Jänkarna Lamb Of God är inga duvungar direkt. Efter att ha tagit rygg på The Haunted en gång i tiden så har man växt ut till en akt med en egen nisch utkarvad för sig, och etablerat sig som en liveakt med mycket gott rykte. 2012 ser den sjunde fullängdaren "Resolution" dagens ljus, och med tanke på vilka höjdare de två senaste plattorna "Wrath" och "Sacrament" är så har undertecknads förväntningar varit minst sagt uppskruvade.
De infrias inte riktigt, ska det visa sig, men låt oss återkomma till det.
Först ska vi konstatera att den musikaliska insats som bandet gör är otroligt imponerande.
Sången av Randy Blythe är inspirerad och varierad, strängbändarna Mark Morton & Willie Adler på gitarr samt John Campbell på bas gör ett mycket gott hantverke och levererar snygga och tekniskt avancerade saker hela skivan lång.
Längst bak sitter en viss Chris Adler och dikterar villkoren bakom sitt trumset, och allt som oftast kommer man på sig själv att bara lyssna på svänget som han lyckas inkorporera i piskandet.
Imponerande!
Skivan startar också med att Blythe andas in djupt innan hela bandet kastar sig ut i blytunga och relativt korta "Straight For The Sun", en låt som inte känns helt vanligt för just Lamb Of God. Det ordnar upp sig ganska fort när den övergår i "Desolation" då allt blir som det ska igen. Högt tempo, Pantera-minnen i bakgrunden och ett bra gung. Sen är det dags för "Ghost Walking", en låt som inleder med lite akustisk bluesgitarr, typ, och sen bjuder upp till dans.
Lyssna på den låten på hög volym och sitt still, I dare you!
Bra text dessutom, och refrängens "You lived through Hell, Now you're trying to Die - The skin is healed but you're bleeding inside" är ett exempel så gott gott som något.
Sedan kommer många låtar. 14 stycken, för att vara exakt, och i ärlighetens namn är inte alla kanonspår - vilket är anledningen till att jag inte riktigt tycker att skivan lever upp till mina förväntningar. Visst finns här riktigt bra låtar också - jag är synnerligen förtjust i "Terminally Unique", refrängen på "Insurrection", svänget i "To The End" och Cheated" - men det vägs upp av att spår som "Visitation", "Invictus", "Barbarosa" och "The Number Six" bara är.. ja.. vanliga låtar.
Avslutand "King Me" förtjänar en extra kommentar, detta är et av de längre spåren bandet har presterat om jag inte är ute och cyklar, och det är rätt annorlunda i sin uppbyggnad. Stilla plockande och olycksbådande inledning med kvinnlig körsång i bakgrunden växer under dryga sex och en halv minut ut till en sån där episk stadionavslutare.
En mycket tjusig avslutning på skivan.
"Resolution" som titeln på skivan lyder kommer från FN's sätt att hantera konflikter, FN-resolutioner, och omslagets tema går i det tecknet. Det ger omslagsbilden mer kontext. Jag gillar också papersleevelösningen, där man på mitten får ett mycket läckert öga - men vad har man gjort med det som ska vara booklet? En utvikshistoria med texterna tryckta. B, var ordet.
På det hela taget är skivan bra, men tyvärr lite ojämn.
De vassa låtarna är riktigt bra, men det är för många spår. Lamb Of God känns inte som om det ska vara synonymt med utfyllnad, och det blir det stundtals denna gång. Martin konstaterar dock i sin Werock-recension att det ändå är ett band som levererar vad man förväntar sig, och visst ligger det en hel del i det. Stringens är ett i sammanhanget mycket bra ord, och visst kommer jag att ha detta i lurarna under otaliga träningspass!
Bästa Spår är förstås "Ghost Walking", med närmast konkurrens från "Terminally Unique".
Betyget hamnar till slut på en trea, även om det nog är med lite mersmak. Du hittar skivan här på Spotify, så att du kan avgöra själv!
Lamb Of God "Resolution" - 3
Söndagslistan 2024, vecka 41: Den oväntade Mastodonrifflistan.
12 timmar sedan
Tycker denna skiva är värd lite mer än en trea men jag är inte säker, måste lyssna mer på den tror jag.
SvaraRaderaTagit rygg på Haunted? Que? Snarare att de grävt djupt i Pantera och Slayers katalog. Slayer som förövrigt Haunted ogenerat gravplundrat genom åren. Tycker detta album liksom förra är lite av en besvikelse saknar låtar som sätter sig. "Ashes of the Wake" och "Sacrament" är mästerverk.
SvaraRaderaSeance -> Point taken. I begynnelsen var Slayer, typ. Det jag åsyftade var dock uttalanden från Jensen om hur de hade med sig LOG som förband på turné, och att jänkarnas efterföljande skiva (vilken det nu var) var en kopia på The Haunted. I alla fall enligt honom.
SvaraRaderaAnnars håller jag med dig om att de senaste skivorna från LOG inte pekar på uppåtstigande form direkt..!
...kommentarer yttrade i en intervju i Close-Up Magazine, kanske jag ska tillägga. Vet inte riktigt vilket nummer, men det är inte så jäkla länge sen. Under det senastre året, kanske?
SvaraRaderaBeklagar om jag lätt dryg i mitt inlägg. Har bara så svårt för vissa band som i interjuv efter interjuv påstår och grinar att band tagit deras stil medan de själva plundrar Slayers låtskatt så pass att det nästan är genant och idag är någon slags fattigmans Cult of Luna. Så har de mage att grina och kalla sina fans trångsynta bara för de inte gillar fattigmans Cult of Luna. Om du köper en Ferrari och du är jättenöjd men en dag när du kliver ut och ska köra iväg med din Ferrari har den förvandlats till en volkswagen. Har inte du rätt att bli förbannad utan att bli kallad trångsynt.
SvaraRaderaÄh, det var inte dryg.
SvaraRaderaDu har ju en poäng!
Ingen ko på isen, så att säga!