ju Dissection, Bathory och At The Gates bort från ovanstående lista. Opeth vann.)
Jag tycker nog att just Candlemass är en ganska värdig vinnare, med tanke på längd på karriären, att de mer eller mindre skapat sin genre och fortfarande håller fanan så högt.
Listan då.
Den ser i sin helhet ut så här:

 Skitliten bild men du får väl förstora den i datorn. Eller ännu hellre köpa tidningen, hela listan är rätt så fin läsning, med fläskiga intervjuer med de som placerats överst och sedan mindre notiser om banden längre bak i kön.
En av sakerna som SRM ändå ger är ju också en bredd.
Ja, jag tycker att det är sinnessjukt att man kan placera ett band som Ghost så högt som 18:e (före Meshuggah, Marduk, Graveyard och Katatonia för att ta ett axplock av band som borde vara högre placerade på ren arbetsinsats) med tanke på att de bara släppt en enda platta, men okej. Det är ju så med listor. Man får väl ta det goda med det onda, och trots allt har man ju ändå petat in såväl black metal som hårfrisyrer på listan.
Det är rätt bra gjort.

Nå.
Snart smäller det. 
Blir kul, ser riktigt fram mot det.

Vill du ha nåt annat att läsa så kan du ju istället kolla in Stones rapport från The Swords spelning förra lördagen, som jag missade. Det var visst, om jag förstår saken, en redig överkörning.

Som vanligt fantastiska bilder från den mannen.
Från de kommande begivenheterna blir det kanske inte så. Ska försöka skjuta av lite dassiga saker från men iPhön, eller så tar jag med mig pocketkameran. Det ger sig.
Den viktigaste frågan dock: ska du dit? I så fall kan vi väl morsa och ta en öl?

Record Madness: A

Det har bubblat ett tag.
Sakta men säkert puttrat på som ett långkok, och nu är vi framme vid lansering.
Vi pratar om ett bloggöverskridande projekt mellan Metalbloggen och Tune Of The Day, ett projekt vi valt att kalla RECORD MADNESS.
I korthet kommer det att gå ut på att vi gör nedslag i skivhyllan, och reglerna är relativt enkla.

Det kommer att bli utmaningar mellan oss. Vi startar med att jag dyker ner i bokstaven "A", och skriver ett inlägg med lite bilder om vad man nu kan tänkas finns i min skivhylla under den bokstaven. När jag är klar avslutas inlägget (detta, alltså) med en utmaning i form av en bokstav som skickas till Stones på Tune Of the Day. Han gör sen samma sak med sin skivhylla (hej vinyler!) men med sin twist och sin vinkling på det innan han skickar tillbaka en bokstav. Sen går det hela så, fram och tillbaka som en pingpongboll.
Möjligheterna till konstiga, vridna och förvirrade grepp är stora.
Riskerna för galna och udda skivor i fokus är uppenbara.
Det kommer antagligen att ta väldigt lång tid att rulla igenom alfabetet, men det var lite av poängen. Varje skribent tar sin uppgift i den takt och tid han orkar - syftet är ju att det ska vara lustfyllt, och verkligen en möjlighet att göra nedslag i skivsamlingen.
Och, som sådan kan det ju vara värt att nämna några ord om just skivsamlingen.

Min vinkling kommer inte att innehålla ett enda gram vinyl. Faktum är att jag nog skänkt de flesta av mina gamla buckliga och vinda vinyler till just Stones, ochistället kan det komma att hända att vissa bokstäver blir mer eller mindre skärmdumpar från iTunes, typ, i kombination med CD-skivor och en del DVD:er.
Tydligt kommer det nog också att bli att Stones är snäppet galnare än undertecknad.
hans skivhylla är av sorten "monumental", medan min är ganska modest.
Nå. Det om detta.
För att starta någonstans så har jag serven, och vi bestämde att vi börjar från toppen. Bilden längst upp kommer vad det lider att bytas till en finare och mer permanent logga också (känn pressen Stones!) (EDIT - nu är bilden bytt. Gillar ni den?), men det är lika bra att dra igång allt nu när inspirationen är varm.

Metalbloggen Record Madness: A
Den samling CD-plattor som finns ihopskrapade för undertecknads del under bokstaven A är en relativt liten mängd med relativt förväntat innehåll. När jag tittar på den med "nyktra" ögon så tycker i alla fall jag att det syns ganska tydligt att den här bokstaven har brandskattats ganska hårt under åren.
Alltså - jag har nog haft fler plattor en gång i tiden, men det kan ha varit på vinyl eller så har de försvunnit längs vägens gång. Tyvärr. Hela samlingen under bokstaven A ryms på 6 sektioner i IKEA-modellen Benno, och det betyder att vi kanske pratar om en 50-60 skivor totalt sett i fysiskt plastformat. 
Spektaklet ser ut såhär om man fotar det med darriga händer, dassigt ljus och en iPhone!

 Såklart är ordningen den enda rätta.
Bokstavsordning först, sen utgivningsordning inom respektive artist. Alla andra sätt är egentligen fel, vill jag tycka (att sedan iTunes sorterar på ett annat sätt är en annan femma och kanske fog för diskussion...).
Det betyder att i toppen finns Abigail Williams, och sist ut är Axxis. Däremellan blandas en del lite mindre väntade saker med en del väldigt väntade saker.
Det är en bokstav som har levererat ganska många skivor till de löpande serierna Remasters, Live! och Veckans Tips, och av någon anledning - kanske för att det är först i bokstavsordningen och därmed inleder såväl den elektroniska som den fysiska skivsamlingen, så finner jag mig ganska ofta tittande på just skivorna som finns här.
Där finns till exempel två hyllor som är mer eller mindre dedikerade till dessa skivor:

 Ja. Det är AC/DC och Accept-högarna, med senaste skivan överst.
Som sig bör.
Två grupper som tuggat på rejält länge, och som är såna där som jag återvänder till lite då och då.
De har figurerat mycket på bloggen genom åren (Arkiv för Remasters här, Live! här och Långa Artiklar för exempelvis Tvekamper här om du vill läsa mer), och är musik som förstås bör finnas i din samling. För egen del kan jag notera att det faktiskt mest (för AC/DC nästan enbart) byggs av skivor som jag köpt på CD i efterhand, och då oftast i remastrade versioner. Gamla vinyler har ersatts, vissa gånger har jag haft skivan i CD-format men bytt den, andra gånger har jag haft skivan men förlorat den under årens gång, och i vissa fall har jag haft en kopia på kassett (För dig som är för ung för att först vad det innebär och hur själva bytet och delandet av musik via kassetter gick till - stackare. Det är ett stycke historia och kultur du inte fick vara med om...). Resultatet är rätt skumt, exempelvis har jag nästan ingen AC/DC-skiva som inte är digipack. Rätt konstigt, men det ser onekligen snyggt ut när de står där på rad, de snygga och smidiga plattorna från Australiens största band.
Och, på tal om skivor jag inte har men har ändå, och skivor som genom åren försvunnit.
Anthrax.
Såhär ser den fysiska skörden ut:

Tre skivor.
Varav en är en samling (det är faktiskt en fantastiskt kul grej måste jag för övrigt säga, att spela in en massa klassiker med sin "nye" sångare och låta fansen få diskutera och dividera om vilken version som egentligen är bättre...enkelt och genialt...) som kom för inte jättelånge sen, och en är den senaste plattan "Worship Music", ett snedköp som jag inte gillar något vidare. Den sista av de tre är utmärkta "Sound Of White Noice" och skulle kunna sparka igång diskussionen om Belladonna/Bush, men det tänkte jag försöka styra bort ifrån och istället ta fram en gammal klassiker.
När har man en skiva?
Mer aktuellt än någonsin när Record Madness sparkats igång, och kanske som mest intensivt när det gäller Anthrax för min del. Jag har kanske bara tre fysiska plattor, men i min iTunes finns nästan hela backkatalogen. Och då kommer frågan som ställdes i somras (läs detta inlägg för mer och längre resonemang)... när har man en skiva? Digitalt, räcker det? Eller behöver man en grej att hålla i?
Och om digitalt räcker, måste man ha köpt den eller räcker en kopia som en vän lämnat...eller en promoskiva som levererats via digitalt media enbart?
Nåväl. Det om detta, det om Anthrax. Det är ändå en grupp jag inte spelar speciellt ofta, i ärlighetens namn, inte som exempelvis de nordiska klassakterna Amon Amarth och Amorphis som delar en hylla. Bra skit som jag återvänder ofta till.

Förstås finns här en massa klassiker som Allen/Lande, Alice In Chains och Annihilator, likväl som mer udda och kanske lite oväntade inslag (The Almighty!) när det gäller hårdare musik, men det finns även en liten del mindre aggressiv musik. Som jag också lyssnar på.

Adams, kan man säga. Ryan Adams och Bryan Adams med varsin bra platta. "Gold" med Ryan är amerikansk lättsmält singersongwriter, och den japanskimporterade liveplattan med kanadensiske rockaren Bryan har jag fantastiskt mycket minnen till. Krocket på gräsmattor, folköl i baksätet på bilar... Dessutom Atomic Swing, med sitt lite galna och halvpsykedeliska anslag, men ändå vansinnigt bra låtar.

Ändå.
Ett nedslag i skivhyllan såhär avslöjar obarmhärtigt att det ju faktiskt är en rocker jag är, och att det är där jag hämtar min kraft. Kanske är det så att den ständiga jakten på ännu ett guldkorn drivs på av bloggen, men jag tror inte det. Jag tror att det skulle vara lika hungrig även utan den, så att säga. Att jag däremot lyssnar på musik lite annorlunda tack vare bloggandet, det tror jag däremot. Jag lyssnar ibland för att njuta och bara lyssna, men ganska ofta med tanken att jag så småningom ska skriva något om skivan ifråga. En recension, Veckans Tips eller något annat.
 Bokstaven A har som sagt fiskats ur en hel del när det gäller Remasters, Live! och Veckans Tips, men lite finns det kvar ändå. Plockade upp de här blivande Veckans Tips för att glänta lite på förlåten!

Armored Saint, Ark och Aeon.
Fina saker, så det är bara att hålla utkik.
Annsr så var faktiskt tanken att jag skulle välja en skiva och lyfta fram lite extra här, i samband med bokstaven A.
Det är inte en av de mer uppenbara. Vi kommer inte att få At The Gates-perspektiv eller så, utan vi ska ta en skiva jag faktiskt inte trodde att jag skulle gilla, och som jag plockade upp av en slöump eftersom det av någon anledning var lite torka i nyhetsfloden och jag befann mig på en skivaffär med lite pengar att bränna (numera nedlagda Rocks i Farsta, vill jag minnas). 
Den här (sorry för bilden, jag trodde jag hade fotat den från hyllan, men det missade jag tydligen... den står där, mot slutet, typ tredje från höger längst ner om du kollar noggrannt på bilderna i början av inlägget):

 Jag gillar inte metal core.
Rent generellt.
Det här är just det, och dessutom med texter som är skrivna ur ett kristet perspektiv.
Alla fel, typ, på papperet, men...gosse, vilket fäste denna skiva ändå har på mig!
Recensionen är lika aktuell idag som när den skrevs för snart ett och ett halvt år sedan.
Det här är riktigt smittsamt riffande, fina breakdowns och bra melodier.
Jag lyssnar på skivan lite då och då, faktiskt, och rätt så ofta i hörlurar i min iPod, liggande i sängen på kvällen - och varje gång är det fram till "Salt & Light" som jag hänförs som mest. Den låten är liksom kulmen på allt som byggs på fram till den, och efter att den klingat ut kan jag somna när jag lyssnar på skivan i sängen.
Oväntat alltså, men den skiva jag vill ge lite extra plats i ramljuset under bokstaven A är August Burns Red! På Spotify här, så du också kan hänföras.

Ska vi säga så, som ett första skott på serien RECORD MADNESS?
Det kommer väl att ta sina former vad det lider, just detta inlägg kanske blir spretigt och svamligt i efterhand visar det sig, men det får ni leva med. Möjligtvis kommer det att bli kopplingar till Spotify (mer än den enda länken ovan), videosnuttar och annat, men det är lite av charmen med den här serien tycker jag. Varken jag eller Stones vet ju hur det kommer att utveckla sig, och vad respektive bokstav för med sig (det blir t ex en stor skilland att beskriva skivorna under bokstaven "M" jämfört med "Q", eftersom enbart mängden skivor innebär ett annat förhållningssätt, och till det ska man lägga personliga favoriter som kanske återfinns på vissa bokstäver...), samt hur lång tid det kommer att ta mellan de olika inläggen.

Just nu är det dags för mig att stänga ner den här mjukstarten av serien, och istället skicka passningen till Stones. Han vet inget om vilken bokstav som blir hans nästa mål, för det väljer jag här och nu (lika lite som jag vet vad han kommer att skicka tillbaka så småningom):

L.
Bokstaven L.
Jag vet nämligen att där återfinns en av grupperna som verkligen är husgudar hos karl'n, och jag är mer än lovligt nyfiken på vad en skivaholic som Stones egentligen besitter med just den gruppen.
Handsken är kastad. Utmaningen startad.
Häng med!

Mellangamla favoriter i spellistan?

 ...ibland orkar jag inte med ny musik.
Ni vet, när det blir sådär att man gräver ner sig lite i en del äldre alster som är dyngbra. De där skivorna som man inte alltid lyssnar så ofta på, men som tar en med storm varenda gång.
Per lade upp den här videon på Facebook i helgen.
Krävdes inte mer...


Sen var jag tillbaka i den plattan. "The Pale Haunt Departure" med Novembers Doom har varit både Veckans Tips i begynnelsen av denna blogg, likväl som ett bonustips när jag ville pusha den igen.
Grym platta, och en riktig sån där som välter mig över ända varje gång.
Som undrar varför jag inte lyssnar på den oftare.
Så det har jag gjort sen helgen. Intensivt, typ 8-10 gånger. Jävligt bra!

Lite som den här skivan. Världens bästa liveskiva.

Fantastiskt löpsällskap.
Gåshud varenda gång man hör riffet som öppnar "Raining Blood", eller publikjublet som mottager "South Of Heaven", eller grisskriket som inleder "War Ensemble"... Detta är Slayer på toppen av sin förmåga, helt enkelt.
Lite som "The Blackening" med Machine Head, tycker jag.
Jo, jag vet att jag funderat på att göra en Tvekamp mellan "Unto The Locust" och "The Blackening", men visst känns det som om den svarta skivan är snäppet bättre, nu med lite tidsperspektiv på båda? 

Och, på tal om bra löparsällskap och att stå på toppen av sin förmåga...?
At The Gates. "Slaughter Of The Soul". GO!
Man undrar ju nu bara, vad händer i The Haunted-lägret efter Dolvings avhopp?
Blir det en ny vända med At The Gates, eller hittar man en annan lösning på det hela...? Det återstår förstås att se, men jag skulle i alla fall inte bli helt förvånad om Björlers startar upp At The Gates som ett riktigt band igen.

Sista plattan är ganska ny ändå, och det är inte en skiva som lämpar sig speciellt bra som löparkamrat. Opeth "Heritage"!

Detta är en skiva som jag har ett ganska ljummet förhållande till (ja, i alla fall i jämförelse med resten av bandets katalog), och det är inte bara jag som stod frågande till resultatet av Åkerfeldt och hans mannars utforskande på denna skiva. Kolla in 3 Röster om den, till exempel (eller för den delen min besvikelse efter spelningen på efterföljande turnén) . men: en ny tanke har börjat spira i mig. Inte en som förändrar grundinställningen til skivan, men efter att ha diskuterat Paradise Lost "Tragic Idol" med JonteRoyal så har en fundering över skivans rättfärdigande i den totala katalogen växt till sig. Det har inneburit en hel del speltid för plattan, och jag återkommer till de tankarna vad det lider, i ett eget inlägg.

Until then!

Veckans Tips: The Crown "Crowned In Terror"

Svenska The Crown har en hel hoper plattor under bältet, med ett flertal olika sångare. För egen del har jag inte upptäckt bandet förrän på senare år, och den platta jag verkligen har fastnat för är "Crowned In Terror", med At The Gates och Disfearskrikhalsen Tompa Lindberg bakom mikrofonen.

Bandet som sådan kanske inte är en hemlighet direkt, och som ett Veckans Tips känns det inte som en oupptäckt diamant för de flesta, men detta är så bra att ordet helt enkelt måsta spridas.

Brutalt aggressiv dödsthrash på stereoider, typ, men på något märkligt sätt har bandet lyckats med bedriften att baxa in en hel låda med sväng och melodi i ursinnet, och det är väl det som gör det här så vansinnigt bra.

Låtar som "Crowned In Terror", "World Below" och den helt makalösa "Drugged Unholy" dominerar när de spelas, och det är inte utan att man förundras över att bandet inte blev större.

Detta bör, i all rättvisans namn, ha burit hela vägen till ett liv som rockers för bandet.

Istället har de stundtals legat i dvala, och återkom under förra året med "Doomsday King".

Nåväl, strunt i det.

Surfa in här (även om inte just "Crowned In Terror" finns så får du spela bandet), vrid upp volymen och förbered dig på en adrenalinkick en masse.

Se bara till att du inte kör bil samtidigt.

Då kommer du nämligen att köra väldigt mycket för fort...

Veckans Tips: Crucifyre "Infernal Earthy Divine"

Det har sagts förrut, men tål förstås att upprepas - Pulverized Records är platsen att leta på om du vill ha högkvalitativ svensk dödsmetal! Tidigare i våras var det Interment som plockades upp ur myllan, likväl som Tribulation har gjorts tidigare. Pärlan denna vecka heter Crucifyre, och det är inget annat än en ren stänkare i krysset.

Med Dimmu Borgir-inspirerad titel där man staplar ord på varandra så frontar Crucifyre med ett fulsnyggt omslag signerat Stefan Hansson, samt en bandlogga som på ett briljant sätt sätter fingret på bandets jävulska budskap.

"Infernal Earthy Divine" är musikaliskt en dödsmetallplatta med inspiration av thrash, och istället för avgrundsdjup growl bjuds vi istället sång av Erik "Tormentor" Sahlström som påminner mer om den typ av skrik man återfinner på At The Gates eller Slayers tidiga verk. Bandets huvudman är dock Yassin Hillborg (ex Afflicted) som står för både trummor och gitarr.

Med låtar som "Born Again Satanist", "Kiss The Goat", ""Thessalonian Death Cult" och "Majestical/Sadistical" trycker gänget gasen i botten och bjuder på en resa som motsvarar många av de förväntningar man kan ha på en platta som faktiskt dök upp på plats 3 i Close-Up Magazines årsbästalista 2010.

Bästa av alla är dock "Witch Hammer".

Grym låt, grym titel.

Du hittar skivan på Spotify, och egentligen är det inte mycket att bråka om.

Gillar du driven döds så kommer du att gilla det här.

Pulverized Records har levererat. Igen!

Recension: The Haunted "Unseen"

Nåväl, så har det då blivit dags att sätta tankarna om ett av vinterns och vårens mest omtalade album.

The Haunted "Unseen".

Skivan har funnits med mig mer eller mindre konstant under de senaste veckorna, och jag har medvetet dragit ut på recensionen, i väntan på att låta skivan både sätta sig och testas ur ett tålighetsperspektiv. Övriga siter har publicerat recensioner på skivan för länge sen, så även Werock, och det kan ju förstås tjäna som ytterligare läsning - för det kan ju behövas.

Denna skiva sår nämligen split inte bara mellan olika personers åsikt, utan ofta också hos bara en person.

Ömsom vill jag hylla, ömsom skriker jag efter "det gamla" The Haunted. Borta är mycket av den ursinniga tvåtaktsthrash som tagit bandet till sin position idag, och istället får vi ett knippe starka låtar, ofta i mellantempo. Under lyssningen har jag ett par gånger ropat frustrerat efter att bandet ska släppa spärrarna och gasa, men flera gånger slås jag ändå av att bandet verkligen knåpat ihop en stark skiva, betydligt mer "äkta" än föregångaren "Versus" då bandet visserligen höll sig till sina musikaliska rötter på ett annat sätt men samtidigt tappade hjärtat i proceduren.

Flera gånger har jag också undrat om uppvaknande av At The Gates har inneburit en annan kanal för att spela aggressiv musik med mer hjärta än hjärna, framförallt för bröderna Björler?

Nå, till slut hamnar i alla fall jag i slutsatsen att det bara finns ett sätt att närma sig den här skivan.

Utan att fundera så mycket på om det är The Haunted eller inte.

Genom att strunta i historien och bara lyssna. Här. Nu.

Inledande "Never Better" är en av skivans minst intressanta spår, och det har flera gånger hänt att jag har hoppat över den låten i min lyssning. Det spelar mindre roll, för sen blir det intressantare. "No Ghost" drivs av ett närmast brutalt sväng, "Catch 22", "Disappear" och "Motionless" är fina hårdrockslåtar med bra melodi och fångande krokar. Titelspåret och "The Skull" som avslutas med en riktigt udda och fängslande visselkör leder sen så småningom ut i en mycket stark avslutning på skivan. Den består i knippet "The City", "Them", "All Ends Well" och "Done", en uppsättning starka låtar med helt egen identitet.

Bandet är uppenbart inspirerat, och växelverkan mellan Jensens och Björlers gitarr lyfter flera av låtarna ett extra snäpp. Över allt ligger Dolvings röst på ett sätt som är otroligt imponerande. Han bänder, vrider, skriker, sjunger rakt från hjärtat och det är en dimension som vi inte fått vara med om innan.

Skivan är, helt enkelt, väldigt bra.

Den har hållit för en hel del spelningar, men ändå tycks det mig som om den sista gnistan för att jag ska förälska mig förbehållslöst saknas.

Allt är snyggt producerat, alla låtar är bra, bandet spelar bra och är hungriga - men ändå önskar jag till syvende och sist lite mer ilska. Lite mer klös ibland.

Antagligen är jag inte tillräckligt objektiv för att kunna bortse helt från vad The Haunted tidigare har gjort med mitt hjärta, den primitiva dragningskraft bandet har kunnat utöva på mig.

Du hittar skivan på Spotify om du vill bilda dig en egen uppfattning, och det tycker jag att du ska göra.

Bästa Spår: Jodu, det är ingen lätt sak att bestämma sig för, men till slut får jag nog säga dött lopp mellan svänger i "No Ghost" och den melankoliska känslan i "All Ends Well".

Betyg: Hm. Nä, detta är ingen maxpoängare i min bok. Det är bra, men inte max. Just nu. Mitt exemplar har till exempel lite extraspår på slutet, och där hittar man två låtar från "The Dead Eye" som spelats in live i studion. Det är "The Reflection" och "The Fallout", och det sätter faktiskt en hel del perspektiv på "Unseen" och vad The Haunted är kapabla till...

Om jag kommer att ångra mig senare?

Mycket möjligt.

Denna skiva känns helt klockren för en Backspegel så småningom!

The Haunted "Unseen" - 4

Ett långt inlägg

Jodå, det är dags för det.
Det finns nämligen en massa saker som behöver beröras, och jag orkar inte vara slagfärdig och hitta på bra rubriker och skriva flera olika inlägg. Allt blir istället sammanbakat i en enda röra. Håll till godo!
Först ut, veckans snackis, i alla fall i bloggvärlden. (I den riktiga världen utanför hårdrocksbloggandet är det väl antagligen det som händer i Japan, får man säga) The Haunted, och deras färska skiva "Unseen". Bandets experimentlusta gör att de inte låter som sig själva längre, och det är en bra bit från thrashmackor som exempelvis "99" och de spår som finns på nya skivan. Jag är fortfarande i inlyssningsfas, så jag ska inte säga så mycket om den ännu. Recension kommer så småningom, men en relektion ska jag börja med.
Tror ni att denna platta hade blivit likadan om inte bröderna Björler hade haft At The Gates att leka med, samt Jensen haft Witchery? Det tror inte jag. Jag inbillar mig nämligen att den där hårdare musiken, drivet, är lite som ett gift i blodet. Det kan man inte skaka av sig bara sådär. Och om det inte funnits en lekplats på sidan av där det giftet fått verka så tror jag att "Unseen" varit en hårdare platta. Kanske lika experimentell, men hårdare.
Nå, skit i det nu. Recension så småningom, men tills vidare får du videon från P3 Guldgalan, "No Ghost", som vevats runt på alla siter i hela världen utom denna. Vill du läsa än mer om The Haunted så kolla in Kims Blogg. Snacka om att vara hemsökt den senaste tiden... hehe..
Den här är till dig R2. Detta borde vara din kopp the...




Okej, det om det. Vidare kan man konstatera att idag släpps Amon Amarth och Graveyard enligt CDON. Och på fredag Whitesnake. Mycket spännande! Jag har en beställning inneliggande, och dessutom återspeglas dessa kommande releaser i "Mest I Spelaren" som du ser.
Har lyssnat en hel del på bandens senaste plattor för att ha en referens att jämföra med.
Graveyeard spelar för övrigt på Kägelbanan i Stockholm imorgon, ifall du vill gå. Det är ett band som jag tippar kommer att gå till superstardom med denna nya platta, och den sopade faktiskt hem 10 av 10 i betyg i senaste Sweden Rock Magazine. Inte illa!

Förresten, senaste numret av Sweden Rock Magazine var osedvanligt bra. Det innehöll en helt okej artikel om just Amon Amarth, men framförallt en fantastisk hyllning/sågning av Gary Moore. Otroligt välskriven, otroligt kärleksfull, bitter och nykter på samma gång. Text som man helt enkelt önskade att man klarade av att skriva själv!

Känner du igen bilden ovan? Antagligen. Det verkar nämligen som om hela världen fattat det där med Sons Of Anarchy. Ja, utom jag och frugan då, som är lite sent ute. Nu dumpade en arbetskollega (och tillika vän) första säsongen hos oss, och mellan alla hockeymatcher (nej, vi pratar inte om hockey idag, min skrockfullhelt funkade tydligen inte igår... skitmatch från start till mål...) så har vi hunnit mangla första avsnitten. Dämn! Helt fast - grym serie hitills, och detta kommer att bli en riktig besatthet känner jag redan nu...!

Annat då?

Bloggen verkar rulla på, konstaterar jag. På något sätt dyker det upp grejer som jag inte kan avhålla mig från att kommentera eller skriva om hela tiden, och som nämnts är det en inspirationskälla för mig när resten av arbetslivet är mer eller mindre skit. Dessutom knäpptes besöksrekordet för någon vecka sen, dryga 300 besökare. Kul! För att fira det har jag lagt till ännu en blogg i listan över mer läsning. Det är förstås Seance som kommer med, en blogg som verkligen hyllar klassisk hårdrock - och bjuder på skön läsning. Keep it up man!

Sist ut i dagens svammel blir en anekdot. Häromdagen kom en kollega fram till mig, en av de som jag normalt inte pratar så mycket med. Han frågade lite försynt om jag lyssnar på "sån där skrikig hårdrock", och svaret var förstås ja. Föäljdfrågan var om jag kunde bränna lite best of-skivor till honom. Absolut, tänker jag. Kul att sprida Ordet. Vaf har han tänkt sig?

Jo.. Iron Maiden, AC/DC och de där.. Aerosmith, tror jag de heter.

Definitionen på skrikig hårdrock är olika, sa Bill.

Definitionen på skrikig hårdrock är olika, sa Bull....

The Rebel Angel Allstars - sättning 1!

Det där med att Tony Iommi knep förstaplatsen i omröstningen om Världens Bästa Hårdrocksgitarrist har fått mig att fundera lite.

Hur skulle man bestycka sitt eget band om man fick göra en Allstaruppsättning?

För egen del skulle jag nog skilja det lite, beroende på musikstil.

Uppsättningen för ett band med inriktning mot extremmetal skiljer sig helt enkelt mot uppsättningen som spelar mer rock, hårdrock.

Med lite spontanitet så får du här The Rebel Angel Allstars of extremmetal!

På sång, Thomas Lindberg med ett förflutet i At The Gates och ett nuvarande åtagande i Disfear. Detta är en bra frontman på scen, ett energiknippe som samtidigt levererar skriksång av yppersta kvalitet. En bra sångare som kommer garantera ett bra liveframträdande, typ!

Härnest - gitarristerna.

Jag anser att jag har rätt att ta två, och jag väljer här två stycken gitarrister som kan bidra med både bländande gitarrspel, bra scenframträdande, låtskrivarkompetens samt varsin strupe av guld för mer dynamik i sånge. Mikael Åkerfeldt från Opeth på ena kanten, Robb Flynn från Machine Head på andra!

Så - dags för ryggraden. Trumspelet och basen utgör ju rytmsektionen, och även om jag gillar exempelvis Thomas Haake från Meshugga så finns det en trummis som levererar maskinlikt smisk, sväng och karaktär på ett sätt som ingen anan. Frost, förstås, från Satyricon och 1349. Vilken stjärna!

Han får sällskap av riffmakaren, tyngden personifierad. Leif Edling, Candlemass. Ett tag var jag verkligen inne på att ha Geezer Butler här (jasså, du tvekar på om han kan lira extremmetal? Kolla in hans soloprojekt G/Z/R då, det svänger stenhårt!), men i slutänden anser jag att herr Edling bör ta den platsen. Då får jag dessutom ännu en gudabenådad låtskrivare!

Så, det är The Rebel Angel Allstars of Extreme Metal.

Imorgon blir det mer rock och hårdrock i Allstargänget.

Hur skulle ditt Allstar ser ut?

Hårdrockskväll 2011 - The Alternative List...

Imorgon är det dags.
Årets bästa kväll går av stapeln, Hårdrockskvällen är här!

Varje Trettondagsafton samlas ett gäng inbitna rockers och spelar musik och dricker öl i ett organiserat kaos. Varje år avhandlas också ett otal olika kategorier som varje person i hemlighet får hitta låtar som ska motsvara, och sen betar vi av en kategori i taget.

Här har du mina val från förra året (inklusive kategorier, förstås), men i år har jag bestämt mig för att vara lite klurigare. Jag valde efter en stunds betänketid att bara ha med musik som släptts 2010, och dessutom försöka hitta lite udda saker som många eller i alla fall inte alla av de som är med imorgon kväll har hört förr.

Svårt, men kul.

Och, det innebär också att dte finns en alternativ lista. Den som består av musik som släppts innan 2010. Som uppladdning för mig själv och teaser till de andra så tänkte jag bjuda på den, redan idag...


1) Bästa Detalj: At The Gates "Slaughter Of The Soul"... ja, vad ska man säga? Det där "go" som kommer i början av låten är jävligt svårt att slå som detalj, helt enkelt. Hoppas faktiskt att någon annan tar med den!


2) Något Överraskande: Helloween "Ride The Skye" med Kai Hansen. Svår för att inte säga hopplös jäkla kategori. I kretsen är jag i alla fall inte speciellt känd för att vara ett stort powermetalfan, så den här dängan hade nog gjort susen.


3) Bästa Upptäckt Senaste Året: The Crown "Drugged Unholy". Jo, jag är efterbliven som inte fattat grejen med The Crown förr, men tack vare bland annat Slusk så är det åtgärdat nu. Skitbra låt, skitbra band!


4) Bästa Europeiska Akt: Paradise Lost "Faith Divides Us - Death Unites Us". Tja, man hade ju kkunnat välja en etablerad stor akt som ex Iron Maiden, eller en upcoming som kanske Bring Me The Horizon, men för mig skulle valet stå mellan britterna eller Behemoth....


5) Bästa Titelspår: Behemoth "Demigod". ...och eftersom polackerna kommer här så är valet enkelt. "Demigod" har allt, tyngd, sväng, melodi, stämning... eventuell utmanare från min sida skulle ha varit Keep Of Kalessin "Armada". Jag gillar den skarpt.

6) Bästa Black/Death: Opeth "Ghost Of Perdition". Nä, ingen överraskning direkt, för de som följt min smak ett tag.

7) Bästa/Mest Passande Sånginsats: Whitesnake "Soldier Of Fortune", live från den akustiska upptagningen "Starkers In Tokyo". Jo, men lyssna själv så fattar du varför. Det där är stämband av guld, mina vänner!

8) Bäst Just Nu: Dio "We Rock". Enligt min erfarenhet så är det bäst att ta en mer eller mindre känd låt så här sent in på kvällen. Det har liksom en tendens att bli lite... tja, luddigt, kan man säga. Och vad passar då bättre än att hylla legenden med min absoluta favoritlåt med honom? Nä, just det. Inget!

Så, det var den alternativa listan. Ingen av ovanstående låtar kommer att spelas av mig imorgon!

2011 - en koll i kristallkulan

Ett nytt år är här. Alltid en ganska skön känsla att vända blad, tycker jag. Egentligen är dte väl ingen större skillnad på igår och idag, men lik försbaskat känns det som om man börjar lite på nytt.
Egentligen hade jag tänkt skriva en Lördagslyx idag, en lång historia om skivorna utanför Topp 10-listan, men det blir inget med det idag. Dels har jag inte haft tid, och dels vill jag inte avslöja för mycket för den kommande Hårdrockskvällen som går av stapeln på Trettondagsafton.

Så, istället kommer en enkel koll i kristallkulan över kommande år.
2011. Så här blir det:

• Färjestad vinner SM-guld i ishockey. Tyvärr.
• Jag fullföljer min begynnande kärleksaffär med japansk whisky och går som vanligt i sådana fall fullständigt överstyr.
• Min hustru har en deal med mig om hur många skivor som kommer med posten på ett år. Hon har sagt fler än 100, jag är tveksam. 2011 ska vi räkna... och hon vinner antagligen.
• Opeths kommande skiva sparkar stjärt och dominerar hela året.
• Metalbloggen uppdateras mindre frekvent. Nytt jobb och ännu ett barn gör att den får stå tillbaka. Det kompenseras av fler långa inlägg av modellen Tvekamper och Lördagslyx.
• Festivalsommaren 2011 blir något i hästväg, med både bra arrangemang och bra utbud. Jag missar dem allihopa.
• Sonisphere återkommer till Stockholm under augusti. Det regnar, i år igen.
• Soundgarden tar steget hela vägen ut och släpper en skiva med bara nytt material. Den är betydligt sämre än vad fansen hoppas på, men säljer ändå ruggigt bra.
• Jorn släpper 3 skivor, alla halvt genomarbetade men med bra sång.
• Sommaren blir lika het som förra året. Jag grillar så mycket att grannarna ber mig sluta.
• Skivåret 2011 blir fenomenalt bra, och band som Primordial och The Haunted överträffar sig själv. Tyvärr hjälper inte det, och i slutet av året aviserar boysen att man istället kommer att fokusera på att skriva nytt material till en platta med At The Gates.
• Jag svamlar.
• Tom S gör comeback som skribent för Werock, och lyfter siten ett tag.
• Power metal får ett stort år och blir det nya svart. Alla vill vara Helloween, och när bandet bestämmer sig för att dra på turné med en viss Kiske bakom mikrofonen blir folk lyriska.
• Jag besöker Gotland för första gången i mitt liv. Det visar sig inte vara något för mig.
• Skellefteå AIK's första isträning drar lika mer folk än första hemmamatchen. Fansen klagar på att laget verkar svagt innan säsongen drar igång, ledningen svarar att juniorerna är bra, och när serien är halvvägs spelad så visar det sig förstås att ledningen har rätt. Det är i slutspelet som fansens farhågor visar sig, och laget åker ur för tidigt. Igen.

Ja. Så blir det.

Nu ska jag istället finslipa min skiva till årets bästa kväll. Hårdrockskväll 2011. Hepp!

Watain till Metaltown!

Jaha, så small det till Göteborg igen.
Tidigare At The Gates - nu Sveriges klart intressantaste black metalorkester Watain!

Metaltown - Getaway Rock
2-2

Du glömmer väl inte bilderna eller recensionen från spelningen här i Stockholm?

Såhär skriver festivalen själva:

WATAIN TILL METALTOWN!

Svenska Watain är idag ett av de i särklass mest inflytelserika och största black metal-banden i världen. Efter otaliga turnéer i Europa samt Nord- och Sydamerika har de karvat ut sin position som ett av de bästa och mest effektfulla livebanden i genren.

Deras fjärde album "Lawless Darkness" släpptes i somras och har tagit bandet till en helt ny nivå, även i Sverige. En stor platta och som också hyllades som just en sådan. Därtill utsålda spelningar, med extremt mycket blod, inför en förvånansvärt bred publik. Uppsalagruppen har helt enkelt en genuin råhet som attraherar oss alla. Watain är definitivt något av det bästa som hänt oss Sverige det senaste decenniet. Vi lovar.

Black metal magic!

Gästrecension Katatonia på Göta Källare

Idag är det måndag, och jag är tillbaka i Stockholm efter en helg i rätt riktnummerområde: 0910, Västerbottens Stolthet.

Som vanligt har helgen varit fullspäckad, och det verkar som om Avantasia, Soilwork och Katatonia gjort bra spelningar allihop. Dessutom reducerar Metal Town i kampen mot Getaway - At The Gates är inget annat än en fantastisk bokning. Imponerande!

Dessutom finner jag det trevliga beskedet att Per släppt en gästrecension från lördagens spelning med Katatonia, tillsammans med lite bilder. Tack - och mycket nöje!

Katatonia 2010-12-04

Man brukar ju säga att man aldrig blir profet i sin egen hemstad.
Nåt som stämt väldigt bra för Katatonia då jag bevittnat ett antal konserter med bandet som varit väldigt sparsamt besökta.
Hur konstigt är det väl inte då att de helt plötsligt verkar slå igenom med sin i särklass svåraste skiva to date.
Night is the new day som i mitt tycke är bandets bästa giv hittills fyller av nån anledning Göta Källare till bristningsgränsen ikväll,
och jag är glad för det men kan samtidigt inte förstå vad som hänt!
Bröderna Norman hoppade av efter inspelningen av denna platta för att ägna sig åt familjeliv hemma i Avesta, men av detta märks intet.
Snarare tvärtom, Per “Sodomizer” Eriksson tog över gitarren från “North” Norman och spelar helt “flawless” .
Dessutom fyller han i med grymt bra sång som lyfter låtarna ytterligare.
Extra kul för mig är att de lirar Omerta som jag tycker är så fantastisk att jag saknar ord.
Allt som allt en fantastiskt konsert, dock började jag inte tjuta vilket alltid brukar hända när de lirar Tonights music vilket de inte gjorde ikväll.
Funderade förövrigt varför det inte är mer konserter på Göta Juck, lokalen är ju som gjord för konsert/rockklubb.
/Per

Fel pusselbitar...

...jag fortsätter at tjata lite om det där md den kommande Hårdrockskvällen.
Varför?
För att jag tänker en hel del på det!

I dagarna har jag dessutom fått klart för mig vad jag tänker spela på hela 3 st kategorier, och sorterat ut de felaktiga pusselbitarna som först fanns i tankarna.
Exempel på sådana är...

Bästa Detalj:
At The Gates och Tompa Lindbergs fantastiska "go" i början av "Slaughter of The Soul". Den låten har jag själv haft med i tidigare år, och vill inte upprepa mig. Dessutom dyker den säkert upp från nån annan...
Immortal och Abbaths grymt coola "uähh" i "One By One". Coolt, men jag tror det också dyker upp från annan deltagare.
Black Label Society "Southern Dissolution", och det brutna riffet halvvägs in i låten.

Något Oväntat:
Bad Religion och "Generator". Bra låt, men det blir inte den. Inte heller "Time" med Anthrax eller något med Disturbed eller Backyard Babies (jo, jag har faktiskt lyssnat igenom det material jag har med dem för just den här kategorin!
Fortfarande har jag dock en lista på tre låtar som jag velar mellan här - alla med några år på nacken...

Ja, det får vara nog med avslöjande för denna gång.
Imorgon är det torsdag, och det betyder ny torsdagstrave!

Denna gång kan du plocka hem hela 6 st plattor, och jag utlovar godbitar som Marylin Manson, Hole och Megadeth. Inte illa, eller hur?
Någon gång under dagen släpps tävlingen. Här.

Månadens DVD-tips: Queensryche

Såhär ser den alltså ut, den bästa musik-DVD jag sett.

Bra gjort av mig själv att spara den till nu alltså, men den här månaden var det dags. Werocks DVD-tips har nått vad som kanske aldrig kan toppas!

Queensryche intar sin hemstad Seattle och teatern Moore Theater med en ensemble av skådespelare, videoskärmar och storband som uppbackning - och lyckas balansera på rätt gräns av ambition/pretention!

Det här är helt enkelt så jäkla bra.

Kolla hela artikeln - och videoexempel - på den här länken!

Gillar du förresten DVD'er?

Då finns det lite mer läsning att gotta ner sig på samma site. Du hittar tips och genomgångar av släpp signerade Dio, At The Gates, In Flames, Opeth, Gorgoroth och Rage Against The Machine!