Jag och Queens Of The Stone Age

Lördag, och jag tänkte i det här inlägget utforska mitt förhållande med Queens Of The Stone Age.
Eller, rättare sagt, mitt icke-förhållande med bandet.
För så är det, för att vara en rocker som gillar musik av hög kvalitet och med sväng så är mitt förhållande och mina relationer med just dessa jänkare klart undermåligt.
Jag äger en platta, lite sådär pliktskyldigt. Den här:

"Songs For The Deaf" innehåller en del hits, och jag gissar att det är därför jag en gång i tiden köpte den. Låtar som "No One Knows", "First It Giveth" och "Go With The Flow" är förstås svåra att förneka, men annars känns skivan ojämn i mina öron. Rätt mycket svaga kort, och kanske är det därför jag aldrig blivit eld och lågor över bandet?
Att jag har en känsla av att det kommer en hel del skräp också, förutom de fina låtarna?
Eller så funkar inte stilen med mig bara.
Jag är ju, i ärlighetens namn, inte överförtjust i akter som Fu Manchu, Kyuss eller Vista Chino heller. Ska det vara öken ska det vara "Blind In Texas"-videon med W.A.S.P. eller omslaget till Motörheads "Ace Of Spades".

Om man ska raljera.
Ändå så kan jag ju inte förneka att Queens Of The Stone Age har gjort en hel del bra låtar, och det för oss in på nästa del av mitt resonemang.
Samlingsskivor.
Jag gillar egentligen inte dem.
Skulle helst vilja ha hela diskografin av alla band jag gillar, men i vissa fall så har det blivit samlingsplattor. Antagligen fler än vad jag skulle vilja erkänna, i alla fall om man ska döma av alla jag hittat när jag rotat runt i skivhyllan i samband med serien "Record Madness", men ändå.
ZZ Top är ett sån band.
De lämpar sig utmärkt för att representeras med en samlingsplatta.
Queen ett annat (som dessutom är ganska aktuellt just nu hemma, jag har nämligen tagit till just Queen i min kamp att influera mina barn att gilla rock..ett fegt och ganska lågt knep - vem kan värja sig mot "We Will Rock You"? - men det är sån jag är...).
Och kanske är det för mig så också med Queens Of The Stone Age.
Frågan då, kära läsare, blir följande:
I dagens digitala ålder, vem av er sätter samman den spellistan (för jag inser att jag är en dinosaurie som köper skivor fysiskt) till mig?
Jag kräver enbart att de tre nämnda spåren från "Songs For The Deaf" ska finnas med, i övrigt ser jag fram mot vilka givna låtar ni enas om, och vilka jokrar som passar i spellistan.

För visst kan vi enas om att det är en konstart i sig att sätta samman den perfekta spellistan/samlingsskivan/blandkassetten, och att det ska göras av en insatt person som tar tid på sig för att komponera ihop det på rätt sätt?

Veckans Citat: Om Jimi Hendrix & Jeff Beck

Koll in bilderna ovan.
Så jävla läckra.
Svartvita rockbilder regerar, det fattar vi ju alla, men när de dessutom avbildar legender inom sitt gebit på detta sätt... wow.
Överst Jimi. Mannen med den felvända gitarren, underst Jeff Beck, mannen som verkade vara alla mina gitarridolers idol. Denna Veckans Citat handlar om dem både, och vi hämtar dem från två andra "hyggliga" gitarrister...

"Jag var imponerad av Hendrix. Hans attityd var fantastisk.
Till och med hans sätt att gå var fantastiskt."
Ritchie Blackmore

"Jag tyckte verkligen att jag var bra tills jag såg Hendrix.
Och sen tänkte jag, okej, så bra är jag kanske inte."
Brian May, Queen

"Hendrix var ett geni. Eller tidiga Clapton.
Men den största gitarristen är förmodligen Jeff Beck."
Ritchie Blackmore

"Varje gång jag lyssnar på Jeff Beck ändras min syn på gitarren som instrument.
Han gör saker man aldrig förväntar sig."
Brian May Queen

...jag är ju vansinnigt omusikalisk, men vad säger ni som kan plinka gura. Vem av dem är egentligen bäst, om det nu går att jämföra dem på det sättet?

Veckans Citat: Brian May, Queen

Jag förstår att ni längtat.
Funderat och undrat - när kommer Veckans Citat tillbaka?
Svaret är... nu.
Varje måndagmorgon är det dags igen, och vi börjar med en klassiker från Queens Brian May!

"Jag kan spela nästan lika fort som jag tänker.
Å andra sidan tänker jag ganska sakta."

Brian May, Queen

Live: Red Hot Chili Peppers "Live In Hyde Park"

Punkrockarna Red Hot Chili Peppers från Kalifornien är - och har länge varit - något av en last för min del. Jag har alla plattor (inklusive en och annan bootleg), och ser dem varenda gång de har vägarna förbi vårt avlånga kalla land.

Jag var med dem innan de blev poppiga och började mangla ut hits på radion, jag är med dem efter det också. Jag gillar visserligen deras mjukare, trallvänligare sida också, men jag avgudar deras funkstökiga störiga sida.

Att se en spelning med dem är en upplevelse varenda gång, och en av de saker man verkligen peppar för är det grymma vansinniga musikaliska under som är Flea. Att höra honom gå lös på basen, att kolla när bandet har lite för mycket musik i kroppen för att det ska gå att stoppa, och se John Frusciante och Flea backas upp av Chad Smith i ständiga små improvisationer och inlägg av instrumentala upptåg mellan låtarna.

Under tre dagar spelade Red Hot Chili Peppers i Hyde Park i London, och resultatet finns på en feting till dubbellive. "Live In Hyde Park" bjuder på ett intro som redan talar om att här blir det improvisation och avsteg från vardagen, och sen smeker man sakta in i "Can't Stop".

Ljudet är jävligt bra, och jag vet nästa ingen live där det är så lätt att följa basen för sig, gitarren för sig, trummorna för sig.

Det är, förresten, något jag rekommenderar att du gör. Det är rätt häftigt att försöka hänga på alla dumheter som sker på strängarna...

Nå, totalt 26 låtar fyras av, inklusive en 13 minuter lång avslutningsversion av "Give It Away".

Vi bjuds på covers som "Brandy" och "Black Cross", vi bjuds på helt nya låtar som "Rolling Sly Stone" och "Leverage Of Space" och vi bjuds på ett trummedley som hyllar de stora akterna som U2, Queen och Led Zeppelin. Anthony Kiedis står för ärlig sång och kul mellansnack, och dessutom har ju bandet ett ess till i rockärmen.

Låtmaterialet.

Jamenduuuuuu!

Det är egentligen helt sjukt!

Kolla här, som ett axplock av de största hitsen: "Around The World", "Scar Tissue", By The Way", "Californication", "under The Bridge", Otherside", "Give It Away"... och då ska ni veta att jag personligen saknar sjukt mycket låtar.

Jaja, man kan kanske inte få allt.

Detta får väl vara gott nog.

Det är i alla fall ett av världens bästa band, i en fantastisk livetagning, på ett fantastiskt humör.

Det är inte så illa det heller. Minst sagt...

My son the comedian!

Barn är roliga.
I alla fall min son.
I helgen inträffade en massa roliga konversationer som jag inte riktigt kan hålla för mig själv.
Vissa är rent av hårdrocksrelaterade, så.. varsegod.
Här är min son, komikern.

På skötbordet:

Jag: "Oj, vi har glömt att lägga dit en handduk. Måste göra det..."
M: "Jag köpt den!"
Jag: "Ehm... jaha, vem har du köpt den av?"
M: betänketid.... "Peter".
Jag: "?? Vem? När då"?
M: "Med Mone" (hans gudmor).
Jag: "Du är ju stollig." Och vid det här laget har jag nästan bytt klart på honom, så jag säger..."vilken fin bajskorv!"
M: "Mone gillar bajskorv"
Ja: "Gör hon?"
M: "Nääää."
M: "Kladdigt."

Den sista repliken levereras med sån grym tajming att det får mig förstås att vika mig dubbel av skratt. Var fick han det ifrån? Stolle!
Nå, senare på kvällen så kikar hela familjen på TV, och då finns ett barnprogram där man ska sjunga med, det heter "Flygande Mattan". Denna gång medverkade Kicken från The Poodles och skulle sjunga ett hårdrocksmedley. Queen, Ozzy Osbourne (om jag minns rätt) och till slut också lite Kiss. Och då säger ju jag... "Jaha, lite Kiss också".
M svarar då med samma ofelbara tajming:
"Näää Kiss heller. Bajs!"

Grym musiksmak har han. Gillar Krokodilen i bilen, och dansar till David Bowie - men tydligen går inte Kiss hem alls!

Jaja, så är det. Vill du se Kicken sjunga i barnTV så kollar du avsnittet på SVT Play här. Han dyker upp efter drygt 14 minuter.

Undrar om det går att göra sig en karriär som komiker?
Och, framförallt, kan man försörja sina föräldrar på ett sånt jobb?

Remasters: KISS "Destroyer"

KISS femte platta från 1976, "Destroyer" är verkligen inget annat än ett mästerverk. Med låtar som "Detroit Rock City", "God Of Thunder", "Beth" och "Shout It Out Loud" så kvalar den lätt in bland de där riktiga klassikerna - men det roligaste med skivan är egentligen helheten. "Alla" har nog hört de nämnda låtarna (och, erkänn, nog har ni skrålat med i minst en av dem på ett dansgolv, aningen för påverkade?), men även resterande spår gömmer en mängd pärlor. "King Of The Nighttime World" (vilken fantastisk titel, förresten) är en rak rockdänga med skön refräng, "Great Expectations" är svulstig arenaballad som lika gärna skulle kunna haft Queen som avsändare - och med sådana guldkorn fortsätter det hela skivan igenom. trots att undertecknad aldrig varit något fanatiskt KISS-fan så är "Destroyer" en platta som tilltalar mig, som lockar mig till lyssning och som får räknas som ett absolut givet köp - speciellt som remastrad version!

Här finns visserligen inget extramaterial, men det behövs absolut inte. Låtarna och bandet bär hela utgåvan på egna axlar, och ljudbilden är behaglig att lyssna på. Det är avskalat, med få kanaler inspelade i ursprungsläget, så nu bjuds lyssning där man verkligen HÖR de olika instrumenten - något som är ganska härligt som kontrast till dagens "köttiga" inspelningar med lager på lager.

KISS "Destroyer". Ännu en klassiker!