Recension: Nocturnal "S/t"

Linköpingsrockarna Nocturnal släppte sin självbetitlade debut i våras, men det är inte förrän nu i sensommardagarna som undertecknad lagt vantarna på den.
8 spår halvpsychedelisk och bluesinfluerad rock'n'roll står på menyn, och det första som slår en är att detta är en väldigt god debut.
Låtmaterialet håller, produktion är varm, snygg och lagom "fuzzig" samtidigt som bandet levererar goda insatser.
Mycket mer kan man egentligen inte begära, även om jag faktiskt saknar den där riktiga dunderhiten som får en att vilja välta bord och spela luftgitarr helt ohämmat.
Mer om det lite senare, låt oss först titta på vad som faktiskt finns på skivan!

Inledande "Insecure" är ett väldigt gott val av öppningsspår, det är en av skivans snabbare och mer aggressiva spår, och det fungerar bra för att elda upp stämningen (även om vi fortfarande pratar samma sorts musik, det är inte så att låten är väsensskild från resterande material), och därefter ligger - i klassisk disposition - singeln "One Of A Kind".
Rätt okej låt, men personligen tycker jag att det finns starkare låtar på skivans andra hälft.
"Satan's Shuffle", "Feels Like A Lie" och båd adelarna av "Cursing The Mindless" är starka kort - och ganska snart inser man att om jag saknar en riktig kioskvältar-hit så får jag istället en väldigt hög lägstanivå.
Det är, kort sagt, aldrig dåligt.

Musikaliskt, och kanske främst i de lugnare passagerna, så är det svårt att inte påminnas om exempelvis The Doors, men jag tycker att Nocturnal har lyckats hitta en egen musikalisk identitet. Den kommer sig delvis av att man blandar det lite lugnare och mer melankoliska anslaget med ett mer episkt och "over-the-top" riffande i vissa refränger. Ett bra exempel är "Cursing The Mindless Pt1", där versen är riktigt soft och smygande medan refrängen blåser på. I de partier där bandet väljer det senare tycker jag också att sångaren Linus Ekermos röst kommer som mest till sin rätt; när han trycker på så tar han klivet från en ganska ordinär sångare till en speciell sångare som sticker ut och höjer sig från mängden.
Bandet i övrigt (Kalle Svensson på gitarr, Max Monryd på bas (på skivan, efter skivans release har man skiftat till nuvarande medlemmen Martin Ericsson) och Dennis Skoglund på trummor) agerar stabilt och med precis den timing som är viktig för att sån här musik ska träffa i hjärtat istället för i hjärnan.
Det är det som är skillnaden med bluesinfluerad rock'n'roll som doftar av svunna tider - att det träffar i hjärtat. Annars faller det ganska platt.

Betygsmässigt är detta en ganska given fyra, även om jag som nämnts saknar den där givna dunderhiten för att jag ska stå upp och jubla - men som helhet är det en väldigt stark debut, och det ska bli mycket spännande att se var det här tar vägen.
Finns det egentligen en gräns för hur många bluesrockande band med inspiration från 60- och 70-talet av fantastisk kvalitét som Sverige kan få fram?

Nocturnal finns på Spotify eller med mer info och lyssningsmöjligheter via sitt skivbolag Gaphals, så det är bara att kasta sig över plattan.

Nocturnal "S/t" - 4