Veckans Tips: Supermachine "S/t"

Hehehehehe... nu, när jag skriver detta i april 2013, så känner jag mig otroligt busig.
Tanken med dessa Veckans Tips, så här i början av 2014, är ju att presentera en del lite hemliga grupper och plattor som inte yppats så mycket om sedan tidigare, och som kan tänkas ha så starka låtar att de varit med på Hårdrockskväll 2014 (och om det nu blev så vet jag ju alltså inte vid skrivande stund).
Anledningen till att jag känner mig busig är att det förstås finns flera sätt att gömma saker. 
Antingen döljer man det helt - eller så tänker man "nål i höstack"-tanken, och stoppar in det relativt anonymt bland massor av annat.
Så är fallet med den här skivan, amerikanska Supermachines självbetitlade debut.
Den fick sin plats i solen på denna blogg genom det här inlägget, sammanställningen av min rekorduppladdning av recensioner på Werock.
Hand upp alla ni som var med då, och dessutom orkade kolla in recensionen samt sen själva skivan med Supermachine?
Nä.
Just det. Inte så många.
Men pillutta er - då är det dags nu!
Detta är nämligen en alldeles utmärkt skiva att fira Alla Hjärtans Dag med.
Det är en platta med sånt fläskigt driv att det borde vara kriminellt.
Gitarrljudet från Jay Fortin är tjockt och minner nästan om Pantera men med mer groove, och samspelet mellan Paul Jarvis (bas) och Mike McNeil (trummor) är en ren fröjd att höra.
Ovanpå det - David Nebbias sång som passar den här musiken som handen i handsken.
Vad är då "den här musiken"?
Jo, det är en korsning mellan groove metal som har rötterna i modern metal som Lamb Of God och ett mer traditionellt hårdrockssväng som känns hämtat från akter som gamla hederliga The Almighty. Uttrycket hamnar nästan som tidiga Alice In Chains, men det är nog mer min känsla än en likhet med musiken.
Låtarna är också mycket bra.
Redan från start ger bandet full gas med inledande kvartetten "Solution", "Broken", "Transformer" och "MT", men det är slutet som är bäst. "Buffalo", och framförallt de tre sista låtarna som heter "Crutch", "Heavy Bullet" och "Warlord", och det är dessa tre jag funderar på till Hårdrockskvällen.
De skulle sitta som en fläskläpp i fejset på din ärkefiende.

Det roligaste med skivan kanske ändå är att det finns inte en chans att jag hade upptäckt den på egen hand.
Omslaget ser ju lite epigt ut, och med dagens utbud så saknas det ju inte musik att upptäcka direkt. Dessutom har jag inte läst speciellt mycket om Supermachine, vare sig recensioner eller intervjuer, i svensk press.
Den här skivan kom istället i ett promopaket från Small Stones Records.
Utan att jag var beredd på det (de övriga plattorna var DeVille "Hydra" och Gozu "The Rage Of A Patient Man", men de föll mig inte i smaken på samma sätt som denna pärla).
Alltså - en ganska hemlig skiva, trots att den recenserats av undertecknad.
Missa den inte du med, speciellt efter den här hyllningen.
På Spotify. Här!

Record Madness: A

Det har bubblat ett tag.
Sakta men säkert puttrat på som ett långkok, och nu är vi framme vid lansering.
Vi pratar om ett bloggöverskridande projekt mellan Metalbloggen och Tune Of The Day, ett projekt vi valt att kalla RECORD MADNESS.
I korthet kommer det att gå ut på att vi gör nedslag i skivhyllan, och reglerna är relativt enkla.

Det kommer att bli utmaningar mellan oss. Vi startar med att jag dyker ner i bokstaven "A", och skriver ett inlägg med lite bilder om vad man nu kan tänkas finns i min skivhylla under den bokstaven. När jag är klar avslutas inlägget (detta, alltså) med en utmaning i form av en bokstav som skickas till Stones på Tune Of the Day. Han gör sen samma sak med sin skivhylla (hej vinyler!) men med sin twist och sin vinkling på det innan han skickar tillbaka en bokstav. Sen går det hela så, fram och tillbaka som en pingpongboll.
Möjligheterna till konstiga, vridna och förvirrade grepp är stora.
Riskerna för galna och udda skivor i fokus är uppenbara.
Det kommer antagligen att ta väldigt lång tid att rulla igenom alfabetet, men det var lite av poängen. Varje skribent tar sin uppgift i den takt och tid han orkar - syftet är ju att det ska vara lustfyllt, och verkligen en möjlighet att göra nedslag i skivsamlingen.
Och, som sådan kan det ju vara värt att nämna några ord om just skivsamlingen.

Min vinkling kommer inte att innehålla ett enda gram vinyl. Faktum är att jag nog skänkt de flesta av mina gamla buckliga och vinda vinyler till just Stones, ochistället kan det komma att hända att vissa bokstäver blir mer eller mindre skärmdumpar från iTunes, typ, i kombination med CD-skivor och en del DVD:er.
Tydligt kommer det nog också att bli att Stones är snäppet galnare än undertecknad.
hans skivhylla är av sorten "monumental", medan min är ganska modest.
Nå. Det om detta.
För att starta någonstans så har jag serven, och vi bestämde att vi börjar från toppen. Bilden längst upp kommer vad det lider att bytas till en finare och mer permanent logga också (känn pressen Stones!) (EDIT - nu är bilden bytt. Gillar ni den?), men det är lika bra att dra igång allt nu när inspirationen är varm.

Metalbloggen Record Madness: A
Den samling CD-plattor som finns ihopskrapade för undertecknads del under bokstaven A är en relativt liten mängd med relativt förväntat innehåll. När jag tittar på den med "nyktra" ögon så tycker i alla fall jag att det syns ganska tydligt att den här bokstaven har brandskattats ganska hårt under åren.
Alltså - jag har nog haft fler plattor en gång i tiden, men det kan ha varit på vinyl eller så har de försvunnit längs vägens gång. Tyvärr. Hela samlingen under bokstaven A ryms på 6 sektioner i IKEA-modellen Benno, och det betyder att vi kanske pratar om en 50-60 skivor totalt sett i fysiskt plastformat. 
Spektaklet ser ut såhär om man fotar det med darriga händer, dassigt ljus och en iPhone!

 Såklart är ordningen den enda rätta.
Bokstavsordning först, sen utgivningsordning inom respektive artist. Alla andra sätt är egentligen fel, vill jag tycka (att sedan iTunes sorterar på ett annat sätt är en annan femma och kanske fog för diskussion...).
Det betyder att i toppen finns Abigail Williams, och sist ut är Axxis. Däremellan blandas en del lite mindre väntade saker med en del väldigt väntade saker.
Det är en bokstav som har levererat ganska många skivor till de löpande serierna Remasters, Live! och Veckans Tips, och av någon anledning - kanske för att det är först i bokstavsordningen och därmed inleder såväl den elektroniska som den fysiska skivsamlingen, så finner jag mig ganska ofta tittande på just skivorna som finns här.
Där finns till exempel två hyllor som är mer eller mindre dedikerade till dessa skivor:

 Ja. Det är AC/DC och Accept-högarna, med senaste skivan överst.
Som sig bör.
Två grupper som tuggat på rejält länge, och som är såna där som jag återvänder till lite då och då.
De har figurerat mycket på bloggen genom åren (Arkiv för Remasters här, Live! här och Långa Artiklar för exempelvis Tvekamper här om du vill läsa mer), och är musik som förstås bör finnas i din samling. För egen del kan jag notera att det faktiskt mest (för AC/DC nästan enbart) byggs av skivor som jag köpt på CD i efterhand, och då oftast i remastrade versioner. Gamla vinyler har ersatts, vissa gånger har jag haft skivan i CD-format men bytt den, andra gånger har jag haft skivan men förlorat den under årens gång, och i vissa fall har jag haft en kopia på kassett (För dig som är för ung för att först vad det innebär och hur själva bytet och delandet av musik via kassetter gick till - stackare. Det är ett stycke historia och kultur du inte fick vara med om...). Resultatet är rätt skumt, exempelvis har jag nästan ingen AC/DC-skiva som inte är digipack. Rätt konstigt, men det ser onekligen snyggt ut när de står där på rad, de snygga och smidiga plattorna från Australiens största band.
Och, på tal om skivor jag inte har men har ändå, och skivor som genom åren försvunnit.
Anthrax.
Såhär ser den fysiska skörden ut:

Tre skivor.
Varav en är en samling (det är faktiskt en fantastiskt kul grej måste jag för övrigt säga, att spela in en massa klassiker med sin "nye" sångare och låta fansen få diskutera och dividera om vilken version som egentligen är bättre...enkelt och genialt...) som kom för inte jättelånge sen, och en är den senaste plattan "Worship Music", ett snedköp som jag inte gillar något vidare. Den sista av de tre är utmärkta "Sound Of White Noice" och skulle kunna sparka igång diskussionen om Belladonna/Bush, men det tänkte jag försöka styra bort ifrån och istället ta fram en gammal klassiker.
När har man en skiva?
Mer aktuellt än någonsin när Record Madness sparkats igång, och kanske som mest intensivt när det gäller Anthrax för min del. Jag har kanske bara tre fysiska plattor, men i min iTunes finns nästan hela backkatalogen. Och då kommer frågan som ställdes i somras (läs detta inlägg för mer och längre resonemang)... när har man en skiva? Digitalt, räcker det? Eller behöver man en grej att hålla i?
Och om digitalt räcker, måste man ha köpt den eller räcker en kopia som en vän lämnat...eller en promoskiva som levererats via digitalt media enbart?
Nåväl. Det om detta, det om Anthrax. Det är ändå en grupp jag inte spelar speciellt ofta, i ärlighetens namn, inte som exempelvis de nordiska klassakterna Amon Amarth och Amorphis som delar en hylla. Bra skit som jag återvänder ofta till.

Förstås finns här en massa klassiker som Allen/Lande, Alice In Chains och Annihilator, likväl som mer udda och kanske lite oväntade inslag (The Almighty!) när det gäller hårdare musik, men det finns även en liten del mindre aggressiv musik. Som jag också lyssnar på.

Adams, kan man säga. Ryan Adams och Bryan Adams med varsin bra platta. "Gold" med Ryan är amerikansk lättsmält singersongwriter, och den japanskimporterade liveplattan med kanadensiske rockaren Bryan har jag fantastiskt mycket minnen till. Krocket på gräsmattor, folköl i baksätet på bilar... Dessutom Atomic Swing, med sitt lite galna och halvpsykedeliska anslag, men ändå vansinnigt bra låtar.

Ändå.
Ett nedslag i skivhyllan såhär avslöjar obarmhärtigt att det ju faktiskt är en rocker jag är, och att det är där jag hämtar min kraft. Kanske är det så att den ständiga jakten på ännu ett guldkorn drivs på av bloggen, men jag tror inte det. Jag tror att det skulle vara lika hungrig även utan den, så att säga. Att jag däremot lyssnar på musik lite annorlunda tack vare bloggandet, det tror jag däremot. Jag lyssnar ibland för att njuta och bara lyssna, men ganska ofta med tanken att jag så småningom ska skriva något om skivan ifråga. En recension, Veckans Tips eller något annat.
 Bokstaven A har som sagt fiskats ur en hel del när det gäller Remasters, Live! och Veckans Tips, men lite finns det kvar ändå. Plockade upp de här blivande Veckans Tips för att glänta lite på förlåten!

Armored Saint, Ark och Aeon.
Fina saker, så det är bara att hålla utkik.
Annsr så var faktiskt tanken att jag skulle välja en skiva och lyfta fram lite extra här, i samband med bokstaven A.
Det är inte en av de mer uppenbara. Vi kommer inte att få At The Gates-perspektiv eller så, utan vi ska ta en skiva jag faktiskt inte trodde att jag skulle gilla, och som jag plockade upp av en slöump eftersom det av någon anledning var lite torka i nyhetsfloden och jag befann mig på en skivaffär med lite pengar att bränna (numera nedlagda Rocks i Farsta, vill jag minnas). 
Den här (sorry för bilden, jag trodde jag hade fotat den från hyllan, men det missade jag tydligen... den står där, mot slutet, typ tredje från höger längst ner om du kollar noggrannt på bilderna i början av inlägget):

 Jag gillar inte metal core.
Rent generellt.
Det här är just det, och dessutom med texter som är skrivna ur ett kristet perspektiv.
Alla fel, typ, på papperet, men...gosse, vilket fäste denna skiva ändå har på mig!
Recensionen är lika aktuell idag som när den skrevs för snart ett och ett halvt år sedan.
Det här är riktigt smittsamt riffande, fina breakdowns och bra melodier.
Jag lyssnar på skivan lite då och då, faktiskt, och rätt så ofta i hörlurar i min iPod, liggande i sängen på kvällen - och varje gång är det fram till "Salt & Light" som jag hänförs som mest. Den låten är liksom kulmen på allt som byggs på fram till den, och efter att den klingat ut kan jag somna när jag lyssnar på skivan i sängen.
Oväntat alltså, men den skiva jag vill ge lite extra plats i ramljuset under bokstaven A är August Burns Red! På Spotify här, så du också kan hänföras.

Ska vi säga så, som ett första skott på serien RECORD MADNESS?
Det kommer väl att ta sina former vad det lider, just detta inlägg kanske blir spretigt och svamligt i efterhand visar det sig, men det får ni leva med. Möjligtvis kommer det att bli kopplingar till Spotify (mer än den enda länken ovan), videosnuttar och annat, men det är lite av charmen med den här serien tycker jag. Varken jag eller Stones vet ju hur det kommer att utveckla sig, och vad respektive bokstav för med sig (det blir t ex en stor skilland att beskriva skivorna under bokstaven "M" jämfört med "Q", eftersom enbart mängden skivor innebär ett annat förhållningssätt, och till det ska man lägga personliga favoriter som kanske återfinns på vissa bokstäver...), samt hur lång tid det kommer att ta mellan de olika inläggen.

Just nu är det dags för mig att stänga ner den här mjukstarten av serien, och istället skicka passningen till Stones. Han vet inget om vilken bokstav som blir hans nästa mål, för det väljer jag här och nu (lika lite som jag vet vad han kommer att skicka tillbaka så småningom):

L.
Bokstaven L.
Jag vet nämligen att där återfinns en av grupperna som verkligen är husgudar hos karl'n, och jag är mer än lovligt nyfiken på vad en skivaholic som Stones egentligen besitter med just den gruppen.
Handsken är kastad. Utmaningen startad.
Häng med!

En ny månad - nya glädjeämnen!

Jajamen, idag skriver vi 1:a mars. Fint så, och det ger ju fler roliga möjligheter.
Till att börja med kan det vara läge att ha Spotify, för tanken är att försöka köra lite blandade spellistor extra frekvent under mars.
Idag börjar vi med en riktig "blast from the past". Metalyze Forgotten Music Extravaganza hittar du här, och den är full med akter som Virgin Steele, The Almighty och Armoured Saint. En nostalgitripp, med andra ord!
Att bloggen satsar lite på spellistor under månaden innebär också att du är välkommen att skicka in din egen spellista. Tryck iväg namn & länk i ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com tillsammans med en liten förklaring av temat så lägger jag ut dem allt eftersom dagarna går!

Idag är det också sista dagen för att vara med i bloggens tävling om Dark Tranquillitypattan "We Are The Void". Missa inte chansen!

Mars månad bjuder för egen del dessutom på lite personliga höjdpunkter. jag ska visst fylla år, och dessutom få äran att gå på Opeths jubileeumsspelning på Cirkus. Vem vet vad det inspirerar till?
Härligt med en ny månad hur som helst.
Ett steg närmare sommar, semester och grillande. I like!

Dessutom var ju förra veckan en ren katastrof rent arbetsmässigt - VAB hela jäkla veckan.
Men, det lärde mig en del. T ex hittade lillkillen M en "ny" funktion i min iPod. Jo, den vanliga är död, men jag har en liten en som egentligen är till för att springa med, fast den nu får tjänstgöra lite mer till jag har listat ut hur jag ska göra med den vanliga.
I alla fall, den funktion han hittade var "blanda spår". Det vissta jeg inte att det fanns, och har faktiskt varit lite irriterad över. Under inställningar kan man välja att alltid blanda spår, och hux flux kan man sen spela ex per genre eller befintlig spellista. Kanon för att få ny ordning på låtar, eller kunna välja alla black metal i en slumpvis uppspelning, t ex.
Lille M lärde mig dessutom hur man headbangar på riktigt.
Amon Amarth gick igång under en av de där slumpmässiga uppspelningarna, låten "Valhall Awaits Me" från "With Oden On My Side" - och j**lar vilket ös den lille krabaten fick! Helt vansinnig blev han, skakade huvud och rumpa så hela vardagsrummet var i riskzonen!
Det är så man gör, alltså.
Ska va en liten rocker till att lära en stor rocker...

Dessutom glömmer ni väl inte den inkommande bomben?
I eftermiddag eller under kvällen (ja, det beror lite på hur jag hinner, helt enkelt...) släpper Metalbloggen en ny samarbetspartner. Ett för det företaget unikt samarbete som känns mycket spännande!

Vad hände med Vanessa Warvick?

Minns ni den målade tjejen som var programledare i Headbangers Ball på MTV?
Jag snurrade runt på iPod-hjulet lite i helgen, och stannade lite överraskande på The Almighty. Helt OK band, även om de väl saknade den där riktiga spetsen.
Det intressantaste med dem när det begav sig var väl nästan att sångaren också hette Warvick och var gift med just Headbangers-donnan.

Vad hände egentligen med dem?
Lever de Svenssonliv i UK numera, eller vad?