Inledande "Everfields" smyger lite innan den startar på allvar. En ensam ton inleder, men ganska snabbt är finska Omnium Gatherum inne på sina riktiga jaktmarker - melodiös, snyggt levererad döds med lite progressiva tongångar. För mig träffar det precis rätt, det påminner mig om ett band som In Mourning, även om jag inte riktigt törs säga vilket band som egentligen påminner om vilket. Nerven det slår an är dock snarlik. Allra enklast att ta till sig är det i andraspåret "Ego" samt titelspåret "New World Shadows", och när detta skrivs (maj 2013) så är det de två spåren som jag främst funderar på att ha med i samband med Hårdrockskväll 2014. Bandet, Omnium Gatherum, tror jag generellt att jag lyckats hålla hemligt för mina bekanta - i alla fall i skrivande stund. Namnet på bandet är dessutom rätt kasst, måste jag säga, så när Martin hade en recension från 2013 års "Beyond" för Werocks del var jag först rätt tveksam. Skulle detta verkligen kunna vara något? Finland som avsändare ger dessutom i dessa sammanhang nästan garanti på att musiken ska klinga på ett speciellt sätt, med inslag av melankoli, men eftersom Martin pluggade bandet ganska duktigt och faktiskt lyfte fram "New World Order" från 2011 så bestämde jag mig för att lyssna lite på Spotify. Det tog ett halvt varv på den skivan innan jag beställde mitt ex.
En av skivans styrkor är att den, trots mitt omnämnande av spåren "Ego" och "New World Order" ovan, är väldigt jämn - och alldeles fullproppad med de där smäktande gitarrslingorna som bara kan komma från just Finland - och gärna fäster rätt hårt i sinnet. Spår som "Soul Journeys" och "An Infinite Mind" hade också kunnat vara kandidater till Hårdrockskvällsspelningen, men till en sådan kväll är det bättre att välja lite uppenbara hits snarare än låtar som behöver lite tid på sig. I alla fall om man vill locka en del av åhörarna att forska vidare.
Och just detta år är det tanken. Att alltså dra undan ridån och avslöja ett helt knippe lite hemliga akter med låtar som jag gillar och som jag inte tror att övriga medlemmar i Hårdrockssamfundet har hört. Dessutom skriver jag som noterat detta långt i förväg, så jag kommer antagligen att ha glömt bort det mesta när texten väl publiceras! Nå. Kolla in "New World Shadow" av Omnium Gatherum själv. På Spotify!
Jaha. Så var den här, vabruai månad. Just nu spyor hemma, så det är sådär lagom kul. Då får man trösta sig med lite mer eller mindre meningslös humor, så varför inte braka av ett par med en gång?
Den sista har jag snott från min kusin i England (förresten, kanske den i mitten med, det minns jag inte...), och det roligaste av allt där är att hans tjej (som är native brittiska) har en app som gör att man kan lära sig svenska. När man mästrat uttalet får man gå vidare till nästa nivå. min kusin, bördig från den finaste av trakter i Norra Västerbotten, anses tydligen inte kunna svenska alls enligt den appen, då hans uttal inte godtas. Det är också humor, tycker jag! Sånt kan lätta upp mitt i stökande månaden.
För dig som inte är lika intresserad av humor som av lite seriös musik av hårdare slag tänkte jag istället återkoppla på två av de tre skivor som du bjöds in för att lyssna in dig på. The Moth Gatherer "A Bright Celestial Light" samt The Ocean "Pelagial".
Den första av dessa två är ganska bra. Det är ett episkt anslag, där jag stundtals tycker att det är riktigt bra. Som bäst kanske när det är lite panik i musiken, när det känns som om det är på liv och död en aning. Det funkar inte riktigt hela skivan för mig, men stora delar. Klart bra, och verkligen passande under årets mörka månader! Det är en skiva för dig som gillar lite dyster musik, som gillar när lugnare partier varvas med mer explosiva. Alltid finns dock en melodi i centrum, och på det hela taget är det väldigt sannolikt att du kommer att återfinna "A Bright Celestial Light" från The Moth Gatherer som Veckans Tips vad det lider (ja, om bloggen nu lever så länge, listan av skivor som sannolikt kommer att återfinnas där börjar vara rätt lång...!). Dessutom får bandets namn mig att vilja kolla på "När Lammen Tystnar". bara en sån sak är ju pluspoäng...!
Sen då. En mycket bra skiva.
Så vansinnigt galen idé, att göra en konceptskiva om de olika nivåerna i havsdjupet, att det är rent av larvigt. Än larvigare är att det funkar, och att resultatet är en smått fantastisk platta?! Det svänger, det är progressivt, det är så skir och fin rensång som får blandas med riktigt klockren skrik och growl, och det är - framförallt - ett ruggigt bra låtmaterial. Hade denna skiva klarat sig in på Topp 30 om jag hade haft koll på den? Absolut. Därom råder ingen tvekan.
Jag skulle dessutom vilja påstå att det är lite humor att det nu finns två skivor som har havet som arbetsnamn som jag upptäckt året efter att de kom, och som är progressiv (döds) som antagligen kommer att hålla mig sällskap för mången år framöver. The Ocean "Pelagial" och In Mourning "The Weight Of Oceans". Fortfarande vill jag påstå att den sistnämnda har företräde, men det kan också bero på att den spelats oändligt antal gånger. "Pelagial" startade visserligen med ett första smakvarv som sedan följdes av en 7 varv lång cirkulärandning när jag satte öronen i verket på riktigt, men den har ändå många varv kvar innan den sitter lika hårt. Den ska ändå få chansen! Så. That's it for now. Vi ses och hörs när jag är ute ur sjukstugan. Då kanske det är läge för recension av Behemoths nya smocka "The Satanist", så du gör bäst i att inte missa det....!
...som en tidvåg efter Hårdrockskväll har de alldeles nödvändiga skivköpen sköljt in över mig. De där skivorna som är helt essentiella för samlingen och livet, många gånger köp som går bakåt i tiden och täpper igen hål i skivhyllan. De ska vi inte kolla så noggrant på i det här inlägget, är de tillräckligt bra kommer de förstås istället att få sin plats i solen vid ett eller annat tillfälle. Vi ska titta på de lite nyare inköpen. De som är genomförda av skivor som släpps 2014. Trots allt är det ju ett par såna riktigt intressanta släpp på gång, och enligt min erfarenhet så brukar de skivor som håller hög kvalitet och släpps tidigt under året hinna etablera sig ordentligt och därmed knipa en plats på årets topplista. Det känns inte alls omöjligt att du får återse en eller ett par av dessa där när det väl är dags att summera 2014.
Först ut, först beställd och en av de jag sett fram mot längst: Alcest "Shelter". Jag har inte smyglyssnat på den alls, men förstår av det lilla jag har läst att det är ännu ett steg mot pop och bort från metal. Hur det kommer att stå sig återstår att se, men helt klart kommer det att bli mycket mycket intressant. Förra given "Les Voyages De L’Âme" är trots allt både en aning mer lättillgänglig men ändå bättre än "Ècailles de Lune", och kan trenden fortsätta i den riktningen så är "Shelter" fantastisk. Oron som finns är att det blir för slätstruket, men det återstår att se. Bandet kommer ju för övrigt hit för ett gig i slutet av januari (jag har plåt!), och det vore ju mumma om man hann lyssna in sig på den nya skivan innan dess, även om det kanske blir lite tajt. Skivan släpps väl den 17/1 (fast jag såg på Facebook att Sound Pollution redan fått in sina ex igår...), och bandet spelar den 29/1, så om leverans sker i tid så borde det ju kunna funka...!
Ett annat stort släpp är ju det här. Behemoth "The Satanist"!
Förväntningarna är väl generellt skyhöga på den här plattan om man kollar runt med folk som gillar extrem musik, och i början av februari är det dags. Jag har valt att förboka mitt ex med digipack och extra dvd, en paketering som jag allt mer sällan köper (ärligt, hur ofta - om nånsin - kollar man på den där medföljande dvd'n?) just för att rubbet som det häör bandet släpper är så genomarbetat även visuellt. Den här skivan kommer - kan jag säga redan nu, olyssnad - att dyka upp runt om när media ska sammanfatta året. Personligen har jag hört låten som också är första svinsnygga videon, "Blow Your Trumpets Gabriel", och ska återkomma till vad jag tycker om det hela i samband med att det så småningom vankas recension. Förresten kommer ju också Behemoth hit ungefär i samband med sitt släpp, båda sker i februari. Märkligt sammanträffande på både A (som i Alcest) och B (som i Behemoth)... I tillägg till detta så har jag tagit mina första steg för att "lyssna ikapp" på en del av de skivor jag uppenbarligen missat under förra året, och har därför inhandlat:
Deafheaven "Sunbather"zx
Clutch "Earth Rocker"
The Ocean "Pelagial"
Jex Thoth "Blood Moon Rise"
Moth Gatherer "A Bright Celestial Light"
Kill Devil Hill "Revolution Rise"
Dessutom väntar jag med spänning på att man ska köpa de två andra tidiga släppen som jag verkligen ser som givna köp här i början av 2014. Grand Magus "Triumph And Power" som släpps den sista januari, samt Gorgoroth "Instinctus Bestialis" som färdigställdes i december och som fortfarande inte fått något officiellt släppdatum. Med tanke på att såväl Opeth, Ne Obliviscaris som In Mourning verkar i tagen med nya album så ser ju 2014 minst sagt lovande ut...!
I vanliga fall så är detta ett av de roligaste inläggen att skriva på hela året. Sammanfattningen av musikåret. Det som varit bäst, som varit häftigast eller störst besvikelse. Detta år är en aning annorlunda, och det har med hemlighetsmakeriet att göra. Det är lika delar frustrerande och spännande, speciellt när det är såhär nära att man ska få avtäcka hemligheterna (Hårdrockskvällen går av stapeln på Trettondagen, därefter är det fritt fram), men.. ...det blir knepigt att skriva en sådan här sak då. Därför kommer du att få se rubriker som "Årets Näst Bästa Rock" och kanske en del andra konstigheter. Lev med det, så kommer väl en uppdatering vad det lider. När allt är officiellt. Med det sagt - nu kör vi. Såhär var musikåret 2013! ------------------------------------------------------------------------------------------------------ Årets Comeback: Black Sabbath "13"
Inte mycket att snacka om egentligen. Carcass närmast men sen är det rätt tomt. Vad jag förstår har ju Deep Purple klämt ur sig en riktigt bra platta också (kan man ens säga att det är en comeback när de aldrig var "borta" på riktigt?), men i form av såväl medial uppmärksamhet, kvalitet på materialet och betydelse så kan man liksom inte bråka med den här given. Nej, Bill Ward spelade inte, men i övrigt var det alltså originaluppsättningen, och jag är fortfarande nästan tagen av hur bra det blev. Både resultatet på skivan i fråga ("13" håller väldigt väl, även med ett par månader på nacken), men även hur bandet skötte sig på den efterföljande turnén, då man trotsar även cancerbehandling på Iommi. Och ja, det är lite av en feg start på detta inlägg, för om man nu ska mjukstarta så är väl det här definitionen av just det. Given kategori, given vinnare. Men det gör dem ju inte mindre värda för det, vill jag påstå! --------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Bästa Låt: Satyricon "Phoenix"
Det här är däremot inte en fegisutnämning. Det här är nog snarare en aning kontroversiellt. Som bekant kan man nog se det som en aning av en trend, det där med att svartmetallare sjunger rent i år. Watain kanske fick störst genomslag och var mest oväntade - överlag är ju "The Wild Hunt" ett lite oortodoxt steg för att vara black metal - men allra bäst var helt klart Satyricon. Satyr insåg att för att göra låten rättvisa skulle han inte klara att axla den vokala manteln själv, så han tog hjälp av Sivert Høyem från Madrigal för att kunna realisera sin vision. Resultatet är en låt som inte är black metal alls, men ändå - i kärnan och uppbyggnaden - är just det. Resultatet blev årets bästa låt. Det här är en låt som definierar hela bandets självbetitlade skiva, och som jag tror kommer att spelas i många år framöver, på alla möjliga ställen och i alla möjliga sammanhang. Videon är inte årets bästa (..scrolla neråt, det finns förstås en sådan kategori med...), men det är ett bra sätt att ge er chansen att verkligen förstå och höra på storheten i låten. Magiskt!
Övriga låtar som varit sådär fantastiskt jäkla bra finns det förstås, och ska några nämnas så tycker jag att exempelvis Red Fang "Dawn Rising", Anciients "Raise The Sun" eller Avatarium "Moonhorse" kan vara värda att framhålla lite extra. I slutet var det ändå rätt enkelt att sätta vinnaren i den här kategorin! ------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Bästa Liveskiva: Kreator "Dying Alive"
Det är med glädje jag noterar att det släppts en hel del liveskivor detta år. Jag gillar liveskivor. Det är med mindre glädje jag noterar att jag liksom missat de flesta, eller i alla fall inte hunnit med att sätta mig in i dem än. Synd det, men det innebär ju att jag har det roliga kvar, kan man säga!
En skiva som jag hann med att sätta mig in i och som jag dessutom gillar som fan (oavsett fuskande med pålägg) är den här. Kreator "Dying Alive" är nog egentligen mer av en best of, men det är ju vad man vill ha av en live. Från Turbinenhalle i Oberhausen spelar tyskarna ut ett högt kort när man river av klassiker efter klassiker. Det är välspelat och välregisserat, och jag kan inte riktigt få nog. Bra som fasen, och jag vete tusan om inte den här hade legat väldigt bra till som segrare i kategorin även om jag nu hade hunnit med att absorbera alstren från Testament, High On Fire och Black Sabbath... ---------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Bästa Musikbok: Carl Linnaeus "KISS - Den Osminkade Sanningen"
Ärligt talat - jag är inte helt fanatisk när det gäller KISS. Har aldrig riktigt blivit biten. Men den här boken fick även mig som relativt perifert fan att sjunka djupt in i historien, låtarna, skivorna. Det är en bedrift, och jag jag tycker att författaren Carl Linnaeus ska sträcka rejält på sig för sin insats. Boken i sig fick en helt egen recension på den här siten, och där står förstås en hel del mer om du vill läsa, i övrigt kan jag här konstatera att det inte var speciellt svårt att utnämna årets vinnare i år. ------------------------------------------------------------------------------------------------------ Årets Näst Bästa Rock: Dead Lord "Goodbuy Repentance"
Den här skivan har jag spelat så sjukt jäkla mycket när jag har grillat i sommar. Det är en platta som ger den där känslan av att hitta Hellacopters igen, om ni fattar. En ny, helt magiskt svängig, rock'n'roll-akt som bara väntar på att gripa tag i en och ta med en på äventyr. Det är så lättlyssnat och ändå så hållbart att det är löjligt. Det är Årets Näst Bästa Rock. Den bästa ska jag inte avslöja, men jag kan säga att det är en amerikansk akt. Du får vänta på att få reda på vilken som var bäst, men låt inte det nedslå dig. Tvåan är ingen dum ersättare! -------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Roligaste Intervju: Jörn Lande
Den här kategorin är förstås sedd ur mitt högst egna perspektiv. Det har inget att göra med "riktiga" intervjuer som "riktiga" journalister skrivit, eller som jag läst någonstans. Nej, det har enbart att göra med hur kul eller inte kul det varit från min sida att intervjua en en eller annan rocker på uppdrag från Werock.se. Och detta år har det varit minst sagt skralt med dem. Trodde ett tag att jag skulle få till ett samtal med David Coverdale, men det visade sig att Werock var för små. Vi föll bort, och det var väl inte helt oväntat egentligen. Däremot var samtalet med norrmannen Jörn Lande en hel annan grej. Han pratade. Och pratade. Och pratade. Så pass att jag till slut var tvungen att avbryta eftersom jag hade andra åtaganden, och en aning kramp i händerna (som skrev) och öronen (som lyssnade). Jag har så här i efterhand egentligen ingen aning om jag fick med allt som sas, men jag försökte verkligen, och när jag läser intervjun (den blev ganska lång även utskriven) så inser jag att fast den slutade ganska rörigt så var den rolig att göra och blev ändå till slut rätt bra. Det kommer i alla fall fram en hel del roliga detaljer. Nästa år ska jag ändå försöka få till någon fler intervju. Det är roligt att göra sådana, om man har lite tid att förbereda sig. --------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Bästa Black Metal: Watain "The Wild Hunt"
Ja. Det är egentligen rätt trist, men jag har i år inte riktigt hittat någon sån där magiskt bra black metalskiva, och lite i brist på konkurrens så blir det Watain som kniper titeln. Även om jag ju faktiskt tycker att "The Wild Hunt" inte är lika bra som sina närmaste föregångare - en åsikt som enbart lutar sig mot låtmaterialets kvalitet, och inte det faktum att man gett sig på att sjunga rent eller testa gränserna. Det funkar rätt bra tycker jag, men skivan känns mer ojämn än sina föregångare. Detta resonemang bygger också på att Satyricon inte längre gör black metal, för det kan man inte kalla årets självbetitlade album. Närmast i övrigt kan nog Stilla ha kommit med "Till Stilla Falla" samt Djevel med "Besatt Av Moone Og Natt", om du nu vill springa vidare inom black metal-spåret. För övrigt får du ju gärna tipsa lite om just bra black metal också, för även om Gorgoroth kommer med nytt snart så är det få saker som verkligen spöar känslan av att bli spöad av en riktigt bra black metal-platta. ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Bästa Debut: Anciients "Heart Of Oak
Givet, givnare, givnast. Typ. Har du hängt med en aning under året så vet du att jag föll helt pladask för den här plattan, och att det är årets bästa debut är för mig helt odiskutabelt. Frågan är inte om den återfinns på årsbästalistan, utan hur högt upp (ja, jag vet ju redan det eftersom deadline för Werockskribenterna har varit), för det tillhör väl inte vanligheterna att en debut är så här... komplett. För precis det är kanske det mest påtagliga mitt i Mastodon/Baroness-mecket, att skivan känns fullständigt komplett. Det är inga känna-sig-för-på-debuten, det finns ingen utfyllnad. Allt är snorbra och moget, hela tiden. Då kan jag leva med den lite ostiga stavningen av namnet (dubbla ii ska visst inte uttalas om jag fattar saken rätt, utan bara se udda ut), och leva i andaktig väntan på att Anciients ska följa upp den här debuten! -------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Uppföljare: Ghost "Infestissumam"
2013 var året då tre uppföljare skulle släppas. Tre uppföljare där respektive band skapat enorma svallvågor med sina debuter, och där det i två av fallen rör sig om i stort sett genreskapande akter. Kvelertak. Ghost. Och som sista akt, Tribulation. Den svenska dödsakten gick från klassisk old school-döds till annan form, mer svävande sak som jag har kämpat med hela året. Jag vet nog innerst inne ännu inte vad jag ska tycka om Tribulations andra platta "The Formulas Of Death". Kvelertak gjorde tvärtom. Ändrade prick inget, och kastade istället bara in en växel till. "Meir" betyder väl just "mer", och det var vad man fick. Det fungerade förvånansvärt bra för min del, men man kan se att skivan inte återfinns ens i diskussionerna över årets album trots att den rent objektiv nog är lika bra som debuten Där ser man vad förväntningar kan göra. Helt klart är vinnaren i denna kategori svenska Ghost. Eller Ghost B.C som de tvingats kalla sig på andra sidan pölen. Jag trodde aldrig att de skulle klara av att följa upp sitt koncept så starkt som de gjort, och jag anser att "Infestissumam" är väsentligt bättre än föregångaren. Det genslag bandet har nått är också monumentalt, med förstaplatser på listor, intervjuer i media och stora spelningar. Där står jag med skämsmössan på för att jag trodde att det inte skulle gå att ta allt vidare ett steg, och i förväg dömde ut dem en del. Så kan det gå. ------------------------------------------------------------------------------------------------------ Årets Bästa Video: Behemoth "Blow Your Trumpets Gabriel"
Gammal promobild (som jag gillar så det skiter jag i), alldeles sprillans ny video från kommande skivan "The Satanist". Polska Behemoth går liksom inte att slå när det kommer till att göra videos, och när det blev premiär på första singeln "Blow Your Trumpets Gabriel" såhär mot slutet av året så blir resultatet liksom lite game over. Det är ingen idé att hålla på att dalta. Detta är den snyggaste videon i år, fast skivan i sig inte släppts än. Och vad jag egentligen tycker om själva låten får du vänta på...
--------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Näst Bästa Döds: Amon Amarth "Deciever Of The Gods"
Okej, så var vi där igen då. Det där med "näst bästa" istället för "bästa". I genren döds så blir det så, och näst bäst är svenska Amon Amarth, som håller en rent löjligt hög lägstanivå i sitt låtskrivande. "Deciever Of The Gods" är mer heavy metal än kanske någonsin förr, men det är en skiva som är svår att värja sig mot. Den fäster hårt efter ett par varv, och såklart är det trevligt att höra Messiah sjunga igen. Ska man förresten ta en skiva som inte är "döds light" så kan vi ju utse en till tvåa. Typ.
I så fall väljer jag jänkarna Immolation.När man drar åt tumskruvarna sådär som bara de kan, i en kombination av frenetiskt pisk och riff och melodi och tyngd så är det bara att som lyssnare luta sig tillbaka och låta sig dras med. Det är bra, även om "Kingdom Of Conspiracy" kanske - med ett par månader på nacken - inte är riktigt lika bra som föregångaren "Majesty And Decay".
I den här kategorin har jag för övrigt valt att diskvalificera progressiv döds. Jag har inget rationellt skäl, mer än att jag inte ville ha med det, och skulle så ha varit fallet så hade jag bytt ut ovanstående mot understående:
Du kan se det som ett bonuspris, där bästa progressiva döds går till Witherscape "The Inheritance", men det var inte meningen.
Bäst alla dödskategorier är däremot en hemlig platta. Med en svensk grupp! --------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Bästa Festival: Metallsvenskan
Okej då, det blev ju faktiskt bara en festival för min del, så konkurrensen var inte direkt stenhård detta år. Tänkte mig Getaway också, men då blev det istället begravning. Nå, man ska inte gråta över det som inte blev av, istället glädjas över det som faktiskt hände. Och där var Metallsvenskan riktigt bra, dels för resesällskapet som gjorde resan fantastisk, dels för den gemytliga stämningen (ganska litet, man kom nära och dessutom fick man träffa en sån som Jarno irl), och dels för att bokningarna var bra. Primordial, Graveyard och King Diamond-gigen var väl höjdpunkterna.
Du hittar ett ganska långt inlägg med bilder och text från hela besöket här, och nu återstår bara att se vad som blir det kommande årets festival. Tror det bara blir en, trots krigandet. Har plåt till Getaway! ----------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Snyggaste Omslag: Witherscape "The Inheritance"
Ska vi vara brutalt ärliga - och det ska vi väl - så är det egentligen inget omslag som verkligen tagit mig med storm i år. Inget som jag liksom dreglar över, eller ser som en framtida klassiker. I brist på sådana så tycker jag att det här omslaget förtjänar att lyftas fram, dels för att det är vackert som sådan, men kanske främst för att det avspeglar det musikaliska innehållet så bra. Det ser ut som skivan låter. Och dessutom är hela paketet laddat med mycket läsning (förklarande text som berättar hela historien eftersom detta är ett konceptalbum som extra bonus till texterna), och den digipack jag har känns... lyxig. Den är helt enkelt lite sexig att hålla i, och känns påkostad. ------------------------------------------------------------------------------------------------------------ Årets Bästa Spelning: Amorphis, Klubben & Satyricon, Debaser
Jag hade alltså inte ens tänkt att gå. Hade inte plåt, eftersom helgen varit fullspikad ändå (bland annat med Amon Amarth & Carcass-giget dagen innan). Sen ändrade sig allt med bara några minuters varsel där på söndagskvällen, fick skjuts med The Woan och Hellan, Stones satte mitt namn i dörren och hux flux var jag inne. Det var en jäkla tur, för dra mig baklänges vilket bra gig finländarna levererade som turnéavslutning! Stenhårt, känsligt, kanonljud, med inlevelse och en av metallvärldens främsta frontmän som sjöng rent av svettigt bra. Årets bästa gig. Och jag höll på missa det (!).
Till sist då. Spelningen med Satyricon såhär på årets elfte timme. Jag har faktiskt redan bestämt mig för att ge priset till Amorphis när den här spelningen ägde rum - och hur nekar man den här killen?
Det går ju inte. Lösningen - de får dela på priset detta år. jag kan fasen i mig inte välja en av dem i alla fall, inte efter den fullständiga hitkavalkad norrbaggarna drog på. Förresten.... det var också en turnéavslutning. Hmm... kan vi vara nåt på spåren här? Är det det som är grejen? ------------------------------------------------------------------------------------------------------------ Årets Bästa Träningsplatta: System Annihilated "Furor"
Som Magnus Ö beskrev det: "joodå, Robert, lite till orkar du allt". Så enkelt är det faktiskt. Dene är sådär lagom lång, ilsken men med djup. Årets favorit som träningssällskap är System Annihilated "Furor", och det beror till viss del på att det varit ett år där löpspåret fått stå tillbaka för gymmet. Den gör sig bra där. Mycket bra...!
Det här med springandet förresten. Eller det som inte blev av i år, det vet ni numera. Vad hade passat bäst då? Vete fan, men jag hade antagligen gått för något äldre. Kanske den här:
Jag vet inte, men det känns i alla fall som om det är en av årets mest spelade skivor för min del. Den har verkligen gått varm, och lika naturligt som System Annihated får sina åsikt framförd på kort tid så är In Mourning ett band som tjänar på lite tid på att veckla ut sina låtstrukturer. Det passar väl för löpning. De få gånger jag lyckats komma ut då, vill säga!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets "Still Going Strong": Bad Religion "True North"
...man kan egentligen bara buga, bocka och tacka. Att farbröderna i Bad Religion fortfarande rockar så sjukt hårt, skriver så sjukt bra låtar och visar sån hunger är egentligen bara magiskt, och vi kan bara tacka och ta emot. Nä, för min del räcker det denna gång inte till Topp 10, men det är med minsta möjliga marginal jag håller dem utanför. Den här skivan, "True North", är så pass bra att den faktiskt håller närapå samma nivå som de gamla klassikerna. Ja, jag snackar "Generator". "No Control". "Suffer". Även nya klassiker som "New Maps Of Hell" eller "The Empire Strikes First". Bandet har en vansinnigt bra form! Runners-up? Den här skivan då, med lite "gamla" gubbar som verkligen hittat formen som trio:
The Winery Dogs självbetitlade debut är en härlig rockrökare, med såväl sköna ballader som snygga stänkare. Men åt de gamla punkrockarna i Bad Religion står de sig ändå ganska slätt... --------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Bästa EP: Terrortory "City Of Ghosts"
Jag gillar ju Skellefteå/Umeå/Norrköpingsbandet Terrortory, och jag anser att man på den här EP'n har tagit ett rejält kliv framåt från den redan högkvalitativa debuten "The Seed Left Behind". Med "City Of Ghosts" visar man att det finns en förmåga till att skriva storartade låtar, och jag ska erkänna att jag faktiskt gillar formatet EP. Det ger ett band rätten att verkligen prova sig fram och släppa material ganska tätt. Gissningsvis kommer det att öka också, med dagens vacklande skivindustri som inte längre baserar sig på fullängdare på samma sätt. En digital EP kan bli ett sätt att kommunicera med fansen på ett enklare sätt. --------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Bästa Sludge: Inter Arma "Sky Burial"
Sludge. Svårt att genrebestämma ibland, det blandar sig ju med doom och postrock och annat, men det finns i alla fall en klart lysande stjärna detta år: Inter Arma. Man har med "Sky Burial" inte bara skapat ett toksnyggt omslag, man har även skapat en mäktig upplevelse för oss lyssnare. Och detta är sludge när den är som bäst, tycker jag, när den träffar ömsom med stenhårda och blytunga riff, och ömsom smeker i de närapå andäktiga partierna. Trots det - kommer skivan att ta en placering på årsbästalistan? Nja. Inte så himla (hehe... du fattar va? Sky - himla...) högt upp, och det beror helt enkelt på att jag faktisk inte är klar med den. Den har, trots att den snurrat friskt många varv och varit veckans tips, inte vecklat ut sig i sin helhet än. Jag håller plattan på par med en skiva som exempelvis Rwake "Rest", och eftersom jag är en periodare när det gäller sludge är jag så säker på att den kommer att växa ytterligare. Och det är ju också ett tecken på en bra skiva, en som klarar att ge sken av sin storhet så att man som lyssnare vill höra den, men tar tid att absorbera helt! ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Jubileum: Sweden Rock Magazine, 100 nummer
I början av året, januari, ställde Sweden Rock Magazine till med party. 100 nummer, och som huvudakt hade man de band som framröstats som de två största svenska banden genom tiderna: Candlemass och Entombed. Du har bilderna här, och artikeln som blev resultatet på Werock finns här. Framförallt Candlemass med Levén på sång var riktigt jävla bra, och man har verkligen fått en rejäl nytändning live med en så pålitlig och stabil sångare. I hemlighet hoppas jag att man kommer med nytt material, trots att man förkunnat att bandet är pensionerat vad gäller nya skivor... Det passar också mycket bra att avsluta årets sammanfattning på detta sätt. Dels spelar faktiskt Candlemass ikväll, på samma ställe, och framför "Ancient Dreams" i sin helhet, dels kommer väl bloggen att ha ett eget jubileum det kommande året: 5-årsjubileum. Det blir något det! ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Pust! Det blev ganska långt det här året, sammanfattningen av 2013. Hoppas ni gillade den. Nästa anhalt - årsbästalistan för just 2013. Publiceras, med Topp 25, på Nyårsafton som vanligt!
Det har varit helg samt en rivstart på veckan, och tankarna har snurrat en del. På flera saker, så nu tänker jag mig att vi ska sparka igång Metalbloggen-veckan med ett sånt där rätt långt, spretigt och hyfsat svamligt inlägg. Häll upp en kopp starkt så ska vi avhandla en spretig samling saker. Från humor (översta bilden är en sån där som blir bättre och bättre ju mer man kollar på den), till blandade iakttagelser och skivtips till självreflektion. Vi börjar där, tror jag. Självreflektion. Det är från förra veckans spelning med Marduk, och förbanden Ofermod och Valkyrja. Som det visade sig blandade jag alltså ihop dem. Trodde jag kollade på ett band medan det var det andra. Fan, det känns så här i efterhand lite amatörmässigt, och grämer mig en aning. Självreflektionen är då denna - att kolla upp lite om banden man ska se i förväg. Historien i sig är ju enkel. Hade fått namnet i dörren av Stones, samt frågade efter hålltider. Då fick jag den här skickad:
Fint så. Meningen är inte att skylla ifrån sig, men eftersom de körde med samma backdrop, båda förbanden, så tänkte jag ju då att de följde spelordningen. Det gjorde man inte. Och det hade jag ju förstås fattat direkt om jag hade lagt fem minuter på att kolla in banden i förväg. Anonymt fick jag veta sanningen (vilket i sig är bra, då Valkyrja gjorde ett riktigt bra gig och måste kollas upp!), men det känns ju lite som om man står med rumpan bar. De är ju inte heller så lika visuellt... Först - det som alltså sannolikt var Ofermod (nu vågar jag ju inte säga något bestämt längre!), där jag bara såg typ sista låten, därefter det som jag nu vet är Valkyrja.
Nå. Det om det. Vi släpper det nu, med konstaterandet att just Valkyrja släpper sin tredje platta i november. Den heter "The Antagonists Fire" och ser ut som nedan. Ett lika bra sätt som nåt annat att börja kolla in bandet...!
Ska man istället fundera på saker att se fram mot så la In Mourning ut den här bilden på Facebook i helgen:
...med tanke på hur sjukt jäkla bra "The Weight Of Oceans" är så kan man ju inte annat än glädjas över att det är på gång nytt material. I väntan på det får man njuta av musik som finns. Och det finns ju en hel del att försöka ha koll på, minst sagt. Två bra exempel som ploppat upp senaste veckan och som jag inte behöver försöka hålla hemliga till den kommande Hårdrockskvällen (det ska fasen bli skönt att komma förbi den så att jag slipper hålla på med mitt hemlighetsmakeri, jag börjar så smått ångra det förhållningssättet eftersom jag sitter med så många fantastiska skivor jag egentligen bara vill dela med mig av...) är de på bild nedan. The Winery Dogs läste jag om i en av Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine, minns inte riktigt vilken, och lyssnade några vändor på Spotify. Riktigt bra musik, och som Jarno på A Fair Judgement skrev: gillar man Audioslave och Chris Cornell så gillar man det här. Bandet som sådant är väl en supergrupp, när sättningen består av gamla rävar som Richie Kotzen (Mr Big och ex Poison), Billy Sheehan (Mr Big och ex Steve Vai) samt en viss Mike Portnoy (ex Dream Theater), men det bästa med plattan är låtmaterialet. Kolla på Spotify!
Mer klassisk hårdrock står britterna Primitai för. Det är lite "kött-och-potatis" över det, men vad är det för fel på det? Nä. just det. Inget. Kött och potatis är ju gott. Hörde låten "Scream When You See Us" hos Tune Of The Day och det är precis vad doktorn ordinerar när man inte orkar med för komplicerad musik. Bra sång, rätt skönt driv och en bra byggnad av låten. Fint så. Skivan som sådan har väl inte släppts än, men såväl låten som tidigare alster finns på Spotify om du vill lyssna. Och just Spotify ska vi prata lite om härnäst. Eller rättare sagt, deras rekommendationer. För det första - jag kanske egentligen borde ha en sån därna spellista på Spotify som bara utökas med massor av bra låtar allt eftersom den recenseras, men det har jag inte. Jag använder det för att länka till hela skivor, och kanske främst för att provlyssna för egen del. Att provsmaka. Och det ger ju jäkligt märkliga effekter på rekommendationerna ibland. De är ju ibland inte så träffsäkra som de är, men jag har hittat ett och annat guldkorn därigenom - men herrejävlar vad konstiga saker det kan bli när man provlyssnar på något som man ju då tyckte var dassigt...bara för att sen få rekommendationer på just den dassiga låten! Varför finns det inte en betygsknapp som man kan trycka på? Eller finns det och jag har bara inte upptäckt det? Mycket möjligt.
Så. Nu ska vi avhandla ett helt knippe olika grejer med mer eller mindre ingen koppling alls mellan sig. Först ut... helgens bravader. Det innefattar:
Nej. Det ena gav inte det andra, men minsta killen är sjuk. Igen. Stackarn. Och det börjar vara tufft nu, det är tredje veckan av fyra som något av barnen är sjuka och det påverkar förstås allt. Jobb, nattsömn. Däremot hindrar det tydligen inte alls mig från att dricka öl. Det är gott, öl. Drack samma som R2 bjöd på vid middagen senast, S:t Eriks oktoberfestöl av Mathias Dahlgren i helgen. Riktigt bra för att vara OKtoberfestöl, som jag annars tycker brukar vara ganska snarlika och lite trista. Det här lutade däremot svettig socka och smakade med rejält bett. God, vill jag säga! Till det åt vi dessutom kycklingklubbor. Det är nåt speciellt primitivt med att hålla i en bit ben och slita kött med tänderna. Primitivt. Gnagande. Och med tanke på det så spelade jag följande nytillskott i samlingen en del i lurarna på kvällen:
Lord Dying "Summon The Faithless" inleder med den lämpligt gnagarbetitlade låten "In A Frightful State of Gnaged Dismemberment" (årets coolaste titel?), och låter efter första varvet lovande. Musikaliskt är låter det som om bandet kommer från Staterna (de gör man), har lyssnat en hel del på Kylesa (det har man), och har en sångare som vill låta som en viss Matt Pike i High On Fire (och ja, det gör han också). Jag har ännu inte lyssnat in mig så att jag kan säga bu eller bä, men du hittar plattan på Spotify så vi kanske kan gö ra den inlyssningsresan tillsammans? Först att inkomma med en gästrecension (en riktig sån, med betyg mellan 1-5 och som kan publiceras på denhär siten) vinner ett pris!
Pris borde dock inte Apple vinna.
Efter att som vanligt varit seg med uppgradering av operativsystemet så tryckte jag på dne knappen i söndags. Fy fan. Fult jäkla pastell-barn-gränssnitt, och dessutom känns det såhär spontant omständigare? Nä. Ibland är det bra att vara en surgubbe som dessutom är en slow-starter. Kanske hinner jag vänja mig lagom till att det är dags att byta igen.. Och på tal om att vänja sig. Vi har skaffat katt sen ett par veckor tillbaka. En tjej. Jättesöt, men man är ju inte helt van att bli attackerad och få fötterna och tårna sönderbitna när man sover. Man kan inte sparka tillbaka heller. Det har man inte råd med. Hustrun är allergisk, så det blev till slut en raskatt. En sibirisk kisse, som tydligen saknar det där proteinet i huden som är det man egentligen är allergisk mot. Kostade (håll i er nu) 9 000 spänn. En eftergift för att jag förlorat vadet om antalet skivor ett par år i rad nu utan att ge vinnaren det tillhörande priset. Men ändå. Det är alltså samma summa som min CD-spelare, i stort sett. Det ser man inte när man kollar på dem. Att de kostar lika mycket, menar jag.
Man får kanske göra som en del band numera. Starta crowdfunding. Senast i raden är Terrortory som vill få ut EP'n "City Of Ghosts" som en limiterad vinyl, och vänder sig till fansen. Du hittar all info om det här, och en fin bild på omslaget av EP'n nedan. Jag kanske också skulle börja med det? Crowdfunding för att slippa jobba? Tror ni det går och samtidigt bibehålla livskvalitén?
Lite tveksam jag. Man får nog fortsätta jobba. Speciellt som man upptäcker saker löpande. Som att min Manowar "Kings Of Metal" inte står på sin plats i hyllan. Eller just bredvid. Det var häromkvällen. Skulle ha den för en enkel fotosession i sviten "Malt, humle, jäst och Distade Gitarrer" (snacka om cliffhanger, du kan ju fundera vilken öl det rör sig om...!), men till min fasa stod den inte där. Okej, jag har inte scannat igenom hela hyllan än (drack en annan öl), men såhär kan vi inte ha det. Att det försvinner skivor. Då kan man aldrig sluta jobba eftersom man måste täppa till hålen som uppstår. Inte okej!
Så. Jobba, alltså. Det är nog dags för det nu. Ska ägna dagen åt att lyssna på Necrowretch på såg hög volym jag vågar i kontorslandskapet, och generellt bara vara odräglig. Ett och annat kundbesök blir det förstås också, så det är kanske bäst att portionera ut sin odräglighet om det ska bli en framgångsrik dag.
Inlägg
