Recension: Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre"

Norska trion Nekromantheon spelar musik som kommer rakt från hjärtat. Det är inspirerat av tidiga Sepultura och Slayer, och samtliga 8 spår på andra given "Rise, Vulcan Spectre" är av modellen "inga-krusiduller-nu-kör-vi".
Och det är förstås bra när det är sådan typ av gammal thrash med undertoner av döds och black metal vi pratar om.
Framgången ligger i att kunna kombinera just musik från hjärtat utan alltför mycket analys och tanke med starka låtbyggen.
Det lyckas man riktigt bra med på denna skiva, och den senaste tiden har plattan snurrat väldigt intensivt hos undertecknad, något som också inneburit att låtarna borrat sig fast obönhörligt hårt med tiden.
Det är helt enkelt bara att kapitulera för prestationen!
Bandet själva säger sig hämta inspiration från i stort sett all musik och alla genrer, men lyssnar på ljudbilden som presenteras så är det svårt att tro. Det är nämligen med precis lagom mycket skit under naglarna, rätt dosering reverb på sången och en perfekt avvägd balansgång i ljudbilden som presenteras. Nej, det är inte "bra" ljud på denna skiva - men det är "rätt" ljud. Det ska låta så här, helt enkelt.
Trion består av Arild M Torp på gitarr och sång, Sindre Solem på bvas och Christian Holm på trummor, och redan från nedsläpp ger man järnet. Inledande "Cast Down To The Void" är motsatsen till proggressiv musik och påminner mer om hur man kör dragracing. Full fart, rakt fram.
Charmen är att låten i sig är rätt bra, och att det kliar på nostalginerven på ett sådant sätt att det är svårt att värja sig. Lagom till efterföljande "Blood Wisdom" är man inne i ett humör som gör det omöjligt att inte uppskatta gitarrarbetet och det flinka vävandet av små riff/slingor som kryddar versen (lyssna på gitarrspelet som dyker upp efter ca 40 sekunder, innan bandet kastar sig in i det som ska bli versen, så förstår du nog vad jag menar). Den slingan har det spelats luftgitarr till numera, vill jag lova..!
Överlag är materialet ganska jämnt, och det är inte helt enkelt att välja ut de riktiga topparna på skivan. Nämnda "Blood Wisdom" gillar jag för gitarrdetaljen, medan svänget i "Embrace The Oracle", refrängen i titelspåret och lekfullheten i "Raised By Dogs" också står högt upp. Mittsektionen med "Coven Of The Minotaur" och "The Usurper Command" sätter ett brett flin på läpparna varenda gång även de, och kanske är det skivans riktiga styrka - att den är så jämn?
Den har ganska kort speltid, men det gör också att det inte finns några döda stunder.
Och sånt gillar man ju!

Werock recenserade skivan förra månaden om du vill ha en alternativ version, och du kan förstås provlyssna på plattan på Spotify. Det tycker jag att du ska göra...

Bästa Spår: Ja.. vilket ska man välja då, till slut? Det blir nog "Rise, Vulcan Spectre". Ett bra val avseende titellåt som verkligen visar hur bandet låter. Och ett grymt driv och sväng i kombination med bra refräng!

Betyget hamnar på 4, och det är med lite övervikt. Skivåret 2012 startar bra, kan man konstatera, och är det något som saknas till den där maxpoängaren så är det kanske en riktig superhit. En låt som verkligen höjer sig över den annars högkvalitativa mängden.
Eller så är det bara tid som behövs. Kanske ändrar jag mig och reviderar betyget så småningom.

Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre" - 4