Metalbloggens samarbetspartner:

söndag 29 januari 2012

Remasters: Thin Lizzy "Black Rose"

Min relation till Thin Lizzy är av det där halvt avslagna slaget. Varje gång jag hört bandet har jag gillat dem (och, let's face it, med min och bandets ålder i vågskålen så är det lääääänge sen det hände för första gången), men det har aldrig varit den självklara besattheten och självklarheten att detta ska besätta min skivhylla som när jag träffat på band som Iron Maiden, Judas Priest eller AC/DC.
Länge nöjde jag mig med samlingsskivor.
Med tiden har ändå något hänt.
Sakta men säkert har det smugit sig in lite fler "vanliga" plattor med det irländska bandet.
Först ut i remastersserien får den här bli. Bandets kanske mest aktade skiva "Black Rose", ett verk så gott som något för att representera Phil Lynnots musik!
Här finns nämligen precis allt det Thin Lizzy gjort sig ett namn genom. Gitarrharmonierna i "Do Anything You Want To", balladen "Sarah", den irländska kopplingen i "Roisin Dubh (Black Rose) A Rock Legend" och det grymma svänget i "Waiting For An Alibi".
Man förstår att band som Metallica har hämtat mycket av sin inspiration av hur man komponererar och arrangerar låtar från just Thin Lizzy när man hör det här.
Ljudbilden är relativt avskalad men ändå snyggt "rockig", och dessutom rätt klar. Lynnots röst och basspel framhävs precis lagom mycket och väver ett snyggt fundament tillsammans med Brian Downeys trumspel - och, det är klart, besätter man gitarrpositionerna med Scott Gorham och Gary Moore så blir det bra. Både detaljrikt och kompetent.

Snyggt omslag är det också.
Extramaterialet består av ingenting, men det är okej i mitt fall. Är du ett fammalt Lizzy-fan har du förstås skivan sen tidigare, och då är det väl enbart den digitalt remastrade ljudbilden som kan locka. Har du däremot inte skivan så är det ett klockrent köp, och då spelar det mindre roll om du får extra allt eller inte. Det är själva ursprungsplattan du vill åt!

1 kommentar:

  1. Enligt mig, en av rockvärldens bästa plattor. Men så var ju just Lizzy en av anledningarna att jag började lyssna på hårdrock över huvudtaget.

    SvaraRadera