skip to main |
skip to sidebar
Söndag. Dagen efter vändningen mot de spelförstörande Växjö (ishockey), och finväder i Tyresö. Grillen åker fram, och du får en gammal Tvekamp med METALLICA.
Kolla här!
...allvarligt, finns det något skivår i hårdrockshistorien som är bättre?
Jag vet inte om det.
Jag menar.. tänk hur kandidaterna till det årets topplista skulle se ut..(!)
Detta utan inbördes ordning, förstås, och egentligen bara de jag sådär kom på rakt av (vill man addera kandidater som jag egentligen inte håller lika högt så får man addera skivor som...
- Ratt "Out Of The Cellar"
- Quiet Riot "Condition Critical"
- Queensryche "The Warning"
- Venom "At War With Satan"
- Europe "Wings Of Tomorrow")
- Anthrax "Fistful Of Metal"
- Bathory "S/t"
Och ändå släppte inte akter som AC/DC, Accept, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Rainbow, Aerosmith, Def Leppard, Motörhead, Thin Lizzy eller Michael Schenker Group (MSG) något det året, medan akter som Helloween, Testament, Megadeth och Kreator ännu inte hade sparkat igång och kom med sina debuter året efter.
Bara att erkänna.
80-talet var vansinnigt bra musikaliskt, och jag utmanar er att hitta ett bättre år än 1984...!
Det är knappast någon hemlighet, det där att jag anser Ronnie James Dio vara en av hårdrockshistoriens största sångare, och för min egen personliga del alldeles essentiell för min kärlek för hårdrocken.
Att han gått ur tiden är numera en saknad, chocken har lagt sig, och jag försöker hålla hans minne och hans sånger långt fram i spellistor och vid val av skivor - lika mycket för att hylla honom som för att jag ju faktiskt tycker att i stort sett allt kar'ln spelade in var snudd på fantastiskt.
En bra låt är en bra låt, och den tanken går verkligen igen på denna hyllningsplatta.
Kanske är det ett av de största tecknen på hur stor han var i jordelivet, och hur omtyckt han var, det faktum att man lyckats jämna vägen för en skiva där så många artister - trots olika management, skivbolag och intressen - enats om en utgivning. Det enda jag saknar är egentligen bidrag där de gamla kollegorna från Rainbow (tänker då förstås på Ritchie Blackmore) eller Black Sabbath (Tony Iommi, Geezer Butler), men det här är förstås en skiva där man istället ska se till de som är här.
Och det är en galet lång lista med prominenta gäster.
Anthrax gör "Neon Knights", Tenacious D "The Last In Line", Scorpions ger "The Temple Of The King", Metallica ett medley med bland "Kill The King" och "Tarot Woman" och Doro "Egypt (The Chains Are On)". Som exempel, för det bara fortsätter, och i de fall man inte har ett helt band som samlats runt en låt så har man lyckats plocka ihop olika väldigt intressanta namn. Saxons Biff Byford gästar resten av Motörhead (och gör rent sångmässigt väldigt bra ifrån sig) på "Starstruck", Corey Taylor från Slipknot/Stone Sour gör sitt bästa (men blir smiskad av Ronnie) på "Rainbow In The Dark", Rob Halford slår sina påsar ihop med Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson och Scott Warren och kväker på "Man On The Silver Mountain" och Glenn Hughes gör en rent magisk insats på "Catch The Rainbow".
Det är en enda lång kavalkad av superstjärnor som hyllar Ronnie James Dio, och Wendy Dio som satta samman skivan och står som producent har varit smart nog att lägga finstämda "This Is Your Life" sist, där han sammanfattar livets innebörd själv.
Det är här och nu som gäller.
Ingen vet när det tar slut.
Kloka ord, och eftersom skivans överskott går oavkortat till Ronnies "Stand Up And Shout Cancer Fund" så är det egentligen bara för dig som inbiten rocker att hala upp lädret och köpa den.
Ja.
Du får en gammal version av "Holy Diver" med Killswitch Engage som du redan hört, men du får så många nya röster som ger sin version av en bra låt, och det är väl där någonstans det hela mynnar ut.
En bra låt är, trots allt, alltid en bra låt - även om den som sjunger inte riktigt når upp till förebildens topp. Och det är okej, speciellt en sån här gång.
Bästa Spår? Man får ju förstås bortse från själva låten, och se till de versioner som levereras, och jag är då väldigt förtjust i just insatsen på "Catch The Rainbow", där Glenn Hughes, Rudy Sarzo, Craig Goldy, Scott Warren och Simon Wright visar var skåpet ska stå.
Betyget blir en fyra, och det beror närapå lika mycket på att man faktiskt ror ett sånt här projekt i hamn. Att få alla dessa namn att samlas under en flagga i dagens skiv- och musikindustri kan inte vara helt enkelt, och som sådan ska initiativet hyllas.
Och så var det ju det där med själva ursprungslåtens kvalitet....
Ronnie James Dio "This Is Your Life": 4
Bandsläpp av Getaway Rock i veckan, och nu börjar jag känna mig riktigt peppad.
Jag måste säga att det inte vore så dumt om man faktiskt höll sig i den här nivån av storlek på bokningarna, alltså att ett band som exempelvis Volbeat får vara affischnamn.
Inte för att jag älskar Volbeat - de funkar, framförallt live och på en festival - utan för att det känns precis lagom. Det är inte Iron Maiden eller Metallica som drar dit tiotusentals fans som ska trängas, utan den här nivån ger ju chansen att faktiskt komma i närheten som åskådare och få se något.
Och kvalitén på banden känns ju väldigt spännande...
Opeth. Kommentarer överflödiga, har sett dem väldigt många gånger och eftersom de körde lite chugga-chugga igen senast så blir det bra att se dem på festivalen.
Dimmu Borgir kommer kanske med nytt snart, vill jag ha för mig. Men förra given var ju strålande, och bandets symfoniska black metal faller mig på läppen live också.
Steel Panther, Arch Enemy, Airbourne är såna där band som jag ska se om det faller sig, men som jag inte kommer att springa benen av mig för. Finns fler sådana längre ner i listan också, såklart.
Kreator och Death Angel ska jag däremot se. De levererar live, liksom The Haunted och Heaven Shall Burn. Watain blir bra efter förra given, och att få se hur materialet från "The Wild Hunt" smälter ihop med äldre låtar, och Skid Row har jag inte sett förr - men vill verkligen kolla in live. De har ju en minst sagt spännande låtlista att plocka ur.
Men.
För mig var de två stora släppen två band som fick liten stil på affischen.
Kadavar (senaste given "Abra Kadavar" fortsätter växa och har blivit lite av ett monster..) och Sólstafir, där "Svartir Sandar" är en sån där som jag inte kan vara utan.
Chansen att se dem live, och att de kanske inte är de stora dragplåstren så man faktiskt kan komma i närheten av scenen, får mig faktiskt att dregla lite!
Dessutom ska jag ta en öl eller två ikväll, efter lång vit period.
Det får mig också att dregla lite.
Ska vara välja passande musik till det.
Kan bli The Devil's Blood för att hedra Selim som verkar ha gått bort i veckan, eller kanske just Kadavar för att bygga på peppen.
Vi får se.
Hur som helst känns det fantastiskt bra att det är lördag... eller hur?
Kan bli gangsterfilm ikväll också.
Lite sugen på det, på samma sätt som jag var sugen på en ubåtsfilm för ett par månader sen. Märkligt, det bara kommer på mig lite sådär ibland, suget efter en ganska smalt specificerad genre på film.
Eller så såg jag bara den här tidigare i veckan...
Hur som helst... lördag.
Vilken känsla!
Från Österjön - med medlemmar från Finland och Sverige - kommer Machinery, och man gör sitt första avtryck på hårdrocksscenen med pinfärska EP'n "War". Recensioner av EP's på den här siten mynnar inte ut i ett sifferbetyg, och de är ofta något mer korthuggna än i fallet med fullängdare, men Rebellängeln gissar att detta inte är det sista avtrycket bandet kommer att göra, och förutspår att den kommande och planerade fullängdaren som ska spelas in under 2014 kommer att ge lite brus och prat om sig.
Det här bandet - Johan Vidner på sång, Tommi Mäkele och Fredrik Wetter på gitarr och bas - har nämligen en inneboende skicklighet när det gäller att kombinera musikantskap och hantverkskunnande med låtsnickeri som gör Machinery till en spännande bekantskap.
4 låtar får man på EP'n, och det är väl lika bra tat vi börjar med att förmedla länken till bandets Bandcamp så att du som läsare har chansen att lyssna samtidigt.
Den finns här, och vill man sen stötta bandet ytterligare så finns möjlighet att stötta genom "betala vad du vill"-funktionen.
De fyra spåren är generellt thrash, med ett modernt snitt. Visst märks det att bandet - kanske främst huvudsakliga låtskrivaren och producenten Tommi Mäkele - lyssnat på dåtidens Metallica (lyssna t ex på inledningen till "The Devil" och säg sen att det inte är såna vibbar du får...), men överlag är musiken just modernt levererad thrash.
Den bygger som sådan på driv, riff (rätt bra sådana) och refränger som ska sätta sig ganska lätt och kunna vrålas med i även om man är lite halvpackad på ett golv framför scenen.
Det lyckas rätt bra, vill jag påstå.
Jag gillar refrängen på "The Devil", jag gillar svänget och gitarrdrivet som trycker på versen i "The Serpent och över totalt sett gillar jag känslan i hela alstret.
Produktionen är bra, och Johan Vidners sång kommer fram på ett bra och rivigt sätt.
Summeringen är alltså "bra", och ska man istället byta glasögon och försöka se på vad som skulle krävas för att summeringen skulle hamna på steget "utmärkt" så är det rätt små detaljer.
Machinery är, t ex, inte speciellt unika. Det är inget nytt under solen egentligen, ännu ett band som gillar att spela thrash. Det är det verkligen inget fel i, men ibland kan jag känna att det blir lite identitetslöst över tiden. Vill man verkligen göra intryck på scenen så vore det fantastiskt om man lyckades lyfta sig ännu lite till kommande skiva och därmed hitta sin identitet mer. Just nu har man ett bra fundament, men det känns inte... ja, "färdigt" än.
En annan detalj är förmågan att spela live och komma ut på festivaler och på scener.
Det noteras inget om vem som hanterar trumspelet, och det är en given svag punkt om bandet vill ta nästa kliv.
Att härda såväl band som låtmaterial i livesammanhang.
Nåväl, det är ändå en riktigt trevlig och bra bekantskap, och det ska bli spännande att se var man tar vägen över tid.
Känslan är att det finns all anledning att återkomma till Machinery vad det lider...
Till dess: Bandcamp, nyare spår på Soundcloud och till sist bandet på Facebook!
Klassiska tidningen Rolling Stone har låtit sina läsare utse de 10 bästa hårdrocksskivorna i historien.
Det är utgångspunkten för Citatet denna gång, och eftersom bilden ovan och rubriken på inlägget kommer från en av de starke männen från Metallica så förstår du säkert vilket band som kammade hem titeln.
Skivan?
Den här.
"Master Of Puppets", som även undertecknad håller som bandets starkaste stund, kammade hem segern. Jag hittade artikeln på Facebook, och tyckte det kunde vara passande läsning. Övriga alster på Topp 10 genom historien:
1) Metallica "Master Of Puppets"
2) Black Sabbath "Paranoid"
3) Black Sabbath "S/t"
4) Iron Maiden "The Number Of The Beast"
5) Metallica "...And Justice For All"
6) Slayer "Reign In Blood"
7) Guns'N'Roses "Apetite For Destruction"
8) Metallica "S/t"
9) Led Zeppelin "II"
10) Metallica "Ride The Lightning"
...är detta facit?
Verkligen inte. Inte i min bok i alla fall.
Men man kan konstatera att just Metallica verkar gå hem hos den breda massan, speciellt som man fått in 4 (!) album på topp 10 genom alla tider.
Oavsett vad man tycker om det hela så är det en bragd.
Och det ger en väldigt fin bakgrundsfond till Citate denna gång.
"Vi gör detta för vår egen skull.
Folk gillar det, och det är coolt,
men jag tror att dom uppskattar att vi gör det för vår egen skull."
James Hetfield, Metallica
Ja.
Detta är sagt innan samarbetet med Lou Reed på "Lulu", men man kan inte påstå att bandet gör en sån sak för något annat än sin egen skull heller.
Även om den ju är rätt långt från Topp 10 genom tiderna...
GOD JUL!
Och hur firar vi jul?
Genom en Tvekamp på Metalbloggen!
Vi har haft Gorgoroth, vi har haft Metallica, vi har haft Black Sabbath och den här julen är det polska Behemoth och svenska Necrophobic som står i rampljuset.
Skivorna som ska få sig en omgång är valda med omsorg, och har faktiskt en hel del likheter. "Demigod" och "Hrimthursum" har båda omslag i blåaktiga toner, serverar svärtad dödsmetall, gavs ut av Regain Records och är av den sort att jag lyssnat helt vansinnigt mycket
De är dessutom inte helt långt från varandra i tidslinjen, "Demigod" kom under hösten 2004 och "Hrimthursum" under våren 2006.
Eftersom det nu var ganska länge sedan vi hade en Tvekamp så kanske vi ska ta lite av grundreglerna innan vi sparkar igång?
Det går alltså ut på att undertecknad ställer två stycken enheter mot varandra. Oftast är det skivor, men det kan vara artister, skivsviter, liveinspelningar eller annat.
Därefter delas skivorna in i ett antal helt påhittade omgångar som skärskådas var för sig (exempelvis kommer omslaget att få en egen bedömning, bandets prestation osv) och ges ett betyg mellan 1 och 5, där 5 är högst.
I slutet summeras all poäng och vi får en vinnare av Tvekampen.
Det roligaste av allt är att jag - när jag börjar skiva - inte vet hur det kommer att sluta, och eftersom jag oftast ställer två spelare jag verkligen gillar mot varandra så är det inte alls ovanligt att jag faktiskt överraskas av resultatet.
I detta fall, med dessa två skivor, har jag ingen som helst aning om hur vi kommer att landa.
Jag älskar dem båda, och de har båda två varit hörnpelare i mitt liv och min musikaliska utveckling när det gäller extrem musik.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan att dessa två skivor har en plats i den musikaliska födan.
Det är förutsättningarna.
Det här är Tvekampen.
ROND 1 - Omslag & Förpackning
Blå och grå toner, tydliga uttryck för kaos och den mörka sidan av världen.
Dessa två album har snygga omslag tycker jag, och även om de i stil är ganska olika så tycker jag att de har en viktig sak gemensamt: de förmedlar en bild av vad man får musikaliskt. Dessutom innehåller bookleten allt man vill ha i form av texter och information.
"Demigod" har jag på en t-shirt med allroundtryck på hela tröjan, och jag gillar skarpt hela upplägget med omslaget och hur bandet sedan följer upp den känslan när man spelar låtarna live. Omslaget kommer från Tomasz "Graal" Daniłowicz, och för min del är detta kanske inte en maxpoängare, men det är väldigt stilrent, snyggt och bra. En klar betygsfyra.
"Hrimthursum" porträtterar brinnande byggnader som vid första anblicken ser ut som en kyrka, men vid närmare studier är mer mer tveksamt om vad det egentligen är. Dessutom framträder detaljer, som ögonen i himlen samt den snygga kontrasten med delen av bilden som ligger i förgrunden, med de förtvinade och under vinter nedtyngda landskapet och personen i kåpa (på konvolutets baksida fortsätter också bilden, men med mindre detaljer). Det är Erik Tyrant Gustafsson som står för omslagsmålningen, och även detta tycker jag är en ganska tydlig betygsfyra.
"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 4
ROND 2 - Inledning
Jag älskar gitarrplocket som tonas in och smyger igång öppningsspåret "Sculptning The Throne Of Seth" på Behemoths "Demigod". Det kittlar efter ryggraden när volymen höjs och jag bara VET att det kommer in trummor snart, trummor som förebådar att hela helvetet brakar lös. Inledningen på "Demigod" är faktiskt bland det svettigaste och bästa jag vet, förutom nämnda öppningsspår så får man den extremt fina titellåten (med sitt trumpet/horn-intro) samt dunderhiten "Conquer All". Knappa 12 minuter absolut världsklass.
Tack för kaffet, liksom, och det finns bara ett betyg på en sån öppning.
Maximalt.
"Hrimthursum" smyger också lite i starten, med nästan helt instrumentala "The Slaughter Of Baby Jesus". Den är ändå bara ett intro, och skivan i sig startar väl på riktigt med mycket starka "Blinded By Lighy, Enlightened By Darkness" (vilken titel!). Den är för mig sinnebilden av Necrophobic, och innehåller just den där kombinationen av sväng och rens som jag nästan bara hittar hos det här bandet. Det är som om det liksom "flyter" i svänget, på nåt skumt sätt. Öppningsdelen av skivan fullbordas av "I Strike With Wrath" och "Age Of Chaos" som tillsammans ger runt 19 minuter där jag oftast hoppar över introt "Slaughter...".
Det är riktigt bra, och som nämnts är "Blinded..." en av mina absoluta favoritlåtar i denna genre, ett sånt där spår jag ständigt återkommer till när jag väljer musik i min iPod.
Betyget får bli en stark fyra trots den låten, och beror på att dels är just introt lite trist - framförallt i längden, när man ska spela skivan för femtionde gången - och dessutom är de "Strike..." och "Age.." riktigt bra men inte världsklassbra.
"Demigod" - 5
"Hrimthursum" -4
ROND 3 - Mitten, centrum, fundamentet
Om det är viktigt med första intrycket så är den långsiktiga hållbarheten och den avgörande delen av hur ett helt album står sig med tiden mittsegmentet. Man kommer inte undan med en bra inledning om mitten av skivan är svag, och hamnar man där kan man liksom inte rädda situationen med en bättre avslutning - skivan i sig kommer obönhörligen att hamna i kategorin där man väljer enstaka låtar till spellistor snarare än att jobba sig igenom ett helt album - och antagligen inte knipa placeringar på årsbästalistor och liknande.
Båda dessa skivor har ramstarka mittsegment, men i dessa fall är det faktiskt en aning anonyma om man jämför med inledningen och slutet, så att jag verkligen håller båda skivorna högt och anser att det är just helheter som bör lyssnas på från start till mål går nästan stick i stäv med mina egna tankar.
"Demigod" lanserar fyrlingen "The Nephilim Rising", "Towards Babylon", "Slaves Shall Serve" och "Mysterius Coniunctionis (Hermanubis)". Av dessa är ju "Slaves Shall Serve" det absoluta toppnumret, men jag vill påstå att resterande spår är bättre än vad man tror vid första tanken.
Det är bara det att de liksom hamnar i skymundan eftersom det är andra låtar som spelats live och fått tid att glänsa från just den här skivan. Betyget är ändå 4:a, då jag hade behövt ännu ett spår i samma dignitet som "Slaves.." för att kliva upp ett snäpp på skalan.
"Hrimthursum" svara med "Bloodshed Eyes", "The Crossing", "Eternal Winter" och "Death Immaculate", ett block där egentligen inget spår sticker ut åt endera hållet. Inget av dessa spår är riktigt bäst på plattan, inget är dåligt. Bandet hamrar på, och man njuter hela vägen.
Betyget är en 4:a, men jag tycker att Necrophobic gör sin grej så bra att det dansar på mållinjen för ett högre betyg.
Ändå:
"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 4
ROND 4 - Avslutning. The Bitter End.
Hälften av syftet med en stark avslutning är ju att vilja få dig som lyssnare att tycka att detta var fan det bästa du hört sen du konfirmerades (tänk Karl-bertil Jonssons Julafton, om du vill hitta referensen), och trycka på "play" en gång till.
Det gör båda skivorna bra, och "Hrimthursum" lite bättre tack vare det majestätiska titelspåret som knyter ihop allt.
"Demigod" har en trio låtar som innehåller "Xul" (med gästsolo från Karl Sanders, Nile), "Before The Æons Came" (för övrigt byggd på poeten Algernon Charles Swinburnes verk) och avslutande långa och tynga "The Reign Of Shemsu-Hor".
Det är bra, samtliga låter håller riktigt bra klass och jag veelar. 4? 5?
Känslan är ändå att "Hrimthursum" avslutar lite starkare, och jag vill att det ska avspegla sig i poängen.
4, således, eftersom det blir betyg 5 på den andra skivan.
"Hrimthursum" har fyra låtar i sitt avslutsmoment, förutom nämnda titelspåret som är sist av allt även "Sithra Ahra", "Serpents (Beneath The Forest Of The Dead)" och "Black Hate".
Jag gillar hela klabbet, tycker det flyter ihop så snyggt alltihop. Och så toppas det som sagt av vad som kan vara bästa låten på hela skivan (trots min kärlek för "Blinded By LIght, Enlightened By Darkness") - titelspåret.
En första delseger för svenskarna, minsann!
"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 5
ROND 5 - Bandet. Spelemannaskapet.
Lyss noga nu, barn - det är så här man spelar trummor.
Så skulle i alla fall budskapet kunnat bli om min gamla religiösa musiklärare KP i högstadiet hade tappat konceptet och istället lagt "Demigod" på skivtallriken, för dra mig baklänges vilket spel han uppvisar på den skivan, den gode Zbigniew Robert "Inferno" Promiński!
Såväl användandet av cymbaler som baskaggar och pukor är nästan löjligt snabbt och precis, men det som verkligen står ut tycker jag är att mitt i allt rens, mitt i smiskandet och den fullständiga tornadon av slag som han presterar så lyckas karl'n - på något sätt - spela så det svänger, och dessutom lägga in små pikanta detaljer här och där.
Såna där som man märker när man kört den här skivan ett helt knippe varv i hörlurar.
Det är, för mig, trumspelet som verkligen sticker ut på "Demigod" när det gäller hantverkskunnandet musikaliskt sett.
Man kan nästan glömma att resten av bandet levererar på toppnivå också.
Herrar Adam "Nergal" Darski (sång, gitarr), Tomasz "Orion" Wróblewski (bas) och Patryk Dominik "Seth" Sztyber (gitarr) är som en väloljad maskin, och oavsett om det handlar om att häva ur sig riff eller gitarrsolon, eller lägga fundament med basen så tar man sig an uppgiften med yttersta bravur.
Det ligger många timmar övning bakom insatsen som är "Demigod", och det är bara att tacka och ta emot för att man får ta del av resultatet.
På den nivå är inte spelskickligheten i Necrophobic, och en skiva som "Hrimthursum" vilar mer på känslan, svänget och helheten är detaljer i hur man hanterar sina instrument.
Förstå mig rätt - man gör inget fel, och jag är full av beundran över hur Tobias Sidegård (sång, bas), Joakim Sterner (trummor) och Sebastian Ramstedt & Johan Bergebäck (båda gitarr) tar sig an uppgiften och verkligen gjuter sin själ och lägger sitt hjärta i insatsen.
Det är snyggt, det är läckert framfört och det är bra.
Det räcker med lätthet till betyget 4!
"Demigod" - 5
"Hrimthursum" - 4
ROND 6 - Frontmännen
Jag har sett Behemoth och Nergal live ett knippe gånger, och han är ju helt makalös i sin roll på scen. Jag har enbart sett Sidegård fronta Necrophobic en enda gång, och även om han försöker leda sina trupper efter bästa förmåga så är han inte samma fullblodsproffs som Nergal (vilket man inte ska skämmas över, det är inte många som faktiskt når upp till polackens kapacitet live).
Allt det spelar ingen som helst roll i denna rond, för även om det är svårt så ska jag försöka att helt enkelt strunta i hur de två frontmännen för sig på scen och enbart försöka isolera deras insatser på respektive skiva - det är ju trots allt "Demigod" och "Hrimthursum" som står rättegång här, inte bandets eller frontmännens förmågor vid andra tillfällen.
Det är bra för svenska Sidegård, för jag tycker att han gör en mycket inspirerad och balanserad insats på "Hrimthursum". Det ryts, det skriks, det sjungs om vartannat - och alltid och hela tiden på ett sätt som passar väl vid just det tillfället.
Kort sagt tycker jag att han klarar av att få maximalt ur resurserna han förfogar över.
Nergal kör mindre finlir och mer brutal kraft, och han drar det reglaget så långt i botten att han på rent ursinne klarar att fånga lyssnaren och få mig som åhörare att fascineras och imponeras över insatsen. Där Sidegård spelar med mer variation så tycker jag att Nergal når samma slutresultat med råstyrka. Det Hulk kan ta på kan Hulk slå på. Det Hulk kan slå på kan Hulk döda. Typ.
På det hela taget är nog de båda sångarna/growlarna en stor anledning till att jag håller dessa båda skivor så högt, och jag är svag för både insatserna även om jag tycker att de använder lite olika metoder för att övertyga. I min värld är det ändå tal om dubbla maxpoäng!
"Demigod" - 5
"Hrimthursum" - 5
ROND 7 - Produktion
Ärligt talat - för mig är produktionen oerhört viktig när vi talar om extremmetal. Många är de skivor som nog egentligen är bra drunknar i en ljudbild som är för dålig för att jag ska kunna ta den till mig.
Jag vill kunna höra de olika instrumenten och detaljerna även om det är ett helvetiskt inferno som pågår. Och kunna lyssna på skivan flera gånger i sträck utan att det känns som om jag stoppat huvudet i en torktumlare full med grus.
I dessa fall tycker jag att båda skivorna lyckas ganska bra.
"Demigod" (producerad av frontmannen Nergal som står för i stort sett alla moment)) har en lite torrare och mer steril produktion än den ganska varma och organiska "Hrimthursum" (där bandet själva producerat, men tagit hjälp av Fredrik Folkare för mixning (vilket i sig är lite kul, eftersom Fredrik numera är medlem i bandet) och Peter In De Betou för mastering) , men i båda fallen lyckas man uppnå ett gott resultat som passar väl till den musik som presenteras.
Detaljer så som hornet som inleder titellåten på "Demigod" eller barnaskriket i introt "THe Slaughter Of Baby Jesus" fungerar som kryddning utan att tillåtas ta överhanden.
Det är ständigt musiken som står i centrum.
Och den är tydlig, distinkt och med mekanisk precision framhamrad när det gäller polackernas skiva, ett sätt som passar bandets exakta sätt att spela väldigt bra.
Det går att njuta av såväl gitarriff som trumspel utan att man tappar bort basen som fundament, med andra ord precis som jag tycker att en skiva svärtad döds ska låta.
Svenskarna har en varmare ton i sin produktion, ironiskt nog med tanke på temat och titlarna om kyla, vinter och död. Det fungerar dock mycket bra, speciellt eftersom jag tycker att "Hrimthursum" vilar mer på känsla och sväng än på rent rensande.
Ändå får ingen av skivorna maximalt poängutslag, och det beror helt enkelt på att de faktiskt kunde varit ännu bättre.
Mer dynamiska, med mer djup, vilket kanske främst framkommer om man lyssnar fokuserat på skivorna på en stereo som verkligen klarar att ta fram djup i en ljudbild.
Det blir oavgjort i denna rond!
"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 4
ROND 8 - Topp 3
...varje gång det ska skrivas en Tvekamp så undrar jag lite vilken typ av kategorier de olika ronderna kommer att bli. Det finns några fasta och relativt enkelt framvaskade sådana, så som de första fyra (omslag, inledning, mitt och slut av skivan), men i övrigt är det lite flytande och beror på dagsform och smak. Dessutom tillhör det vanligheterna att ett sådant här inlägg skrivs i flera omgångar, dvs att undertecknad plitar lite med det lite då och då innan det är klart (just den här texten i rond 8 är skriven sista veckan i november, om du undrar...), och den här gången ska vi ha med en kategori som vi inte haft förr i samband med Tvekamper. Tror jag, jag minns faktiskt inte exakt.
Vi ska kika på de 3 bästa låtarna på varje skiva, och ställa dem mot varandra. Vi ska också dela ut poäng till samtliga dessa tre låtar, så maxpoängen på denna rond är alltså svindlande 15 poäng. Det ger dessutom en bra möjlighet för er läsare att gå bananas över vilka låtar jag har valt som Topp 3 från respektive skiva...
"Demigod" topp 3:
- "Demigod". Fantastisk titellåt, och jag är så svag för det där hornet som inleder låten. Det ger mig faktiskt rysningar varenda gång, och för mig är det så här man skriver och bygger ett titelspår. Det råder liksom ingen tvekan om att det är maximalt betyg.
- "Conquer All". Riffet. Det där gitarriffet. Det är helt magiskt, och egentligen sammanfattar den här låten det mesta med Behemoth för min del. Det är hårt, det är tungt, det smiskas trummskinn och ändå lyckas man hitta en gyllene väg som gör att det är melodi och sväng mitt i infernot. Max? Såklart!
- "Sculpting The Throne Of Seth". Nä, jag väljer inte "Slaves Shall Serve", en låt som visserligen är bra men som ändå mest hamrar på med lika mycket finess som Hulken. Då gillar jag inledande "Sculpting..." bättre, speciellt med detaljen av hur den startar med gitarrplocket som tidigare nämnts, och de sköna associationer det ger mig. Förväntan. Spänning. Lycka inför vad som komma skall. Bra som fasen, men i ett sånt här sammanhang krävs förstås absolut världsklass för att man ska dra hem maxpoängen. Hårda bud, och det gör att jag nöjer mig med betyget 4:a på denna den tredje låten.
Sammantaget skulle alltså poängen på "Demigod" motsvara 5+5+4, dvs 14 poäng.
Samma hårda bedömning gäller även för "Hrimthursum", en skiva som om man tittar på de bästa tre spåren har två helt givna, medan den tredje faktiskt - i en sån här omgång - är en aning svårare att vaska fram...!
"Hrimthursum" topp 3:
- "Blinded By Light, Enlightened By Darkness". Förstås. Essensen av bandets svängande driv, där både refräng och vers sitter som en iskall IPA till en varm sommargrillning en ledig lördag. Hej maximala fem poäng!
- "Hrimthursum". Lika bra, om inte bättre, är titelspåret som avslutar skivan. Kanske är det en extra krydda, det där att man placerat låten sist och som avslutning, men jag tycker att det ger ett bestående intryck för hela skivan. Även i det här fallet kan man konstatera att det ju är såhär man snickrar ihop ett titelspår!
- ...och sist och i sammanhanget minst: "Age Of Chaos". Det är ganska tydligt, tycker jag, att när man plockar ut de tre främsta spåren så är en av skivans styrkor att den är väldigt jämn om man bortser från de två topparna. Det gör å ena sidan att skivan är kanonbra, medan det kanske blir lite låga toppar totalt sett. För att sen dessutom inte helt göra bort mig avseende vad jag skrivit och betygsatt i rond 2-4 ovan så delar jag dessutom ut en trea på den här låten, med samma stränga krav och filter som gäller för sista spåret i Behemoths topp 3.
Så, ska vi summera vinterplattan "Hrimthursum" som blir det följdaktligen 5+5+3 = 13 poäng. En aning lägre, och det känns faktiskt logiskt. Skulle man däremot ge poäng per låt så vete fasen, utan att orka gå in noggrannare på det så är min känsla att polackerna har djupare dalar på sin platta....
"Demigod" - 14
"Hrimthursum" - 13
ROND 9 - Känslan. Fingerspitzgefühl.
I vanliga fall kanske det är fler ronder än 9, det brukar i alla fall bli tvåsiffrigt antal, men inte denna gång. Den föregående (rond 8, för den som inte kan räkna baklänges) var så lång och resulterade i så mycket poäng att jag helt enkelt inte orkar mer.
Dags att avsluta, och det görs med den godtyckliga ronden som byggs på min känsla för skivan. Fingertoppskänslan. Hur den landar i magen.
Har du orkat läsa så här långt så fattar du dessutom att jag verkligen gillar dem båda, men att det är av lite anledningar.
"Demigod" är lite av min väg in i extremmetall generellt och Behemoths sådan i synnerhet.
Det är en skiva som liksom bröt barriärerna för min del, fullständigt, och en av de första rsådana som verkligen verkligen tog sig in i mitt hjärta. Det känns ibland som om jag kan varenda trumslag, refräng och riff på plattan, och att lyssna på den är lite som det där med första kärleken.
Den är speciell.
"Hrimthursum" håller jag oerhört högt av andra anledningar.
Svänget. Det där ridet som nästan bara Necrophobic kan få till.
Och konceptet. Det kom dessutom i en tid när jag verkligen behövde begrava mig i svart och kall musik, strax efter min skilsmässa, och därför har den liksom nästlat sig in under huden och lagt sig tillrätta på ett sätt som bara musik kan göra.
Det är egentligen inte mycket att bråka om, i något av fallen...
"Demigod" - 5
"Hrimthursum" - 5
SAMMANFATTNING
Okej. Ska vi räkna då? Denna Tvekamp är skriven i flera intervaller, och jag har när denna del av texten skrivs, inte den blekaste om hur slutet kommer att te sig. Ska jag gissa så kanske "Demigod" har en liten fördel, men det borde vara riktigt jämnt.
Så.
Adderat blir det..
"Demigod" - 50
"Hrimthursum" - 48
Ja, inte så illa gissat va?
Seger för polska Behemoth och skivan "Demigod", men det var tajt.
Speglar nog ganska bra hur jag håller dessa skivor.
Extra roligt är det ju att de båda släpper skivor i stort sett samtidigt nu med, där Necrophobic denna gång hann lite lite före med "Womb Of Lilithu" eftersom Behemoth skjöt upp "The Satanist" till efter årsskiftet.
Och vem vet, kanske orkar undertecknad med en repris där de för returmatch under flaggan Tvekampen, vad det lider.
Just nu blir det julefrid dock.
Ett tag.
Innan vi satsar på att summera året, med sammanfattning av såväl det musikaliska som det icke-musikaliska.
God Jul!
Okej, min vänner - detta är säsongens sista Citatet, och det blir en sprakande final.
Jag tänkte att vi skulle slå ner lite i det som dragit igång på allvar den gångna veckan.
Kriget.
Festivalkriget.
Det sprakar om festivalbokningarna, och den ena dagen lanseras en ny festival som headlinas av Metallica och Slayer, medan nästa dag bjuder på Iron Maiden till Bråvall med hälsningen om att detta är sista gången vi får höra dessa låtar live. Och mitt i allt står Sweden Rock med Black Sabbath.
Jo.
Jag förstår att tidningarna redan brakar på med jämförelser.
Det ska vi nästan göra här med, fast utan att värdera akterna.
Istället ska vi klippa till med ett knippe Citat, och vi gör vi som brukligt?
Börjar med förbandet?
Visst, bilden är gammal (1986), men håll med om att det ger mer känsla än den här från 2013?
Samma pose, mer eller mindre, men den övre har spikarmband.
Spikarmband är bra.
Spikarmband är för alltid förknippade med Slayer efter videon till "War Ensemble".
Och så här säger de kvarvarande medlemmarna:
"Jag har aldrig slängt ut en teve genom något hotellfönster.
Men jag har slängt ut en mikrovågsugn. Jag tyckte det var coolare."
Kerry King, Slayer
"Det är fint att kunna le när man sjunger om död och mord och att slakta bebisar."
Tom Araya, Slayer
Sen då - huvudakten.
Metallica.
Det går inte att förneka att det är en cool bokning, och att det gör "by request", så hur mycket jag än tycker att bandet på gamla dar har blivit rätt trista så får man ge dem att de jobbat sig till framgången genom åren.
De två starka ledarna säger då så här:
"De yngre killarna klagar när de måste spela 30 gig.
Vi brukade spela 150 i sträck tvärs över USA.
Ingen spelar i Huntsville, Alabama eller La Crosse, Wisconsin, längre.
Vi har varit där och gjort vårt jobb.
Du måste kämpa vidare hålla käften."
Lars Ulrich, Metallica
"När folk börjar imitera dig, då vet du att någonting är på gång."
James Hetfield, Metallica
Okej.
Därifrån går vi till vad som väl får anses vara huvudkonkurrenten i år.
Bråvalla med Iron Maiden, trots att bandet spelade i Stockholm så nyligen så har man ju en förmåga att fungera extremt bra i Sverige.
Det lär väl sälja biljetter den här gången också...
Bandet är ju extremt pålitliga live, och med tanke på den mysfaktor man har (alla får vara med i bandet igen, vi åker runt med vårt egna plan och spelar fotboll och hårdrock för massorna..typ) så kan man nästan glömma att det en gång i tiden måste ha varit lite kontroversiellt att släppa en skiva och en låt med namnet "Number Of The Beast".
Två bra citat hämtar vi från bandet:
"När folk ser vår logga tror dom omedelbart att vi är ett gäng bloddrickande djävulsdyrkare.
Och det är vi förstås också."
Adrian Smith, Iron Maiden
"Jag har bara ägt ett par spandexbrallor i hela mitt liv"
Bruce Dickinson, Iron Maiden
...jo. Säkert.
Jag vill minnas att jag minsann sett bilder på såväl svartvitrandiga spandexbrallor som svarta sådana.
Om det nu är spandex, Det kan ju vara "vanliga" tajts. Och det är ju visserligen inte säkert att han ägde dem själv heller, för den delen...
Hur som helst, vi ska ta ett till Citat för att likt TV4 lite smidigt glida över på nästa band:
"Hon är helt klart spritt språngande galen."
Bruce Dickinson om Sharon Osbourne
Sist ut är kanske det mest stabila gänget och stabila festivalen.
Sweden Rock har en egen publik, ligger längre från de andra platserna och kommer med säkerhet att sälja fullt. Om man inte redan gjort det.
Dessutom har man betongstabila Black Sabbath att luta sig mot i "kriget".
Det är ju numera en koloss vars största risk och rubriker kommer från kamp mot prostatacancer - men en gång i tiden var det annorlunda.
Främst med tanke på frontmannens liv.
Detta Citat är hämtat från tiden när han var soloartist, men det påminner oss alla om att vad än dagens rockstjärnor hittar på så har Ozzy redan gjort det. Fast lite värre...
"Jag fick ta rabiessprutor efter att ha bitit huvudet av den där fladdermusen. Men det är okej.
Fladdermusen fick ta Ozzysprutor."
Ozzy Osbourne
Pust!
Det var väl en god kavalkad att avsluta säsongen med?
Hoppas ni gillat Citaten, och som vanligt finns det fler i Arkivet om du vill skratta, förfasas och gråta.
Du har väl knappast missat det?
Det där med den nya endagsfestivalen i Stockholm, med Metallica och Slayer som huvudsakliga dragplåster (även om jag då personligen är mer peppad på de tre tillkomna akterna Mastodon, Gojira och Ghost) där biljetterna lär gå som smör i solsken.
Vi får se om jag kan ta mig dit själv, det ligger en del annat planerat den helgen som jag faktiskt inte vet riktigt hur det landar än (och biljetterna släpps ju snart, den 10:e december), men visst är man sugen på en festival som faktiskt innehåller BARA band man VILL se?
I väntan på det så har jag säkrat min biljett hit:
Så får vi se om jag tar mig iväg i år.
Vågar liksom inte längre ta ut något i förskott när det gäller den festivalen, med tanke på min historik. Eller, icke-historik eftersom jag inte tagit mig dit när det väl gällt.
Bra band till att börja med dock, Volbeat, Watain, Opeth, Dimmu Borgir, Arch Enemy. Bara där är det en fin uppställning, och det lär väl tillkomma lite fler akter.
En sak är i alla fall säker.
Det kommer att bli ett krig i år.
Festivalerna lever under make-or-break, typ, och som Mattias Kling beskriver i sin blogg så är det rätt självskrivet att FKP Scorpio (som driver bla Bråvalla) kommer att svara.
Och när man har biljett så är det väl bara att öppna en påse chips och låta kriget starta.
Hoppas Getaway vinner...
Till dess är min plan att trotsa stormen Sven ikväll, och bege mig in mot schtaan.
Carcass och Amon Amarth står på menyn. Värre kan man ju ha det..:!
Okej.
Du har alltid undrat hur Metallica skulle låta om de var nästan lika bra som de egentligen gör på de gamla plattorna, samtidigt som de har en kopia vokalmässigt av Sacred Reichs Phil Rind som hanterar gastandet.
Svaret är Xentrix (uttal på det? Ingen aning...) från UK, och skivan "For Whose Advantage?" är plattan jag ämnar använda för att leda det hela i bevisning. Skivan är utgiven 1990 på Roadracer Records.
Bandet består av Paul Mackenzie på bas, Kristian Havard på lead guitar, Chris Astley (släkt med Rick Astley? Antagligen inte, men visst hade väl det varit otroligt kul!) på sång och kompgura, Dennis Gasser på trummor, och bandet serverar intelligent thrash som är både egen och en kopia på samma gång. Jag menar, lyssna på bästa låten "The Bitter End", speciellt i versen, och undvik att tänka på just Metallica i tiden för "...And Justice For All", I dare you! Ren ripoff, skulle jag vilja säga, så det är tur att bandet på en del andra spår hittar sin egen fora.
"False Ideals", "Kept In The Dark" och titelspåret är väl så goda exempel som något, och omslaget ger det hela en extra klatsch. Det kan faktiskt hända att du sett just omslaget i någon Ginzakatalog när det väl begav sig, det har i alla fall jag.
Jag hade däremot inte lyssnat på skivan innan jag fick mitt ex i högen av förbrukade plattor som Magnus Ö donerade. Givetvis var det här en av dem som jag ville kolla in, det ser man ju på omslaget att det är bra!
Tyvärr verkar det inte finnas på Spotify, om min begränsade sökförmåga talar sanning.
Det gör det lite trist, förstås, att tala om en så lysande egen kopia av all annan thrash. Hittar du Xentrix "For Whose Advantage?" på gratisdelning a lá Spotify eller YouTube så får du mer än gärna dela det med dina medläsare!
Lissabonbördiga Miss Lava har tagit hemlandet mer eller mindre med storm. Debuten "Blues For The Dangerous Miles" (2009) har gett gruppen omnämningen som en av landets fem bästa akter (i Loud Magazine), och gett dem chansen att dela livescen med stora och etablerade akter som Metallica, Mastodon, Kyuss Lives! och många fler.
Lyssnar man på efterföljaren "Red Supergiant" så är det rätt enkelt att förstå varför. Bandet sjunker här ledigt ner i förarsätet på en cabriolet av amerikansk muskelbilsmodell, drar på sig ett par svinsnygga solbrillor och rullar ut på landsortsvägarna så att däcken knastrar mot gruset. Solen bakar oss på resan, och vi som sitter i det fiktiva baksätet får följa med på en avslappnad resa som varierar från slingrigt sväng där vägarna bär längst ödsliga bergssidor och bland klippor lika ofta som vi kan känna gruset slå mot bilens underrede när bandet ger full gas förbi nedlagda och halvt förfallna bensinstationer i en öde landsbygd av rock'n'roll.
Likt vägen leder mot horisonten styr oss de stabila basgångarna och trumfundamentet felfritt framåt, samtidigt som gitarriffen utgör det passerande sceneriet.
Det är en bra resa.
Behaglig, intressant, avslappnande och uppfriskande - allt på samma gång.
Om vi ska lämna det målande och bli mer konkreta så gör bandet en fin insats. Johnny Lee (sång), K. Raffah (gitarr), S.Rebelo (bas) och J. Garcia (trummor) platsar på en internationell scen och har såväl et bra och rivigt driv i sitt samspel som ett närvarande sväng. Produktionen är bra och lyfter fram såväl riff som bas.
Låtmaterialet håller hög klass.
"Desert Mind", "Lay Down", "Ride" är tre av de fyra första spåren, och de sätter en god kurs för skivan. Det rockas rätt hårt, det svänger än hårdare. Variation finns med spår som lite tillbakalutade "Hole To China" och refrängstarka spåren "Motel Neon" och "Yesterday's Gone" är lätta att sjunga med i. Egentligen är det bara i "Crawl" och möjligtvis i "Catch The Fire" som jag tycker bandet gör det för enkelt för sig och blir lite ointressanta, så när vi till slut rullar in på uppfarten hemma igen så är det lugna titelspåret det perfekta sättet att summera resan.
Miss Lava är en bra bekantskap, och jag håller skivan för en fyra, om än ganska knappt.
Attityden och självklarheten i såväl framförande som låtskrivarkonst gör att jag vill se på "Red Supergiant" med positiva glasögon snarare än negativa.
Och vem vill inte cruisa runt i en amerikanare med skinnsäten, framförd av en portugisisk ökenkrigare med hög coolhetsfaktor?
Kolla in skivan på Spotify så märker du själv. De bästa spåren heter "Lay Down" och "Ride" så vet du var du ska börja.
Miss Lava "Red Supergiant" - 4
Inlägg
