Veckans Tips: Onslaught "In Search Of Sanity"

Dags för ännu en skiva som kom i kartongen som vännen Magnus Ö skänkte till undertecknad, den som jag har plockat massor av dubbletter ur (alltså de jag redan hade på egen hand) och skickat iväg som Torsdagstravar.
Den här hade jag dock inte, och det tog rätt lång tid innan jag kom runt till att lyssna på den. Det blir lite så, får man ett tillskott på typ 100 skivor på en gång så kan man liksom inte sätta i sig rubb och stubb på en helg. Det tar ett tag.
Hur som helst, Onslaught och deras "In Search For Sanity" startar rätt så jäkla dåligt. Ett intro som är både rätt mediokert och riktigt jävla åt helvete för långt (låten heter "Asylum" och är 5:17 lång utan att nånting alls händer) sänker förväntningarna till rekordlåga nivåer. 
Det gör också resten av skivan till lite av en chock - här har vi nämligen ett gäng som lyssnat på Metallicas glansdagar och försökt snickra ihop sin egna lilla kopia, och eftersom sångaren Steve Grimmett har ett ruggigt klipp i rösten så blir resultatet helt enkelt förbluffande bra!
Mixen av thrashriff, långa svepande låtar och en sångare som klarar av att leverera med ett mer klassiskt ljud innebär att Onslaught hittar något som är eget, även om man osökt vill dra paralleller även till ett band som.. ja.. Overkill. Fast jag tycker nog att Grimmett har bättre sångröst än Bobby "Blitz" Ellsworth.
Nå, "In Search Of Sanity" är bandets tredje giv, och den kom 1989. Det hörs förstås på ljudet, men det klarar sig rätt bra ändå. Låtarna har så pass hög kvalitet att man inte bryr sig om att ljudet låter lite daterat, och kanske är det då jag tänker på ett band som just Metallica. Lyssnar man på "Ride The Lightning" så är det ju låtarna man hör, inte årtalet?
Snabbast sätter sig lååååånga "Welcome To Dying", en låt som känns som om det skulle kunna ha varit en semihit när det väl begav sig, men resterande spår är bra också, och det är ju inte direkt svårlyssnat någon gång.
"Shellshock", titelspåret, "Lightning War" och "Blood Upon The Ice" skäms inte för sig och utgör goda exempel på hur skivan låter. Bra, alltså. Dessutom kan du som alltid undrat hur AC/DC "Let There Be Rock" i en snygg halvthrashversion låter få ditt lystmäte...!

Veckans Tips landade alltså denna gång i en brittisk grupp med en platta från -89, en skiva jag hittade långt ner i en kartong. Det svänger kul i den här serien, tycker jag.
Du hittar Onslaught "In Search Of Sanity" på Spotify, så slipper du söka så länge själv, för att använda en riktigt sunkig ordvits som avslutning på detta Tips...!

Exodus: A-, B-eller C-lag?

Som ni vet så pratar man ju ibland om "de 4 stora" inom thrash, och avser då Slayer, Metallica, Anthrax och Megadeth.
Jag fattar nog inte riktigt det där. Dels känns inte Slayer som thrash, och dels fattar jag fasen inte varför Anthrax skulle räknas dit, men ok. Låt oss för det här inläggets resonemang säga att det är så. För en av bloggens läsare (han kanske vill vara anonym, men låt oss kalla honom för Magnus) kläckte för säkert en månad sen frågan om hårdrockens A-, B- eller C-lag.
Det var i samband med att han köpt plåtar till kommande thrashfesten på Debaser Medis, med Exodus, Kreator och Death Angel som han började fundera på hur de där banden kämpar.
Att det faktiskt finns ett C-lag inom thrashen också, som består av band som är bra och har funnits länge - men som det aldrig verkar "lossna" på riktigt för.

Bra fundering, och värt att lyfta till alla, tycker jag.
Jag menar, var placerar man Exodus?
Eller för den delen Testament, Machine Head (som ju är minst lika mycket thrash som Metallica eller för den delen nån av de andra in "de stora fyra"), Sodom, Annihilator, Sepultura, Overkill och Sacred Reich för att bara nämna några?

Hur ser er A-, B- och C-division ut?