Då och då dyker de upp.
De där skivorna som man kommer på sig själv med att pracka på sina bekanta och vänner som man vet gillar en viss typ av musikstil.
Det här är en sån.
"Pressure & Time" från jänkarna Rival Sons har fått mig att agera ungefär som när Wolfmother kom med sin självbetitlade debut 2006 - alltså tipsa om den hejvilt, skicka spellistor och allmännt agera plattans bästa försäljare.
Här bjuds lyssnaren på flirtar med Led Zeppelins rock, The Doors avslappnade sväng och Otis Reddings soul. I riviga "Burn Down Los Angeles" luktar det till och med lite The Hives över hela kalaset - men allt sker utan att det någon känns lånat eller påklistrat, och hela tiden är det otvivelaktigt Rival Sons som står för leveransen.
Tricket är mixen, de många olika facetterna på samma sten som är just Rival Sons.
Det ger skivan en enorm livskraft, och med ett sound som minner om 70-talets fornstora dagar så breder kalaset ut sig på 10 sprakande spår.
Inledande "All Over The Road" är uppkäftig rock med Page's och Plants ande svävande över det hela, efterföljande "Young Love" luktar inspiration av Jim Morrison.
Det är bra, men det är i titellåten som det lyfter på allvar.
Lyssna på svänget som trummisen Michael Miley och basisten Robin Everhart piskar igång i den låten... jösses!!! Svårt att sitta still när den rockar igång, måste jag tillstå.
Sen får vi några riktiga pärlband. Nämnda "Burn Down Los Angeles" med punkkänslan, "Get Mine" med underfundig och smittande text. "Save Me", "Gypsy Heart" och "White Noise" osar klass, och i avslutande "Face Of Light" visar frontmannen Jay Buchanan att han även har känsla i rösten.
Att han har rock i rösten är ställt bortom allt tvivel innan dess!
Omslaget är ett sånt där trick där man ser samma bild i bilden, fast mindre.
Rätt okej, och enligt Jannes recension av plattan på Werock är det Storm Torghersson som ritat det. Snyggt är det i alla fall, men däremot stämmer inte riktigt pressmeddelandet om att detta är "årets rockalbum".
Det är riktigt bra, helt klart, men det kommer faktiskt inte riktigt upp i samma klass som Graveyards "Hisingen Blues". Det kanske man inte kan begära heller, i o f s, men det förtar ju inte faktum av att detta är ett rikitgt bra album.
Betygsfyran är stark. Mycket stark!
Bästa Spår: "Get Mine". Tror jag. Men det är lite så at det är just det spåret som spelas för tillfället som imponerar mest...
Rival Sons "Pressure & Time" - 4
Wolfmother, detta australiensiska band, slog verkligen igenom med dunder och brak. Jag minns hur sjukt förälskad jag var i debuten när den kom. Låtar som "White Unicorn", "Mother" och "Joker And The Thief" svänger brutalt mycket, och sparkade igång en så där vansinnig revival av 70-talets rock för min del. Det gör det lite kul att kunna presentera ett klassiskt citat med mycket tanke från det bandet, närmare bestämt från Chris Ross som då hanterade bas och keyboard (numera är väl bandet splittrat och det är bandets frontfigur Andrew Stockdale som kanske kan tänkas återkomma med nytt material och nya medlemmar).
Inlägg
