Werockrecensioner: Mantar, Def Leppard.. och intervju med Persefone!

Hey - idag är det första maj.
Det betyder inte bara att du har chansen att protestera, det betyder även att Werock släpper recensioner. Som vanligt vid månadsskifte. Och som vanligt är det redaktör Martin Bensch som dominerar, det är rent löjligt hur karl'n släpper ifrån sig recensioner i rasande takt, och hur han hinner med att lyssna in sig mitt i pappaledigheten fattar jag egentligen inte.
Det är liksom inga enkla alster han sätter i sig, utan sådana som faktiskt kräver aktiv lyssning.
Listan denna gång från hans penna:

• Aborted "The Necrotic Manifesto"
• Aenimus "This Illusion"
• Celestial Decay "QuantumX"
• Insomnium "Shadows Of The Dying Sun"
• Miasmal "Cursed Redeemer"
• Persefone "Core"
• Portrait "Crossroads"

Jo. Exakt. 7 stycken, det är verkligen inte illa pinkat. Som om det inte var nog klämde karl'n in en intervju med sina nya idoler Persefone på slutet. Imponerande, som sagt!

Christofer bidrar också, med fortsatt hype av Kriegsmaschine. Denna gång delar han ut 9/10 till plattan "Enemy Of Man". Måste kollas..

För egen del har jag presterat 2 recensioner.
En lite trist och svårskriven sak för Def Leppard och deras livegiv "Viva Hysteria!", som trots att låtmaterialet är nästan skrämmande starkt är svår att hitta så mycket konkret att säga om, och en riktigt stark och spännande skiva om man gillar skitig rockig black metal. Mantar och "Death By Burning".
Denna tyska duo har något unikt och speciellt i sitt sound, så ge det en chans.

Alla recensioner finns på Werock.se.
Det är där det händer!

Veckans Tips: Portrait "Crimen Laesae Majestatis Divinae"

Kristianstadsbandet Portrait släppte sin andra platta "Crimen Laesae Majestatis Divinae" (som väl betyder ungefär "Det Gudomliga Förräderiet" eller liknande) på Metal Blade 2011.
Den spelades en hel del av undertecknad, och recenserades med betyget 8/10 som resultat.
När det var dags att dela ut årets topplisteplaceringar hade jag denna strax utanför Topp 10, men väl på hedersomnämnande på bloggen.
Det är, kort sagt, en skiva som jag gillar skarpt och verkligen tycker förtjänar lite plats i ljuset - trots sin mörka och lite ockulta framtoning.
Det är dags för det nu.
Denna Veckans Tips ska vi utforska Portrait!

Bandets spelar musik som har hamnat två decennier fel, liksom. Det är 80-talsmetal med Mercyful Fate och King Diamond som två av de tydligaste lysande ledstjärnorna, och som sådant bjuds vi på både klassiskt lång episk avslutningslåt i form av "Der Todesking" likväl som en furiös inledning i "Beast Of Fire". Däremellan är det högkvalitativ lyssning hela vägen. Arvet förvaltas kanske allra tydligast på "Infinite Descension", men absolut bästa spåret är "Darkness Forever". Otroligt bra låt, och det var mycket nära att jag skulle ha med den på Hårdrockskväll 2012!

Bandet drivs av gitarristerna Richard Lagergren och Christian Lindell när det gäller att skriva låtarna, och deras gitarrspel är givetvis otroligt viktigt för slutresultatet, likväl som Pär Karlssons fantastiska stämma. Han klarar att låta ömsom som just King Diamond, ibland som Eric Adams i Manowar och ändå med en egen nerv och egen identitet. Även trummorna av Anders Persson och basspelet av Joel Pälvärinne är bra, men inte lika essentiellt för bandets sound som just tvillinggitarrerna och sången. Skivan är producerad av Tore Stjerna i Necromorbus Studio, så det är både passande och väl genomfört. (loggan är för övrigt ritad av Tyrant, men det är överkurs...)
Totalbilden är en ganska lång skiva som verkligen innehåller kvalitet för oss med en febless för denna typ av musik.
Eftersom skivan släppts av Metal Blade finns den tyvärr inte på Spotify, men du kan hitta musiken via MySpace eller bandets hemsida. Gör det. Du kommer inte att ångra dig!

Inför Årsbästalistan: M-S

...som utlovat, det smäller in ett gäng fläskiga inlägg med skivorna som på allvar är med och konkurrerar om en plats på Årets Topplista.
Sedan tidigare har bloggen rasat igenom bokstäverna A-L, och nu går vi vidare och täcker M till och med S. Precis som förra gången så klickar du på respektive skivomslag om du vill läsa själva recensionen.
Och varför vila på hanen?
Vi sparkar igång med ett knippe tungviktare direkt!
M som i Machine Head, Mastodon och Megadeth!

Jasså, säger du?

Jo, att Machine Head och Mastodon skulle dyka upp som starka kandidater var väl ingen överraskning, men Megadeth?

Saken är den att jag lyssnat en hel del på den senaste tiden, och jag tror nog kanske inte själv att det är en av skivorna jag kommer att ha med när alla gallringar är gjorda... men jag vill heller inte avspisa den bara sådär.

Den kommer att få speltid och jämförelse med de andra skivorna. Trots sin ostiga titel... De andra två, Machine Head och Mastodon, ser jag som mycket starka kandidater till att klara sig hela vägen in på listan. Ja, de också, kanske man ska säga...!

Sen då, mera överraskningar?
Kanske. Opeth blir härnäst, och den största överraskningen med den skivan var väl först att den inte var bättre. Just nu känns det inte alls som om den kommer att klara sig till topplistan, men det kommer ju en spelning med bandet här i veckan. I samband med det komemr den här skivan att spelas hos undertecknad. ....och det kan mycket väl få mig att revidera mina tankar. Det vore inte första gången som lite distans till en skiva ger den ett annat skimmer. Och Opeth räknar man liksom inte ut så enkelt!

Under bokstaven P hittar två riktigta favoriter i år. Portrait och Primordial!

Svenska Portrait har klämt ur sig en skiva som jag håller väldigt högt, och att jag är stormförtjust i Irländska Primordial är förstås ingen hemlighet. Två urstarka kandidater till den kommande årsbästalistan. De också!

Och, på tal om starka kandidater och stormförtjusning.

Visst finns de med när det närmar sig upploppet, Red Hot Chili Peppers.

Förstås. Som bekant är en svag skiva med detta band bra, en bra skiva med dem är fantastisk - och "I'm With You" är en sån där skiva som snurrat... och snurrat...och snurrat i år.

Mera skivor på R? Jajamen. Black metal från Rev 16:8 och svängig rock'n'roll från Rival Sons.
Båda två framstår som bland det bästa i sina respektive genrer, och är såna där skivor som både tål och växer med många spelningar.

Jag gissar för övrigt att båda dessa band går en fin framtid till mötes. Tror de kommer bli stora framöver!

Kommer de att bli lika stora som nedanstående två band dock?

Kanske, kanske inte - men både Saxon och Symphony X är ju giganter. Saxons skiva blåste mig ur stolen med den nivå som bandet lyckas hålla, och Symphony X har med sin mörkaste skiva lyckats skapa en sån där skiva som kräver ett gäng lyssningar för att verkligen bita sig fast.

11 skivor på ett bräde. 11 bra skivor. Men topplistan på Werock rymmer ju bara 10 platser!

Recension Portrait, Thalamus och lite till!

Månadsskifte, och som vanligt rasar Werock på med sina recensioner.
September är här, och det innebär att vi står inför ett massivt skivsläpp. Runt kröken lurar akter som Opeth, Machine Head och Mastodon med sina alster, men det betyder inte att det är tomt i påsen just nu!

För egen del har jag satt tänderna i svenska Thalamus samt Portrait, två rätt olika skivor. Den ena luktar rock'n'roll och 70-tal, den andra luktar blasfemisk hårdrock från 80-talet!
Bra betyg till båda, 7 respektive 8.
Dessutom har kollegorna i vanlig ordning gått bärsärk i skivutbudet, och presenterar recensioner av bland annat Pain, ICS Vortex, Craft och Exhumed - samt några till.

Själv har jag återkommit till Sverige efter en vecka i Spanien, och håller precis på att bli som folk efter en mördande värme.
Frisk luft, ärans och hjältars språk på gatorna - jodå.
Jag är hemkär!

Bilder, reflektioner och kommentarer om lyssning och läsning kommer förstås så småningom.
Till dess - flukta igenom recensionerna som skrivits för Werock, vettja!

NWOSHM - New Wave Of Satanic Heavy Metal

Tillbaka på jobbet, och givetvis försöker min lilla hjärna hitta annat att fokusera på.
Som musik, till exempel.
Närmare bestämt den ganska starka vågen av band som haft framgångar genom att ta en satanistisk och ockult framtoning och image på senaste tiden.
Ghost är förstås ett bra exempel, liksom The Devil's Blood på bilden överst.
Men det finns fler.
In Solitude, till exempel, som finns på bilden nedan.
Och Portrait.Och säkert en uppsjö fler.

Gemensamt verkar förstås vara att de vill spela klassisk hårdrock, med texter och produktion som hömtar inspiration från kanske främst det här gänget.

Mercyful Fate, med King Diamond i spetsen.

För min del har det faktiskt inneburit att jag återgått till de gamla verken, och nattetid lyssnat igen exempelvis den fenomenala "Abigail" samt en av de snyggaste skivorna i världen - "Don't Break The Oath"

Nå, totalt sett kan man ju ändå fundera hur länge det dröjer innan media kallar fenomenet ett samlingsnamn.

New Wave Of Satanic Heavy Metal, NWOSHM.

Minns var ni läste det först.
Om det nu var här. Annars är jag för sen, som vanligt!

En hemlighet i spelaren

Onsdag idag igen, och det betyder att det är dags att uppdatera vad som spelas mest frekvent i det Rebellängelska hemmet. Denna gång är det dessutom inte vilken lista som helst, utan den innehåller en hemlighet!
Vadan detta då?
Jo, men det närmar sig ju ändå på sitt sätt den årliga Hårdrockskvällen (ja, eller närmar sig och närmar sig, det är 5 månader kvar - men min hjärna funderar redan på små pärlor man kan avslöja!), och jag tror jag har hittat ett riktigt litet guldkorn.
Det lyssnas frekvent på detta, men jag vill inte riktigt avslöja vad det är. Det enda tips jag kan säga är att det härstammar från vårt grannland till väster om oss...

I övrigt är det detta som rullar mest.

August Burns Red snurrar fortfarande runt massor, av någon anledning. In Solitude och Portrait är ju lite snarlika i sitt sätt att närma sig musiken från lyrikens tema, men skivorna i sig låter ganska olika.Sist men inte minst finns ju förstås Yngwie Malmsteen. Inte lika bra låtmaterial som på "Trial By Fire", men betydligt bättre ljud.

Grym liveskiva.

Fan vad jag gillar hans sätt att sjunga, den gode Levén. Han kan verkligen sjunga allt, både klassisk hårdrock á la Yngwie, likväl som stenhård doom metal i Krux.

Cudos!

Annars är det inte länge kvar innan Ghost Brigade släpper sin nya platta.

...när man här sånt där vet man att det blir bra! Förra skivan "Isolation Songs" var snäppet bättre än debuten "Guided By Fire", och jag förväntar mig faktiskt ännu ett steg framåt...

Mest i Spelaren

Inser att det var ganska länge sedan avdelningen "Mest i Spelare" uppdaterades.
Såhär ser det ut just nu:

I korta ordalag kan man väl säga att August Burns Red och Rival Sons är de vassaste givarna av dessa, och att Portrait är aningen klurigare än In Solitude. Badmouth kommer det mera om snart - bland annat en tävling!

Sommaren är annars lurig. Det ges både mer och mindre tid för lyssning samtidigt.

Mer för att man har mer fritid.

Mindre för att man har mer familjetid.

Båda är rätt bra, faktiskt....

Dagens shoppingoffer...

Steg upp tidigt idag och brassade pannkakor.
Förberedde för en dag på stranden.
Fast det var trist väder, visade det sig.
Så det blev en dag på stan istället.
Med följande shoppingoffer!

Boken "De Döda Fruktar Födelsen" av Pål Eggert, samt 4 vax på Stockholms bästa skivbutik Sound Pollution. In Solitude, August Burns Red, Probot och Portrait.

Och den här. Så jag kan känna mig hårdrock!