NP: Temple Of Void "Of Terror And The Supernatural"

Du vet att musikåret 2014 ser ut att bli något i fullständig hästväg va?
Det kan man lätt konstatera, och för tillfället duggar de stora släppen tätt. At The Gates, In Flames, Machine Head och annat ramlar ner var och varannan dag, tycker jag att det känns som.
Mitt i allt det har jag sprungit på en helt okänd pärla, Detroitbandet Temple Of Void och deras fenomenala mix av black och doom som återfinns på "Of Terror And The Supernatural".
Fängslande, och den har lyckats kapa åt sig bra med speltid för min del trots den minst sagt tuffa konkurrensen.
Kolla in!

Tvekamp: Machine Head "The Blackening" vs "Unto The Locust"

 ...jag läste för inte länge sedan alls en intervju med Phil Demmel från Machine Head, där han höll i gitarrkliniker och berättade om hur han för en tid sedan funnit att han tappat lite av stinget på gitarr.
Att han tappat sin nyfikenhet och vilja att bli bättre, och i samband med insikten bestämt sig för att bli bättre.
Det där var inspirerande, tycker jag, så jag bestämde mig för att göra slag i en av de där sakerna jag lovat mig själv att göra men liksom inte fått tummen ur att komma till.
En Tvekamp mellan de två senaste pattorna som Machine Head har presterat, "The Blackening" från 2007 och "Unto The Locust" från 2011!

Först - jag inser att det är otroligt länge sedan vi körde en Tvekamp på bloggen, så det är väl läge att fräscha upp reglerna och förutsättningarna.
Känns som om hälften av er knappt varit med på en enda sådan... (läs mer under Arkivet så hittar du ett gäng Tvekamper!)
I ett knippe ronder kommer vi att ställa de två skivorna mot varandra. Ronderna är allt från omslag till hur singlarna fallit ut, och sedan tilldelas respektive skiva ett godtyckligt antal poäng av mig. Skalan är 1-5, och i slutänden summeras dessa poäng för att framställa en vinnare.
Inte sällan har jag en misstanke innan jag börjar skriva avseende vilken skiva eller grupp som kommer att avgå med segern, och inte sällan visar det sig att jag faktiskt har... fel. 
Eller att skillnaden mellan dem är hårfin, snarare än det ganska stora gap jag hade för mig.
Alltså - i detta fall är nog min känsla att "The Blackening" kommer att ta hem spelet ganska enkelt, men vi kastar oss ut så får vi se var vi hamnar!

ROND 1 - OMSLAG
Detta brukar vara första ronden, och det håller jag fast vid. Anledningen är relativt enkel, det är det första som möter lyssnaren, den första kontakten med skivan. I detta fall finns förstås flera olika varianter av omslaget (digipackar och annat), men det vi håller oss till är originalen som finns avbildade i toppen av detta inlägg. Och då är det faktiskt en jordskredsseger för "The Blackening", det är ett sobert, mörkt och närapå klassiskt omslag medan "Unto The Locust" fråntas av en.. ja.. halvdassig monsterinsekt. Antagligen en gräshoppa (locust), förstås, och jag brukar ju gilla att omslaget kopplar ihop med skivan eller musiken. 
Men kom igen. Det där är inte snyggt...

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 2

ROND 2 - Den långa första låten
Båda skivorna startar med långa spår. Den tidigare plattan har "Clenching The Fists Of Dissent" på dryga 10 minuter och den senare skivan svarar med 8,5  minuter "I Am Hell (Sonata In C#)". Det är förstås ett lite udda sätt att inleda på, och kanske inte speciellt traditionellt, men jag gillar det. Det talar om att detta, mina vänner och lyssnare, är inte musik som skall tas lättvindigt - men om du ger oss uppmärksamhet och satsat på den här plattan så ska du bli rikligt belönad. Båda låtarna är dessutom väldigt bra, förstås ett kriterium för att det ska funka att inleda en skiva med så långa spår (vore de tråkiga så skulle det ju enbart skrämma bort potentiella lyssnare!).
Båda låtarna är riktigt bra, och jag lägger dem på en betygsfyra båda två, men kan notera att jag nog anser att de hör hemma i varsin ände av det spektrumet, med "Clenching The Fists Of Dissent" som en starkare låt än sin motståndare.

"The Blackening" - 4
"Unto The Locust" - 4

ROND 3 - Den första singeln
 Jo. I vanliga fall har Tvekampen kört paketering av inledning, mellanparti och avslut - men denna gång går vi lite annorlunda till väga. Det blir lite nedslag i separata låtar till att börja med, och efter inledningsspåret är det dags att titta på hur den första singeln på respektive skiva står sig. "The Blackening" har "Aesthetics Of Hate" som första singel, och "Unto The Locust" valde "Locust". "Aesthetics Of Hate" har egentligen störst värde för sin text, då det är ett svar på en artikel från William Grim, i vilken han hävdat en lång rad oförskämdheter om Dimebag Darrel, (exempel på citat innefattar uttryck om Dimebag som "an ignorant, barbaric, untalented possessor of a guitar") och att det var lika bra att han lämnade jordelivet.
Låten är bra, inte tu tal om det, men jag tycker att den faktiskt får stryk mot "Locust".
De är olika i stil, men den senare har en härlig dynamik som gör att den är väldigt hållbar.
Betygen hamnar därmed på precis omvänt mot förra ronden, alltså fyra på båda låtarna - men denna gång med "Locust" som den starkare i leken.
Även om jag anser att de är väldigt bra så är trots allt ingen av dessa låtar fullständiga fullträffar, och ingen av dem är de bästa på respektive skivor - så femmorna lyser med sin frånvaro...

"The Blackening" - 4
"Unto The Locust" - 4

ROND 4 - Balladen
....alltså, en del saker får man ta med en nypa salt, så som denna rubrik. Det är kanske inte, per se, en klassisk ballad vi pratar om såtillvida att den påminner om något som Bon Jovi skulle stå som avsändare på, med lång schamponerat hår som böljar i vinden medan man sjunger om kärlek.
Det är snarare en ballad sprungen ur thrash, med mörk botten och en underliggande strömvirvel av ilska vi pratar om.
Den svarta skivan har "Now I Lay Thee Down" som sin representant (tillika plattans andra singel, för den som noterar allt på Wikipedia) medan den grönsvarta svarar med "Darkness Within" (också det den andra singel fast från den skivan).
Båda är helt fenomenala låtar, och egentligen är det inte mycket att säga.
Det är dags att maxa poängtalen!

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 5

ROND 5 - Resterande låtar
Nåväl. Nu har vi alltså plockat ut 3 av skivornas 8 respektive 7 spår. 
Låt oss samla övriga låtar och helt enkelt kollektivt bedöma hur de står sig!
"The Blackening" kompletterar sin låtlista med: "Beautiful Mourning" (för övrigt en låt man kan spela i Guitar Hero), "Slanderous", "Halo", "Wolves" och långa avslutande "A Farewell To Arms". Gosse - det är en lista som sparkar stjärt! "Halo" är ju exempelvis så bra att det är närapå kriminellt, och det är när man ser alla låtar uppradade som man inser hur fruktansvärt jämn och bra den här plattan är. A future classic, och en given 5:a i min bok.
"Unto The Locust" har förutom de tre spår som redan specialgranskats följande setlista: "Be Still And Know", ""This Is The End", "Pearls Before The Swine" och "Who We Are".
Det är förstås bra (hey, vi pratar ju ändå om Machine Head, något annat vore ju faktiskt nästan otänkbart...), men det håller inte samma extrema kvalitet som föregångaren.
Det blir också tydligt när man ser alla spår uppradade såhär, speciellt med lite tid på nacken så framstår 2007 års platta som ramstark om man jämför med den från 2011.

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 4

ROND 6 - Produktion
Ärligt talat, det är inte helt enkelt att utröna vem som egentligen har gjort vad gällande produktionen på de här skivorna. Kollar man Wikipedia på ex "Unto The Locust" så står Robb Flynn för produktion och mixning, Juan Urteaga för mixning och engineering samt Ted Jensen för mastering. På skivan står det att Flynn tar störst plats - men hur vet man hur det egentligen gick till och vem man ska tacka för ljudet och slutprodukten?
Lättare sagt än gjort, vill jag påstå.
"The Blackening" har enligt wikipedia Flynn som producent,Matt Hyde och Colin Richardsson på mixning och Mark Keaton listad som engineering.
Överlag är min känsla på båda skivorna att det är Flynn som haft en idé och en vilja om var man är på väg, men att det faktiskt är ett lagarbete som gett slutresultatet.
Fast det spelar ju egentligen ingen roll för ronden och dess poäng - här är det känslan i produktionen som står i fokus.
Jag tycker att "The Blackening" har en aningen skitigare ljudbild än sin efterföljare som känns mer ren. Det är mer.... ja... luft, i "Unto The Locust", men ändå känns det som om det är mer Machine Head i "The Blackening". Där ligger ilskan mer på lur, där är stämningen mer förtätad.
Men båda är bra.
Jag kan inte bestämma mig för vilken som är bäst eller vilken jag gillar mest, men helt klart ger båda skivorna mig fina stunder och jag kan strecklyssna dem på hög volym om jag vill - utan att bli "trött" i öronen.
Och det vill man ju.
Strecklyssna. På hög volym.

"The Blackening" - 4
"Unto The Locust" - 4

ROND 7 - Bandet
Minst sagt viktigt - hur är bandets form egentligen?
Och vilka är med i bandet?
Samma personer, är svaret. Givetvis är det frontmannen Robb Flynn som hanterar sång och gitarr, samt gitarristen Phil Demmel som hanterar många solon (jag menar, det var ju till och med han som inspirerade undertecknad att faktiskt plita ner dessa rader!) som står oftast i fokus, men man ska inte glömma rytmsektionen. Ryggraden. Dave McClain piskar skinn för glatta livet och Adam Duce lägger en följsam basgång.
Utan dessa herrar skulle inte gitarristerna kunna glänsa - för oftast är det så fallet är.
De glänser, och om man skulle räkna det totala antalet fläskiga mördar-riff eller gnistrande solon som befolkar de här två plattorna så undrar jag hur många man skulle komma upp i.
En ansenlig mängd, minst sagt, då det är det bestående intrycket.
Min känsla är ändå att "The Blackening" har mer hjärta än hjärna i sig, och att även om den i slutänden är perfekt lagd så har den inget av känslan att man sökt perfektion i sig.
Det kan jag däremot känna lite ibland med "Unto The Locust", trots att jag nog tror att bandet är ännu snäppet vassare rent tekniskt.
Där har ändå fördelen gått till hjärnan snarare än hjärtat, och man har verkligen försökt (....visst, till viss del även lyckats) göra en dunderstark skiva.
Men jag är ju, som ni kanske vet, stark för när konst kommer från hjärtat, och när band verkligen spelar skiten ur sig i någon form av "strid-för-livet"-kamp.
Därför dessa betyg.

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 4

ROND 8 - Arvet
Närapå sista ronden nu. Orkar inte hålla på i en evighet helt enkelt, och jag skulle vilja ta en lite udda rond. Arvet heter den, och det är inget annat än ett fullkomligt godtyckligt försök att se in i framtiden.
Bandets debut "Burn My Eyes" har i efterhand kommit att tillskrivas stor betydelse för genren och den hårdare gitarrbaserade metallen i stort. Ändå kan jag inte låta bli att undra om det verkligen är för den plattan man kommer att bli ihågkommen när det - långt från nu - till slut blir dags att lägga guran & solbrillorna på hyllan och dra sig tillbaka?
I think not.
Så vilken av dessa två eminenta skivor skulle kunna ta den platsen - eller finns till och med just den skivan ännu i framtiden?
Svaret är - "The Blackening".
Jag tror personligen inte (även om jag förstås hoppas!) att bandet kan toppa den helheten, eller att man kan leverera en skiva som tar dess placering som klassiker.
"Unto The Locust" är en fantastisk skiva, den spöar faktiskt debuten så det stänker om det - men den följer på en urstark skiva som definierade Machine Head som ett av de stora banden i den moderna metallen. På samma sätt som "South Of Heaven" är en fantastisk skiva som alltid kommer att stå i skuggan av "Reign In Blood" ur ett betydelseperspektiv så lämnar "Unto The Locust" ett mindre arv efter sig än "The Blackening".
Oavsett faktiskt kvalitet på skivan så kan den till och med bli relativt bortglömd i bandets diskografi om 30 år.

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 3

ROND 9 - Känslan
Jojo. Ni har förstått vid det här laget, eller hur?
Den absolut sista ronden (måste göra saker, måste fixa och dona!) i denna Tvekamp ägnas åt min känsla för plattan, och det blir förstås oundvikligt så att delar av dessa poäng redan avspeglat sig i rond 8. Om man ser ur ett historiskt perspektiv.
Ska vi ta min egen känsla så beskriver jag det nog enklast som så att det alltid är "The Blackening" jag petar in i spelaren när jag vill lyssna på Machine Head. Det är aldrig "Unto The Locust", såhär något år efter att den kom.
Jag kan inte ens räkna antalet kilometer jag promemerat eller sprungit med "The Blackening" som sällskap i lurarna, och ska jag lista de 10 bästa plattorna som kom under första decenniet detta årtusende så känns den självskriven.

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 3

SAMMANFATTNING
Oooookelidokeli, låt se. Känslan var jordskredsseger till "The Blackening", och inget under resans gång har egentligen fått mig att ifrågasätta det. Möjligtvis inser jag att topparna på "Unto The Locust" är väldigt väldigt bra (bättre än vad jag mindes, nästan), men att den faller på helheten när de två plattorna jämförs.
Nåväl - såhär blev summan:

"The Blackening" - 42
"Unto The Locust" - 33

Utklassning. Och då ska man ha klart för sig att båda plattrona faktiskt är riktigt bra (så bra att "Unto The Locust" förärades med en betygsfemma när jag recenserade den...).
Det säger en del.

Hur som helst, det var skönt och kul att skriva den här Tvekampen.
Tack Phil, för inspirationen!

Musiksäsongen på Gröna Lund!

Snart är semestern här, och som lämpligt kan man kanske kolla lite på vad Gröna Lund bjuder på den kommande sommaren. Nöjesfältet har ju, de senaste åren, etablerat en önskat om att flirta med hårdrockspubliken så pass att vi sett såväl Machine Head som Opeth på scenen, och det verkar fortsätta detta år.
Ovan har du en sammanfattning, och det intressantaste hittar man nästan om man verkligen finstuderar alla namn som gömmer sig. jag tänkte därför inte undra mer över varför Sabaton står med större stil än Whitesnake (skandal!), eller att Tenacious D verkar vara det största namnet av alla (??) som står överst, utan gräver istället fram följande datum för dig att hålla reda på!

23/5 (idag, alltså!) - Sabaton
28/5 - Khoma
30/5 - Graveyard

5/6 - Whitesnake

25/7 - Bad Religion
7/8 - Slayer

Ganska bra va?
Dessutom finns ett flertal olika akter som väl ligger i gränslandet (3 Doors Down? Bourbon Boys? Johnossi?) för vad du kanske vill se, så du kan ju alltid surfa in på deras hemsida för att få koll på hela listan. 220 pix för gröna kortet.
Det är inte mycket för det utbud som ges, tycker jag.
Bara att införskaffa om du bor i riktnummerområdet!

Moderna klassiker?

 Vad är, egentligen en klassiker bland skivor?
Det kan man verligen fundera på. En gång blev jag inbjuden till gode vännen Zappzott, och instruktionerna för dagen löd: ta med en bränd CD-skiva med 8 låtar du tycker är klassiker. (det där är faktiskt förlagan till Hårdrockskvällen, om du undrar, som sedan utvecklats vansinnigt mycket från det...).
Klassiker.
Jaha, vad är det då?
Ett av mina kriterier blev att inte ta med något som är nyare än 20 år gammalt. Så lång tid tyckte jag att det tog  innan man kunde kalla det en klassiker. Jag minns faktiskt inte riktigt alla låtar, men jag spelade Rainbow, Candlemass, Slayer, AC/DC, Dio i alla fall.
Det sättet att tänka skulla också innebära att det inte finns någon modern klassiker - och det är nog egentligen fel.
Häromdagen orerade jag ju om Opeth och deras platta "Ghost Reveries", min personliga favorit i bandets diskografi. Men inte den största stunden. Inte den "klassiska" skivan om man kollar på Opeth. Det är istället "Blackwater Park", längst upp avbildad i sin Legacy Edition.
Det är, skulle jag vilja säga, en klassisk skiva.
Och den är ju nyare än 20 år?!
Alltså dags att fundera om lite.
Vad är, egentligen, en klassiker?

Låt oss säga som så då - det är en skiva med något speciellt.
Som kanske definierar en egen genre, som innebär en överväldigande debut (eller för den delen punkt i en lång och framgångsrik karriär). Som är en milstolpe för bandet generellt och kanske den typ av musik de företräder specifikt.
Och det kan man kanske inte överblicka med en gång. Det är inte lätt att veta vilken effekt en viss skiva kommer att få på scenen förrän det förflutit tid och dessa effekter då blir synbara.
Så, kanske kan en klassiker inte vara purfärsk, men att sätta en tidsstämpel på det...det är kanske inte görbart?

Opeth "Blackwater Park" är med detta vad jag skulle vilja kalla en modern klassiker. Den är relativt ny, men ändå kan man blicka tillbaka på den och inse vad den betytt för bandet, för progressiv döds och vikten av att den finns i varje skivhylla (har du den inte? Skäms! Åtgärda det genast!). Om jag däremot blickar blickar tillbaka till millenieskiftet, ungefär, så ser jag inte sådär vansinnigt många skivor som är lika tydliga klassiker.
Låt oss kolla på några som jag spontant tänker på som kandidater...

Machine Head "The Blackening" var en återkomst för bandet, en ren hämndaktion på tidigare dalar i karriären. Det var startpunkten till att vi snart kan se dem på Gröna Lund (!), och som fick bandet att fortsätta sin karriär, starkare än någonsin. En känsla av liv och död.

Graveyards andra platta, "Hisingen Blues", kom alldeles för nyligen för att man ska kunna avgöra om det blir en klassiker. En klassiker i vardande, kanske - men på den korta tid som skivan varit ute så har den inte bara överösts med priser och lovord, den har också blivit en form av benchmarking för andra band som vill spela rock/hårdrock med influenser av 70-talet. Och det är ju precis det som en klassiker ska vara. Den man vill jämföra allt med.

Watains bästa platta är i mitt tycke "Sworn To The Dark", men det går inte att förneka att efterföljaren "Lawless Darkness" har haft en större effekt. Inför släppet var det dominerande i musikpressen, den skivan tog frontmannen Erik Danielsson till en intervjumikrofon i TV när Big 4 spelade på Ullevi, och skivan kammade hem en Grammis. Det ska egentligen inte gå om man spelar black metal på riktigt, med livet som insats och med en hyllning av mörkret som mål.

Även denna skiva är ju alldeles för ny för att kunna betitlas en klassiker ännu, men jag kan nästan ge mig den på att man kommer att prata om "Lawless Darkness" som en sådan om en, säg, 10 år...

Bolt Thrower avslutade, enligt egen utsago, sin skivutgivarkarriär med sin bästa platta i karriären. "Those Once Loyal" blev så urstark att när det var dags att spela in efterföljaren så konstaterade bandet att detta inte var värdigt som efterföljare, och sade sig istället sluta spela in skivor. Så bra är verkligen skivan, det är i mitt tycke en av de bästa dödsmetallplattor som någonsin tillverkats, och det som egentligen kommer att avgöra om det blir en klassiker är väl om bandet håller sitt löfte eller inte. Om detta är slutstationen så är det en given klassiker med tiden.

Svenska Ghost kraschade alla årsbästalistor 2010, då deras debut "Opus Epynomous" nådde skivdiskarna. Pop med hyllningar till Satan samt ett scenframträdande i maskering kombinerades med hemlighetsmakeri kring vilka medlemmarna egentligen var, och det hela gav ett oerhört eko i musikvärlden. Metallica framträdde i T-shirts med bandets logo på, och Sweden Rock pratade om att det var en av de bästa skivorna som släppts på hela 2000-talet. Det är inte illa för en debut, och det som gör att detta kan komma att bli en klassiker är det dessutom blivit skivan man vill slå om man ger sig på melodiös ockult rock.

I mitten av 2000-talet höll Hardcore Superstar på att dö. Det var lägg ner eller segra som gällde, och resultatet av den striden blev det självbetitlade svarta albumet. Utan den hade vi inte fått någon av efterföljarna, och den "liv-och död"-känsla som finns på "Hardcore Superstar" är det få som slår. Detta är skivan som står ut i bandets diskografi, den man kommer att referera till när det är dags att sammanfatta karriären. Men blir det en klassiker? Kanske. Kanske inte.

Mastodon slog igenom stort med andra given "Leviathan". Ett epos om Moby Dick, och med ens så började band referera till att man lät som Mastodon, ville låta som Mastodon eller i alla fall hade hört Mastodon. "Leviathan" var startskottet på en glimrande karriär, och den skivan där bandet hittade sin fåra. Det är fortfarande skivan som bandet själva får jobba för att toppa.

Hmm... har jag glömt och missat någon platta?

Såklart. Massor.

Dessutom är det i flera fall så att de som blir klassiker kanske inte är personliga favoriter, men det är ändå en intressant tanke tycker jag.

Finns det moderna klassiker, eller är uttrycket i sig en motsägelse?



Moby Dick. Leviathan!

 Kollade film förra helgen (och, faktiskt, i början av veckan... det där med Fotbolls-EM går mig lite förbi, även om jag brukar gilla att se Italien spela sin vackra spelförstörarfotboll, eller att se Sverige försöka dölja sina rötter som ett land vars fotboll består av tio träben och en snabb kille på topp...).
Hamilton med Persbrandt. Okej rulle, men visst är det helt fantastiskt hur jäkla dåliga svenska skådisar kan vara?
Inte Persbrandt då, men många i det övriga gänget. Speciellt om det ska pratas lite engelska.
Dessutom filmen "Moby Dick", den senaste versionen. Ethan Hawke, Kiefer Sutherland och lite annat löst folk.
Helt okej rulle, men framförallt - det var nästan omöjligt att se den utan att ha den här skivan ringande i öronen.

Ja, fiktivt då.
Kan inte fan se film av den magnituden och samtidigt lyssna på musik.
Mastodon "Leviathan" är ju en av 2000-talets vassaste skivor i mitt tycke.
Otroligt tung platta, och jag vet inte jag...men hejjar man inte lite på valen, ändå?

Hur som helst, kul med en klassisk rulle.
Old school. Fast nytt.

Förresten, det kan bli klassiskt ikväll med.
Machine Head intar Gröna Lund. Oväntad bokning, men visst lär det välta runt en och annan barnfamilj!

Vem är bäst i världen på att spela gitarr & sjunga - samtidigt?

Gary Moore finns tyvärr inte längre med oss längre.

Han var - i mina öron - en man som verkligen kunde konsten att både sjunga bra och spela gitarr som bara fan. Samtidigt!

Det är en konst som jag verkligen beundrar, de där som klarar det.

Kan inte vara lätt, speciellt live.

Så frågan är nu - vem är egentligen bäst?

Nu, alltså?

Det ska vi avgöra genom omröstning på denna lilla site.

Den startade egentligen redan igår, men då hann jag inte skriva något om den och de du kan rösta på. Givetvis har jag missat en massa namn (bland annat ser jag att Blackie Lawless från W.A.S.P inte finns med, till mitt förtret, men tyvärr funkar Blogger så att det inte går att fixa i efterhand... och dessutom dyker det nog upp fler namn som jag missat nu när ni kan börja kommentera det hela!)

Okej?

Vi kör omröstning i ungefär en vecka, och de du kan rösta på är dessa:

En fet rad gubbar.
Från topp till botten:
Robb Flynn, Machine Head. Grym leverans live, tycker jag, och kanske mer av en gitarrist än en vokalist?

Mille Petrozza, Kreator. Frontman med karisma, hårt riffande och skrikande snubbe. Underskattad?

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Klarar både rensång och growl, levererar live. Men hur är gitarrspelet?

James Hetfield, Metallica. Veteran i sammanhanget, stor fanbase. Räcker det för vinst?

Nergal, Behemoth. Sjukt tajt live, levererar prick rätt hela tiden. Eller?

Joe Bonamassa, soloartist & Black Country Communion. Lite doldis i sångsammanhang, gigantisk i gitarrsammanhang. Underdog?

Dave Grohl, Foo Fighters. Trummisen som är suverän bakom micken och gitarren. Bäst av alla?

Matt Pike, High On Fire. Hes stämma och domedagsriff. Kan det hålla för seger?

Kai Hansen, Gamma Ray. Kastratsång och powermetal. Har man hela Tyskland bakom sig kanske det kan innebära seger i en sån här omröstning?

Joe Duplantier, Gojira. Suverän gitarrist, underskattad sångare - men hur okänd får man vara?

Nicke Andersson, Imperial State Electric. Låtskrivargeni, men hur är det med förmågan att sjunga och spela samtidigt. Kan han mäta sig med det tunga elefanterna?

Dave Mustaine, Megadeth. Njaej, alltså.. det finns ju lite att önska vad det gäller sången, men lira gitarr - det kan han ju. Tillräckligt bra för att vinna i alla fall?

Till sist... jag har stulit bilder från ze internetz. Denna site (bildarkivet), R2's facebook och lite varstans härifrån. Lev med det. Rösta istället för att bry dig om sånt!

Mellangamla favoriter i spellistan?

 ...ibland orkar jag inte med ny musik.
Ni vet, när det blir sådär att man gräver ner sig lite i en del äldre alster som är dyngbra. De där skivorna som man inte alltid lyssnar så ofta på, men som tar en med storm varenda gång.
Per lade upp den här videon på Facebook i helgen.
Krävdes inte mer...


Sen var jag tillbaka i den plattan. "The Pale Haunt Departure" med Novembers Doom har varit både Veckans Tips i begynnelsen av denna blogg, likväl som ett bonustips när jag ville pusha den igen.
Grym platta, och en riktig sån där som välter mig över ända varje gång.
Som undrar varför jag inte lyssnar på den oftare.
Så det har jag gjort sen helgen. Intensivt, typ 8-10 gånger. Jävligt bra!

Lite som den här skivan. Världens bästa liveskiva.

Fantastiskt löpsällskap.
Gåshud varenda gång man hör riffet som öppnar "Raining Blood", eller publikjublet som mottager "South Of Heaven", eller grisskriket som inleder "War Ensemble"... Detta är Slayer på toppen av sin förmåga, helt enkelt.
Lite som "The Blackening" med Machine Head, tycker jag.
Jo, jag vet att jag funderat på att göra en Tvekamp mellan "Unto The Locust" och "The Blackening", men visst känns det som om den svarta skivan är snäppet bättre, nu med lite tidsperspektiv på båda? 

Och, på tal om bra löparsällskap och att stå på toppen av sin förmåga...?
At The Gates. "Slaughter Of The Soul". GO!
Man undrar ju nu bara, vad händer i The Haunted-lägret efter Dolvings avhopp?
Blir det en ny vända med At The Gates, eller hittar man en annan lösning på det hela...? Det återstår förstås att se, men jag skulle i alla fall inte bli helt förvånad om Björlers startar upp At The Gates som ett riktigt band igen.

Sista plattan är ganska ny ändå, och det är inte en skiva som lämpar sig speciellt bra som löparkamrat. Opeth "Heritage"!

Detta är en skiva som jag har ett ganska ljummet förhållande till (ja, i alla fall i jämförelse med resten av bandets katalog), och det är inte bara jag som stod frågande till resultatet av Åkerfeldt och hans mannars utforskande på denna skiva. Kolla in 3 Röster om den, till exempel (eller för den delen min besvikelse efter spelningen på efterföljande turnén) . men: en ny tanke har börjat spira i mig. Inte en som förändrar grundinställningen til skivan, men efter att ha diskuterat Paradise Lost "Tragic Idol" med JonteRoyal så har en fundering över skivans rättfärdigande i den totala katalogen växt till sig. Det har inneburit en hel del speltid för plattan, och jag återkommer till de tankarna vad det lider, i ett eget inlägg.

Until then!

Vansinneslångt onsdagsyrande

 ...är du en följare av denna lilla blogg så vet du att det händer ibland. Yrandet. Inläggen som sveper med bred hand över mer eller mindre vad som helst, och som har en tendens att bli rätt så jäkla långa.
Är du inte en följare av bloggen och besöker svamlandet för första gången så är det bara att gratulera/beklaga - det är nämligen dags för ett sånt inlägg nu.
Och, vi börjar med bilden längst upp.
Baksidan på senaste Close-Up Magazine, reklamsidan för spelningar på Gröna Lund i sommar.
Det blir till att skaffa grönt kort, helt enkelt, inte bara för att komma in gratis med ungarna sen, utan för att ordet folklig får en ny innebörd.
Okej, Opeth har kanske med senaste plattan tagit ett rejält kliv i den riktningen, men det kan man väl inte direkt säga om Machine Head?!
De tuggar på hårdare än någonsin, och det ska bli mig en fröjd att beskåda när Robb Flynn låter gitarren och skriken gå på Gröna Lund. Barnkalas, modell hårdare...
Hur som helst, visst är det ganska fascinerande vilken status den hårdare musiken har nått?
Det känns som om det var helt osannolikt att dessa bokningar skulle kunna vara dragplåster för nöjesfältet Gröna Lund för bara ett par år sedan.
Kul, och kanske har det ett samband med den mycket vitala musikscenen.
Det är ju, som Spader Ess så vasst kommenterade i samband med mitt beklagande över den extrema skivfloden just nu, ganska kul att notera hur levande det ändå är, trots skivbolagens klagosång...
Förresten, med tanke på mängden skivor:

 Det där är förstås det stående vadet som jag har med min hustru.
Antalet skivor köpta under ett år. Förra året var vadet mer eller mindre än 100 (samma i år), och då stannade vi på 115 stycken plattor. I år har det väl startat hyggligt, efter april - en tredjedel av året - så ligger inköpen på 33 st, alltså en tredjedel av den tillåtna mängden.
Kruxet är bara att skivperioden just nu ju är vansinnigt bra, och att september/oktober brukar vara stora månader också.
Hm.
Kanske dags att börja fundera på förlustpresenten redan nu...

Och nu, byte av ämne.
Böcker och filmer.
Plöjer böcker just nu ganska friskt, det har blivit så.
Ligger i sängen relativt tidigt, avnjuter en skiva i hörlurarna (igår Primordials "Redemption At The Puritan's Hand", en av förra årets allra bästa skivor med en inledning som tar andan ur mig varenda gång!) samtidigt som jag läser lite.
Senast i raden var denna historia.
Mons Kallentoft "Midvinterblod".
Första gången jag läser Mons, och hans språk var till en början rätt avigt och kanske väl mustigt. Det kräver lite närvaro av läsaren, både till tonen och till dispositionen av själva berättelsen. Initialt var jag därför rätt skeptisk till denna första del om Linköpingspolisen Malin Fors. Dessutom påstår Mons att det är så jävla kallt jämnt i boken, men han rör sig i temperaturer (typ 20 minus...) som är rätt larviga om man har min bakgrund.
När väl den irritationen hade lagt sig och jag hade knäckt koden till språket så är det en bra bok ändå. Bra persongalleri, bra beskrivningar.
Blir nog till att läsa de andra i serien.

Något man inte kan säga i denna:

Jävla skitfilm, rent ut sagt. Det bästa med den är det faktumet att regissören en gång gjort en annan film ("300", som ju är rätt tuff), och det säger en del.
Det var faktiskt ett tag sen jag såg en riktigt bra film nu, tycker jag, och därför undrar jag om det är mig det är fel på, eller helt enkelt så att det inte kommit något bra på ett tag?

Nä, det har en tendens att bli musik, bok och kanske en öl när familjen kramar kudden på helgen istället för en bra rulle. Bra grejer:

Båda dessa öl är standardsortiment på vårt kära Systembolag, och även om de kanske inte är de mest exotiska och bästa IPA/Pale Ale's som någonsin gjorts så väger annat upp.
De är båda helt okej prissatta, och de finns alltid.
Bra så.
Det duger nåmligen alldeles utmärkt att slå ihjäl en timme med en bra platta, ett mastigt och väl genomarbetat texthäfte (Hej King Diamond, såg att du var på framsidan till senaste Sweden Rock Magazine - välkommen tillbaka!) och en god öl.
Hej hå, vad det inte går så bra som det borde när det gäller mitt löfte om att springa 500 km. Ca 100 avverkade bara, och alla fattar ju nu att det krävs kraftig skärpning för att det ska bli uppfyllnad av löftet. Får nog spetta på lite i maj och juni för att komma ifatt en del.
Dags att ladda iPoden med ny musik, det brukar ge lite push.
Kanske med Billion Dollar Babies?
De hörde i alla fall av sig i veckan och ville att jag skulle pusha lite för deras senaste påhitt - en tredelad release.
Så - push!

 Det som är riktigt intressant tycker jag är valet att inte släppa en fullängdare, utan att under 2012 släppa EP'n "House Of Dreams" i tre delar.
Jag frågade förstås varför. Jag är nyfiken på sånt, det där med förändringar i hur band och konsumenter tar till sig musiken, och svaret var relativt enkelt. Direktcitat:

Ja det finns väl många olika små anledningar till att det blivit tre-delat, dels ville vi gör anåt som inte så många andra gör, sen är ju både skiva i fysisk form och album inte alls lika viktigt nuförtiden känns det som. Vi vill gärna sprida ut materialet i tid också så att man är aktuell med nytt material lite oftare, och sen ser vi till att varje EP bara innehåller det absolut bästa vi har för tillfället, istället för att fylla ut ett album med ett gäng tveksamma låtar.:)



Nackdelen är ju dock att det kostar lite mer och tar mycket mer tid men det är bara att bita ihop och kötta på.:)

Det där är jäkligt intressant, tycker jag.
Jag tror att vi kommer få se mycket mer av denna typ av releaser, och egentligen väntar jag bara på att någon ska lansera en prenumeration (kanske via en app?) där du får en ny låt i månaden, typ. 12 låtar på ett år. Som en fullängdsplatta, fast över tid...
Hur som helst, du lyssnar på första delen av "House Of Dreams" här!

Nå, fler som vill ha lite push är de här lirarna:

End Of September har dock följt den mer traditionella mallen och kommer med sin debut under senvåren. Du hittar mer om bandet - och deras video - på hemsidan, och det kan vara värt att kolla in tycker jag. Alla kan ju inte få hjälp av Anders Fridén och In Flames att komma framåt. Som Port Noir. Fortfarande får jag gåshud av In Flames-spelningen på Debaser Slussen förra veckan, men jag hittade faktiskt lite bilder på förbandet när jag blippade på telefonen häromdagen.

 Totalt sett får man väl säga att bandet gjorde en rätt bra spelning. Det var deras allra första, och basisten spelade med gipsad högernäve. Sånt är ju alltid tufft. Bandet som sådant kan nog vara något att kolla upp, speciellt på skiva - jag tyckte att sången var lite gäll och inte riktigt höll hela vägen live i onsdags - och framförallt minns jag att tredje låten de spelade svängde bra.
Vad den hette?
Inte den blekaste aning...

Dessutom minns jag att jag tyckte det var lite småfult att herr Fridén kommenterade att de kommer att släppa världens bästa skiva under året, för mina tankar var direkt att det nog är på hans egna skivbolag. En petitess kanske, men det är som när man läser mannens krönikor i Allt Om Whisky - det kommenteras ofta om hans stalls band, men mycket sällan att det är just band i hans stall.

Och, från whisky är ju inte steget långt till vin. Kan vi säga.
Det landade mejl igår, från Åkesson. Det blir vin till årets Sweden Rock i år också!

Nedräkningen inför Sweden Rock är igång på allvar och för att komma i rätt stämning inför festivalen lanserar Åkesson nu årets rockvin i begränsad upplaga. Nytt för i år är att rockvinet lanseras både som rött och vitt vin.
Förra årets rockvin blev en stor hit och sålde slut på bara några veckor. I år släpps Sweden Rock Festival Edition i två varianter, en röd Shiraz från Australien samt en vit Chenin Blanc från Sydafrika.

Sweden Rock Festival Edition Shiraz är ett medelfylligt fruktigt rödvin med jordgubbstoner och liten örtighet.
Sweden Rock Festival Edition Chenin Blanc är ett fruktigt vitt vin med äppeltoner och inslag av tropisk frukt.


Sweden Rock Festival Edition är ett samarbete mellan Sweden Rock Festival och Åkesson Vin. Rock-vinerna ingår i Systembolagets beställningssortiment och finns att köpa från den 2 maj. Sweden Rock Festival äger rum i Norje boke utanför Sölvesborg den 6-9 juni.
Sweden Rock Festival Shiraz 2011
Ursprung: Australien
Alkohol: 13,5% vol.
Systembolagets beställningssortiment, nummer: 75394–01
Pris: 69 kr


Sweden Rock Festival Chenin Blanc 2011
Ursprung: Sydafrika
Alkohol: 12,5% vol.
Systembolagets beställningssortiment, nummer: 75243–01
Pris: 69 kr

Rätt kul ändå, att satsningen funkar så bra.
Förra årets vin provades ändå nyligen av undertecknad, och jag ska se om det inte går att få tag i flaskorna ovan också för en uppföljning.

Till sist denna onsdag - uppdatering av "Mest I Spelaren.
Ut med Lakei, Ronnie James Dio, Accept (recension snart...) och Odyssey. Kvar blir bara Soen, den skivan har mig i ett järngrepp, men den får sällskap av bandet In Flames, Paradise Lost "Tragic Idol", Black Breath "Sentenced To Life" och Unleashed "Odalheim".
Inte för att det saknas annat som spelas, men för att i kampen om speltid har nog dessa snurrat mest frekvent.
Och, på tal om frekvent (nu tänker du, vad fan, ska den här dynghögen till inlägg aldrig ta slut? Svaret är ja, alldeles strax...) så kan man ju konstatera att det liksom rullar på med inlägg just nu. Runt ett om dagen. Hoppas ni gillar det, jag gilalr det - men kan nästan lova att det kommer svalna av lite ju närmare sommaren vi kommer.
Under sommaren blir det också lågsäsong, då tar serierna om Live!-, Remasters- och Veckans Tips-skivor ledigt som vanligt. Det ger också ett bra tillfälle för dig som läsare att tipsa om just sådana skivor som du inte fått se belysta.
Gör det.
Så kanske det hela lever ett tag till.

Och nu, nu är det slut för idag.
Imorgon - recension av Soen. Missa inte det!

EDIT - tack Nicke, för informationen om Opeths frontman Mikael Åkerfeldt som besökt sjukhuset i USA med ett kluvet huvud (!). Galet!

Wacken - livefabriken?

Wacken Open Air, världens kanske största hårdrocksfestival.
Massor av åskådare, tunga namn.
Och, påfallande ofta även skådeplatsen för liveskivor.
Lyssnar just nu en hel del på God Seed "Live At Wacken" för att kunna recensera den, och på löprundan igår var det Bloodbath "The Wacken Carnage" som rullade i spelaren.
Då slog det mig - det är VÄLDIGT vanligt att banden spelar in material i samband med spelningar på just Wacken. Det har faktiskt kommit att bli lite av en fabrik, och man kan ju undra om det är ett villkor för att en del band ska spela där.
Alltså, från festivalens sida?
Eller om det är tvärtom, att allt är så jäkla bra och proffsigt att många band vill göra en tagning i samband med spelningen?
Själv har jag aldrig varit dit, tyvärr, men visst ser det ganska läckert ut?

Dessutom kan man ju inte låta bli att fundera... om det nu är så att Wacken är lite av en fabrik för liveskivor och DVD:er - vad får vi från i år?

Årets uppställning har du här, och om jag får önska så tar jag ju gärna emot nytt livematerial från Machine Head (inget fel på förra "Hellalive", men det finns nya låtar i setlistan som jag vill höra) och Testament (samma där, de har ju en del liveplattor i bagaget - bland annat utmärkta "Live In London", men nytt material vore fint att fästa live). Man kan ju också lägga till In Flames, förresten, det borde vara dags för dem att följa upp "Used And Abused - In Live We Trust".

Dessutom är det väl dags för Electric Wizard, Dimmu Borgir och Napalm Death att komma med livematerial snart, tycker jag?

Och - vilken svensk festival blir först om att muta in livespelningar på DVD & CD (för, inte räknar vi väl denna fadäs av Candlemass som en föregångare, eller hur Sweden Rock Festival?)

God Seed då. King Of Hell och Gahl med bifigurer (ta det med ro, jag skriver bifigurer med flit... en "riktig" recension kommer snart och då står det klart att övriga livemedlemmar drar sitt strå till stacken). Rätt bra platta faktiskt, men annat är väl inte att vänta. Merparten av materialet kommer från sista Gorgorothplattan med dessa herrar på, "Ad Majorem Sathanas Gloriam".

Spikarmband och folk på kors, tydligen.

Inte helt oväntat.

Du hittar förresten Tvekampen om Gorgoroth här, där du har vidare länkar till recenesioner och Veckans Tips och lite annat.

Här ska vi avsluta på ett lite tråkigare sätt.

Med en slok-Mustasch.

Mustasch är nämligen ute med ännu en platta.

"Sounds Like Hell, Looks Like Heaven".

Omslag som av en tioåring.

Jag orkar inte. "Double Nature" är en fantastisk låt som bandet aldrig kommer att överträffa om man så spelar till jordens undergång, men förra plattan var.. urvattnad.

Nu orkar jag inte ens.

Inte ens när den bara kostar 100 spänn (bra pris dock, det ska man ge dem).

Märkligt, hur det kan bli.

Från att ha gillat ett band till att fullständigt bara inte ens orka lyssna en enda gång på någon av nya låtarna - på några år bara.

Jag tror det är Ralph, faktiskt. Orkar inte riktigt med honom längre, i intervjuer och radio och mellansnack och sångsätt. Har aldrig träffat karl'n i riktiga livet, men ändå.

Dags att raka av Mustaschen snart?