Visar inlägg med etikett Bring Me The Horizon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bring Me The Horizon. Visa alla inlägg
tisdag 27 oktober 2015
Recensionsfyrverkeri: W.A.S.P, Graveyard, Bring Me The Horizon!
Höstlov, och den här tisdagen bjuder Rebellängeln på ett smärre fyrverkeri av recensioner på Heavy MetAle-siten. 3 stycken, för att vara bestämt, och det är 3 rätt stora releaser.
W.A.S.P och deras nya "Golgotha".
GRAVEYARD och fjärde plattan "Innocence & Decadence".
BRING ME THE HORIZON som ska ta över arenorna med "That's The Spirit".
Två stycke betygstreor, en betygsfyra.
En skiva som först förtjusar lyssnaren men som tappar lite i slagkraft över tiden.
En grupp som min förälskelse falnar för.
Massor av läsning.
Du hittar direktlänkar till recensionerna under respektive skivtitel ovan, eller så går du till heavymetale.se och klickar hejvilt.
Etiketter:
Bring Me The Horizon,
Graveyard,
recension,
WASP
tisdag 31 december 2013
Gott Nytt År - och Årsbästalistan!
GOTT NYTT ÅR, läsare, vänner, familj och digitala vandrare.
Som vanligt blir det en årsbästalista, denna gång räknar vi ner från 32 till 1 (varför 32 skivor, och inte 25 som jag hade tänkt nyss? Eller 50? Vete fan, men det blir såhär nu - och dessutom hittade jag min fusklapp och såg att jag helt missat ORCHID och KADAVAR, så de ursprungliga 30 editerades till just 32...).
Först - årets nyårslöfte: att komma i form. Rejält. Jag fyller 40 år detta det kommande året, det som ligger framför oss precis orört och oskrivet. Fullt av möjligheter.
Och då vill jag vara i form.
Dessutom är det värt en disclaimer innan vi gläntar på förlåten till årets lista. Tillhör du Hårdrockssamfundet och ser någon platta och/eller akt du inte känner igen så... kollar du upp den på eget bevåg innan Trettondagsafton. Jag har till sist bestämt mig för att inte hålla tillbaka några hemligheter i listan, med resultatet att det kommer att spelas låtar från i alla fall ett par av dessa akter när det väl är dags på söndag.
Tillhör du inte Hårdrockssamfundet så är det bara att gå bananer och hitta eventuella nya favoriter...
Så, med det sagt... här kommer årets årsbästalista!
ÅRSBÄSTALISTAN 2013
32 . "Lightning Bolt" - PEARL JAM
...första skivan i nedräkningen, sistaplatsen, var en kamp mellan IN VAIN "Ænigma", IMMOLATION "Kingdom Of Conspiracy", IN SOLITUDE "Sister", MISS LAVA "Red Supergiant" och den här. Till slut kom jag fram till att jag tycker de gamla Seattlerockarna förtjänar vinsten i den lilla femkampen - men det är inte mer heller. Egentligen skulle jag vilja dela 30-platsen, men.. börjar man öppna den filosofin så kommer det antagligen att skena iväg.
31 . "Meir" - KVELERTAK
Ärligt talat, den här skivan är nog ungefär lika bra som debuten, men där debuten körde ångvält över alla förväntningar och fick norrmännen att hyllas hejvilt så blev mer av samma vara rent objektivt bra, och subjektivt bara... en parantes.
30. "The Devil Put Dinasaurs Here" - ALICE IN CHAINS
Den här skivan är bra, men den har en tendens att liksom gömma sig lite jämfört med många av årets släpp. Märkligt nog, för den är verkligen värd bättre.
29. "Aeons Of Satan's Reign" - SATAN'S WRATH
Sången är galen, svänget och låtarna är galna - och allt blir riktigt jäkla bra ihop. En sen skiva under året som verkligen intensivspelats när den kom mig tillgodo.
28. "Freedom" - SPIRALARMS
Åker förband till sina kompisar på placering 26, och levererar en skiva full av själslig rock'n'roll.
27. "The Winery Dogs" - THE WINERY DOGS
Gamlingar som hittat nya krafter. Bra mix på den här plattan, från ballader till episk rock.
26. "Scorpion Child" - SCORPION CHILD
Amerikanska Scorpoin Child kom med en lovande och svängig debut, med möjligtvis lite ojämnt låtmaterial. Det räcker ändå väldigt långt!
25. "Goodbuy Repetance" - DEAD LORD
Det här har spelats så sjukt mycket i samband med att grillen gått varm i sommar. En avslappnad skiva som påminner mig om just ljusare tider.
24. "Womb Of Lilithu" - NECROPHOBIC
Ett rätt sent tillskott, och kanske hade mer tid att leva med plattan inneburit en högre placering för Stockholmarnas svärtade döds - för visst håller man fanan högt även denna gång.
23. "Mouths Of Madness" - ORCHID
Årets näst bästa Black Sabbath-album, typ. Det här svänger livsfarligt mycket...
22. "Abra Kadavar" - KADAVAR
Stenhårt 70-talssound från Tyskland. Kan faktisk vara det bästa Tyskland kommit fram med sen... ja.. på vääääldigt länge!
21. "Sky Burial" - INTER ARMA
Det är årets bästa sludge. Såhär låter hösten...
20. "Surgical Steel" - CARCASS
Egentligen är det helt sjukt vad dessa herrar från Storbrittanien har åstadkommit i den extrema musikhistorien - och fortfarande biter stålet bra. Hög lägstanivå på den här skivan.
19. "Deciever Of The Gods" - AMON AMARTH
Ungefär lika bra som vanligt av vikingakämparna. Det är bara det att konkurrensen är hård!
18. "The Wild Hunt" - WATAIN
Den nödvändiga utvecklingen har också inneburit att låtmaterialet på "The Wild Hunt" är en aning svagare än vad man vant sig vid från Uppsalas främsta rebeller. Det är fortfarande bra.
17. "Infestissumam" - GHOST
De anonyma gastarna och påven lyckades följa upp debuten på ett mycket bättre sätt än jag trodde på förhand. "Infestissumam" är till och med bättre.
16. "All Is One" - ORPHANED LAND
Fantastisk mix av orientalisk musik och progressiv heavy metal. Skivan innehåller väldigt många bra låtar, helt enkelt.
15. "The Jewelers Daughter" - CAROUSEL
Årets bästa rock'n'roll-platta kommer från USA, och visar upp ett sväng och ett driv som sätter ett stort flin på mina läppar varenda gång.
14. "Welcome Farewell" - VREID
Norge visar framfötterna i år. Detta är ganska säreget, men ändå omedelbart tilltalande. Den här plattan har fått väldigt mycket speltid av mig i år.
13. "Sons Of Aeon" - SONS OF AEON
Imponerande debut från vårt östra grannland Finland. Detta är skivan för dig som vill ha melodisk dödsthrash som ärver At The Gates och In Flames.
12. "True North" - BAD RELIGION
Veteranerna fortsätter visa storform. Lika vasst som under glansdagarna, närapå!
11. "Wake" - COLOSSUS
Progressivt och episkt på samma gång. Denna debut är lika imponerande och komplett som den är lovande inför framtiden. En ny svensk stjärna har tänts.
10. ”13” – BLACK SABBATH
Det var verkligen med skräckblandad förtjusning jag lade legendarernas återkomst i skivspelaren. Skulle de gamla takterna sitta i, och hur hade de förflyttats till en modern värld? Alldeles utmärkt skulle det visa sig, och den här skivan kom under året att växa sig starkare och starkare med varje lyssning - som blev legio till antalet. Att den skulle knipa en plats på min egen topplista trodde jag inte när den kom, men tamejtusan om inte gammal faktiskt är äldst!
9. ”Avatarium” – AVATARIUM
Leif Edling är Sveriges främste riffmakare, och att han pensionerat CANDLEMASS känns lite mindre trist när han tar sig för sådana här andra saker. AVATARIUM är resultatet av Edlings låtskrivargeni, Marcus Jidells gitarrarbete och kanske framförallt Jennie-Ann Smith's för ändamålet perfekta röst. Skir, djup men ändå med bett. Fast den kom ganska sent - faktiskt i elfte timmen - för att ha en chans att spela sig in på årsbästalistan är det inget snack om saken.
8. "The Inheritance" - WITHERSCAPE...tre placeringar in på listans nedräkning och idel veteraner som dominerar. Lik AVATARIUM må WITHERSCAPE vara debuter i ren teknisk mening, men med tung erfarenhet i grunden. I detta fall är det herr Dan Swanö som bidrar med allt från låtskriveri till produktion, och även om kollegan Roger Widerberg som hanterar strängbändandet (och det med bravur) så känns detta som just Swanös sätt att visa var skåpet ska stå. Progressiv (döds)metall av yppersta klass, helt enkelt!
7. "Neogenesis" - DIABOLICALDet är lätt att luras att detta bara är en snygg förpackning. Mattsvart omslag i pocketformat, tryck i guldrelief och ett innehåll som inte bara omfattar texterna utan även en synnerligen dystopisk novell där de över 100 sidornas kapitel matchar respektive låt. Inget kunde vara mer fel. Visst är förpackningen otroligt läcker, men det är låtmaterialet som ger skivan dess plats här. Årets bästa dödsmetallplatta!
6. "Sempiternal" - BRING ME THE HORIZONInget annat band sammanfattar för mig den unga generationens ambitioner och förhållningssätt som brittiska BRING ME THE HORIZON. Jag tillhör inte dem. Alls. Men lik förbaskat kan en gammal räv som undertecknad inte värja sig när "Sempiternal" bjuder på det bästa av allt...
5. "Sole Creation" - KONGH4 låtar. På ynka 4 spår runt tiominutersstrecket lyfter småländska KONGH på sin tredje skiva till en helt ny nivå. Utan att tumma en enda sekund på sitt patenterade tunga slömangel så tillför man ett element av...lättillgänglighet.
4. "Ov Clipoth And Darkness" - BLACK OATH
Du vet den där känslan av att hitta en skiva med enbart skitbra låtar? När man ändrar sig hela tiden i de fall man ska ta ut en enda låt som representant för denna skiva till en spellista (eller blandband, för oss med några år på nacken)? Det här är en sån. BLACK OATH ställer sig i korsningen där doom, goth och klassisk hårdrock möts, och resultatet är en platta som verkligen lever upp till det gamla ordstävet: No fillers. Just killers...
3. "Heart Of Oak" - ANCIIENTS
Årets bästa debut hämtar sin inspiration från namnkunnigare akter som MASTODON, BARONESS och KYLESA, men har talang och kunskap nog att förvandla denna inspiration till något alldeles eget. "Heart Of Oak" är en sån där skiva som både står ut som helhet - den bör helst avnjutas från pärm till pärm - och samtidigt klarar av att pressa ur sig några klockrena spår som kan locka förstalyssnaren i fördärvet. Lyssna bara på Raise The Sun eller Giants, så förstår du nog vad jag menar!
2. "The Living Infinite" - SOILWORK
Gissningsvis tappar man all eventuell cred om man placerar den här plattan så pass högt på årsbästalistan (ord som "mellanmjölksmetal" har kastats på undertecknad när jag försökt förklara skivans storhet), men det ger jag blanka fan i. Att SOILWORK skulle klara av att leverera så vansinnigt starkt över ett helt dubbelalbum trodde jag aldrig i livet, och när man nu klarat just det så är det bara att konstatera - detta är en av årets absolut bästa och mest imponerande insatser. Punkt.
1. "Satyricon" - SATYRICON
När SATYRICON lämnar epitetet black metal bakom sig för att åstadkomma musik man själva vill, själva anser värdig att utgöra en självbetitlad skiva så är resultatet fullkomligt översållat med stjärnor som glänser mot den svarta natthimlen.
Produktionen: organisk, varm och proppfull med detaljer som framträder över tid.
Musikerna: fokuserade, dedikerade, kunniga - och i samband med gästsången från MADRIGALS Sivert Høyem; perfekt valda.
Sist men verkligen inte minst: låtarna. Skivan bågnar av så mycket högkvalitativ musik att det är nästan löjligt.
Jag bugar, bockar och tackar för att SATYRICON bryter sin egen konstnärliga och musikaliska väg!
Som vanligt blir det en årsbästalista, denna gång räknar vi ner från 32 till 1 (varför 32 skivor, och inte 25 som jag hade tänkt nyss? Eller 50? Vete fan, men det blir såhär nu - och dessutom hittade jag min fusklapp och såg att jag helt missat ORCHID och KADAVAR, så de ursprungliga 30 editerades till just 32...).
Först - årets nyårslöfte: att komma i form. Rejält. Jag fyller 40 år detta det kommande året, det som ligger framför oss precis orört och oskrivet. Fullt av möjligheter.
Och då vill jag vara i form.
Dessutom är det värt en disclaimer innan vi gläntar på förlåten till årets lista. Tillhör du Hårdrockssamfundet och ser någon platta och/eller akt du inte känner igen så... kollar du upp den på eget bevåg innan Trettondagsafton. Jag har till sist bestämt mig för att inte hålla tillbaka några hemligheter i listan, med resultatet att det kommer att spelas låtar från i alla fall ett par av dessa akter när det väl är dags på söndag.
Tillhör du inte Hårdrockssamfundet så är det bara att gå bananer och hitta eventuella nya favoriter...
Så, med det sagt... här kommer årets årsbästalista!
ÅRSBÄSTALISTAN 2013
32 . "Lightning Bolt" - PEARL JAM
...första skivan i nedräkningen, sistaplatsen, var en kamp mellan IN VAIN "Ænigma", IMMOLATION "Kingdom Of Conspiracy", IN SOLITUDE "Sister", MISS LAVA "Red Supergiant" och den här. Till slut kom jag fram till att jag tycker de gamla Seattlerockarna förtjänar vinsten i den lilla femkampen - men det är inte mer heller. Egentligen skulle jag vilja dela 30-platsen, men.. börjar man öppna den filosofin så kommer det antagligen att skena iväg.
31 . "Meir" - KVELERTAK
Ärligt talat, den här skivan är nog ungefär lika bra som debuten, men där debuten körde ångvält över alla förväntningar och fick norrmännen att hyllas hejvilt så blev mer av samma vara rent objektivt bra, och subjektivt bara... en parantes.
30. "The Devil Put Dinasaurs Here" - ALICE IN CHAINS
Den här skivan är bra, men den har en tendens att liksom gömma sig lite jämfört med många av årets släpp. Märkligt nog, för den är verkligen värd bättre.
29. "Aeons Of Satan's Reign" - SATAN'S WRATH
Sången är galen, svänget och låtarna är galna - och allt blir riktigt jäkla bra ihop. En sen skiva under året som verkligen intensivspelats när den kom mig tillgodo.
28. "Freedom" - SPIRALARMS
Åker förband till sina kompisar på placering 26, och levererar en skiva full av själslig rock'n'roll.
27. "The Winery Dogs" - THE WINERY DOGS
Gamlingar som hittat nya krafter. Bra mix på den här plattan, från ballader till episk rock.
26. "Scorpion Child" - SCORPION CHILD
Amerikanska Scorpoin Child kom med en lovande och svängig debut, med möjligtvis lite ojämnt låtmaterial. Det räcker ändå väldigt långt!
25. "Goodbuy Repetance" - DEAD LORD
Det här har spelats så sjukt mycket i samband med att grillen gått varm i sommar. En avslappnad skiva som påminner mig om just ljusare tider.
24. "Womb Of Lilithu" - NECROPHOBIC
Ett rätt sent tillskott, och kanske hade mer tid att leva med plattan inneburit en högre placering för Stockholmarnas svärtade döds - för visst håller man fanan högt även denna gång.
23. "Mouths Of Madness" - ORCHID
Årets näst bästa Black Sabbath-album, typ. Det här svänger livsfarligt mycket...
22. "Abra Kadavar" - KADAVAR
Stenhårt 70-talssound från Tyskland. Kan faktisk vara det bästa Tyskland kommit fram med sen... ja.. på vääääldigt länge!
21. "Sky Burial" - INTER ARMA
Det är årets bästa sludge. Såhär låter hösten...
20. "Surgical Steel" - CARCASS
Egentligen är det helt sjukt vad dessa herrar från Storbrittanien har åstadkommit i den extrema musikhistorien - och fortfarande biter stålet bra. Hög lägstanivå på den här skivan.
19. "Deciever Of The Gods" - AMON AMARTH
Ungefär lika bra som vanligt av vikingakämparna. Det är bara det att konkurrensen är hård!
18. "The Wild Hunt" - WATAIN
Den nödvändiga utvecklingen har också inneburit att låtmaterialet på "The Wild Hunt" är en aning svagare än vad man vant sig vid från Uppsalas främsta rebeller. Det är fortfarande bra.
17. "Infestissumam" - GHOST
De anonyma gastarna och påven lyckades följa upp debuten på ett mycket bättre sätt än jag trodde på förhand. "Infestissumam" är till och med bättre.
16. "All Is One" - ORPHANED LAND
Fantastisk mix av orientalisk musik och progressiv heavy metal. Skivan innehåller väldigt många bra låtar, helt enkelt.
15. "The Jewelers Daughter" - CAROUSEL
Årets bästa rock'n'roll-platta kommer från USA, och visar upp ett sväng och ett driv som sätter ett stort flin på mina läppar varenda gång.
14. "Welcome Farewell" - VREID
Norge visar framfötterna i år. Detta är ganska säreget, men ändå omedelbart tilltalande. Den här plattan har fått väldigt mycket speltid av mig i år.
13. "Sons Of Aeon" - SONS OF AEON
Imponerande debut från vårt östra grannland Finland. Detta är skivan för dig som vill ha melodisk dödsthrash som ärver At The Gates och In Flames.
12. "True North" - BAD RELIGION
Veteranerna fortsätter visa storform. Lika vasst som under glansdagarna, närapå!
11. "Wake" - COLOSSUS
Progressivt och episkt på samma gång. Denna debut är lika imponerande och komplett som den är lovande inför framtiden. En ny svensk stjärna har tänts.
10. ”13” – BLACK SABBATH
Det var verkligen med skräckblandad förtjusning jag lade legendarernas återkomst i skivspelaren. Skulle de gamla takterna sitta i, och hur hade de förflyttats till en modern värld? Alldeles utmärkt skulle det visa sig, och den här skivan kom under året att växa sig starkare och starkare med varje lyssning - som blev legio till antalet. Att den skulle knipa en plats på min egen topplista trodde jag inte när den kom, men tamejtusan om inte gammal faktiskt är äldst!
9. ”Avatarium” – AVATARIUM
Leif Edling är Sveriges främste riffmakare, och att han pensionerat CANDLEMASS känns lite mindre trist när han tar sig för sådana här andra saker. AVATARIUM är resultatet av Edlings låtskrivargeni, Marcus Jidells gitarrarbete och kanske framförallt Jennie-Ann Smith's för ändamålet perfekta röst. Skir, djup men ändå med bett. Fast den kom ganska sent - faktiskt i elfte timmen - för att ha en chans att spela sig in på årsbästalistan är det inget snack om saken.
8. "The Inheritance" - WITHERSCAPE...tre placeringar in på listans nedräkning och idel veteraner som dominerar. Lik AVATARIUM må WITHERSCAPE vara debuter i ren teknisk mening, men med tung erfarenhet i grunden. I detta fall är det herr Dan Swanö som bidrar med allt från låtskriveri till produktion, och även om kollegan Roger Widerberg som hanterar strängbändandet (och det med bravur) så känns detta som just Swanös sätt att visa var skåpet ska stå. Progressiv (döds)metall av yppersta klass, helt enkelt!
7. "Neogenesis" - DIABOLICALDet är lätt att luras att detta bara är en snygg förpackning. Mattsvart omslag i pocketformat, tryck i guldrelief och ett innehåll som inte bara omfattar texterna utan även en synnerligen dystopisk novell där de över 100 sidornas kapitel matchar respektive låt. Inget kunde vara mer fel. Visst är förpackningen otroligt läcker, men det är låtmaterialet som ger skivan dess plats här. Årets bästa dödsmetallplatta!
6. "Sempiternal" - BRING ME THE HORIZONInget annat band sammanfattar för mig den unga generationens ambitioner och förhållningssätt som brittiska BRING ME THE HORIZON. Jag tillhör inte dem. Alls. Men lik förbaskat kan en gammal räv som undertecknad inte värja sig när "Sempiternal" bjuder på det bästa av allt...
5. "Sole Creation" - KONGH4 låtar. På ynka 4 spår runt tiominutersstrecket lyfter småländska KONGH på sin tredje skiva till en helt ny nivå. Utan att tumma en enda sekund på sitt patenterade tunga slömangel så tillför man ett element av...lättillgänglighet.
4. "Ov Clipoth And Darkness" - BLACK OATH
Du vet den där känslan av att hitta en skiva med enbart skitbra låtar? När man ändrar sig hela tiden i de fall man ska ta ut en enda låt som representant för denna skiva till en spellista (eller blandband, för oss med några år på nacken)? Det här är en sån. BLACK OATH ställer sig i korsningen där doom, goth och klassisk hårdrock möts, och resultatet är en platta som verkligen lever upp till det gamla ordstävet: No fillers. Just killers...
3. "Heart Of Oak" - ANCIIENTS
Årets bästa debut hämtar sin inspiration från namnkunnigare akter som MASTODON, BARONESS och KYLESA, men har talang och kunskap nog att förvandla denna inspiration till något alldeles eget. "Heart Of Oak" är en sån där skiva som både står ut som helhet - den bör helst avnjutas från pärm till pärm - och samtidigt klarar av att pressa ur sig några klockrena spår som kan locka förstalyssnaren i fördärvet. Lyssna bara på Raise The Sun eller Giants, så förstår du nog vad jag menar!
2. "The Living Infinite" - SOILWORK
Gissningsvis tappar man all eventuell cred om man placerar den här plattan så pass högt på årsbästalistan (ord som "mellanmjölksmetal" har kastats på undertecknad när jag försökt förklara skivans storhet), men det ger jag blanka fan i. Att SOILWORK skulle klara av att leverera så vansinnigt starkt över ett helt dubbelalbum trodde jag aldrig i livet, och när man nu klarat just det så är det bara att konstatera - detta är en av årets absolut bästa och mest imponerande insatser. Punkt.
1. "Satyricon" - SATYRICON
När SATYRICON lämnar epitetet black metal bakom sig för att åstadkomma musik man själva vill, själva anser värdig att utgöra en självbetitlad skiva så är resultatet fullkomligt översållat med stjärnor som glänser mot den svarta natthimlen.
Produktionen: organisk, varm och proppfull med detaljer som framträder över tid.
Musikerna: fokuserade, dedikerade, kunniga - och i samband med gästsången från MADRIGALS Sivert Høyem; perfekt valda.
Sist men verkligen inte minst: låtarna. Skivan bågnar av så mycket högkvalitativ musik att det är nästan löjligt.
Jag bugar, bockar och tackar för att SATYRICON bryter sin egen konstnärliga och musikaliska väg!
Etiketter:
Anciients,
Avatarium,
Bad Religion,
Black Oath,
Black Sabbath,
Bring Me The Horizon,
Carousel,
Colossus,
Diabolical,
Ghost,
Kongh,
Orphaned Land,
Satyricon,
Soilwork,
Sons Of Aeon,
Vreid,
Watain,
Witherscape
onsdag 14 augusti 2013
NP: System Annihilated "Furor"
Jaha, mina vänner.
Så var det klippt igen.
Jag försöker ju hålla en del skivor lite hemliga till nästa års Hårdrockskväll och vårsäsongens Veckans Tips, men efter att ha känt mig tvungen att avslöja allt om Anciients så är dte nu dags att göra samma sak igen.
Den här gången är det som om Lamb Of God stämt träff med Bring Me The Horizon för att leverera en redig käftsmäll.
Resultatet?
30 minuter fantastisk jäkla deathcore vid namn System Annihilated och plattan "Furor".
Den finns på Spotify så att du kan avnjuta hela klabbet, men för att det inte ska vara någon tvekan om att du verkligen behöver kolla in det här så kan vi väl avtäcka sprillans nya videon till "What We Created"?
Bandet är dessutom klara för Discouraged Fest i Umeå (sin hemstad) i början av september, och är du i närheten ska du förstås gå dit.
Fan. "Furor" är bra, och jag gillar helt klart att skivan är bara 30 minuter.
Effektiva sådana. Intressanta sådana.
Som sagt. Nu spelas System Annihilated "Furor". Varken för första eller sista gången...
Så var det klippt igen.
Jag försöker ju hålla en del skivor lite hemliga till nästa års Hårdrockskväll och vårsäsongens Veckans Tips, men efter att ha känt mig tvungen att avslöja allt om Anciients så är dte nu dags att göra samma sak igen.
Den här gången är det som om Lamb Of God stämt träff med Bring Me The Horizon för att leverera en redig käftsmäll.
Resultatet?
30 minuter fantastisk jäkla deathcore vid namn System Annihilated och plattan "Furor".
Den finns på Spotify så att du kan avnjuta hela klabbet, men för att det inte ska vara någon tvekan om att du verkligen behöver kolla in det här så kan vi väl avtäcka sprillans nya videon till "What We Created"?
Bandet är dessutom klara för Discouraged Fest i Umeå (sin hemstad) i början av september, och är du i närheten ska du förstås gå dit.
Fan. "Furor" är bra, och jag gillar helt klart att skivan är bara 30 minuter.
Effektiva sådana. Intressanta sådana.
Som sagt. Nu spelas System Annihilated "Furor". Varken för första eller sista gången...
Etiketter:
Bring Me The Horizon,
Lamb of God,
System Annihilated
tisdag 7 maj 2013
Recension: Bring Me The Horizon "Sempiternal"
Brittiska Bring Me The Horizon tar med sitt fjärde album "Sempiternal" ett gigantiskt kliv - rakt in på stadionscenen.
Man lämnar lite av sina rötter därhän, och levererar en platta så polerad och enkel för vem som helst att ta till sig att jag förutspår en framtid där bandet på ett helt naturligt sätt kliver upp ett snäpp i folklighet och som publikmagnet.
Jag tror att de har en framtid som just stadionband på horisonten om denna utveckling fortsätter, och det är med just "Sempiternal" vi kan klargöra att det verkligen tar fart.
Där man på förra given "There Is A Hell Believe Me I've Seen It, There Is A Heaven Let's Keep It A Secret" kunde ana en skiftning i bandets sound - och att man släpper det ursinniga trampandet på gasen stundtals, till förmån för harmonier och ljus - så är förvandlingen fullbordad på "Sempiternal". Till och med i hårdare spår som "House Of Wolves" eller "Anti-vist" så är det inte så hårt eller fullständigt rasande att det skrämmer bort lyssnare som kanske inte riktigt gillar den extrema metallen.
Det är, rätt och slätt, en skiva som egentligen innehåller 11 singlar.
Varenda spår, från inledande "Can You Feel My Heart" till avslutande episka "Hospital For Souls" är av det slag att bandet presterat en liten allsångspärla, och som jag med lätthet kan föreställa mig bli en hit på radio.
Det svåra med en sådan förflyttning, och sådan flirt med den bredare massan, är förstås att behålla sin cred och sina gamla fans. De som lever för att göra en enorm wall-of-death på bandets konserter, och som tycker att Ollie Sykes största stund som sångare och publikdomptör är när det är fullt ställ och maximal gas i låtarna.
Det återstår att se hur de tar denna skiva.
Personligen gillar jag de hårdaste låtarna bäst, men om jag jämför de stunderna - nämnda "House Of Wolves" är ett bra exempel - så är det ändå en aning nedtonat jämfört med hur de argaste stunderna sett ut tidigare. Det blir extra tydligt om man backar mer än en skiva, och kollar på exempelvis "Suicide Season". Där är bandet argare, och har... ja.. mindre takt i sin attack än vad som är fallet nu.
Nå.
Med det sagt, de stora stunder som bandet åstadkommer i spår som ""Shadow Moses", "Sleepwalking", "Seen It All Before" och "Go To Hell For Heavens Sake" kommer antagligen att återfinnas i bandets liverepertoar under en lång stund framöver, och de känns som sagt specialskrivna för att åstadkomma allsång bland tusentals unga strupar, på stora arenor.
Bring Me The Horizon har, återigen, tagit ett enormt kliv med en skiva, och kanske är detta det som är mest imponerande.
Att man vägrar gå i någons ledband, och att man klarar av att förnya sig själv och utveckla sig utan att släppa på sin integritet och sitt egna sound.
För trots mina små tveksamheter över detta nya, lättillgängligare Bring Me THe Horizon så låter det hela tiden och otvivelaktigt som just Bring Me The Horizon och inget annat.
Kanske är det räddningen för de gamla fansen som följer med på denna förändringsresa, och man kan ju inte bli annat än nyfiken på vad nästa steg blir.
Det enda man vet är att det antagligen blir ett större kliv än vad man trodde bandet var kapabla till, och vi får se om jag har rätt i min spådom om deras plats på de större scenerna.
Bästa Spår får bli "House Of Wolves" och "Antivist", det är förtvivlat svårt att inte ryckas med och börja hoppa runt när de låtarna klöser loss....
Betyget är en annan sak. Jag velar. Är det maxbetyg som gäller, eller inte. Efter ganska många tankevändningar fram och tillbaka vill jag ändå hålla tillbaka lite. Jag tycker nästan att skivan är för enkel att ta till sig, helt enkelt, och jag stannar därmed denna gång på en stark 4:a.
Du hittar skivan på Spotify så du kan bilda dig en egen uppfattning, och det tycker jag att du ska göra - oavsett om du hört bandet eller inte sen tidigare.
Bring Me The Horizon "Sempiternal" - 4
Man lämnar lite av sina rötter därhän, och levererar en platta så polerad och enkel för vem som helst att ta till sig att jag förutspår en framtid där bandet på ett helt naturligt sätt kliver upp ett snäpp i folklighet och som publikmagnet.
Jag tror att de har en framtid som just stadionband på horisonten om denna utveckling fortsätter, och det är med just "Sempiternal" vi kan klargöra att det verkligen tar fart.
Där man på förra given "There Is A Hell Believe Me I've Seen It, There Is A Heaven Let's Keep It A Secret" kunde ana en skiftning i bandets sound - och att man släpper det ursinniga trampandet på gasen stundtals, till förmån för harmonier och ljus - så är förvandlingen fullbordad på "Sempiternal". Till och med i hårdare spår som "House Of Wolves" eller "Anti-vist" så är det inte så hårt eller fullständigt rasande att det skrämmer bort lyssnare som kanske inte riktigt gillar den extrema metallen.
Det är, rätt och slätt, en skiva som egentligen innehåller 11 singlar.
Varenda spår, från inledande "Can You Feel My Heart" till avslutande episka "Hospital For Souls" är av det slag att bandet presterat en liten allsångspärla, och som jag med lätthet kan föreställa mig bli en hit på radio.
Det svåra med en sådan förflyttning, och sådan flirt med den bredare massan, är förstås att behålla sin cred och sina gamla fans. De som lever för att göra en enorm wall-of-death på bandets konserter, och som tycker att Ollie Sykes största stund som sångare och publikdomptör är när det är fullt ställ och maximal gas i låtarna.
Det återstår att se hur de tar denna skiva.
Personligen gillar jag de hårdaste låtarna bäst, men om jag jämför de stunderna - nämnda "House Of Wolves" är ett bra exempel - så är det ändå en aning nedtonat jämfört med hur de argaste stunderna sett ut tidigare. Det blir extra tydligt om man backar mer än en skiva, och kollar på exempelvis "Suicide Season". Där är bandet argare, och har... ja.. mindre takt i sin attack än vad som är fallet nu.
Nå.
Med det sagt, de stora stunder som bandet åstadkommer i spår som ""Shadow Moses", "Sleepwalking", "Seen It All Before" och "Go To Hell For Heavens Sake" kommer antagligen att återfinnas i bandets liverepertoar under en lång stund framöver, och de känns som sagt specialskrivna för att åstadkomma allsång bland tusentals unga strupar, på stora arenor.
Bring Me The Horizon har, återigen, tagit ett enormt kliv med en skiva, och kanske är detta det som är mest imponerande.
Att man vägrar gå i någons ledband, och att man klarar av att förnya sig själv och utveckla sig utan att släppa på sin integritet och sitt egna sound.
För trots mina små tveksamheter över detta nya, lättillgängligare Bring Me THe Horizon så låter det hela tiden och otvivelaktigt som just Bring Me The Horizon och inget annat.
Kanske är det räddningen för de gamla fansen som följer med på denna förändringsresa, och man kan ju inte bli annat än nyfiken på vad nästa steg blir.
Det enda man vet är att det antagligen blir ett större kliv än vad man trodde bandet var kapabla till, och vi får se om jag har rätt i min spådom om deras plats på de större scenerna.
Bästa Spår får bli "House Of Wolves" och "Antivist", det är förtvivlat svårt att inte ryckas med och börja hoppa runt när de låtarna klöser loss....
Betyget är en annan sak. Jag velar. Är det maxbetyg som gäller, eller inte. Efter ganska många tankevändningar fram och tillbaka vill jag ändå hålla tillbaka lite. Jag tycker nästan att skivan är för enkel att ta till sig, helt enkelt, och jag stannar därmed denna gång på en stark 4:a.
Du hittar skivan på Spotify så du kan bilda dig en egen uppfattning, och det tycker jag att du ska göra - oavsett om du hört bandet eller inte sen tidigare.
Bring Me The Horizon "Sempiternal" - 4
torsdag 25 april 2013
NP: Bring Me The Horizon
Britterna Bring Me THe Horizon är aktuella med nya plattan "Sempiternal" (bilden ovan, och som egentligen är ett adjektiv som kan sägas vara "evig"- som i den eviga frågan om vad som kom först, hönan eller ägget)), och förstås är man nyfiken på hur bandet skulle kunna följa upp förra fullträffen "There Is A Hell Believe Me I've Seen It, There Is A Heaven Let's Keep It A Secret".
Min känsla, såhär ett par varv in på skivan, är att det är med ett mer episkt anslag, och att bandet sakata men säkert graderat ner sin ilska från den understa av de avbilderna skivorna, "Suicide Season", för att bli mer lättillgängliga.
Ändå har man inte kompromissat bort mörkret, och fortfarande kan man konsten att bjuda så magiskt feta riffmackor att det är närapå kriminellt.
Kanske är det Per som säger det bäst i sitt sms:
"Trodde nog att Bring Me The Horizon hade lite gjort sitt nu, jag hade fetfel kan man säga! Nu sitter man här med ett fånflin och undrar vad fan det där var som just körde över en! Sicken jävla knogmacka!"
Jodå. Stundtals är det så. "The House Of Wolves" och Antivist", till exempel.
Hur som helst, den här trion skivor är något som faktiskt står ut en hel del.
För det första är det något som jag kanske egentligen inte borde gilla. Metal core, lite uppblandat med nästan techno-ljud ibland, körer... det borde inte funka för min del. Ändå gör det just det.
För det andra - omslagen.
De är lika enkla som effektiva.
Faktiskt är väl senaste "Sempiternal" det fulaste av ovanstående tre.
Och, fortfarande, den överkörning som Bring Me The Horizon levererade live i Göteborg första gången jag såg dem är nog bland det värsta jag varit med om.
Det levde man inte riktigt upp till senare i Stockholm, men... jag vill ändå se dem igen!
Så. På Spotify. Nu!
Min känsla, såhär ett par varv in på skivan, är att det är med ett mer episkt anslag, och att bandet sakata men säkert graderat ner sin ilska från den understa av de avbilderna skivorna, "Suicide Season", för att bli mer lättillgängliga.
Ändå har man inte kompromissat bort mörkret, och fortfarande kan man konsten att bjuda så magiskt feta riffmackor att det är närapå kriminellt.
Kanske är det Per som säger det bäst i sitt sms:
"Trodde nog att Bring Me The Horizon hade lite gjort sitt nu, jag hade fetfel kan man säga! Nu sitter man här med ett fånflin och undrar vad fan det där var som just körde över en! Sicken jävla knogmacka!"
Jodå. Stundtals är det så. "The House Of Wolves" och Antivist", till exempel.
Hur som helst, den här trion skivor är något som faktiskt står ut en hel del.
För det första är det något som jag kanske egentligen inte borde gilla. Metal core, lite uppblandat med nästan techno-ljud ibland, körer... det borde inte funka för min del. Ändå gör det just det.
För det andra - omslagen.
De är lika enkla som effektiva.
Faktiskt är väl senaste "Sempiternal" det fulaste av ovanstående tre.
Och, fortfarande, den överkörning som Bring Me The Horizon levererade live i Göteborg första gången jag såg dem är nog bland det värsta jag varit med om.
Det levde man inte riktigt upp till senare i Stockholm, men... jag vill ändå se dem igen!
Så. På Spotify. Nu!
onsdag 17 april 2013
2013. So far.
Överraskning!
Visst, det är typ mitten av april och egentligen ingen logisk tidpunkt för att ta en paus och fundera över året så här långt - men... ja.. det struntar jag faktiskt i. Det passar mig av någon anledning väl. Känner det lite så av någon anledning, som om det är dags att lägga vintern till handlingarna och blicka både framåt och bakåt lite.
Så det blir så.
Det här inlägget börjar med att titta bakåt, sen framåt en del.
Och vi börjar med de två plattorna som jag tycker står ut som bäst i år. Ganska överlägset.
Soilwork "The Living Infinite" är faktiskt en platta som närapå skulle kunna belysas i en serie som Besatt, den har stundtals sen den kom trängt undan i stort sett allt annat, men det tydligaste tecknet på skivans storhet kanske ändå är att efter att jag lagt undan den och plockat fram annan skiva, så har jag ändå gärna sneglat mot den och återvänt dit direkt efter. Det är ett tecken på att skivan har bestående kvalitet, tycker jag.
Den andra plattan är också svensk. Kongh "Sole Creation" är snudd på magisk, faktiskt, och om det hade varit dags att summera året så känns dessa som helt givna kandidater för högsta placeringarna på årsbästalistan.
Under dem finns ett knippe skivor som också är väldigt bra, men kanske inte har samma ruggiga dragkraft riktigt. Ska jag nämna några stycken så är det Vreid "Welcome Farewell", Colossus "Wake" som spontant kommer upp i minnet, samt kanske Kvelertak "Meir" och faktiskt Terrortory med sin EP "City Of Ghosts" som jag spelar rätt frekvent.
Mest speltid under året har dock ingen ny skiva fått.
Det har Whitesnake fått. Den eventuella intervjun (hm, man kan ju undra om det verkligen blir av, det drar ut på tiden och jag har nu frågat om det kanske går att ordna i samband med att bandet kommer hit för spelning på Gröna Lund i juni...). Både den nya liveplattan "Made In Japan", men kanske framförallt de gamla klassikerna.
Mest spelade?
"Slide It In" och "Lovehunter".
Och vilka omslag!!
...jag vill faktiskt påstå att trots min förkärlek för bandet så har det första kvartalet (drygt) inneburit en fullskalig överdosering av herr Coverdales röst!
Bloggen då.
Den har väl levt upp ganska bra under 2013 så här långt. Serierna Besatt och Record Madness har dels fått mig att få lite ny glädje i skrivandet, men även som så att mitt skivsamlande att gå lite överstyr. Inte så att jag köper massa skivor för att få visa på bild, men på så sätt att jag upptäckt en massa hål, dels efter att jag publicerat ett inlägg (hålet med "Powerage" från AC/DC är till exempel täckt nu...) samt när jag sett alla godbitar från Stones samling. såhär bara knappa fyra månader in på året ser mitt stående vad med hustrun (över eller under 100 nya skivor på året) ut att går rent av åt helsefyr. Dagens siffra säger 44!
Lite sämre går det med mitt nyårslöfte om rekord på alla löpsträckor jag har runt hörnet.
Faktum är att jag lyckats komma ut förvånansvärt lite, knappa 100 kilometer såhär långt, och att det var tunga kilometrar. Jag känner mig tjock när jag springer. Det gör att jag drar mig för att springa, och känner mig ännu sämre när jag springer, och drar mig för att springa... ja, ni fattar. Det blir till att bryta den cirkeln, och det nu.
Ska det bli löprekord så ska det bli senaste i augusti, kanske början av september.
Efter det är det nog mer eller mindre försent.
Annars har jag som ni kanske minns ett lite hemligt projekt som jag pillar med bakom kulisserna. Mina hemliga skivor som kommer att avtäckas under början av 2014 (!)
Rebellängeln har alltså en del mer eller mindre obskyra hemliga skivor som jag helt klart funderar på att avtäcka på Hårdrockskväll 2014, denna gång ska jag nämligen bara ta rätt udda saker har jag bestämt mig för.
Och, för att göra det lite roligare både för mig och er läsare så har jag valt att lägga dessa som Veckans Tips - i början av året. Som jag skriver nu.
Det kommer, med andra ord, att bli lite som en lucköppning för mig också, eftersom jag antagligen glömmer en del av det jag tänker nu innan vi är där.
Just nu är 4 sådana tips färdigskrivna och schemalagda, och jag har dessutom 3 skivor till som jag bestämt för att ha med - men inte hunnit skriva om än (...prioriteringen på att skriva ett Veckans Tips som ska publiceras om ett knappt år är väl inte sådär vansinnigt hög...).
Dessutom har jag en tre-fyra plattor som jag inte riktigt bestämt om än.
Som i o f s är hyggliga, men som jag ändå inte vet om jag vill ha med, vare sig på Hårdrockskvällen eller som Veckans Tips.
Vill ju liksom inte devalvera värdet på de skivor som får plats i rampljuset, så vi får se. Kanske samlas de som "nästan" fick en plats i solen i ett längre inlägg i början av året som kommer.
Året som kommer.
Känns långt bort med 2014, så vi kan väl kika lite på vad 2013 har att bjuda.
Och det verkar bli lite mer av mer eller mindre samma på denna blogg.
Jag har jobbat ett drygt halvår på mitt jobb nu, och funnit mig tillrätta.
Var ganska stort steg, så här i efterhand, och det är egentligen först nu det känns riktigt riktigt bra. Så det innebär att jag kommer att försöka skörda lite av de frön jag sått under detta halvår, jobbmässigt.
Bloggen rullar på, men takten kommer antagligen att saktas ner, speciellt över sommaren.
Det blir fokus på de stora blocken.
Veckans Tips.
Recensioner.
Besatt (i alla fall fram till sommaren, vi får se om det orkas med även under hösten)
Record Madness
Dessutom ska jag försöka klämma in lite Tvekamper.
Det finns flera sådana jag ser fram mot.
Och, på tal om att se fram mot.
Skivor.
På lördag är det Record Store Day.
I Stockholm kan du förstås med fördel gå till Sound Pollution, där finns bland annat Kee Marcello, och dessutom har Colossus-grabbarna release på sin platta "Wake", och firar det med att bjussa på kaffe och fika, någonstans på Drottninggatan (förhandsinfo säger att man smartast utgår från just Sound Pollution och sen följer lämmeltåget med människor...).
Skulle mer än gärna skaffa mitt signerade ex och snacka med bandet lite, men det ser inte ut att bli av. Istället väntar ju 40,7-årsfest med maskerad, och innan dess ska barnen skeppas till moster.
Med andra ord lär lördagen ägnas till logistikövningar...
Nåväl.
Skulle jag vara på plats så skulle jag plocka upp nya Kadavar, Ghost, Bring Me The Horizon. Bland annat. Och så kanske täppa till något av hålen med den här killen.
King Diamond.
Han ska till Örebro i slutet av maj.
Det ska jag med.
Biljett till Metallsvenskan säkrad, samt hotell, tåg och resesällskap.
Det, barn, blir något att se fram mot under kommande månader!
Etiketter:
AC/DC,
Bring Me The Horizon,
Colossus,
Ghost,
Kadavar,
Kee Marcello,
King Diamond,
Kongh,
Kvelertak,
Soilwork,
Terrortory,
Vreid,
Whitesnake
tisdag 12 februari 2013
Skivåret 2013. Nu drar det igång!
Lugn. Det kommer.
Jag väntar dock in leverans av ett par plattor för att kunna färdigställa den serien, och som det ser ut blir det enda mastodontsmackande med de skivor som finns på slutet.
Låt oss i stället se framåt. Mot 2013.
Nu kan man nämligen börja planera för hur man enklast blir av med pengar, och sakta men säkert lägga in förslag om "en lördag på stan" med familjen så att man kan besöka Sound Pollution, likaväl som det är läge att hänga på Record Heaven frekvent.
Varsegod, en del av skivfloden den första tiden 2013 som man kan se fram mot!

Okej, vi tar en lite paus där för att se på vad som bjuds.
Kvelertak ska följa upp sin debut med plattan "Meir", och alla rapporter talar om en naturlig fortsättning i samma stil. Det blir förstås bra, vill jag tro, speciellt efter smakprovet.
Soilwork kommer med en dubbelgiv, och det blir ju spännande. Håller det på en dubbelgiv, verkligen?
Vreid och Kongh då. Det är ju två skivor som jag verkligen förväntar mig stordåd från, inte minst sen rapporterna talar om ett lite mer lättillgängligt Kongh och ett vasst Vreid. Jag väntar leverans av gorillaskivan, men den andra har väl inte kommit än. Riktigt.
Tribulationbilden vet jag faktiskt inte om det är den riktiga omslaget, det är taget från reklamen om deras releasefest som hanteras av Püssy A Go Go.
Kommer i mars.
Förväntningarna uppskruvade till elva!
Mer då? Visst... Vad sägs om:
Bring Me The Horizon har i o f s rätt länge kvar innan de släpper lös "Sempiternal", det är väl april som gäller eller så, men i alla fall. Det blir något att se fram mot, jag tycker ändå att de unga britterna är en av de intressantare akterna inom den hårda musiken, och jag vill se var de tar vägen efter förra plattan. Bullet For My Valentine, Amorphis och W.E.T lär däremot inte överraska nämnvärt, det blir nog mer av samma sort som innan och det är väl mest för att jag är svag för alla tre som jag kommer att köpa dem.
Jess And The Ancient Ones kommer med sin miniplatta "Astral Sabbat", och eftersom jag verkligen gillade den självbetitlade debuten är det inte mycket att fundera över.
Köporder på gång, helt enkelt.
Ghost är mest mystiska i den här högen. Skivomslaget till "Infestissumam" är hemligt, och man gör väl sitt bästa för bibehålla och driva hypen.
Blir kul att se om de klarar att följa upp debuten, och visst spelar de i Stockholm runt påsk?
Det vore nog en spännande spelning. Tyrol, har jag för mig...
Det finns faktiskt än fler plattor också. Tro't eller ej...
Death Wolf är från Norrköping, Necrowretch från Frankrike och Saxon från forntiden men alla är intressanta, tycker jag, och helt olika.
Saxon uppvisar fin form på ålderns höst, och med tanke på lovorden som slynglarna i Necrowretch får östa över sig så måste det kollas upp. Förstås.
Kort sagt - det finns anledning att tro att det går åt helsicke i år igen.
Det finns liksom liiiiite för mycket bra musik för att hålla sig under 100 skivor på ett år...
måndag 14 november 2011
Recension Megadeth, Vallenfyre, Chickenfoot, Wolves Like Us och Work Of Art!

Det är mitt i månaden, och Werock har försetts med en knippe nya recensioner.
För egen del har jag utnyttjat att förra veckan på bloggen var baserad på mycket bilder, och gått fullständigt bananer. Recensioner från min penna på Megadeth, Vallenfyre, Chickenfoot, Wolves Like Us och Work Of Art! Du hittar dem alla genom att klicka på omslagsbilderna ovan, men till detta ska du lägga ytterligare 6-7 stycken nya recensioner från mina kollegor.
Eftersom det är måndag så fortsätter också tävlingsvansinnet på Werock, och om det inte räcker så kastar vi in ännu lite mumma...
...nämligen en bildspecial från spelningen med Bring Me The Horizon och Machine Head, denna gång med de bilder som blev bäst. Inte de som publicerats på denna blogg förra veckan.
Hur recensionerna som detta inlägg startade med har landat?
Lite blandat. Mellan 6 och 8 i betyg på dessa fem skivor, och både väldiga överraskningar positivt såväl som en skiva som man gillar utan att ens ha hört den. Och Megadeth kan ha presterat sin bästa låt sen "Countdown To Extinction"!
Etiketter:
Bring Me The Horizon,
Chickenfoot,
Machine Head,
Megadeth,
Vallenfyre,
Wolves Like Us,
Work Of Art
torsdag 10 november 2011
Bildspecial: Machine Head på Arenan
Jo, jag lovade ju en knippe bilder från spelningen med Machine Head också, inte bara Bring Me The Horizonbilder.De kommer här.
Och, som sagt, det var en bra spelning - vill du läsa mer om den så är det Werock som gäller!

Etiketter:
Bring Me The Horizon,
Machine Head
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


















































