skip to main |
skip to sidebar
Okej, det är nytt år.
Det betyder också att dte - förutom årsbästalistor och annat trevligt - har publicerats ett knippe recensioner. Fyra stycken från undertecknads tangentbord, och dte med bra spridning.
Revolution Saints lirar i den mjukare AOR/melodiösa hårdrocksligan men har namn som Doug Aldrich och Dean Castronovo i sättningen. Level 10 är traditionell hårdrock med namn som Mat Sinner och Russel Allen i sin sättning. I båda fallen är det bra klass, trots lite ostiga namn.
Tymgre skitigare och elakare är Thanatos och månadens bästa platta Death Wolf med Marduk-Håkan i spetsen.
På Werock.
Som vanligt bra, trots att det är ett nytt år!
Ibland är det bra med semester.
Hjärnan får lite tid att fundera på mindre vardagliga saker, utan bara följa den tråd som råkar dyka upp medan man slappar.
Den här gången tänkte jag lite på texter. Fundera på vad Maria i Beast sa när vi var på Metallsvenskan förrförra året, att det är jävligt knepigt att skriva texter som passar till musiken, konceptet och personen som ska sjunga dem. De ska sitta bra i såväl munnen som hjärtat.
Och så har jag läst den fantastiska intervjun med Mortuus från Marduk och Funeral Mist, den som finns publicerad på Bara Metal och egentligen kommer från begravningsbranchens tidning Memento. Bilden ovan hämtad därifrån och tagen av K.Forsberg, och där pratar man bland annat om döden som center för lyriken.
Det är fascinerande och väl berättat, och det fick mig att tänka ännu lite mer på det där med texter och lyrik.
Det spelar roll.
Stor roll.
Ta ett exempel som Shining. Där har jag tidigare konstaterat att deras tema, självmord och människans svartaste hål, gör mig så illa till mods att jag inte riktigt klarar av det - trots att musiken är bra av det jag hört. Eller band som Running Wild och Manowar, som förmodligen får många att rata dem redan utan att egentligen lyssna på dem, helt enkelt för att lyrik och tema inte lockar och känns lite nördigt.
Dessutom tänker jag att de skivor som verkligen får fäste hos mig ofta har ett djup i texterna som ger ett extra lager att upptäcka, men där är min utvilade och lite mosiga semesterhjärna lite för slö för att slänga fram massor av exempel.
Men.
Döden.
Det är ett alldeles utmärkt basämne om man vill skriva texter (ja, med mitt undantag från självmordet då)
Det finns dödsmetallens slafsande bland inälvor och gravstenar, odöda och skräck.
Där trängs det ockulta i såväl rock'n'roll som livet bortom döden som ger många av black metalorkestrarna sina svarta eldar.
Man kan också konstatera att själva rädslan inför döden, med dess ångest och frågeställningar också har en given plats.
I alla riktigt intressanta fall tycker jag att det är när döden ställs som kontrast mot livet som det är som mest intressant, som bäst.
Idag - liv, förhoppningar, vardag med alla dess brister, glädjeämnen och utmaningar.
Imorgon - döden, med allt vad det innebär för dig, baserat på din tro och dina övertygelser.
Om jag nu skulle starta ett band (eller kanske ännu troligare, bli som Demonaz är för Immortal och bara medverka med lyrik) så tror jag att det är där jag skulle försöka hålla mig.
Baserat på att musiken passade då.
Och jag inte fick prestationsångest.
Sannolikt att något av det skulle hända - troligare då att jag skulle försöka skriva något skönlitterärt.
Nå, hur som helst - jag vet egentligen inte var jag vill komma med det hela.
Delvis kanske det är en anledning att länka till den där fantastiska intervju, eller för att få höra era tankar om lyrik och texter.
Eller så saknar jag bara bloggandet lite, att sitta vid tangentbordet.
Du får oavsett gärna ge dina tankar på det där med text.
Vad gillar du?
Och har du något som ger dig kalla kårar och får dig att avstå?
Det har varit helg samt en rivstart på veckan, och tankarna har snurrat en del. På flera saker, så nu tänker jag mig att vi ska sparka igång Metalbloggen-veckan med ett sånt där rätt långt, spretigt och hyfsat svamligt inlägg.
Häll upp en kopp starkt så ska vi avhandla en spretig samling saker.
Från humor (översta bilden är en sån där som blir bättre och bättre ju mer man kollar på den), till blandade iakttagelser och skivtips till självreflektion.
Vi börjar där, tror jag. Självreflektion.
Det är från förra veckans spelning med Marduk, och förbanden Ofermod och Valkyrja.
Som det visade sig blandade jag alltså ihop dem.
Trodde jag kollade på ett band medan det var det andra.
Fan, det känns så här i efterhand lite amatörmässigt, och grämer mig en aning.
Självreflektionen är då denna - att kolla upp lite om banden man ska se i förväg.
Historien i sig är ju enkel.
Hade fått namnet i dörren av Stones, samt frågade efter hålltider. Då fick jag den här skickad:
Fint så. Meningen är inte att skylla ifrån sig, men eftersom de körde med samma backdrop, båda förbanden, så tänkte jag ju då att de följde spelordningen.
Det gjorde man inte.
Och det hade jag ju förstås fattat direkt om jag hade lagt fem minuter på att kolla in banden i förväg.
Anonymt fick jag veta sanningen (vilket i sig är bra, då Valkyrja gjorde ett riktigt bra gig och måste kollas upp!), men det känns ju lite som om man står med rumpan bar.
De är ju inte heller så lika visuellt...
Först - det som alltså sannolikt var Ofermod (nu vågar jag ju inte säga något bestämt längre!), där jag bara såg typ sista låten, därefter det som jag nu vet är Valkyrja.
Nå.
Det om det.
Vi släpper det nu, med konstaterandet att just Valkyrja släpper sin tredje platta i november.
Den heter "The Antagonists Fire" och ser ut som nedan. Ett lika bra sätt som nåt annat att börja kolla in bandet...!
Ska man istället fundera på saker att se fram mot så la In Mourning ut den här bilden på Facebook i helgen:
...med tanke på hur sjukt jäkla bra "The Weight Of Oceans" är så kan man ju inte annat än glädjas över att det är på gång nytt material. I väntan på det får man njuta av musik som finns. Och det finns ju en hel del att försöka ha koll på, minst sagt.
Två bra exempel som ploppat upp senaste veckan och som jag inte behöver försöka hålla hemliga till den kommande Hårdrockskvällen (det ska fasen bli skönt att komma förbi den så att jag slipper hålla på med mitt hemlighetsmakeri, jag börjar så smått ångra det förhållningssättet eftersom jag sitter med så många fantastiska skivor jag egentligen bara vill dela med mig av...) är de på bild nedan.
The Winery Dogs läste jag om i en av Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine, minns inte riktigt vilken, och lyssnade några vändor på Spotify. Riktigt bra musik, och som Jarno på A Fair Judgement skrev: gillar man Audioslave och Chris Cornell så gillar man det här. Bandet som sådant är väl en supergrupp, när sättningen består av gamla rävar som Richie Kotzen (Mr Big och ex Poison), Billy Sheehan (Mr Big och ex Steve Vai) samt en viss Mike Portnoy (ex Dream Theater), men det bästa med plattan är låtmaterialet.
Kolla på Spotify!
Mer klassisk hårdrock står britterna Primitai för. Det är lite "kött-och-potatis" över det, men vad är det för fel på det?
Nä. just det. Inget.
Kött och potatis är ju gott.
Hörde låten "Scream When You See Us" hos Tune Of The Day och det är precis vad doktorn ordinerar när man inte orkar med för komplicerad musik.
Bra sång, rätt skönt driv och en bra byggnad av låten. Fint så. Skivan som sådan har väl inte släppts än, men såväl låten som tidigare alster finns på Spotify om du vill lyssna.
Och just Spotify ska vi prata lite om härnäst.
Eller rättare sagt, deras rekommendationer.
För det första - jag kanske egentligen borde ha en sån därna spellista på Spotify som bara utökas med massor av bra låtar allt eftersom den recenseras, men det har jag inte.
Jag använder det för att länka till hela skivor, och kanske främst för att provlyssna för egen del. Att provsmaka.
Och det ger ju jäkligt märkliga effekter på rekommendationerna ibland.
De är ju ibland inte så träffsäkra som de är, men jag har hittat ett och annat guldkorn därigenom - men herrejävlar vad konstiga saker det kan bli när man provlyssnar på något som man ju då tyckte var dassigt...bara för att sen få rekommendationer på just den dassiga låten!
Varför finns det inte en betygsknapp som man kan trycka på?
Eller finns det och jag har bara inte upptäckt det?
Mycket möjligt.
Så. Nu ska vi avhandla ett helt knippe olika grejer med mer eller mindre ingen koppling alls mellan sig. Först ut... helgens bravader.
Det innefattar:
Nej. Det ena gav inte det andra, men minsta killen är sjuk. Igen. Stackarn. Och det börjar vara tufft nu, det är tredje veckan av fyra som något av barnen är sjuka och det påverkar förstås allt. Jobb, nattsömn.
Däremot hindrar det tydligen inte alls mig från att dricka öl.
Det är gott, öl.
Drack samma som R2 bjöd på vid middagen senast, S:t Eriks oktoberfestöl av Mathias Dahlgren i helgen. Riktigt bra för att vara OKtoberfestöl, som jag annars tycker brukar vara ganska snarlika och lite trista. Det här lutade däremot svettig socka och smakade med rejält bett. God, vill jag säga! Till det åt vi dessutom kycklingklubbor.
Det är nåt speciellt primitivt med att hålla i en bit ben och slita kött med tänderna.
Primitivt.
Gnagande.
Och med tanke på det så spelade jag följande nytillskott i samlingen en del i lurarna på kvällen:
Lord Dying "Summon The Faithless" inleder med den lämpligt gnagarbetitlade låten "In A Frightful State of Gnaged Dismemberment" (årets coolaste titel?), och låter efter första varvet lovande. Musikaliskt är låter det som om bandet kommer från Staterna (de gör man), har lyssnat en hel del på Kylesa (det har man), och har en sångare som vill låta som en viss Matt Pike i High On Fire (och ja, det gör han också). Jag har ännu inte lyssnat in mig så att jag kan säga bu eller bä, men du hittar plattan på Spotify så vi kanske kan gö ra den inlyssningsresan tillsammans?
Först att inkomma med en gästrecension (en riktig sån, med betyg mellan 1-5 och som kan publiceras på denhär siten) vinner ett pris!
Pris borde dock inte Apple vinna.
Efter att som vanligt varit seg med uppgradering av operativsystemet så tryckte jag på dne knappen i söndags.
Fy fan.
Fult jäkla pastell-barn-gränssnitt, och dessutom känns det såhär spontant omständigare?
Nä.
Ibland är det bra att vara en surgubbe som dessutom är en slow-starter. Kanske hinner jag vänja mig lagom till att det är dags att byta igen..
Och på tal om att vänja sig.
Vi har skaffat katt sen ett par veckor tillbaka.
En tjej. Jättesöt, men man är ju inte helt van att bli attackerad och få fötterna och tårna sönderbitna när man sover.
Man kan inte sparka tillbaka heller. Det har man inte råd med.
Hustrun är allergisk, så det blev till slut en raskatt. En sibirisk kisse, som tydligen saknar det där proteinet i huden som är det man egentligen är allergisk mot.
Kostade (håll i er nu) 9 000 spänn.
En eftergift för att jag förlorat vadet om antalet skivor ett par år i rad nu utan att ge vinnaren det tillhörande priset.
Men ändå.
Det är alltså samma summa som min CD-spelare, i stort sett.
Det ser man inte när man kollar på dem. Att de kostar lika mycket, menar jag.
Man får kanske göra som en del band numera.
Starta crowdfunding.
Senast i raden är Terrortory som vill få ut EP'n "City Of Ghosts" som en limiterad vinyl, och vänder sig till fansen. Du hittar all info om det här, och en fin bild på omslaget av EP'n nedan. Jag kanske också skulle börja med det?
Crowdfunding för att slippa jobba? Tror ni det går och samtidigt bibehålla livskvalitén?
Lite tveksam jag.
Man får nog fortsätta jobba.
Speciellt som man upptäcker saker löpande. Som att min Manowar "Kings Of Metal" inte står på sin plats i hyllan. Eller just bredvid.
Det var häromkvällen. Skulle ha den för en enkel fotosession i sviten "Malt, humle, jäst och Distade Gitarrer" (snacka om cliffhanger, du kan ju fundera vilken öl det rör sig om...!), men till min fasa stod den inte där.
Okej, jag har inte scannat igenom hela hyllan än (drack en annan öl), men såhär kan vi inte ha det. Att det försvinner skivor. Då kan man aldrig sluta jobba eftersom man måste täppa till hålen som uppstår. Inte okej!
Så.
Jobba, alltså.
Det är nog dags för det nu.
Ska ägna dagen åt att lyssna på Necrowretch på såg hög volym jag vågar i kontorslandskapet, och generellt bara vara odräglig. Ett och annat kundbesök blir det förstås också, så det är kanske bäst att portionera ut sin odräglighet om det ska bli en framgångsrik dag.
"Putrid Death Sorcery" på er, så länge!
Norrköpings black metal-kungar Marduk bevistade huvudstaden igår kväll. Turnén Serpent Sermon Sverige är en kort vända med 7 spelningar på 9 dagar, och att huvudakten är ett aktat namn bevisas väl av att man klarar av att dra runt en sån vända och dra folk i såväl större som mindre orter.
Klubben var skådeplatsen för spektaklet, och det var verkligen ett spektakel. Vi ska komma åter till det, först några korta ord om förbanden och lite annat.
Stones hade varit vänlig nog att sätta mitt namn i dörren, och förse mig med spelschemat och hållningstiderna. Hade tänkt vara på plats i tid för första akten, men som vanligt kom vardagslivet emellan. Landade tillsammans med kompisen Per lagom till att se de sista två låtarna, och det lät väl helt okej. Laddade lite med att kolla merchståndet innan nästa akt gick på, och då kan man konstatera tre saker:
1) Marduk har en del tischor som man kanske inte skulle ha på sig på firmafesten utan att få förklara sig (Fuck Me Jesus i stor text på baksidan kan ju vända ett och annat huvud på en julfest i IT-branschen...). Bra priser dock, styva 300 för en hoodie är bra kurs.
2) Killen som stod som säljare var jävligt lik en viss AA Nemtheanga från Primordial, som Per påpekade. Min kommentar: det vore ju coolt som fan, men inte hänger väl han med på en sån här kort vända? Du ser i syner!
3) Vad jag trodde var andra akten Ofermod visade sig vara en trevlig bekantskap. Det har dock i efterhand visat sig vara tvärtom - jag kollade alltså på Valkyrja då....
Förvirrat? Mycket. Men eftersom båda akterna var nya för
mig så gick jag från spelschemat som jag fått skickat till mig, på
vilket det stod att Valkyrja skulle spela före Ofermod - och eftersom de
båda hade samma backdrop utgick jag från att fallet var så.
Det var helt fel, som en vänlig men anonym läsare påpekat - och som också fått till effekten att denna text är redigerad efter den kommentaren.
Medan jag trodde att jag kollade på ett annat band än det jag faktiskt såg så reagerade på att sångaren har kollat en hel del på hur Erik Danielsson i Watain rör sig, ibland kanske väl mycket.
Bandet övertygar rejält ändå. Det är tajt, det är rätt bra ljud och det är framförallt ett bra låtmaterial. Vi bjuds på både rens, tyngd och variation. Dessutom har bandet gitarrsolon, det tillhör ju inte vanligheterna i black metal, och efter spelningen är det bara att sätta upp bandet på listan över akter man måste sätta sig in i. Ny platta på gång i november också, vad jag förstår, och bandet luftade ett par låtar från den som lät bra!
Sen då. Tillbaka till spektaklet. Huvudaktens spelning.
Jag har, rent krasst, aldrig tidigare bevistat en spelning som dragits med så mycket problem.
Bandet försöker slugga på, men tekniken lägger krokben för dem i stort sett hela tiden. Baskaggen fallerar de första fyra spåren, mickarna pajjar, gitarrfel mitt i en låt och konstant problem med kopplingarna som gör att det då och då blir rundgång som skakar hela golvet.
Långa pauser mellan låtarna i ett försök att rätsida på det hela, och man får se trummisen Lars Broddesson krypa runt på golvet mellan låtarna för att försöka få styr på sitt trumset.
Inte lätt att få flyt i ett gig när det är så.
En sån gång är det tur att frontmannen Mortuus har en jävla pipa och en bra auktoritet, att "Devo" Andersson är den fysiska uppenbarelsen av coolhet med sin bas och att det är en ren fröjd att lyssna på Morgan Håkanssons gitarrspel. Den mannen har en högerhand som är galet rapp, och han spelar med precision och både snabbhet och tyngd hela konserten igenom. BNandet har ju dessutom en mängd plattor att välja låtar från, så det blir en vild blandning av gammalt och nytt, tungt och snabbt - och tro på fan...
...mitt i allt ihop dyker en viss Alan Averil Nemtheanga upp som gästsångare i vad som måste vara en av bandets bästa låtar, "Accuser/Opposer" från mästerverket "Rom 5:12"!
Bra dra i lokalen då, och man märker att många gillar låten.
Eftersom bandet har så sjukt mycket att välja på så kan man inte bråka över att man inte får höra vissa låtar, men jag reflekterade i alla fall över att man inte spelade "Souls For Belial", singelsläppet från just senaste plattan. Oväntat.
För övrigt fick jag nästan bara skitbilder med min telefon, men ni får hålla till godo med dem ändå, och konstaterar att det blir bättre teknisk kvalitet från både bandet och min sida nästa gång (hoppas jag).
Till sist - visst är det väl dags för en ny liveutgåva snart? Det är ju ett tag sen "Warschau" kom nu, och även om den är fin så har ju bandet släppt mycket bra material sen dess...
Den här söndagen ska vi bli rykande aktuella, samtidigt som det inte blir så mycket "lull-lull" runt Citatet.
Det har varit kyrkoval ganska nyss. Metallica släpper en spelfilm snart. Kirk Hammet pratar om den i senaste numret av Close-Up Magazine.
Se där tre saker som vi kan ena i en i Citatet denna gång!
"Jag är inte alls inne på den där satanistiska grejen.
Det är bara något man drar till med om man har dålig fantasi. Att sjunga sin femtioförsta sång om att luncha med Satan - det är inte min grej.
Det är bara löjligt."
Kirk Hammet, Metallica
Ja.
Exakt så är det Watain eller Marduk uttrycker sig i sina låtar. Att luncha med Satan.
Fniss...
Porrchock porrchock!
Metalbloggen skriver om snusk!
Eller.
kanske inte så mycket.
Men grejen var att jag reflekterade på en sak när jag kollade TV häromkvällen. Inte på porr, men väl ett avsnitt i den här serien:
The Unit.
Bra serie, tycker jag, som handlar om en hemlig specialstyrka samt deras familjer på hemmaplan.
Och i ett av avsnitten tvingas den nye killens hustru att söka ett jobb som säljare/indrivare/marknadsförare på en radiostation, där hennes initiering består av att hon ska driva in en obetald faktura från den lokala strippklubben. Hon lyckas (förstås, det är en amerikansk serie och där lyckas folk med sina tester..), och det jag reflekterar över är att det är så där otroligt klyschigt när det gäller scenen från strippklubben.
jag har själv inte varit på någon sån klassisk amerikansk strippklubb och går då förstås enbart på de otaliga filmscener som innehåller en sådan, men en sak undrar jag:
Spelas det någon annan musik, nånsin, än Mötley Crüe generellt och då "Girls Girls Girls" specifikt? Och, som en följdfråga - beror det på bandets image eller på att Vince Neil ser ut som en uppblåsbar Barbara på bilden nedan?
Tänk att ett band kan erövra en sån ställning i ett land (USA!) att man liksom by default associeras med strippor och dekadens. Man är ju en defactostandard.
Ganska fascinerande, och min slutliga fråga är egentligen denna:
Vilket band är vår svenska motsvarighet?
Vilka skulle vara soundtracket i en scen från en svensk strippklubb (nä, jag har nog faktiskt aldrig varit på en sån heller när jag tänker efter)?
Hardcore Superstar?
Europe?
Marduk?
I morgon kväll ska undertecknad på Debaser Medis, där Sweden Rock Magazine firar 100 nummer.
Man gör det med de två band som röstats fram som de bästa genom tiderna i Sverige, Candlemass och Entombed, av tidningens skribenter. Nummer 100 har det som tung feature, och det är väl en bra satsning att verkligen fira sitt hundrade nummer tycker jag.
Jag har valt att inte kommentera det där så mycket ännu, men med tanke på kvällens begivenhet så kanske det är läge nu? (För övrigt, det kommer säkert ett knippe bilder och tankar i efterhand, och jag tänkte mig kanske skriva lite om det hela för Werocks räkning, en form av spaning med utgångspunkt i att det faktiskt är en växande och väl fungerande marknad att leverera hårdrocksnyheter i en så pass "old school form" som ett magazine, medan många delar av tidningsvärlden kämpar med fallande upplagor och en affär som ständigt flyttas till en on-line verksamhet... men det kommer vi till vad det lider.)
Jag tycker nästan det. Det peppar om inte annat mig själv för kvällen!
Alltså.
Topp 10 på listan ser ut som följer:
1) Candlemass
2) Entombed
3) Europe
4) Bathory
5) Dissection
6) Yngwie Malmsteen
7) Opeth
8) At The Gates
9) In Flames
10) Hellacopters
Rätt bra ändå, för inte är det helt enkelt att sätta ner vilket band som genom tiderna varit bäst. Metalbloggen körde ju omröstning (med gruppspel, slutspel och utslagningsmodell från kvartsfinal och framåt) om vilket band som är bäst... men då fick man inte rösta på band som inte var aktiva, så exempelvis föll ju Dissection, Bathory och At The Gates bort från ovanstående lista. Opeth vann.)
Jag tycker nog att just Candlemass är en ganska värdig vinnare, med tanke på längd på karriären, att de mer eller mindre skapat sin genre och fortfarande håller fanan så högt.
Listan då.
Den ser i sin helhet ut så här:
Skitliten bild men du får väl förstora den i datorn. Eller ännu hellre köpa tidningen, hela listan är rätt så fin läsning, med fläskiga intervjuer med de som placerats överst och sedan mindre notiser om banden längre bak i kön.
En av sakerna som SRM ändå ger är ju också en bredd.
Ja, jag tycker att det är sinnessjukt att man kan placera ett band som Ghost så högt som 18:e (före Meshuggah, Marduk, Graveyard och Katatonia för att ta ett axplock av band som borde vara högre placerade på ren arbetsinsats) med tanke på att de bara släppt en enda platta, men okej. Det är ju så med listor. Man får väl ta det goda med det onda, och trots allt har man ju ändå petat in såväl black metal som hårfrisyrer på listan.
Det är rätt bra gjort.
Nå.
Snart smäller det.
Blir kul, ser riktigt fram mot det.
Vill du ha nåt annat att läsa så kan du ju istället kolla in Stones rapport från The Swords spelning förra lördagen, som jag missade. Det var visst, om jag förstår saken, en redig överkörning.
Som vanligt fantastiska bilder från den mannen.
Från de kommande begivenheterna blir det kanske inte så. Ska försöka skjuta av lite dassiga saker från men iPhön, eller så tar jag med mig pocketkameran. Det ger sig.
Den viktigaste frågan dock: ska du dit? I så fall kan vi väl morsa och ta en öl?
Hepp!
Det är dags att titta på de extremare tongångarna som kan vara med och slåss om placeringarna på årets topplista. Eftersom jag inte orkar skilja på döds, svart eller svärtad döds så har jag valt att klumpa ihop 8 jävligt bra skivor i en smet.
Vill man ha en underbar läsning avseende black metal så kollar man antingen Close-Ups sammanställning på 25 plattor man måste höra innan man kolar vippen, eller kanske ännu hellre en av nätets roligaste och vassaste skribenters årslista. Ja, jag pratar om Hatpastorn.
Okej, nöjd så med andra lästips?
I så fall får du skrolla förbi dessa omslag för att nå mina tankar om dem!
Vackra elakingar, eller hur?
Det tycker jag med. Som vanligt, i bokstavsordning:
Asphyx "Deathhammer"
Dödshammaren slår hårt, och det som är så fint med den här skivan är väl kanske variationen. Det bjuds på lika delar tungt sväng och elakt pisk. Det som talar emot denna skiva är att den tycks liksom slinka ur greppet på mig när jag är ute efter att lyssna på den, så jag har faktiskt inte spelat den så ofta som jag tänkt mig?!
Barren Earth "The Devil's Resolve"
Nä.
Den är ju inte lika bra som sin föregångare, men den är fortfarande riktigt bra.
En sån där skiva som äter sig in under skinnet ju mer man spelar den. Grannt omslag!
Behexen "Nightside Emanations"
Tja, inte mycket att orda om egentligen. En av årets bästa black metal-pjäser, och en skiva som innehåller både bra låtar och spännande fulsnygg produktion.
Finlands nästa svarta hopp!
Black Breath "Sentenced To Life"
Jänkarnas andra giv är helt makalöst enkel och old school, men det funkar rent av löjligt bra, och det av en enda anledning: låtarna.
De här spåren kan väcka de döda till liv och skaka om Stockholmsdödsens grundvalar genom att vara en kopia som är (minst) lika bra som när originalen begav sig.
Dying Fetus "Reign Supreme"
Fantastiskt omslag, och att lyssna på skivan är som att få stryk. På ett bra sätt.
För mig en ny bekantskap (ja, jag erkänner, jag borde ha haft koll på dem....), och en jag är väldigt glad över.
Bra skiva, så bra att det absolut kan räcka till en plats på i alla fall min egen Topp 20...
Hellish Outcast "Your God Will Bleed"
En av mina mest frekventa träningskompisar i år.
Kom in på skivan via Kim/BiblioteKarin som tipsade om att det numera är Keep Of Kalessin-thebon som frontar norrmännen, och det var ju tur. En bra skiva som kanske är den mjukaste i detta sällskap (vilket kanske säger en del om resterande alster...), och som faktiskt gnuggat sig uppåt i mina tankar under året.
Tror inte att det räcker riktigt ända fram i år trots det, men jag vill nämna den här ändå.
Marduk "Serpent Sermon"
Gamlingarna/veteranerna från Norrköping gör det igen.
Fantastisk skiva, och kanske det allra bästa black metal-släppet av alla i år.
Innehåller allt från knytnävar, ruttna kadaver och underjordiska kryptor till allsångsrefränger och ett intelligent anslag. Imponerande att bandet kan hålla så hög nivå på sin 12:e (!) giv.
Winterfylleth "The Threnody Of Triumph"
Episkt anslag så det förslår, och kanske inte en klassisk black metal-skiva per se då detta är mer naturromantiskt än blasfemiskt...men vaddå?
Det är bra. Riktigt bra, och det är dessutom en skiva som belönar den som orkar ge den tid.
Den balanserar på kanten till Årsbästalistan, som jag ser det...
Okej, det var väl allt.
Nu är det dags att istället fokusera på själva listan.
Deadline på julafton, och istället för att skriva en massa om vilka skivor som KAN nå listan är det dags för eder undertecknad att rent konkret börja armbrytningen med mig själv!
Inlägg
