Werock-recensioner: Rival Sons & Vallenfyre

Månadsskifte - och jag tror/hoppas/litar på att Werock som vanligt petat upp recensioner.
Detta inlägg skrivs i förväg, eftersom eder Rebellängel har lite semester, och därför vet jag ju inte helt exakt om det skett eller inte...men jag kan göra en mycket kvalificerad gissning.
Redaktör Bensch är nämligen en vansinnigt pålitlig herre, så det skulle förvåna mig om det inte blev av enligt plan.
För min del har det denna gång blivit två recensioner, av två vitt skilda alster.
Inte många likheter alls, förutom betyget.
Där Vallenfyre smaskar på med doomig döds, fläskiga riff och bygger en bro mellan Entombed och Paradise Lost så letar sig Rival Sons mot svänget och rock'n'rollens rötter i ett försök att förvalta arvet från The Doors och Led Zeppelin.
Där britterna överraskade mig med att överhuvudtaget komma med en uppföljare på debuten "A Fragile King" så fick upphetsningen över en ny Rival Sons-skiva mig att klippa sönder förpackningen när jag bröt mig in i paketet... (jo. Det är säkert... kolla)

Värdelöst.
Men, det går att ha kvar skivan i packningen precis, och familjen har haft glädjen (?) att lyssna på "Great Western Valkyrie" de senaste veckorna.
Det är ett stort steg framåt från förra given "Head Down", men ändå inte i paritet med "Pressure & Time". Tycker jag då.
"Splinters" låter...precis som framsidan ser ut. Svart och hård.

För övrigt - när du ändå är på Werock... det finns massor av läsning där.
Inte nog med att det finns fler recensioner (i skrivande stund vet jag inte exakt vilka, men jag vet att vi i alla fall snackar om The Wounded Kings), det finns även ett knippe fantastiska liverecensioner.
Flogging Molly.
Slayers bejublade spelning i Malmö.
Copenhell.

Kort sagt - du har gott om läsning där, även om nu Rebellängeln har lite ledigt för tillfället...!
Werock.se!

Recension: Nocturnal "S/t"

Linköpingsrockarna Nocturnal släppte sin självbetitlade debut i våras, men det är inte förrän nu i sensommardagarna som undertecknad lagt vantarna på den.
8 spår halvpsychedelisk och bluesinfluerad rock'n'roll står på menyn, och det första som slår en är att detta är en väldigt god debut.
Låtmaterialet håller, produktion är varm, snygg och lagom "fuzzig" samtidigt som bandet levererar goda insatser.
Mycket mer kan man egentligen inte begära, även om jag faktiskt saknar den där riktiga dunderhiten som får en att vilja välta bord och spela luftgitarr helt ohämmat.
Mer om det lite senare, låt oss först titta på vad som faktiskt finns på skivan!

Inledande "Insecure" är ett väldigt gott val av öppningsspår, det är en av skivans snabbare och mer aggressiva spår, och det fungerar bra för att elda upp stämningen (även om vi fortfarande pratar samma sorts musik, det är inte så att låten är väsensskild från resterande material), och därefter ligger - i klassisk disposition - singeln "One Of A Kind".
Rätt okej låt, men personligen tycker jag att det finns starkare låtar på skivans andra hälft.
"Satan's Shuffle", "Feels Like A Lie" och båd adelarna av "Cursing The Mindless" är starka kort - och ganska snart inser man att om jag saknar en riktig kioskvältar-hit så får jag istället en väldigt hög lägstanivå.
Det är, kort sagt, aldrig dåligt.

Musikaliskt, och kanske främst i de lugnare passagerna, så är det svårt att inte påminnas om exempelvis The Doors, men jag tycker att Nocturnal har lyckats hitta en egen musikalisk identitet. Den kommer sig delvis av att man blandar det lite lugnare och mer melankoliska anslaget med ett mer episkt och "over-the-top" riffande i vissa refränger. Ett bra exempel är "Cursing The Mindless Pt1", där versen är riktigt soft och smygande medan refrängen blåser på. I de partier där bandet väljer det senare tycker jag också att sångaren Linus Ekermos röst kommer som mest till sin rätt; när han trycker på så tar han klivet från en ganska ordinär sångare till en speciell sångare som sticker ut och höjer sig från mängden.
Bandet i övrigt (Kalle Svensson på gitarr, Max Monryd på bas (på skivan, efter skivans release har man skiftat till nuvarande medlemmen Martin Ericsson) och Dennis Skoglund på trummor) agerar stabilt och med precis den timing som är viktig för att sån här musik ska träffa i hjärtat istället för i hjärnan.
Det är det som är skillnaden med bluesinfluerad rock'n'roll som doftar av svunna tider - att det träffar i hjärtat. Annars faller det ganska platt.

Betygsmässigt är detta en ganska given fyra, även om jag som nämnts saknar den där givna dunderhiten för att jag ska stå upp och jubla - men som helhet är det en väldigt stark debut, och det ska bli mycket spännande att se var det här tar vägen.
Finns det egentligen en gräns för hur många bluesrockande band med inspiration från 60- och 70-talet av fantastisk kvalitét som Sverige kan få fram?

Nocturnal finns på Spotify eller med mer info och lyssningsmöjligheter via sitt skivbolag Gaphals, så det är bara att kasta sig över plattan.

Nocturnal "S/t" - 4

Recension: Rival Sons "Pressure & Time"

Då och då dyker de upp.

De där skivorna som man kommer på sig själv med att pracka på sina bekanta och vänner som man vet gillar en viss typ av musikstil.

Det här är en sån.

"Pressure & Time" från jänkarna Rival Sons har fått mig att agera ungefär som när Wolfmother kom med sin självbetitlade debut 2006 - alltså tipsa om den hejvilt, skicka spellistor och allmännt agera plattans bästa försäljare.

Här bjuds lyssnaren på flirtar med Led Zeppelins rock, The Doors avslappnade sväng och Otis Reddings soul. I riviga "Burn Down Los Angeles" luktar det till och med lite The Hives över hela kalaset - men allt sker utan att det någon känns lånat eller påklistrat, och hela tiden är det otvivelaktigt Rival Sons som står för leveransen.

Tricket är mixen, de många olika facetterna på samma sten som är just Rival Sons.

Det ger skivan en enorm livskraft, och med ett sound som minner om 70-talets fornstora dagar så breder kalaset ut sig på 10 sprakande spår.

Inledande "All Over The Road" är uppkäftig rock med Page's och Plants ande svävande över det hela, efterföljande "Young Love" luktar inspiration av Jim Morrison.

Det är bra, men det är i titellåten som det lyfter på allvar.

Lyssna på svänget som trummisen Michael Miley och basisten Robin Everhart piskar igång i den låten... jösses!!! Svårt att sitta still när den rockar igång, måste jag tillstå.

Sen får vi några riktiga pärlband. Nämnda "Burn Down Los Angeles" med punkkänslan, "Get Mine" med underfundig och smittande text. "Save Me", "Gypsy Heart" och "White Noise" osar klass, och i avslutande "Face Of Light" visar frontmannen Jay Buchanan att han även har känsla i rösten.

Att han har rock i rösten är ställt bortom allt tvivel innan dess!

Omslaget är ett sånt där trick där man ser samma bild i bilden, fast mindre.

Rätt okej, och enligt Jannes recension av plattan på Werock är det Storm Torghersson som ritat det. Snyggt är det i alla fall, men däremot stämmer inte riktigt pressmeddelandet om att detta är "årets rockalbum".

Det är riktigt bra, helt klart, men det kommer faktiskt inte riktigt upp i samma klass som Graveyards "Hisingen Blues". Det kanske man inte kan begära heller, i o f s, men det förtar ju inte faktum av att detta är ett rikitgt bra album.

Betygsfyran är stark. Mycket stark!

Bästa Spår: "Get Mine". Tror jag. Men det är lite så at det är just det spåret som spelas för tillfället som imponerar mest...

Rival Sons "Pressure & Time" - 4