Tjockt med ny läsning: Veckans Tips, pepp för MANTAR och svamlande om när det är dags att lägga ner vapnen!

Okej - det har gått ett tag sen uppdatering skedde på den här sidan, och i tidsperioden som flutit förbi har en hel del läsning publicerats på Heavy Metale.
Du hittar - som vanligt på torsdagar - Veckans Tips. Den här gången bryts traditionen om att välja någon form av djävulsdyrkare till påsk, och istället blir det lättlyssnad heavy metal med BATTLE BEAST.
Du hittar en pepp inför MANTARs kommande albumsläpp "Ode To The Flame", inklusive en länk till en lång och riktigt bra intervju med bandet.
Du hittar undertecknads orerande om när det egentligen är dags för ett band att sträcka vapen och helt enkelt lägga ner. 

Kort sagt - tjockt med läsning såhär till påsk!

Recension: Huntress "Spell Eater"

Få band har fått så pass stor uppmärksamhet för sin debutplatta som amerikanska Huntress. Det beror förstås till viss del på frontinnan, Jill Janus, som valt att ta rollen som en form av manlig version av hela Manowar tillsammans - i alla fall i sin bildliga framtoning. Hon poserar i skinnbikini, typ, med lätta fejkblodsstänk, och det kan väl vara okej om man vill nå igenom bruset... men det borde inte behövas.
Andra anledningar till att Huntress är relativt omtalat är nämligen att samma Jill Janus besitter en rent jävulsk pipa till röst, samt att skivan innehåller högkvalitativ heavy metal med ockult anstrykning.
Det borde i sig räcka ganska långt, kanske speciellt som Janus bandkompisar ser ut som random american med skägg och jeansjacka.
Kontrasten blir inte tuff. Den blir löjlig.
Men okej, skit i det nu, låt oss istället se vad själva skivan innehåller. "Spell Eater" heter plattan, och den öppnar med titalspåret.
Det brukar aldrig vara ett gott tecken, men funkar i detta fall.
Sen följer ett pärlband av låtar som aldrig faller ur ramen.
"Senicide", "Sleep And Death" och "Snow Witch" är heavy metal med gasen i botten mer eller mindre hela tiden, möjligen med undantag av "Sleep And Death" som så långt nog är det starkaste spåret. Till singeln "Eight Of Swords" släpps lös som spår nummer fem.
Detta är både bandet och sångerskan i sitt esse.
Hon vrålar, skriker, sjunger och dominerar så man faktiskt blir lite rädd!
Uppbackningen är också fin, får man tillstå. Herrar Blake Meahl (lead guitar), Ian Alden (rythm guitar), Carl Wierzbicky (drums) och Eric Harris (bass) låter som annat än din random american med skägg och jeansjacka, och låten sätter sig som superklister. Det finns en video som dessutom visar Huntress hela väsen om du kollar här.
Fortsättningen på skivan är tillbaka till ruta ett, så att säga.
Samma som innan toppnoteringen "Eight Of Swords".
"Aradia" och "Night Rape" är de bästa spåren. "Children" går lite på tomgång, men annars faller inget spår ur ramen.
Det där gör betygssättandet rätt lurigt.
Jag har spelat skivan bra mycket för att försöka komma fram till om detta är en betyg 3 eller betyg 4 i mina öron, och det är inte lätt.
Detta är väldigt bra presterat för en debut, och jag gillar anslaget i låtarna - samtidigt så saknas de där riktiga topprestationerna som sticker ut, tycker jag. Det ligger ganska nära till hands att jämföra med en skiva som Battle Beast, där vi också har en kvinnlig sångerska som frontar ett band som verkligen hyllar heavy metal. Musiken här drar mer åt det ockulta hållet än vad det gör hos finnarna, men där lyser också spelglädjen och de ultimata öldrickarlåtarna upp materialet på ett annat sätt.

Efter alla spelningar vill jag ändå hålla Huntress som en betygstrea, med mersmak.
Det kanske ändrar sig med tiden, vem vet?

Bästa låten är i alla fall inte mycket att fundera över. "Eight Of Swords", heter den! Spotify verkar bara ha två spår än så länge, titelspåret och just "Eight Of Swords". Du får köra dem på repeat istället...!

Huntress "Spell Eater" - 3

Recension: Battle Beast "Steel"

Stilpoäng för god smak?
Inte direkt.
Finska Battle Beast startar sin karriär med ett av de ostigare omslagen jag sett på länge, och inte blir det mindre av att - precis som Mats skriver i sin recension på Werock - låttitlarna håller samma stil. Olyssnad är det här en skiva som inte duger.
Nu spelar det mindre roll.
Gillar du Accept och Dio så kommer du att gilla det här, för såhär blir det när ett band skiter fullständigt i vad som är "snyggt" och "korrekt" och "trendigt" och bara gör det bandet vill. Följer sin övertygelse och klarar av att leverera efter den.
Den enkla inräkningen på cymbalen innan bandet släpper lös "Enter The Metal World" med full fart är tillsammans med resten av låten helt typisk vad skivan innehåller.
Fullt ställ av klassisk heavy metal!
Sen serveras elva låtar som vilar på gitarrsolodueller, halvdassiga (men charmiga) manliga körsånger i refrängen och en fantastisk sångerska (Nitte Valo) som driver, ylar och trycker hem poängerna.
Det är så otroligt charmigt och edryckande att det är svårt att inte dra på smilbanden mest hela tiden, och det är musik som man knappt behöver ha hört förr - det funkar fint ändå.
Inledningen på skivan är urstark, tidigare nämnda "Enter The Metal World" och efterföljande "Armageddon Clan" lovar lite bättre än vad resten av skivan orkar hålla.
Under resans gång visar det sig nämligen att det är just en debutskiva, och det räcker inte till ett maximalt utslag i betyg-o-metern.
Titellåten är inte fantastisk, likväl som "Cyberspace", och kanske har bandet kännt det på sig eftersom man fördelat de starka spåren över skivan - "Iron Hand", "Show Me How To Die" och i viss mån "The Band Of The Hawk" visar också på den där förmågan att skriva bra låtar.

Och, som sagt, med Nittie Valo på sång verkar inget vara omöjligt.
Vilken pipa!

Kolla in bandet på deras MySpace och få ett nytt favoritband.
Betyget känns ganska klockrent, och baserar sig mycket på den pura glädje som flyter ur högtalarna. En befrielse att lyssna på efter diverse svårmodiga alster!

Bästa Låt: Inledande "Enter The Metal World" är, trots sin titel, ruggigt smittande....

Battle Beast "Steel" - 4

Inför Årsbästalistan: The Latecomers

Okej. Julafton är deadline för Årsbästalistan avseende Werock, men jag tänker nog lägga upp den på sitens databas under morgondagen.
Det är lite filande kvar, bara, sen får det vara nog.
Och, som sista del i genomgången innan så tänkte jag kolla på de skivor som dykt upp sent, så sent att de inte hann med i den vanliga sammanställningen byggd på alfabetisk sammanställning.
Vi pratar om...

Battle Beast från Finland har kanske det ostigaste omslaget av alla. Låttitlarna är också - precis som Werockkollegan Mats konstaterar i sin recension - rejält klyschiga, men det spelar liksom ingen roll.

Man kan inte värja sig för charmen, spelglädjen och det totala "vi ger fan i vad ni tycker det är trendigt, det är så här det hade låtit om Accept och Dio hade fått barn"-attityd. Underbart, och det svänger redigt.

Även Hell - de gamla ikonerna från England - har ju pressat ur sig en skiva som är riktigt bra. NWOBHM fast 2011. Jag hade missat den helt, tyvärr, fram till nu.

Man får ju skylla sig själv, tydligen, men det är väl som man säger... det är aldrig för sent att ändra sig! Årets bästa comeback, skulle jag tro, och framförallt mycket väl sammanhållen skiva avsedd att lyssnas på i ett stycke!

Ett stycke Moloken kan kanske bli mastigt, men norrlänningarnas svärtade sludge äter sig in genom öronen och slår rot i hjärnan. Bra tips av Martin som nog ändå till slut kommer att få stryka på foten när det gäller den slutliga listan. Det känns som om jag behöver mer tid med denna platta än vad som finns att tillgå just nu...

Mera snår och törnen som skyddar musiken?
Visst. Ska vi säga så.
Rwake och Vildhjarta, årets två mest skygga och egna alster?
Mitt i allt detta smyger sig en mera lättlyssnad platta in också. Terrortory!

Rwake bjuder på ful, snygg, fylleattraktiv sludge som växer hela tiden medan Vildhjarta har klätt sig i arytmisk och avig thrash som påminner om ett band från Umeå... med Thomas Haake på trummor... och Fredrik Thordendahl på gitarr... fast ändå helt eget.

Som det känns just nu kommer ingen av dessa skivor att komma med på årsbästalistan. Tror jag. Och anledningen är faktiskt lite samma som Moloken - det kräver mer tid än vad som finns tillgängligt.

Terrortory har bättre möjligheter. Jag gillar den plattan, big time.

Förresten kan man ju säga att det finns skivor som är så sena att de inte ens hunnit komma - fast de ligger på beställning sen riktigt länge tillbaka, och vars musik jag får njuta av i mellandagarna. De blir alltså inte aktuella innan deadline...

Ja, vi pratar om Krux och Vektor!

Trixigt, det där med årsbästalistor. Ändå är det ju bra att man skriver lite för ett webzine.

De som skriver för tidningarna hade väl deadline mitt i hösten - och bland annat vet jag att Tom S missade Rwake av en sån anledning...

Nå, nu är det ju slutspurten.

Bara resten kvar. Sena ankomster till trots!

Emergency call

Ovanlig start på dagen idag.
Köade mig som vanligt framåt på Nynäsvägen, runt tjugo över sex eller halv sju sådär.
Stillastående kö framför mig, så jag stannade och passade på att byta skiva. Ut med Rwake, inm med Battle Beast.
Då smäller det som fanken, och jag blir påkörd bakifrån.
Det visar sig att det är en bil som är tre bilar bakom mig som inte fattar att det står still, utan brakar rakt in i kön och trycker totalt fyra bilar framåt i en seriekrock.
Så undertecknad fick ringa 112.
Det är inget man gör varje dag direkt.
Ambulanser, poliser, räddningstjänst, kilometerlånga köer.
Bilglas på asfalten, en rädd hund i ett bagageutrymme i en av bilarna.
Jag räddade skivorna (ja, vem vet, om bilen skulle bogseras kanske de hade försvunnit för alltid?), iPoden och datorn. Och mig själv.
Mår OK, lite stel och öm i nacken - men dagen blev ju klart annorlunda.
Inga lussebular, istället Vårdcentralen.

Så det kan gå!