Om döden, livet och lyrik

Ibland är det bra med semester.
Hjärnan får lite tid att fundera på mindre vardagliga saker, utan bara följa den tråd som råkar dyka upp medan man slappar.
Den här gången tänkte jag lite på texter. Fundera på vad Maria i Beast sa när vi var på Metallsvenskan förrförra året, att det är jävligt knepigt att skriva texter som passar till musiken, konceptet och personen som ska sjunga dem. De ska sitta bra i såväl munnen som hjärtat.
Och så har jag läst den fantastiska intervjun med Mortuus från Marduk och Funeral Mist, den som finns publicerad på Bara Metal och egentligen kommer från begravningsbranchens tidning Memento. Bilden ovan hämtad därifrån och tagen av K.Forsberg, och där pratar man bland annat om döden som center för lyriken.
Det är fascinerande och väl berättat, och det fick mig att tänka ännu lite mer på det där med texter och lyrik.
Det spelar roll.
Stor roll.
Ta ett exempel som Shining. Där har jag tidigare konstaterat att deras tema, självmord och människans svartaste hål, gör mig så illa till mods att jag inte riktigt klarar av det - trots att musiken är bra av det jag hört. Eller band som Running Wild och Manowar, som förmodligen får många att rata dem redan utan att egentligen lyssna på dem, helt enkelt för att lyrik och tema inte lockar och känns lite nördigt.
Dessutom tänker jag att de skivor som verkligen får fäste hos mig ofta har ett djup i texterna som ger ett extra lager att upptäcka, men där är min utvilade och lite mosiga semesterhjärna lite för slö för att slänga fram massor av exempel.
Men.
Döden.
Det är ett alldeles utmärkt basämne om man vill skriva texter (ja, med mitt undantag från självmordet då)
Det finns dödsmetallens slafsande bland inälvor och gravstenar, odöda och skräck.
Där trängs det ockulta i såväl rock'n'roll som livet bortom döden som ger många av black metalorkestrarna sina svarta eldar.
Man kan också konstatera att själva rädslan inför döden, med dess ångest och frågeställningar också har en given plats.
I alla riktigt intressanta fall tycker jag att det är när döden ställs som kontrast mot livet som det är som mest intressant, som bäst.

Idag - liv, förhoppningar, vardag med alla dess brister, glädjeämnen och utmaningar.
Imorgon - döden, med allt vad det innebär för dig, baserat på din tro och dina övertygelser.

Om jag nu skulle starta ett band (eller kanske ännu troligare, bli som Demonaz är för Immortal och bara medverka med lyrik) så tror jag att det är där jag skulle försöka hålla mig.
Baserat på att musiken passade då.
Och jag inte fick prestationsångest.
Sannolikt att något av det skulle hända - troligare då att jag skulle försöka skriva något skönlitterärt.
Nå, hur som helst - jag vet egentligen inte var jag vill komma med det hela.
Delvis kanske det är en anledning att länka till den där fantastiska intervju, eller för att få höra era tankar om lyrik och texter.
Eller så saknar jag bara bloggandet lite, att sitta vid tangentbordet.
Du får oavsett gärna ge dina tankar på det där med text.
Vad gillar du?
Och har du något som ger dig kalla kårar och får dig att avstå?

Recension: Grand Magus "The Hunt"

CD-släden kommer ut.
Grand Magus platta "The Hunt, som kom tidigare under senvåren/början av sommaren läggs i, med den gråvita rätt stilistiska och snygga bilden uppåt. I i Marantz-spelaren. 
Play på fjärrkontrollen, och ut ur Dynaudiohögtalarna kommer... Judas Priest?!?
Vafan?
Ja, alltså, det är egentligen inte Judas Priest, det är ju powertrion Grand Magus, men det är inte alls vad jag förväntar mig. Powertrion är inte så mycket power på den här skivan, utan snarare hårt lutade mot ett sound som mest påminner om klassisk melodiös heavy metal av NWOBHM-stil i allmänhet, och just Judas Priest i synnerhet. Mycket märkligt, och det ska ta bra många genomlyssningar för mig att vänja mig vid tilltalet.
Jag gillar ju Grand Magus. Förra given "Hammer Of The North" är en just en riktig slägga, och på en platta som "Wolf's Return" mixar man sin heavy metal med en känlsa av black metal och natur på ett synnerligen lyckat sätt. Jag brukar dessutom hylla JB's sång, och därför känns storbolagsbackade "The Hunt" som lite av en besvikelse, faktiskt.
Förstå mig rätt, bandet snickrar fortfarande låtar och refränger som får många av branchkollegorna att baksa gröna klumpar av avund, men ändå är det inte riktigt samma magiska "schvung" som man är van vid.
För första gången så känns JB's röst lite.. ja.. begränsad, och hela produktionen är rätt avskalad - så pass att det kan kännas lite blodfattigt.

Med tiden och antalet spelningar sätter sig förstås låtarna, som brukligt.
Spår som "Valhalla Rising", "Draksådd" och "Son Of The last Breath" (där en del av folkmelodi/black metal-känslan faktiskt återfinns i inledande delen "Nattfödd", till min glädje) är förstås bra, och man kan inte klaga på spår som "Silver Moon", eller "Starlight Slaughter", men ändå har jag faktiskt högre tankar om bandet.
Titelspåret "The Hunt" kom på en samlingsskiva från Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine (osäker på i vilken av tidningarna det var..), och gav mig lite tvekan.
Kanske är det därför jag dröjt med att införskaffa skivan, men känslan av den låten kvarstår - det är inte det bästa bandet har släppt ifrån sig, långt ifrån. Även "Iron Hand" och "Storm King" går lite på tomgång, på något sätt.

Bandet i sig har förändrats en del. Seb sitter inte längre på trumpallen, där platsen istället innehas av Ludwig Witt (bland annat från Spiritual Beggars och Shining), och han sköter uppgiften med den äran. Som vanligt är hans trumspel både tight och jäkligt svängigt, så min avsaknad av fullträffen från Grand Magus kan jag verkligen inte skylla på medlemsbytet. Istället är det nog, i ärlighetens namn, mina förväntningar som spökar.
Både avseende den enorma kvalitet låtbyggena brukar hålla, men kanske mest avseende soundet. Jag har inte varit beredd på en mindre köttig produktion som lämnat doomrötterna, och istället lutar sig kraftigt mot en mer svängig heavy metal.
Ändå ska jag säga att betyget blir rätt bra.
Jag balanserar mellan 3 och 4, vilket i sig kanske säger en del om bandets kapacitet trots allt. Till slut blir mitt resonemang som i fallet med Huntress - detta är ju bra, men inte sådär klockrent att jag vill hylla det än mer, i detta fall speciellt med tanke på bandets övriga katalog. Alltså stannar jag vad som kanske kan kallas "världens bästa trea", och nöjer mig med att konstatera att det antagligen är jag det är lite fel på snarare än skivan.

Bästa låten då?
Det blir till slut "Draksådd", tätt följd av "Valhalla Rising". Båda svänger!

Grand Magus "The Hunt" - 3

Recension: Taake "Noregs Vaapen"

Hoest, ensam styrande och presterande i norska black metal-projektet Taake verkar vara en besynnerlig man. En mångsidig och kompetent musiker och artist, och en man med bestämda och ganska udda åsikter. Intervjun som publicerats på Werock är mycket intressant läsning, likväl som den efterföljande recensionen av förra självbetitlade given.
För egen del har jag sedan innan ingen erfarenhet av Taake, och även om jag ibland har svårt med alltför mörk och framförallt realistisk black metal som skärskådar mänsklighetens svaghet så finner jag omdömen om bandets black metal för lockande för att motstå. Detta måste kollas, för om musik kan vara så nattsvart men ändå oändligt vacker att det drar lyssnaren tillbaka om och om igen som en ond drog... då vill jag veta vad det är för något.
Sagt och gjort - senaste given "Noregs Vaapen" är inhandlad och intensivt belyssnad under de senaste veckorna. Nu är det dags att ge de egna tankarna ord!

Det första som verkligen är uppenbart med den här skivan är att den kommer från Norge. Visst, det står "True Norwegian Black Metal" på baksidan av skivan, men det är inte det som gör det så uppenbart. Inte heller är det faktumet att alla titlar och all text är på norska. Det är istället själva musiken som är den tydligaste vägledningen. Detta kan verkligen inte komma från någon annanstans än Norge!
Inledande "Fra Vadestad Til Vaandesmed" bjuder på snygg, melodisk och förförisk black metal av typisk snitt från vårt västra grannland. För sången står förutom Hoest även en viss Nocturno Culto från Darkthrone, och detta är ett av skivans vassaste spår. Låten drivs av en bra gitarrslinga, och mot slutet får vi även lite mellotron som ytterligare fördjupar spårets hållbarhet.
"Orkan" är okej, likväl som "Dei Vil Alltid Klaga Og Kyta", men vi ska prata mer om de andra spåren.
Det finns totalt 7 låtar på den relativt korta skivan, och det är verkligen en salig blandning.
"Helvetesmakt", "Du Ville, Ville Vestland" (med gästvokaler av bland annat Demonaz) och framförallt singelspåret "Nordbundet" (som gästas av Attila Csihar från Mayhem) är riktigt bra och smittsamt svängig black metal - allt snyggt levererat och producerat av Hoest och Bjoernar E Nilsen. I "Helvetesmakt" inleder man med talad röst - något som jag oftast är allergisk mot - men styr sedan upp skutan under resten av låten, men i låten "Myr" låter man det gå åt motsatt håll.
Snygga riff blandas med ett banjosolo (!) och talad kvinnoröst, och det slutar med en låt som jag inte på något sätt kan ta på allvar.
Vafan?
Supit till lite i studion eller vad var anledningen till det där, egentligen?

Till slut är dte ändå stabil och bra black metal som levereras, och låtarna håller bra kvalitet.
Det blir för min del inte den där totala förälskelsen, och det beror oftast på lyriken.
Inte för att den är genommörk - det är den väl stundtals - men för att det helt enkelt låter bisarrt ibland när man tror att Hoest vrålar "gummistövlar", typ.
Det är svårare att värja sig mot Shinings självmordstexter på svenska, tycker jag, för även om norska är närbesläktat så blir det nästan lite komiskt ibland.
I alla fall i mina öron.
Men det bästa är väl om du lyssnar själv, skivan finns på Spotify.

Bästa Spår: "Nordbundet". Ett bra val som singelspår, faktiskt. Dessutom extra plus för att man får med videospåret till den låten på skivan.

Betyget då?
Efter en hel del velande så väljer jag en stark trea snarare än en svag fyra. Det är bra och väl värt tid och pengar, men för mig slutar det mer med "nice to have" än "need to have". I alla fall än så länge.

Taake "Noregs Vaapen" - 3

Människans Ringa Värde

I senaste numret av Sweden Rock Magazine medföljde två gratis CD-skivor.
Pagan's Mind från Norge, och Shining från Sverige (ja, Halmstad för att vara mer exakt).
Singeln "Förtvivlan, Min Arvedel" är habil black metal med rätt bra riff och sång, men ger mig ändå kalla kårar.
Allt på grund av bandets lyrik.
För den kan jag inte med.
Jag gillar black metal.
Jag har inga som helst problem med lyrik som är antikristen.
Texter om blod, lik, kannibalism, krigets vedermödor, ockultism, satanism och mörka krafter funkar bra för mig, men här är det något som säger stopp.
Shinings "suicide black metal" tar nämligen avstamp i människans inneboende elände och förmåga till misär, och av någon anledning får det mig att reagera starkt emot det.

Antagligen precis den reaktion de vill ha av alla de som inte väljer att ta det till sig, och i den intervju som frontmannen Niklas Kvarfordt ger i just Sweden Rock Magazine så framkommer att om någon av lyssnarna skulle ta sitt eget liv som resultat av att influeras av bandet så vore det den ultimata hyllningen till bandets konst.
Att verkligen dyka ner i den mörka sidan av mänskligheten är alltför nära sanningen för att dte ska vara behagligt - kanske extra tydligt eftersom bandet valt att sjunga på svenska.
Kanske är det inledningen med den brutna och hopplösa versionen av "you are my sunshine...", en sång jag sjungit för mina barn när de ska sova, som gör att jag reagerar så starkt.
Men reagerar gör jag.

Människans Ringa Värde.
Det är inte ett tema jag trivs med.
Gillar du det har du Shinings MySpace-sida här, eller så släpper du ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com så får du mitt ex av singeln "Förtvivlan, Min Arvedel".
Hos mig ska den nämligen inte vara kvar.
Jag vänder mig istället mot andra, mindre uppenbart verkliga, mörka krafter när jag sätter i mig min black metal...