Gefle Metal Festival i bilder!

Is it a bird? Is it a plane? 
No, it's Chief Rebel Angel looking insane with MANTAR and best friend Per!

Gefle Metal Festival var grymt bra. Fantastiskt ordnat, bra band.
Allt i bilder och filmer och text, och det blev så mycket att jag var tvungen att dela det hela i två.
Du har dag 1 här, och dag 2 här.
Mycket nöje!

Recension av "Ode To The Flame" md MANTAR. Missa inte det.

Ute på Heavy Metale nu. Recension alltså. Av nya MANTAR alltså. "Ode To The Flame" alltså.

Kolla in nu!

Tjockt med ny läsning: Veckans Tips, pepp för MANTAR och svamlande om när det är dags att lägga ner vapnen!

Okej - det har gått ett tag sen uppdatering skedde på den här sidan, och i tidsperioden som flutit förbi har en hel del läsning publicerats på Heavy Metale.
Du hittar - som vanligt på torsdagar - Veckans Tips. Den här gången bryts traditionen om att välja någon form av djävulsdyrkare till påsk, och istället blir det lättlyssnad heavy metal med BATTLE BEAST.
Du hittar en pepp inför MANTARs kommande albumsläpp "Ode To The Flame", inklusive en länk till en lång och riktigt bra intervju med bandet.
Du hittar undertecknads orerande om när det egentligen är dags för ett band att sträcka vapen och helt enkelt lägga ner. 

Kort sagt - tjockt med läsning såhär till påsk!

Bildspecial: Getaway Rock Festval 2014

Så var den över för i år, Getaway Rock.
Du har kanske sett en del kommentarer på Facebook, eller så har du läst dag 1 och dag 2-rapporterna som jag petade ut på Werock.
Men det finns bra många fler bilder, somliga bra, somliga sådär.
Enkelt uttryckt så kan man sammanfatta festivalen som Mille Petrozza från Kreator ovan.
YEEAH!

Bäst var nog Kadavar (vilken röra av svett, skägg och sväng!), Mantar och Slayer (överraskande vitala), men generellt tänkte jag inte kommentera så mycket om respektive band eller så. Det mesta av de tankarna står i rapporterna på Werock, så du får vackert läsa dem om du vill veta mer.
Istället blir det en lång radda bilder som jag hoppas ska visa vad jag upplevde dessa dagar, och så får du fråga via kommentarerna om du undrar mer!

Okej - nu kör vi. Bilderna är skapligt i kronologisk ordning, från dag 1's början till dag 2's slut!

 

Mot Gävle och Getaway Rock!

...efter att ha försökt komma norrut på Getaway Rock i typ tre år så är det äntligen dags nu. Mot tåget, kompisen Per och ett par dagar av hårdrock. Det ska bli riktigt härligt, även om vardagslogistiken inte tillåter mig att närvara vid hela festivalen (missar faktiskt hela lördagen) så är det i stort sett det enda musikarrangemang jag kommer närvara på under sommaren... och vilket program sen!
Spelschemat ser löjligt bra ut, vill jag påstå, och fet är för min del väldigt lite krockar.

Torsdagen innebär att jag får se The Haunted, Possessed, Kreator, Vader, Steel Panther, Arch Enemy, delar av Volbeat eftersom jag sen går till Kadavar samt sist men inte minst: Opeth. Fin dag, men fredagen blir ännu mer spännande.
Vad sägs om min tanke här: Napalm Death, Mantar (jäklar vilken pepp jag har för det giget!), Black Star Riders, Solstafir, lite av Heaven Shall Burn, Slayer och sist men för min del mest emotsedda: Gorgoroth. 

Jäklar!

Vill du följa vad som händer så kommer en del rapporter att komma upp successivt och efter bästa förmåga på Werock.se, samt en del kommentarer på Metalbloggens facebooksida.
Näst sist: Fortsätt skicka in era reflektioner och texter till 5-årsjubileet! Ett par fyra -fem texter har kommit in, men det behövs fler tycker jag.

Sist...en ledtråd för det som komma skall, och ett sätt för er som ska på Getaway att kanske känna igen undertecknad. Titta noga...

Så.
Ses vi Gävle?

Vi måste prata om... tvåsamheten.

Det var Per som först sa det, det där med att band med bara två medlemmar har något eget.
Han är helt insnöad på Inquisition, och det var även han som satte Mantar på radarn för min del.
Hans påstående har etsat sig fst lite hos mig, speciellt under resan som jag haft när jag lyssnat in mig på just Mantar (recensionen publicerad på Werock nu vid månadsskiftet!).
Det är något speciellt med band som har två medlemmar.
Vi måste prata om det. Tvåsamheten.
Varför blir det som det blir?

För det första - det tycks mig som om det där med tvåmannaband är vanligast inom black metal-svängen. Det är ingen lag förstås, och jag kan sådär spontant räkna upp band som White Stripes, Alcest eller Outshine som inte kan räknas in i black metal-foldern, men det tycks mig ändå som om just black metal som uttrycksform är av sådan art att det tillåter band med fåtalet medlemmar (just inom den genren finns det ju för övrigt rätt många enmansprojekt också, om man vill dra det ett snäpp längre).
Kanske är det för att den lite vilda underströmmen inom just black metal gör det okej att leverera en ljudbild som inte är traditionell (för fanken, det kan ju till och med uppfattas som "true", eller "trve" om man ska stava tufft) och klart uppnåelig med enbart två medlemmar - eller så är det tvärtom, att många black metal-band helt enkelt startar på mindre orter där det inte finns mer än två stycken likasinnade personer som kan ingå i banden.
Jag vet inte, möjligtvis kan det ha med båda sakerna att göra, och egentligen spelar det mig mindre roll hur det hela kommer sig (har du en bra teori eller kanske till och med facit - låt oss andra veta!). Jag är mer intresserad av dynamiken, och det faktum att det finns såväl fördelar som svårigheter med att vara just en duo.
Låt oss ta två stora namn som exempel.
Darkthrone och Satyricon.
Klassiska black metal-namn, och två kända tvåmansband som har såväl en lång som pågående karriär (även om ju Darkthrone startade som ett "riktigt band" och med tiden har krympt ner till en duo).
I intervjuer med dessa akter kan man tydligt läsa att de själva anser att skapandeprocessen är enkel och tillräckligt dynamisk inom banden. De två individerna får bestämma mycket, och kan styra skutan samtidigt som den andre är tillräckligt stark för att kunna säga "nej, det där blir inte riktigt bra" och därmed agera en form av cencurfilter så att alstren som skapas håller bandets egna kvalitetsmål.
Skapandeprocessen är således kanske enklare i en duo, då det är enbart två starka viljor som ska komma framåt (och ja, jag inser att i många band med fler medlemmar är det i praktiken inte alla som medverkar i skapandeprocessen, men ändå).
Samarbetet inom en duo bör således vara ganska speciell - och det gäller ju även inspelningen. Den absolut vanligaste konfigurationen är ju en trummis och en stängbändare/sångare, och givetvis finns det då såväl utmaningar som fördelar när en skiva ska spelas in.
Att själv kunna lägga alla gitarrer, all bas och all sång precis som man tänkt sig är säkert en fördel, lika väl som slutresultatet faktiskt kanske kan lida lite av det.
Mångfald är, som bekant, inte fel i en grupp, och kanske hade ett annat angreppssätt på basen varit bra? 
Ja. I de fall det nu faktiskt finns bas, det är inte alltid.
Ibland skiter man i det, och här kommer vi till lite av kärnan i mina tankar.
Att det är just det lite intima arbetssättet och nödens lag som innebär att det kan uppstå en speciell känsla eller stämning i en tvåmannaakt.
Så det saknas bas?
Strunt samma. Det behövs nog inte.
Den grejen kommer man liksom inte undan med om man är en trio eller en kvartett.
Och det ger en egen stil, ett eget sound, för man måste förstås kompensera det på något sätt i låtarna.Speciellt om man nu tänkt sig att spela det hela live.
Det gör Satyricon - men man gör det med Frost bakom trumsetet och Satyr vid mikrofonen där han sjunger och leder bandet. Resterande positioner fylls av tillfälliga inhyrda sessionsmusiker för att bandet ska kunna göra sina kompositioner rättvisa live.
Förstås en baksida av att spela alla instrument själv.
Darkthrone spelar helt enkelt inte live istället.
Också ett sätt att angripa det hela, antagligen för att man inte anser att man ska addera tillfälliga medlemmar - och varför gör man inte det?
Jag vet inte. Alls.
Men jag kan tänka mig att det (mer eller mindre medvetet) finns en känsla av att man inte vill rubba den speciella magin och den speciella känslan som de två medlemmarna har när man skapar och spelar som just Darkthrone.

Med det sagt ska det bli oerhört spännande att se just Mantar live på Getaway Rock i sommar. Jag har medvetet hållit mig undan från att kolla klipp eller text som kan avslöja om de är fler än två medlemmar live - jag vill bli överraskad, och jag hoppas innerligt att det bara är Erinc och Hanno på scen.
Den där speciella grejen.
En trummis, en gitarrist, en scen.
Skitig, unik black'n'roll som liksom bara kan ha skapats av en duo.
Tvåsamhetens speciella skapelse.

Jag hoppas det kommer fler fantastiska tvåmannaprojekt!

Werockrecensioner: Mantar, Def Leppard.. och intervju med Persefone!

Hey - idag är det första maj.
Det betyder inte bara att du har chansen att protestera, det betyder även att Werock släpper recensioner. Som vanligt vid månadsskifte. Och som vanligt är det redaktör Martin Bensch som dominerar, det är rent löjligt hur karl'n släpper ifrån sig recensioner i rasande takt, och hur han hinner med att lyssna in sig mitt i pappaledigheten fattar jag egentligen inte.
Det är liksom inga enkla alster han sätter i sig, utan sådana som faktiskt kräver aktiv lyssning.
Listan denna gång från hans penna:

• Aborted "The Necrotic Manifesto"
• Aenimus "This Illusion"
• Celestial Decay "QuantumX"
• Insomnium "Shadows Of The Dying Sun"
• Miasmal "Cursed Redeemer"
• Persefone "Core"
• Portrait "Crossroads"

Jo. Exakt. 7 stycken, det är verkligen inte illa pinkat. Som om det inte var nog klämde karl'n in en intervju med sina nya idoler Persefone på slutet. Imponerande, som sagt!

Christofer bidrar också, med fortsatt hype av Kriegsmaschine. Denna gång delar han ut 9/10 till plattan "Enemy Of Man". Måste kollas..

För egen del har jag presterat 2 recensioner.
En lite trist och svårskriven sak för Def Leppard och deras livegiv "Viva Hysteria!", som trots att låtmaterialet är nästan skrämmande starkt är svår att hitta så mycket konkret att säga om, och en riktigt stark och spännande skiva om man gillar skitig rockig black metal. Mantar och "Death By Burning".
Denna tyska duo har något unikt och speciellt i sitt sound, så ge det en chans.

Alla recensioner finns på Werock.se.
Det är där det händer!

NP: Be'lakor "Stone's Reach"

Igår Mantar och Ancient Ascendant, idag Be'lakor (ska tydligen uttalas baylakor, om min tipsare R2 har rätt).
Guldkornen ramlar tätt på Metalbloggen för tillfället, för även detta är en skiva som du absolut bör kolla in, speciellt om du har en förkärlek för lite progressivare smaker i din extremmetall, och gillar att låtarna tillåts veckla ut sig i tid.

R2 tipsade om detta band ganska tidigt, men det var precis under en sån där period när det bara rasade in material som skulle lyssnas på, så jag orkade inte riktigt ta till mig det.
Första gången.
Andra gången han tipsade så orkade jag, och det var väl tur det - detta är, så här efter primärvarvet hemma istället för provsmakande via Spotify och jobbdatorns högtalare, mycket lovande.
Det påminner mig faktiskt stundtals om Amon Amarth, men det beror nog mest på fraseringen som George Kosmas har i sin sång och sättet att vispa fram verserna stundtals mer än att det är likt rent musikaliskt. Där är uttrycket kanske en aning mer draget åt "natur"-hållet, med folkmetal svagt förnimbart i bakgrunden.

Bandet är från Australien, och namnet kommer tydligen från Warhammer Fantasy (hey, se där en referens - jag har ju faktiskt jobbat på Games Workshop i England som ger ut just Warhammer...) och är taget från en av figurerna i spelet.
Bandet har släppt tre plattor, och jag har köpt de två senaste.
Har dock valt att lägga en av dem på hyllan så länge för att ge dem tid, en i taget.
Och jag började med den här, helt enkelt för att jag tycker omslaget är riktigt läckert.
Precis i min smak.
Sobert, med mening, genomtänkt.

Så "Stone's Reach" (nej, inte den Stones!) ligger just nu och rullar.
Du kan väl lyssna med, så får vi se vad du säger?
På Spotify här då.

NP. Now Playing. Be'lakor "Stone's Reach"!

Weekend warrior. Blod, intervju och skivor!

Helgen har bjudit på en sedvanlig gegga av blandade insatser.
Blod, lemlästning, skivspelande och annat.
Vi kan väl kika lite på det hela, i en blandad kompott? Potpurri, liksom?

Överst: mitt skämt med min hustru.
Hon blev... arg.
Kanske mest eftersom även mina barn var med på tricket (det var dessutom min äldsta som hittade leksaksfingret i en av sina lådor), men jag gissar att preppandet med extra ketchup kanske gjorde att det tog extra skruv.
I efterhand tycker hon nog att det var lite kul (det har hon erkänt), men just du... inte så kul. 
En bra start på helgen annars, lite blod och kroppsdelar.
Det fortsatta stundtals.
Såg "Seven", det var länge sen. Det är verkligen en smutsig film, men jäkligt bra.
Är lite sugen på den typen av filmer just nu, så har du bra tips inom den genren så är du välkommen med dem!

Annars då?
Helg.
Har haft rätt ont i en skinkan och vänster knä. Tror att jag har sprungit efter att jag sparkat tån i roten, och säkert kompenserat för att inte belasta den. Och istället belastat snett på muskelfästen. Så jag har varit lite ynklig, och man kan ju liksom inte marinera sig helt med Voltaren. Det duger inte.
Istället har jag druckit lite öl och umgåtts med tjocka släkten som varit på besök.
Och lyssnat på musik.
Just nu är jag inne i ett stim med ny fantastisk musik, såna där skivor som man liksom fullständigt kärar ner sig i.
Hetast just nu:

Ancient Ascendant "Echoes And Cinder" är en häxblandning av black metal, thrash, döds, doom, sludge och lite rock som britterna kört i mixern för att skapa en galet lockande skiva.
Kolla in Martins recension på Werock, prova att sparka igång Spotify för att lyssna på en riktig resa. Recension kommer, och jag kan redan nu utlova höga poäng.
Lite samma som med den här, faktiskt:

 Mantar "Death By Burning" är också den helt egen, med ett mörkt uttryck.
Thrash/döds/häxframkallande duo från Tyskland som dessutom ska spela på Getaway Rock. Du lyssnar på Spotify.
Om du nu kan hitta skivan i den nya layouten och det nya interfacet. Jag är inte säker på vad jag tycker om det, Spotify är numera väldigt... mörkt och grått. Jag som har lite problem med färgseendet tycker inte det är helt optimalt vid första anblicken, men man kanske vänjer sig. Även Mantar ska väl recenseras här.
Nästa recension här lär det dock bli Black Label Society och "Catacombs Of The Black Vatican", som snurrat friskt sen den kom. Ska försöka få ihop det så att det blir lite läsning i påsk. Senast.

I helgen publicerades dessutom min mejlintervju med Werocks vinnare av "Bästa Svenska Debut 2013", System Annihilated.

Umeåbandet och jag har haft minst sagt strul i kommunikationen, och det beroende på just intervjuformen mejl. Låt oss bara säga en sak: skräppostfilter.
Så nu, sådär ett par månader sent, kommer i alla fall intervjun.
Publicerad här!

Så.
För att summera för tillfället:
Bra helg, snart påsk, mycket ny musik som är fantastisk.
Stay tuned...