Veckans Tips: Xentrix "For Whose Advantage?"

Okej.
Du har alltid undrat hur Metallica skulle låta om de var nästan lika bra som de egentligen gör på de gamla plattorna, samtidigt som de har en kopia vokalmässigt av Sacred Reichs Phil Rind som hanterar gastandet.
Svaret är Xentrix (uttal på det? Ingen aning...) från UK, och skivan "For Whose Advantage?" är plattan jag ämnar använda för att leda det hela i bevisning. Skivan är utgiven 1990 på Roadracer Records. 
Bandet består av Paul Mackenzie på bas, Kristian Havard på lead guitar, Chris Astley (släkt med Rick Astley? Antagligen inte, men visst hade väl det varit otroligt kul!) på sång och kompgura, Dennis Gasser på trummor, och bandet serverar intelligent thrash som är både egen och en kopia på samma gång. Jag menar, lyssna på bästa låten "The Bitter End", speciellt i versen, och undvik att tänka på just Metallica i tiden för "...And Justice For All", I dare you! Ren ripoff, skulle jag vilja säga, så det är tur att bandet på en del andra spår hittar sin egen fora.
"False Ideals", "Kept In The Dark" och titelspåret är väl så goda exempel som något, och omslaget ger det hela en extra klatsch. Det kan faktiskt hända att du sett just omslaget i någon Ginzakatalog när det väl begav sig, det har i alla fall jag.
Jag hade däremot inte lyssnat på skivan innan jag fick mitt ex i högen av förbrukade plattor som Magnus Ö donerade. Givetvis var det här en av dem som jag ville kolla in, det ser man ju på omslaget att det är bra!

Tyvärr verkar det inte finnas på Spotify, om min begränsade sökförmåga talar sanning.
Det gör det lite trist, förstås, att tala om en så lysande egen kopia av all annan thrash. Hittar du Xentrix "For Whose Advantage?" på gratisdelning a lá Spotify eller YouTube så får du mer än gärna dela det med dina medläsare!

Record Madness: S

Vet du vad Record Madness är?
Alltså, serien där jag och Stones dyker ner i våra skivhyllor och rotar fram mer eller mindre oväntade alster. Varje inlägg fokuserar på en bokstav, och i slutet så passar man utmaningen vidare till den andra genom att berätta vilken bokstav som ska skärskådas. 
Förra gången tittade vinylfantasten på bokstaven U, och sen avslutade han med att passa en av skivhyllans största utmaningar min väg.
Detta är historien om...

Record Madness: S
Detta är en väldigt konstig bokstgav i min skivhylla.
Både väl representerad och misshandlad på samma gång. Den har... hål. Massor av hål, som inte borde finnas där men ändå gör det.
Vi återkommer dock till det lite senare.
Först - själva spektaklet. S.

Som du ser så ryms inte alla skivor som de ska, egentligen. Några ligger i en trave på sidan (de gömmer bland annat Soundgarden-plattorna), och det är förstås en helt förkastlig lösning. Tittar du dessutom noggrant ser du att det ligger skivor inpetade i det minimala utrymmet ovanpå de andra, och eftersom det är så hårt ihoptryckt blir resultatet att man nästan inte får loss någon skiva alls om man vill lyssna på den. Skådebröd, typ. 
Inte bra, men jag kan berätta att en ny lösning på hela skivhylle-problematiken är på gång. Beställt, hemleverans i början av juni.
Nog om det.
Bokstaven S kan sägas vara motsatsen till utmaning om man jämför med den förra bokstaven jag fick från Stones, U. Då fick jag skrapa ihop skivor för att ha något att skriva om, medan det nu är tvärtom - jag kommer att hoppa över en hel del för att nånsin komma till publicering!
En sak som slår en när man kollar på skivhyllan är att det finns en hel del thrash under just bokstaven S. Kolla:

Överst, förstås med tanke på Jeff Hannemans frånfälle här senast, är en av genrens grundare. Slayer. Det är väl en hyggligt komplett samling det där, lite halvslarvigt uppställd. Ofats lyssnar jag nog på livegiven "Decade Of Aggression", den är ju nån form av best of med bandet.
men det stannar ju inte där.
Jag tycker inte man kan slarva över vare sig Sepultura eller Sacred Reich om man ska prata thrash på bokstaven S. Två bra grupper som har olika sound men ändå ryms i samma lilla ask. De två vänstra Sacred Reichskivorna är från en box, så de är matade med lite filmmaterial och grejor också. Fint så.
Ändå har jag sparat en riktig pärla till sist, med en viss Andy Sneap (producenten) i settningen. Udda, avig och bra:

Sabbat "The History Of A Time To Come" är en skiva jag tycker du ska kolla in om du gillar gamla, nya upptäckter och inte känner till dem sen innan.
Därifrån ska vi gå till en del helt logiska och kända akter.
Hårdrock som vi städar av, liksom, eftersom du ju fattade att de skulle finnas i hyllan.

Överst Soilwork, via Soundgarden och sen landar vi i både Spiritual Beggars och Sahg.
Jag har inte allt banden har släppt (Soundgarden och Sahg är väl närmast), men ganska tillräckligt för att stilla min hunger om andan faller på.
Funderar på att införskaffa den alldeles nya Spiritual Beggars-plattan, men har liksom inte fått tummen ur än, och jag vet inte jag. Jag tycker nog att de var bättre med JB på sång än med nuvarande Apollo Papathanasio, så det känns som en sån där platta som jag sparar till dess att den dyker upp till riktigt bra pris om nåt år...
Sista bilden är Symphony X och The Sword. Två helt olika grupper, med helt olika musikalisk inriktning. Jag tycker nog The Sword är bättre, och det avspeglas ju också i att den samlingen i alla fall innehåller samtliga det bandets fullängdare.

Okej. 
Ska vi lämna hårdrocken ett tag?
Det betyder att jag inte kommer peta upp bilder på Slipknotskivor, Saxon- eller Stardogplattor, trots att de finns där. Du får helt enkelt föreställa dig hur det där ser ut.
Istället tar vi de här.

 Jag gillar Sahara Hotnights. Tjejerna har attityd och går sin egen väg, och trots att de nog var mer punkig stökighet i början av karriären så tycker jag att de är som bäst när de går lite mer mot mittfåran och levererar pop/rock. Spelar dem rätt ofta, och det är inte bara för att de kommer Robertsfors.
Bruce Springsteen är ju rykande aktuell efter sina Sverigespelningar, men nu ska ni få höra något märkligt - jag har aldrig varit på någon Springsteenkonsert!?!
Fast jag borde, och skulle vilja, så tycks jag aldrig ha koll så pass att jag hänger på låset för att skaffa plåt. Lite märkligt, men det syns också i skivhyllan.
En samlingsplatta (igen, det där med samlingsplattor är egentligen inte så kul tycker jag, men ibland har det blivit så...), sen "Human Touch" som väl köptes till en spottstyver nån gång, och fina "The Rising" som behandlar 9/11-händelserna.
På tal om hål.
Inte i marken efter att tornen rasat, men på tal om skivor som saknas i samlingen.
"Born In The USA"? "The River"? "Darkness On The Edge Of Town"?
Nä.
Saknas. 
Och det är lite som med de där konsertbiljetterna, jag gillar Springsteen men är inte tillräckligt biten för att verkligen göra något åt saken, verkar det som.
På samma bild finns också Supertramp.
"Crime Of The Century" är en helt fantastisk låt, och var en av den som spelades mest när jag provlyssnade på stereon på Audio Reference. Snacka om att göra sig väl på hög volym... 
Vi fortsätter väl på icke-hårdrock?
Nästan till och med icke-rock?
En blandad kompott, detta...

Rörigt, minst sagt. Santana bredvid September, Rod Stewart bredvid Sting och Sweet Chariots, The Streets uppe till höger som samsas om platsen med svenska Snook, Will Smith och Snoop Dogg.
Som står sorterad under S.
Inte under D.
Jag kan inte rent logiskt förklara varför, mer än att jag inte skulle hitta den annars. jag skulle inte kolla under D om jag ville lyssna på Snoop (även om det nu i ärlighetens namn sker väldigt sällan, och de gånger jag spelar skivan så är det nog på iPoden, ansluten till extern ljudkälla på baksidan av huset eller så...).
Det är säkert fel, men hey... I call'em like I see'em när det gäller min skivhylla.
För övrigt känns det väl som om just ovanstående bild är lite oväntad för många av er läsare. Den innehåller både en och två skivor som ni kanske på förhand inte skulle gissa på.

Detta är nog också en bild man kanske inte skulle gissa sig fram till:

 Jaha, tänker du.
Vad är det för konstigt med den?
Och vad gör Rod Stewart på den bilden också?
Det ska jag tala om - detta är bilden med alla hål i skivhyllan.
Alltså, det finns fler hål med grupper jag inte har alls, men nu är vi framme till hålstegen i bokstaven S. Samtliga ovanstående grupper/artister är nämligen rätt stora - men där detta är den enda skivan som finns i min hylla. I alla fall i fysiskt format.
Är inte det lite konstigt?
Uppifrån vänster är det Swans, Soundtrack Of Our Lives, Stone Temple Pilots, Rod Stewart, Sodom, Stone Sour, Scorpions.
En skiva var. I Roddans fall en samlingsplatta, i Sodoms och Scorpions fall en liveskiva.
Det är egentligen inte okej.
Det borde finnas bra mycket mer av detta. Egentligen.
Men det är det jag menar med att "S" är lite skum.
För jag tror att jag skulle kunna handla i alla fall ett hundratal plattor av artister jag redan har enbart för att komplettera om jag ville.
Trots att det redan finns relativt många skivor sorterade under bokstaven i fråga, och att många av dem är sådana som verkligen hängt med (faktum är att jag själv blev helt förvånad över att det till exempel bara fanns en platta med just Scorporna).

Till sist en hög med pärlor.
Enstaka skivor som egentligen allihop skulle kunna vara Veckans Tips (och kanske blir det vad det lider...). Här har du att kolla in om du saknar något att lyssna på!

Det blandas friskt i stil. Längst ner till vänster är det Soen, sen kan man se The Solution (med Nicke Andersson i soulstass), Sven Gali, Stench, Spiders, Soil och längst ner till höger Sanctuary.
Nå.
Det där, mina vänner, ska faktiskt ta oss hela vägen i mål när dte avser bokstaven S och Record Madness. Man skulle som sagt kunna hålla på i stort sett hur länge som helst, men jag väljer att inte göra det.
Istället ska bollen passas vidare, och efter det snart är den 16:e maj, den dagen när Ronnie James Dio togs från jordelivet så ska vi be den gode Stones att titta på just bokstaven D.
En sån där smygstor bokstav, tror jag. Det finns nog en hel del där...!

Remasters: Sacred Reich "Ignorance + Surf Nicaragua"

Jänkarna Sacred Reich är ett av de där banden som nådde bra cred bland många, men som ändå aldrig lyckades lyfta sin finurliga och högkvalitativa thrash metal till en sån nivå att de blev gigantiska.

De har förekommit här på bloggen förr, plattan "Independance" har varit Veckans Tips, men nu är det verkligen dags att kolla in det ultimata paketet med detta band.

Den remastrade och fläskiga boxen med skivan "Ignorance" samt EP'n "Surf Nicaragua" har kryddats med både extralåtar och en DVD med livematerial, och givetvis är det här en laddning du behöver i din skivhylla.

Låten "Surf Nicaragua" kan exempelvis vara den bästa thrashlåt som du nånsin glömt!

Oavsett om bandet sen jämnar marken med en vital "Death Squad" eller finstämd instrumental "Layed To Rest" så är det dominans hela vägen.

Sacred Reich är helt enkelt ett band vars öde borde ha lett dem till större scener och fetare skivkontrakt med tanke på den kvalitet gänget besitter.

Ljudbilden är skarp och bra, gitarrljudet är precis den där vassa eggen man vill ha, och det är en fröjd att få bandets versioner av Black Sabbaths gamla örhängen "War Pigs" och "Sweet Leaf".

Dessutom gillar jag att man verligen ansträngt sig för att samla ihop en riktigt bra "value-for-money"-box som kan erbjuda fansen mer än "bara" de klassiska skivorna.

Ett skolexempel på en remastrad paketering ska hanteras.

Och packas full med riff som får vem som helst att springa i cirklar.

Dessutom, som sagt...

Det är inte lätt att toppa låten "Surf Nicaragua"....!

Exodus: A-, B-eller C-lag?

Som ni vet så pratar man ju ibland om "de 4 stora" inom thrash, och avser då Slayer, Metallica, Anthrax och Megadeth.
Jag fattar nog inte riktigt det där. Dels känns inte Slayer som thrash, och dels fattar jag fasen inte varför Anthrax skulle räknas dit, men ok. Låt oss för det här inläggets resonemang säga att det är så. För en av bloggens läsare (han kanske vill vara anonym, men låt oss kalla honom för Magnus) kläckte för säkert en månad sen frågan om hårdrockens A-, B- eller C-lag.
Det var i samband med att han köpt plåtar till kommande thrashfesten på Debaser Medis, med Exodus, Kreator och Death Angel som han började fundera på hur de där banden kämpar.
Att det faktiskt finns ett C-lag inom thrashen också, som består av band som är bra och har funnits länge - men som det aldrig verkar "lossna" på riktigt för.

Bra fundering, och värt att lyfta till alla, tycker jag.
Jag menar, var placerar man Exodus?
Eller för den delen Testament, Machine Head (som ju är minst lika mycket thrash som Metallica eller för den delen nån av de andra in "de stora fyra"), Sodom, Annihilator, Sepultura, Overkill och Sacred Reich för att bara nämna några?

Hur ser er A-, B- och C-division ut?

Nyheter!

Den lede fi är bekämpad - Björklövens hockeylag går i konkurs. Fatta, IF Röven är väck!
Slår nog upp en liten finwhisky ikväll och firar lite, minsann! :)

Dessutom landade ett brev idag.
Familjen har gemensamt beslutat att skaffa ett fadderbarn, och låta lillkillen M i familjen ha lite kontakt med detta allt eftersom uppväxten pågår. Det hela utmynnade i José från Nicaragua, och det gör ju förstås att jag får en anledning att spela nedanstående låt.
Grymt band, cool låt. Sacred Reich, "Surf Nicaragua"!

Veckans Tips - Sacred Reich "Independent"

Amerikanska Sacred Reich är ett av alla de där banden som aldrig riktigt klarade att ta steget upp till hårdrockens Elitserie. De fick massor av cred för "Ignorance" och "Surf Nicaragua" (som för övrigt båda återsläpptes i en snygg box häromåret - håll ögonen på bloggens "Remasters" så kommer vi så småningom att kika närmare på den där...), men i övrigt ville det liksom inte lossna för de thrashiga amerikanerna.

Icket desto mindre är denna veckas tips en riktigt fest för öronen! Härliga riff, bra sång som verkligen passar till musiken och ett helt knippe bra låtar gör denna Veckas Tips till en hit för dig som gillar band som Exodus, Testament och Annihilator.

Lyssna!

Mer info och streamad musik av bandet hittar du på: http://www.myspace.com/sacredreich