Veckans Tips: Soreption "Deterioration Of Minds"

Långfredag, och idag ska vi göra nedslag i musik av hårdare slag.
"Soreption är absolut världselit inom teknisk dödsmetall, och är live, förstås, tajtare än gaffatejp".
Orden kommer - mer eller mindre ordagrant, jag skriver från minnet här - från Werocks chefsredaktör Martin Bensch, tillika den ursprungliga Metallbibliotekarien.
Och det ska ni ha jävligt klart för er: när en sådan förebild och kännare på området uttalar sig i sådana ordalag, då är det  bäst att man lyder vinken och ser vad det är man missat.
Jag kan inte säga något huruvida bandet klarar sig väl i duell med gaffatejp avseende tajthet live, men jag kan säga att man på skiva sparkar stjärt å det grövsta, och rätt och slätt gör själ för de superlativ herr Bensch strör runt sig.
"Deterioration Of Minds" från 2010 är helt enkelt en överkörning och en lektion i hur den här typen av musik ska levereras. Herrar Anton Svedin (gitarr), ony Westermark (trummor), Rickard Persson (bas) samt Fredrik Söderberg (sång) må se rätt alldagliga ut på bilderna i den med CD'n följande bookleten, men de har minsann repat tills kroppen inte klarar mer, och eftersom man parar det med talang och en förmåga att skriva låtar så är skivan en njutning. I skrivande stund (detta skrivs i juli 2013) så talar spår som "The Hypocrite, Undying", "...A Wolf Among Men", titelspåret och framförallt avslutande "March Of The Tyrants" (vars inledning är av sorten som får rysningar av välbehag att löpa över hela kroppen) för att just Soreption finns med när Rebellängeln presenterar sin skiva med godsaker på Hårdrockskvällen i början av 2014 (Vilket alltså är rätt långt innan du läser det här, och därmed finns facit redan. En aning förvirrande men om du inte fattar får du fråga i kommentarsfältet så ska vi se om vi inte kan reda ut det hela).
Det som däremot talar lite mot är att skivan som helhet är halva grejen.
Produktionen är vackert knastertorr, där detaljerna framträder med kuslig tydlighet, och eftersom skivans 8 låtar passar så fint ihop utan svaghet så är halva behållningen just... skivan.
Som helhet.
Det känns närapå lite respektlöst att karva ut en av dessa pärlor från tablån och presentera den mol alena....

Lyssna själv på plattan, så förstår du nog vad jag menar.
Och vad herr Bensch menar. 
Tajtare än gaffatejp...!

Recension: Soreption "Egineering The Void"

Hm.
Den här recensionen är lite småknepig att skriva, och det av en synnerligen udda anledning. Jag har nämligen upptäckt Sundsvalls tekniska dödsskvadron Soreption sen tidigare, i samband med förra given "Deterioration Of Minds", och har i samband med mitt hemliga projekt för vårens Veckans Tips så har jag faktiskt skrivit ett inlägg om just den skivan...som inte har hunnit publicerats än. Och den artikeln - skriven i förväg alltså, då jag ville hålla samtliga vårens tips hemliga såväl för er som för mig, och kunna plocka fram ett knippe pärlband inför den årliga Hårdrockskvällen 2014 - startar (om jag inte minns fel) med hur jag hittade bandet.
Det vill jag alltså inte sno i den här recensionen, och då blir det lite krystat. Den här typen av musik växer nämligen inte på träd, och just teknisk döds tillhör den kategori musik som jag personligen tycker varierar mellan rätt trist och bra. 
Detta tillhör den senare, och då hade det kanske varit intressant att veta hur jag hittade bandet.
Men det får du vänta på. Nöj dig med att undertecknad har hittat bandet, och stanna på sidan för fortsättningen (eller början).

När teknisk döds går mig förbi så är det nämligen meckig för meckighetens skull. Musiker slår knut på sig själv för att hitta märkliga rytmer och taktaerter, vränger sig ut och in i sina försök att skapa komplicerade riff och lyckas i slutänden med att göra hela anrättningen oaptitlig. Lite som att använda alla kryddor i hyllan för att en maträtt ska bli speciell, med slutresultatet att det helt enkelt inte blir bra.
Inte någon gång går Soreption i den fällan.
Man lyckas snarare med konststycket att ständigt ha själva låtbygget i centrum, och sedan använda kryddorna - vändningarna i riff, komplexiteten där bas- och trumspel lägger fundamentet eller taktarterna som skevar - på ett sätt som förhöjer smaken utan att ta över.
Allra bäst tycker jag det är i mitten av skivan.
Avslutningen på "Breaking The Great Narcissist" med det avklingande svänget, den krossande tyngden i "Utopia" eller självklarheten i "Monumental Burden" - samtliga delar står ut på ett imponerande sätt. 
Det betyder inte att resterande del av skivan är svag, snarare att just där och då så övertygar bandet mest. Ljudbilden är också läcker, det är inga problem att plocka ut och följa ett instrument i taget om så önskas - ett faktum som sätter fingret på det Werock-kollegan Martin konstaterar i sin recension: detta är ett band som behärska sina instrument.
Det har sannolikt övats intensivt i såväl replokal som hemma på kammaren, och kanske gör det bara faktumet att man inte låter detta bli en uppvisning i instrumentalism än mer imponerande. 
Anton Svedin (gitarr), Tony Westermark (trummor), Fredrik Söderberg (sång) och Rikard Person (bas) har med "Engineering The Void" snickrat ihop en alldeles jättefin liten dödsmetallpärla som avslöjar fler och fler detaljer ju mer man lyssnar på den.
Bra gjort!

Så.
Hur kom jag då i kontakt med bandet?
Svaret kommer i mitten av april ungefär, då "Deterioration Of Minds" får sin vecka i solen...

Bästa Spår på "Engineering The Void" är inte helt lätt, delar av skivans styrka är dess helhet. Ska jag ändå namnge två låtar så håller jag fast vid just "Utopia" och "Monumental Burden".
Betyget hamnar således på en ganska solid 4:a!

Soreption "Engineering The Void": 4

Vårtecken, hårdrock, öl. Bara bra saker!

Elitserien 2014-2015 är färdigspelad, och pseudoslutspelet har börjat med årets påhitt "play in" som innebär att lag 7-10 gör upp om de sista slutspelsplatserna.
Beroende på vilka som segrar fördelas sedan platserna i kvartsfinalerna på ett ganska förvirrat vis, men man kan konstatera några saker.
Våren är här. Och slutspelet. Det här är härligt, och kommer att kosta massiva uttag på det emotionella bankkontot hemmavid, precis som vanligt. Det är inte helt populärt när det är match varannan dag under rätt lång period och Rebellängel vill belägga TV:n hemma.
En annan sak man kan konstatera är att jag - precis som tidigare år - inte är helt klockren i mina tips. Ändå inte fullständigt fel ute i resonemangen. 
min lista hittar du i sin helhet här, och sammanfattad kommenterar jag det såhär:

1) Skellefteå AIK. Jag hade tippat dem som 2:a. med försvagat försvar.

2) Frölunda. Hade dem på 5:e plats, men med varningsflagg för att om de får ihop alla unga killar blir de farliga. Jag tycker de har spelat ett kul spel också.

3) Växjö. En överraskning. Trodde på en 6:e-plats för dem.

4) Brynäs.... ett av de drygare lagen och med många dryga fans. Bättre än jag trodde, hade dem på 9:e plats, och jag tror de blir fullkomligt livsfarliga i slutspelet.

5) Färjestad. Ungefär som förväntat (min gissning: 3:a) , men de spurtade väl till sig platsen. Kan bli jobbiga i slutspelet.

6) Luleå. Jahaja. Trodde de skulle vinna serien, men icket. Det var ju... trevligt...

7) Leksand. Klart bättre än förväntat, jag hade dem på 10:e plats, och de har varit stabilare än förväntat. Men oj, vad lite mål framåt kontra många mål bakåt de presterat..

8) Modo. Ja. Exakt vad jag trodde. Till och med inklusive succén för unga målvaktsduon.

9) Linköping. Trodde de skulle sluta 4:a- Årets besvikelse i grundserien, och egentligen tycker jag att ett lag som slutar 9:a av 12 inte ska få chansen att vinna SM-guld. Men det gör man. Och det kan man faktiskt mycket väl göra, de känns livsfarliga..

10) HV71. Nja, jag hade dem som 7:a, men flaggade för att saker inte är bra i Jönköping och att Uffe Dahlén inte har fått rätsida på det hela. Det slutade till och med än värre, och Dahlén fick gå.

11) Örebro. Precis enligt mitt tips.

12) AIK. Också precis enligt mitt tips. De åker ur i kommande Kvalserie också, tror jag. 

Så... tre lag på prick rätt plats, men ganska många som jag såg tendenser på i förväg men fegade och inte riktigt vågade hissa eller dissa (Frölunda, HV71) i förväg. På det hela taget godkänt. Vinner SM-guld har jag dock ingen aning om vem som gör, jag tycker det känns öppnare än på mycket länge.

Ett annat vårtecken är att Rebellängeln börjar springa igen. Med nya hörlurar.
De här.

Mina förra gick sönder. Igen. Philips. Som vanligt föll ena sidan igenom, vete faen om det är kabelbrott eller om det helt enkelt är för taskig kvalitet, men det blir liksom som om det går en fas och slutar komma ljud ur ena sidan.
Och nej, det är inte vax i luren som gör det!
Nå, har bara ett pass ännu med dessa nya saker, men passform och ljud är väldigt bra. Mycket nöjd med de sakerna, så får vi se hur hållbarheten blir.
Musikaliskt så inväntar jag för tillfället lite ny spännande musik.
Conan "Blood Eagle"
Soreption "Engineering The Void"
Throwdown "Intolerance"
Till exempel. Och i väntan på det så spelar jag en del plattor med några år på nacken.
Kvalitet never goes out of style, så just nu rullar mest den här given.
Världens bästa liveskiva.

Den går liksom inte att slå.
Och notera bilden på bandet. Lombardo med jeans vars midja är så hög att man får svindel, grabbarna grus King & Hanneman med icke-tatuerade armar och ganska alldaglig look, Araya med butter och ung uppsyn.
Det Slayer som man egentligen vill se.

Annat på spellistan...:

Bloodbath "The Fathomless mastery"
Possessed "Seven Churches"
Sodom "One Night In Bangkok"
Anciients "Heart Of Oak"
Coroner "Mental Vortex"

Alltså ganska hårda paket.
Är rätt sugen på sådant nu, kanske hör det samman med det begynnande löpandet? 
Även om Cult Of Luna "Somewhere Along The Highway" är ett av de säkrare tecknen på att det är vår för min del så hör den mer samman med promenader än med löpning. 
Då tarvas mer piska än morot, speciellt så här i början...

För övrigt - i helgen drack jag öl.
Det var gott. Och ett tag sen.

Slog mig att jag knappt minns hur det smakar, och att jag måste inhandla Omnipollo Nebuchadnezzar, speciellt efter att 100% av alla hyllar den...
I väntan på det så ska du få lite frestande bilder. Jag försöker samla på mig tillräckligt för att göra en uppföljare av "Malt, Humle, jäst och distade gitarrer", och detta är ett axplock av kopplingarna jag tänkt mig...

 ..alltså. Grand Magus, Motörhead, Judas Priest, Bathory och Unleashed ska kopplas till respektive öl. Kan det vara något?

Om Bloodbath, nya Werock-recensioner och mekaniska datorproblem

Ny vecka, nya möjligheter - och jag tänkte vi skulle starta lite sådär svepande men ändå konkret.
Vi startar med ett blodbad.
Eller, rättare sagt Bloodbath.
Detta Stockholmsband är ju en supergrupp som verkligen levererar, såväl live som på platta. Den senaste tiden har bandet varit aktivt på Facebook, med såväl humor (se bilden längst upp, en rolig variant av omslaget på senaste "The Fathomless Mastery", som med information om sin nya sångare.
Eller, ledtrådar till vem som blir den nya sångaren.
Bilden nedan avslöjar en del, och lägger man till faktumet att det är någon som är lite gammal i gården och född -71 så gissar vi väl på Jörgen Sandström?

Det blir nog dessutom väldigt bra, och får vi nytt material inom kommande års-tvåårsperiod är det bara att korka upp skumpan och fira.
Det vore fest!

Annars får man festa till det med Werock. Som vanligt nya recensioner på siten i samband med månadsskiftet. Kollegorna har hyllat Soreption (den ska jag köpa), och varit lagom ljumma till Caliban och Morbus Chron (förra var ju bra, så jag är ändå lite nyfiken på den här uppföljaren). Själv satte jag ord på mina tankar om Moon Coven "Amanitha Kingdom".

Ganska läckert omslag, ganska läcker skiva - men ändå är känslan att de ju fasen kan ännu bättre och att det här faktiskt var bara uppvärmningen inför vad som komma skall.
Jag misstänker till och med att jag kommer få anledning att hylla bandet stort i framtiden.

Till sist idag: ledsen för att ni fått vänta, ni som skickat in material som ni vill ha recenserat.
Det beror till stora delar på att min dator varit kaputt.
Trasig.
Strömaggregatet har helt enkelt slutat fungera, och då blir det ingen synkning med iPod, ingen bränning av CD-skiva eller i stort sett någon möjlighet att lyssna.
Så den här helgen:

Fixad!
Jag är rätt stolt faktiskt, för jag har verkligen ingen som helst aning om vad jag håller på med när det gäller sånt här. Ändå verkar allt fungera, jag har bytt strömenheten och allt ser ut att må bra. Heja mig - och det innebär bland annat att vi ska komma igång med skrivande om era alster.
Först ut tror jag blir Machinery.
NI får hänga med helt enkelt.
Det blir nog kul!

Hårdrockskväll 2014!

Idag smäller det!
ÅRETS BÄSTA KVÄLL!

Under hela året har jag samlat, tisslat och tasslat, och ikväll får man chansen att avtäcka allt. Dessutom kanske det bästa av allt - att upptäcka ny (eller gammal) musik man inte visste var så bra som bara musik kan vara!

För min del har jag en skiva med blott och bart smygisar.
Som jag hoppas kunna ge de andra en del nya uppslag.
Det betyder också att jag har valt bort en del låtar, med akter som jag i ett svagt ögonblick till en eller annan av Hårdrockssamfundets medlemmar råkat yppa något om.
Med den logiken faller ex följande bort:

• Black Pyramid
• Solstafir
• Dead Lord
• Life
• Soreption
• Crobot

Tunga namn, men visst finns det pärlor kvar.
Ojojoj... 

Nå, imorgon kommer jag att avtäcka alla mina val.
Det blir ett automatgenererat och förskrivet inlägg, och jag det kommer också en spellista på Spotify så du kan hänga med själv. Där kommer du bland annat att få upptäcka den bästa svenska doom-upptäckten jag gjort sen... Candlemass, samt den mest spelade skivan av alla under hela detta år från min sida - progressiv döds som inte återfinns på någon av årets listor.
47 minuter ungefär, ren spelglädje.

Vill du frossa i alla kommande Veckans Tips som ändå inte klarade att ta sig till de sista 8 spåren så har jag skapat en spellista på Spotify. Hårdrockskväll 2014, Alternativen.
Här finns mycket godsaker...!

Till dess: Glad Hårdrockskväll!