Veckans Tips: Diabolical "Neogenesis"

Det har verkligen funnits tillfällen när det varit riktigt svårt att försöka hålla vårsäsongen med Veckans Tips lite hemlig.
När jag ångrat konceptet.
I samband med Martins recension av Diabolical "Neogenesis" vacklade jag och var verkligt nära att brista ut i lovord, för bara någon vecka innan jag läste hans text så hade jag fullständigt kärat ner mig i denna svarta historia.
Det här är svärtad dödsmetall producerat i ett par hundra kanaler och där bandet - sång och gitarr från Sverker Widgren, gitarr Carl Stjärnlöv, bas av Dan Darforth, leadgitarr av Tobias Jansson och trummor av Pär Johansson - verkligen hällt sin själ i resultatet.
Från start till mål är det en superintressant resa, där varenda låt fyller ett syfte.
Och sen är det förpackningen.
Den går verkligen inte av för hackor, och gillar man sånt - hej skivnördar! - kan man nog handla den här enbart på förpackningen.
I samma format som en pocket, med tjock svart pärm och tryck i guldrelief (bilden här gör den verkligen inte rättvisa) kommer skivan. Och boken.
För det medföljer en novell om ca 100 sidor med kapitel som matchar varenda låt.
Man hinner nästan läsa kapitlet i samma takt som låten (jag sackar efter en aning, men så kanske jag läser sakta också, det vet jag inte), och det är en mycket mörk och dystopisk historia som målas upp.
Öde landskap.
Död. Svält. Misär.
Och någon form av hopp av att i det raserade ska det resa sig en ny och bättre tillvaro.
Om det sker eller inte råder jag dig att lista ut själv, men en sak är säker - det här är en hållbar produkt.
Givetvis får man med texterna också, så vill man kan man spendera hiskeligt mycket tid på att utforska och läsa in sig på detaljer.
I centrum står ändå låtarna och musiken, för givetvis hade inget av detta funkat om det inte varit för att det är en riktigt bra platta.
Personligen heter mina favoritspår "Into Oblivion" (som med ett rent frenetiskt piskande drar igång skivan), "World In Silence" (med en refräng som sitter sig som tuggummi under skon), "Wolves' Choir" (med sitt sköna driv) och episkt mörka och tunga "The Age To Come" (som är så dyster så dyster och ändå lyckas vara så vacker så vacker).
I skrivande stund är jag bensäker på att jag kommer att ha med just den sistnämnda i samband med att det ska spelas musik på Hårdrockskvällen, och egentligen är den stora frågan om jag kommer att avtäcka min kärlek för skivan innan dess i samband med årsbästalistan eller inte.
Det ska bli spännande att se hur det blev.

Nå, vill du provsmaka 2013 års bästa dödsplatta så kan du göra det på Spotify, men rent krasst så borde du köpa hela paketet, hela skivan.
Diabolical "Neogenesis" är en sån där produkt du vill ha allt av!

Recension: Brood Of Hatred "Skinless Agony"

Dödsmetall med lika delar tekniska och episka drag från Tunisien... kan det vara något att gå en omväg för?
Tack vare ett erbjudande från norska Crime Records (se banner högt på den här sidan) där de bjuds på lite plats på denna blogg i utbyte mot ett exemplar av Brood Of Hatred-debuten "Skinless Agony" så kan jag i alla fall detta fall svara: ja.
Ett rungande och bastant ja!
Detta är faktiskt ännu ett bevis på hur ens egna (i alla fall mina) förutfattade meningar hade snuvat mig på konfekten om jag inte fått den fysiska skivan i nävarna, för ärligt talat... jag hade knappast - i den skivflod som flödar förbi idag - plockat upp just den här skivan i första taget, och hade den kommit som vanlig elektronisk promo så hade den blivit liggande ett bra tag innan den hamnat i spellistan.
Som tur är blev det inte så, för det som herrarna Melik Melek Khelifa (gitarr), Hazem Jaziri (trummor), Muhammed Mélki (bas och sång) samt Muhammed Bouchir (gitarr) levererar är en urstark debut.
Inledande "Deconstruction" ger en försmak av det, men känns i sammanhanget en aning odistinkt i sitt riffande och i sin utformning. I fokus ligger det tekniska, men bandet är som bäst när man lyckas kombinera det med träffsäkra riff.
Det sker ett flertal gånger på skivan, och redan som spår nummer två ligger skivans kanske starkaste spår, "The Mind That Emerged".
Den låten är en symbios mellan drivet spel på samtliga händer och en förmåga att knyta ihop helheten till just en stark låt. Riffen sitter som hullingar, och jag har redan (även om jag bara haft skivan i min ägo i runt en vecka) sprungit och lyft skrot till just den låten ett tiotal gånger, ofta flera gånger under samma träningspass eftersom jag återvänder och spelar den igen.
Sen får man några rätt bra och  dugliga spår i "Technological Genocide", "Cacphony In The Creation" och "Predestined Suicide", samt två riktiga höjdare i episka och långa "Obsession" samt det svängiga titelspåret, vars refräng innehåller ett sånt där riff som är helt omöjligt att få ur skallen, jag har nynnat på det otaliga gånger efter att skivan tagit slut under den här senaste veckan. Kompletterar skivan gör korta instrumentala spåren "The Singularity Is Near" och "Disbelief Grows", vars syfte enbart är att bära stämningen framåt.
Brood Of Hatred håller över dessa totalt 9 spår ihop såväl sitt hantverk som låtarna, och trots att vi pratar om döds som ofta kräver ett par varv för att verkligen komma till sin rätt så anser jag att ett par av låtarna besitter "hitpotential" eftersom de fastnar redan vid första lyssningen.

Skivan är inspelad i Marsch Studios i Nouvelle Medina, Tunisien, och man har tillsammans skruvat ihop en fin ljudbild som bär såväl atmosfär som instrumenten, och det är inga som helst problem att plocka ut exempelvis trumspelet eller basgången och följa den genom låtarna. 

Kort sagt: "Skinless Agony" är en riktigt bra debut, och jag har flera gånger under inlyssningen slagits av hur nära det ligger till hands att plocka upp en skiva som Diabolical "Neogenesis" som referens när det gäller hur bandet låter. 
Mörkt. Hårt. Med känsla och atmosfär, även om jag väl tycker att svenskarna har hunnit lite längre i sin utveckling.
Det ska bli mig ett sant nöje att följa Brood Of Hatred framöver, och jag rekommenderar dig som gillar referenserna att sparka igång Spotify genast för att lyssna.

Bästa Spår: ...tre spår sticker ut. "Obsession", "Skinless Agony" och ovan hyllade "The Mind That Emerged". Det sista håller jag nog högst, men det är inte med mycket.

Betyget då? 
Fyra. Ganska gjuten sådan, och det som saknas för att ta snäppet upp ett steg är kanske lite mer finess och takt. Jag tycker, till exempel, att det hade varit snyggt att låta "Obession" avsluta skivan snarare än ett spår som "Disbelief Grows", och för ett maxbetyg skulle jag ha velat att något eller några av de övriga spåren var lite lite vassare.
Petitesser ändå, det är ett jäkla fint debutalbum som du borde kolla in helt enkelt!

Brood Of Hatred "Skinless Agony" - 4

Hårdrockskväll 2014 - Mina val!

Här kommer de.
Mina val från gårdagens Hårdrockskväll, som utlovat.
Det blir en bild från skivan ifråga, samt en kortare anledning till varför just den låten valdes. Dessutom kan jag utlova att samtliga dessa skivor kommer att få sin kvart av berömmelse i samband med ett Veckans Tips under vårsäsongen. Då får du mer info.
Nu ligger dessa spår i fokus.
Håll till godo!

1) "Wolf Eyes" - Sons Of Aeon

Det finns ingen anledning att gå som katten runt het gröt.
Starten på min skiva och mina val räknar in med ett par snabba pukslag, sen får man knappa 4 minuter ren genialitet från finska Sons Of Aeons självbetitlade debutskiva.
Detta torde gå hem i alla läger i samfundet, oavsett om man har sin bas i elakare eller snällare hårdrock. Den som inte gillar detta är ju snudd på tondöv...

2) "The Age To Come" . Diabolical

Ganska lång låt från årets bästa dödsmetallplatta.Mycket snygg sak dessutom.
Och dyster.
Oerhört dyster.
Detta kommer väl inte att passa alla som är med, men de som gillar döds gillar garanterat detta. Och dessutom, det viktigaste av alt, jag vill höra låten själv.
Jag tycker den är snorbra.

3) "Drakon, Its Shadow Upon Us" - Black Oath

Från en av årets bästa upptäckter hämtar vi den här låten.
Här har jag nog haft nästan varenda spår från plattan med vid olika tillfällen, i alla fall en 5-6 olika alternativ. Kan dock inte riktigt värja mig från svänget i versen på den detta spår, så det landade i just "Drakon, Its Shadow Upon Us".
Den passar också ganska bra i mitten av skivan, typ.
Detta tror jag kommer gå hem rätt brett i gänget, och det ska bli spännande att se hur många som tjuvkikat in skivan efter att ha sett den på årsbästalistan (för jag tror inte det är så många som haft koll på den innan).

4) "The Jewelers Daughter" - Carousel

Här delas garanterat gänget i två.
De som gillar lite retrorock och snällare sväng kommer slicka sig om munnen när jag spelar titelspåret från 2013 års bästa rockplatta.
De som inte gör det kommer få en liten paus....

Jag tycker den här låten är perfekt för att introducera Carousel, den fäster snabbt och är ändå en av bandets tyngre spår. Och, igen, jag gillar den. Som fan.

5) "Beyond The Abysmal Horizons" - Konkeror

Så här ser den alltså ut, den skiva som jag antagligen spelat mest av alla under 2013.
Min absoluta favoritupptäckt under de föregående året (tack för det, Metallbibliotekarierna!).
Inte speciellt snyggt omslag kanske, men innehållet är fasen magiskt.
Progressiv döds-thrash av allra yppersta kvalitet, och här har jag haft alla låtar utom en (dvs 8 av 9) på tapeten, mest beroende på var på skivan jag ville lägga bandet. 
I början? "I, Monolithic" eller "Towers". 
I slutet? "The Pillars Of Creation" kanske? 
Till slut valde jag att dela min skiva i två sektioner.
En med låtar från årets topplista (de första fyra), en med idel djupare begravda akter (de fyra sista), å i och med denna spår fem så går vi in i den andra delen.
Och till slut valde jag alltså "Beyond The Abysmal Horizons" från Konkeror. Fantasisk låt!

6) "The Mourning Son" - Void Moon

Bästa svenska doom-plattan (fan, bästa doom-plattan) jag upptäckt på år och dar kommer från Void Moon. Återigen har jag haft så sjukt många olika låtar från "On The Blackest Of Nights", men fastnade till slut för skivans avslutning "The Mourning Son" där refrängen är en sån som man går och nynnar på i efterhand.
Den här tror jag inte kommer att gillas av alla, men hey - det skiter jag verkligen i.
De som gillar det kommer att älska det.
Och jag gör det, så för mig blir det en högtidsstund.
Vill du utforska mer rekommenderas främst låtarna "Cyclops", "Among The Dying" och "Through The Gateway". Och så den här då, förstås, men den kan du ju höra i Spotifylistan som kommer mot slutet av inlägget!

7) "The Words I Failed To Say" - Borealis

Detta är den låt som varit in och ut på listan flest gånger. Tvekade länge om jag skulle ha med den, och hade så sent som i lördags morse tyska Die Knappen med "Kein Weg Ins Licht" istället.
Det som till slut gör att jag verkligen vill ha med det lite smörigare och enkla hårdrockande Borealis är dels att sången är riktigt jävla bra, dels att jag ju gillar det jävligt mycket.
Misstänker att detta inte kommer falla i så god jord hos de tuffaste rockarna, men det struntar jag i eftersom jag vill höra/spela låten. Den är ju bra, för bövelen!


8) "The Old Wind" - The Old Wind

Näst sista spåret hämtas från karga Norrbotten, och här är jag främst förtjust i hur låten startar.
Den har en suggestiv, nästan hypnotiserande början som håller i sig gott och väl över refrängen.
Fick koll på bandet tack vare Jarno på A Fair Judgement, och det är jag tacksam för.
En fin skiva, och detta titelspår är långt, mörkt och hårt.
Som det passar sig, och en alldeles utmärkt avslutning på kvällen.

Sammanfattar man allt så är det styvt 46 och en halv minut som blev ganska snällt i år.
Inte så mycket growl, och ganska fokuserat på melodi.
Du hittar hela alltet i en spellista på Spotify här, så du kan finna nya favoriter, och förhoppningsvis har du några tips i texten ovan som ger dig guidning till din personliga smak.

Hårdrockskväll 2014 är över.
Om ett år kör vi igen....!

Gott Nytt År - och Årsbästalistan!

GOTT NYTT ÅR, läsare, vänner, familj och digitala vandrare.
Som vanligt blir det en årsbästalista, denna gång räknar vi ner från 32 till 1 (varför 32 skivor, och inte 25 som jag hade tänkt nyss? Eller 50? Vete fan, men det blir såhär nu - och dessutom hittade jag min fusklapp och såg att jag helt missat ORCHID och KADAVAR, så de ursprungliga 30 editerades till just 32...).

Först - årets nyårslöfte: att komma i form. Rejält. Jag fyller 40 år detta det kommande året, det som ligger framför oss precis orört och oskrivet. Fullt av möjligheter.
Och då vill jag vara i form. 

Dessutom är det värt en disclaimer innan vi gläntar på förlåten till årets lista. Tillhör du Hårdrockssamfundet och ser någon platta och/eller akt du inte känner igen så... kollar du upp den på eget bevåg innan Trettondagsafton. Jag har till sist bestämt mig för att inte hålla tillbaka några hemligheter i listan, med resultatet att det kommer att spelas låtar från i alla fall ett par av dessa akter när det väl är dags på söndag.
Tillhör du inte Hårdrockssamfundet så är det bara att gå bananer och hitta eventuella nya favoriter...

Så, med det sagt... här kommer årets årsbästalista!

ÅRSBÄSTALISTAN 2013

32 . "Lightning Bolt" - PEARL JAM
...första skivan i nedräkningen, sistaplatsen, var en kamp mellan IN VAIN "Ænigma", IMMOLATION "Kingdom Of Conspiracy", IN SOLITUDE "Sister", MISS LAVA "Red Supergiant" och den här. Till slut kom jag fram till att jag tycker de gamla Seattlerockarna förtjänar vinsten i den lilla femkampen - men det är inte mer heller. Egentligen skulle jag vilja dela 30-platsen, men.. börjar man öppna den filosofin så kommer det antagligen att skena iväg.

31 . "Meir" - KVELERTAK
Ärligt talat, den här skivan är nog ungefär lika bra som debuten, men där debuten körde ångvält över alla förväntningar och fick norrmännen att hyllas hejvilt så blev mer av samma vara rent objektivt bra, och subjektivt bara... en parantes.

30. "The Devil Put Dinasaurs Here" - ALICE IN CHAINS
Den här skivan är bra, men den har en tendens att liksom gömma sig lite jämfört med många av årets släpp. Märkligt nog, för den är verkligen värd bättre.

29. "Aeons Of Satan's Reign" - SATAN'S WRATH
Sången är galen, svänget och låtarna är galna - och allt blir riktigt jäkla bra ihop. En sen skiva under året som verkligen intensivspelats när den kom mig tillgodo.

28. "Freedom" - SPIRALARMS
Åker förband till sina kompisar på placering 26, och levererar en skiva full av själslig rock'n'roll.

27. "The Winery Dogs" - THE WINERY DOGS
Gamlingar som hittat nya krafter. Bra mix på den här plattan, från ballader till episk rock.

26. "Scorpion Child" - SCORPION CHILD
Amerikanska Scorpoin Child kom med en lovande och svängig debut, med möjligtvis lite ojämnt låtmaterial. Det räcker ändå väldigt långt!

25. "Goodbuy Repetance" - DEAD LORD
Det här har spelats så sjukt mycket i samband med att grillen gått varm i sommar. En avslappnad skiva som påminner mig om just ljusare tider.

24. "Womb Of Lilithu" - NECROPHOBIC
Ett rätt sent tillskott, och kanske hade mer tid att leva med plattan inneburit en högre placering för Stockholmarnas svärtade döds - för visst håller man fanan högt även denna gång.

23. "Mouths Of Madness" - ORCHID
Årets näst bästa Black Sabbath-album, typ. Det här svänger livsfarligt mycket...

22. "Abra Kadavar" - KADAVAR
Stenhårt 70-talssound från Tyskland. Kan faktisk vara det bästa Tyskland kommit fram med sen... ja.. på vääääldigt länge!

21. "Sky Burial" - INTER ARMA
Det är årets bästa sludge. Såhär låter hösten...

20. "Surgical Steel" - CARCASS
Egentligen är det helt sjukt vad dessa herrar från Storbrittanien har åstadkommit i den extrema musikhistorien - och fortfarande biter stålet bra. Hög lägstanivå på den här skivan.

19. "Deciever Of The Gods" - AMON AMARTH
Ungefär lika bra som vanligt av vikingakämparna. Det är bara det att konkurrensen är hård!

18. "The Wild Hunt" - WATAIN
Den nödvändiga utvecklingen har också inneburit att låtmaterialet på "The Wild Hunt" är en aning svagare än vad man vant sig vid från Uppsalas främsta rebeller. Det är fortfarande bra.

17. "Infestissumam" - GHOST
De anonyma gastarna och påven lyckades följa upp debuten på ett mycket bättre sätt än jag trodde på förhand. "Infestissumam" är till och med bättre.

16. "All Is One" - ORPHANED LAND
Fantastisk mix av orientalisk musik och progressiv heavy metal. Skivan innehåller väldigt många bra låtar, helt enkelt.

15. "The Jewelers Daughter" - CAROUSEL
Årets bästa rock'n'roll-platta kommer från USA, och visar upp ett sväng och ett driv som sätter ett stort flin på mina läppar varenda gång.

14. "Welcome Farewell" - VREID
Norge visar framfötterna i år. Detta är ganska säreget, men ändå omedelbart tilltalande. Den här plattan har fått väldigt mycket speltid av mig i år.

13. "Sons Of Aeon" - SONS OF AEON
Imponerande debut från vårt östra grannland Finland. Detta är skivan för dig som vill ha melodisk dödsthrash som ärver At The Gates och In Flames.

12. "True North" - BAD RELIGION
Veteranerna fortsätter visa storform. Lika vasst som under glansdagarna, närapå!

11. "Wake" - COLOSSUS
Progressivt och episkt på samma gång. Denna debut är lika imponerande och komplett som den är lovande inför framtiden. En ny svensk stjärna har tänts.

10. ”13” – BLACK SABBATH
Det var verkligen med skräckblandad förtjusning jag lade legendarernas återkomst i skivspelaren. Skulle de gamla takterna sitta i, och hur hade de förflyttats till en modern värld? Alldeles utmärkt skulle det visa sig, och den här skivan kom under året att växa sig starkare och starkare med varje lyssning - som blev legio till antalet. Att den skulle knipa en plats på min egen topplista trodde jag inte när den kom, men tamejtusan om inte gammal faktiskt är äldst!

9. ”Avatarium” – AVATARIUM
Leif Edling är Sveriges främste riffmakare, och att han pensionerat CANDLEMASS känns lite mindre trist när han tar sig för sådana här andra saker. AVATARIUM är resultatet av Edlings låtskrivargeni, Marcus Jidells gitarrarbete och kanske framförallt Jennie-Ann Smith's för ändamålet perfekta röst. Skir, djup men ändå med bett. Fast den kom ganska sent - faktiskt i elfte timmen - för att ha en chans att spela sig in på årsbästalistan är det inget snack om saken.

8. "The Inheritance" - WITHERSCAPE...tre placeringar in på listans nedräkning och idel veteraner som dominerar. Lik AVATARIUM må WITHERSCAPE vara debuter i ren teknisk mening, men med tung erfarenhet i grunden. I detta fall är det herr Dan Swanö som bidrar med allt från låtskriveri till produktion, och även om kollegan Roger Widerberg som hanterar strängbändandet (och det med bravur) så känns detta som just Swanös sätt att visa var skåpet ska stå. Progressiv (döds)metall av yppersta klass, helt enkelt!

7. "Neogenesis" - DIABOLICALDet är lätt att luras att detta bara är en snygg förpackning. Mattsvart omslag i pocketformat, tryck i guldrelief och ett innehåll som inte bara omfattar texterna utan även en synnerligen dystopisk novell där de över 100 sidornas kapitel matchar respektive låt. Inget kunde vara mer fel. Visst är förpackningen otroligt läcker, men det är låtmaterialet som ger skivan dess plats här. Årets bästa dödsmetallplatta!

6. "Sempiternal" - BRING ME THE HORIZONInget annat band sammanfattar för mig den unga generationens ambitioner och förhållningssätt som brittiska BRING ME THE HORIZON. Jag tillhör inte dem. Alls. Men lik förbaskat kan en gammal räv som undertecknad inte värja sig när "Sempiternal" bjuder på det bästa av allt...

5. "Sole Creation" - KONGH4 låtar. På ynka 4 spår runt tiominutersstrecket lyfter småländska KONGH på sin tredje skiva till en helt ny nivå. Utan att tumma en enda sekund på sitt patenterade tunga slömangel så tillför man ett element av...lättillgänglighet.

4. "Ov Clipoth And Darkness" - BLACK OATH
Du vet den där känslan av att hitta en skiva med enbart skitbra låtar? När man ändrar sig hela tiden i de fall man ska ta ut en enda låt som representant för denna skiva till en spellista (eller blandband, för oss med några år på nacken)? Det här är en sån. BLACK OATH ställer sig i korsningen där doom, goth och klassisk hårdrock möts, och resultatet är en platta som verkligen lever upp till det gamla ordstävet: No fillers. Just killers...

3. "Heart Of Oak" - ANCIIENTS
Årets bästa debut hämtar sin inspiration från namnkunnigare akter som MASTODON, BARONESS och KYLESA, men har talang och kunskap nog att förvandla denna inspiration till något alldeles eget. "Heart Of Oak" är en sån där skiva som både står ut som helhet - den bör helst avnjutas från pärm till pärm - och samtidigt klarar av att pressa ur sig några klockrena spår som kan locka förstalyssnaren i fördärvet. Lyssna bara på Raise The Sun eller Giants, så förstår du nog vad jag menar!

2. "The Living Infinite" - SOILWORK
Gissningsvis tappar man all eventuell cred om man placerar den här plattan så pass högt på årsbästalistan (ord som "mellanmjölksmetal" har kastats på undertecknad när jag försökt förklara skivans storhet), men det ger jag blanka fan i. Att SOILWORK skulle klara av att leverera så vansinnigt starkt över ett helt dubbelalbum trodde jag aldrig i livet, och när man nu klarat just det så är det bara att konstatera - detta är en av årets absolut bästa och mest imponerande insatser. Punkt.

1. "Satyricon" - SATYRICON
När SATYRICON lämnar epitetet black metal bakom sig för att åstadkomma musik man själva vill, själva anser värdig att utgöra en självbetitlad skiva så är resultatet fullkomligt översållat med stjärnor som glänser mot den svarta natthimlen. 
Produktionen: organisk, varm och proppfull med detaljer som framträder över tid.
Musikerna: fokuserade, dedikerade, kunniga - och i samband med gästsången från MADRIGALS Sivert Høyem; perfekt valda.
Sist men verkligen inte minst: låtarna. Skivan bågnar av så mycket högkvalitativ musik att det är nästan löjligt.
Jag bugar, bockar och tackar för att SATYRICON bryter sin egen konstnärliga och musikaliska väg!

Werock-recensioner: Avatarium, Sahg, Diabolical, Ulcerate!

Hej måndag - och hej mitten av månaden!
Det betyder nya recensioner på Werock, och för min del är det Avatarium och Sahg som hamnat under lupp.
Avatarium är Leif Edling som springer fritt, och då vet man att det blir doom i mästarklass. Inledande "Moonhorse" från det självbetitlade abumet är ett monster till låt, en av de bästa på hela året i min bok, och du läser mer om plattan här.

Sahg, de norska rockarna, byter i sin tur spår en del såhär på fjärde plattan.
På ett bra sätt rör man sig mot mer progressiva och lite stökigare trakter, och jag tycker att "Delusions Of Grandeur" är ett bra steg för bandet, även om det kanske inte riktigt håller hela vägen när det gäller låtmaterialet. Kolla in recensionen här.

Martin har - som vanligt - också bidragit med recensioner, och han rör sig i hårdare trakter när han dyker ner i ambitiösa Diabolical samt svårtuggade Ulcerate, där den senare får lyriska toppbetyg och utlovas placeringar på årsbästalistor.

Du hittar alla månadens recensioner här!