En jävla massa recensioner!

Gillar du recensioner?
Du ska du få ditt lystmäte här.
Ett par stora releaser har fått sina fiskar varma på Heavy Metale de senaste veckorna.
Läs om:

ANCIIENTS "Voice Of The Void"
IN FLAMES "Battles"
METALLICA "Hardwired...To Self-Destruct"
TESTAMENT "Brotherhood Of The Snake"
DARK TRANQUILLITY "Atoma".
ASPHYX "Incoming Death" 
SERIOUS BLACK "Mirrorworld"

Veckans Tips: Sons Of Aeon "S/t"

Detta är det första Veckans Tips som publiceras för 2014, och det är inte vilket Veckans Tips som helst. Det är också det första i en rad som ingått i Rebellängelns hemliga projekt under 2013.
Hemliga projekt?
Jo, så här.
I början av året bestämde jag mig för att årets Hårdrockskväll skulle bjuda på i stort sett bara överraskningar. Band och skivor som jag upptäckt under året och hållit hemliga, för att i upptäcktes stund skriva om dem som Veckans Tips och schemalägga publiceringen till början av året. Alltså - nu.
På så sätt blir detta lite av en lucköppning för undertecknad också, eftersom dessa rader skrivs i februari 2013 men läses nu. Ska bli lite kul att se om jag tog med de olika alstren som skärskådas i projektet på den slutliga skivan med godbitar till Hårdrockskväll 2014.
Även om det förstås blir svårt att inte tjuvkika under året...

Nå.
Det om det, låt oss kolla på hur detta hemliga projekt ska inledas då.
Det görs med ett band från vårt västra grannland, och som Werockkollegan Martin presenterade i januarirecensionerna. Sons Of Aeon med sin självbetitlade platta, där man levererar modern metal med fingertoppskänsla. Det är en platta med bra ljud, snygga riff, bra musikalisk leverans och ruggigt bra skriksång/growl, och det är framförallt en platta med bra låtar.
Det är ju någonstans det viktigaste.
Inledande "Faceless" startar med blytungt riffande för att sedan släppa alla tyglar och påminner inte så lite om Slayer i sin drivna form - och sen kommer de på ett pärlband. "Cold Waves", "Burden" (en av de bästa låtarna på skivan), "Enemy Of The Souls", "Havoc & Catharsis"...  listan kan göras lång, och allra bäst är duon "Weakness" och "Wolf Eyes".
Det är "Wolf Eyes" jag tänker på när jag tänker Hårdrockskväll.
En sån dänga sätter ett brett grin i ansiktet på undertecknad att det är rent av löjligt!

Kanske är det egentligen ingen överraskning att bandet är så pass moget och bra egentligen. Kollar man killarna så ser man att varenda position är befolkad av rutinerade herrar från akter så som Ghost Brigade, Swallow The Sun, Code For Silence och Endstand, så det finns erfarenhet att ta av. Herrar Tapo Vartianen, Wille Naukkarinen, Tony Kaikkonen, Pasi Pasanen och Tommi Kiviniemi kan vara stolta över sitt verk, och att man väljer att klä det i sobert grått på omslaget är bara värdigt.
Detta är en skiva för dig som gillar akter som Slayer, Dark Tranquillity och dylikt, men som längtar efter en ny bra skiva att ha som sällskap när du tränar och springer.
Som sådan är den alldeles utmärkt, och det har varit en pärs att hålla den hemlig i samband med att 2013 skulle sammanfattas.

Lyssna?
Visst. På Spotify här!

Årsbästalistan - Sweden Rock Magazine

Okej, förra veckan hade vi en ganska välkommenterad och välläst sak om årsbästalistan från Close-Up Magazine, och samma vecka kom det motsvarande numret från Sweden Rock Magazine.
Jag tänkte att nu har ni väl hunnit läsa det numret, så vi gör väl en liknande dykning med den listan.
Har du nu inte läst den här listan och vill ha spänningen kvar ska du inte fortsätta. Det blir en spoiler.
Tror du att du ska kunna snåla och inte köpa blaskan ska du tänka om, eftersom du i så fall missar hela grejen - skribenternas enskilda listor.
För precis som med den andra tidningen så talar vi om en aggregerad lista som ger totalen, och personligen tycker jag ofta att det riktigt läsvärda är de skribenter som jag själv tycker har bra smak. Där finns alltid ett par bra guldkorn att plocka upp.
Sweden Rock Magazine listar sina Topp 50, och jag tänkte att du får en bild på hela klabbet så kan du förstora till förbannelse om du vill:

Svårt att läsa?
Visst.
Så, här kommer Topp 10 med lite kommentarer!

1) Ghost "Infesstisumam"
Ingen överraskning alls här. Det handlar ju lika mycket om att inte förarga och gå hem i alla läger. Intressant är att plattan i sig faktiskt bara tar hem 4 av 42 förstaplaceringar hos skribenterna
2) In Solitude "Sister"
...de verkar vara medias älsklingar, Uppsalabandet.
Personligen anser jag att skivan är bra, men inte alls så här bra. 
Den balancerar inte ens på kanten till topp 10, utan återfinns väsentligt längre ner.
3) Watain "The Wild Hunt"
Tredubbelt svenskt i topp, och två band med Uppsala som hemvist.
Jojo!
Det verkar dessutom finnas mörka strömningar i den stan om man beaktar musik, lyrik och inställningen till skapandet.
4) Hell "Curse & Chapter"
Faktiskt inte heller speciellt överraskande, SRM älskar Hell.
Förra given "Human Remains" tog förstaplatsen, och recensionerna har varit lyriska på den här.
5) Dark Tranquillity "Construct"
Nä.
Det där såg jag inte komma, det är ju en rätt träig och trist platta.
Göteborgarna har helt stagnerat, tycker jag.
Överraskande!
6) Spiritual Beggars "Earth Blues"
Se där - en redig överraskning!
Jag gillar de andliga tiggarna hårt, och den här skivan är en sån där som jag liksom hela året tänkt lyssna in mig på men inte verkar lyckas. 
Läge att ändra det, månne...
7) Tribulation "The Formulas Of Death"
Mest överraskande att den hamnar så högt på SRM.
Det känns inte som en platta som skulle gå hem hos alla lite "gubbiga" rockers på tidningen...
8) Black Trip "Goin' Under"
...medan detta torde smörja dem.
Pang på pungen, liksom, inga krusiduller och bara bredbent jävligt läcker hårdrock.
Och så tror jag att det faktumet att en viss Stjärnvind finns med bidar till gynnsam bedömning!
9) Black Sabbath "13"
Gammal är äldst. Typ.
Den här är väl SRM's motsvarighet till Close-Up's Bad Religion.
Men den är bra, skivan.
Riktigt bra.
10) Cult Of Luna "Vertikal"
Igen.
Jag bara måste få tummen ur på den här plattan...

De övriga mellan 11 och 20:
11) Hypocrisy "End Of Disclosure"
12) Imperial State Electric "Reptile Brain Music"
13) Procession "To Reap Heavens Apart"
14) Pretty Maids "Motherland"
15) Carcass "Surgical Steel"
16) Deep Purple "Now What?!"
17) Thyrfing "De Ödeslösa"
18) Amon Amarth "Deciever Of The Gods"
19) Intronaut "Habitual Levitations (Instilling Words With Tones)"
20) Avenged Sevenfold "Hail To the King"

Så.
Kollar man då vilka som är gemensamma namn på de båda stora tidningarnas listor (bland de första 20 akterna) så ser man följande namn:
Ghost. Placering 1 + 1
In Solitude, 2 + 3
Cult Of Luna, 10 + 4
Tribulation, 7 + 10

Carcass, 15 + 9

Där har du Topp 6 alltså, om man fortsätter sammanslagningsfesten.
Jag tror inte att jag kommer ha en enda på min Topp 10, möjligtvis Ghost...

Fläsksmäll!

Jomen.
Helgen runt min hustrus födelsedag blir - om man bor i Stockholm och gillar hård musik - lite av en utmaning. På tre dagar spelar dessa herrar runtom på stans olika etablissemang...

 

 

 

 

Amon Amarth, Carcass (samma spelning iofs, så det funkar ju bra där), Ghost, Amorphis och Dark Tranquillity.
Nä.
Det går nog inte att täcka in alla. Ens om man vill.

Jag har plåt till Amon Amarth & Carcass-spelningen på lördag, men möjligtvis ser det ut som om det inte blir något med det om hustrun ska firas. I så fall blir det en av de andra spelningarna på söndagen, men vilken man ska välja är fanken inte lätt...

Annars är det just nu en annan grej jag peppar för.
Till helgen kommer världens bästa brorsa på besök (om allt går som det ska, man vet ju aldrig - när barn är med i spelet kan det ju alltid bli galopperande scharlakansdigerdöden som ställer planer på kant), och jag tycker det ska bli löjligt kul.
Han har med sig sin yngsta grabb som är jämnårig med min äldsta, så vi har kört ut hustrun på andra äventyr på lördagkväll för att kunna åstadkomma grabbkväll de luxe..
Laguppställningen just nu:

Inte illa, eller hur?
Dessutom lite TV-spel, hårdrock och bromancing.
Blir fint det. Så kan jag förtränga den kommande fläsksmällen ett tag... 

Recension: Dark Tranquillity "Construct"

Göteborgarna Dark Tranquillity har ju ett par plattor under bältet. "Construct" är, om jag räknar rätt, den 10:e fullängdaren, och eftersom den förra "We Are The Void" med lite tid i backspegeln var rätt tråkig och blek så har undertecknad varit mycket nyfiken på vad bandet ska prestera. 
Jag har haft skivan rätt länge, och lyssnat mer eller mindre intensivt i omgångar, medan skivan fått vila däremellan, och ungefär nu känner jag mig mogen att ge ett utfall om plattan (här avbildad med den amerikanska versionen av omslaget, som även pryder min digipak).
Sammanfattar man det så är det 3 tankar som återkommer.
Detta är vackert, närapå perfektion - och tråkigt.
Mest talande är inledningen, som med tiden faktiskt mest känns som ett enda långt intro. De tre första spåren "For Broken Words", "The Science Of Noise" och "Uniformity" är felfria och... helt befriade från händelser. Mest fart och mest spänst av dessa är det i mittspåret "The Science Of Noise", men ett spår som "Uniformity" är rent av sövande. Kanske är det därför fjärdelåten "The Silence In Between" känns som en befrielse av action, eller så är det helt enkelt för att det minner mest om det Dark Tranquillity som trampade bekymmerslöst på gaspedalen utan att bry sig så mycket om att allt ska ligga rätt. Resultatet är i alla fall att det andas in lite hopp i plattan, och sen får man en resa som bjuder både högt och lågt.
"Apathetic" har rätt bra fart, "State Of Trust" rätt ostig rensång - jag gillar Mikael Stanne bäst när han kör growl/skriksång eftersom jag egentligen inte tycker att hans röst hållerför att sjunga rent, men det kan jag väl erkänna är en personlig åsikt - medan spår som "What Only You Know" och "Weight Of The End" är av karaktären att jag egentligen inte riktigt borde gilla dem men har lite svårt att inte sjunga med eller nynna på i efterhand.
Jag har också två extraspår, "Immemorial" samt "Photon Dreams" som är helt okej och rätt bra för att vara just extraspår.

Det är, i mina öron, inte tillnärmelsevis lika intressant och bra som Werockkollegan Karin gör gällande i sin recension, även om jag verkligen håller med om hennes beskrivning av Stannes growl och förmåga att faktiskt uttala och frasera ord så att man hela tiden kan följa med i texten. Jag tycker tvärtom att detta är ett steg in i mellanmjölkens land.
I ett mellanläge där det händer i stort sett ingenting, och jag har rätt svårt att se att det blir "Construct" jag plockar fram om jag är sugen på att spela Dark Tranquillity.
Stagnerande, är ett ord som inte känns fel.
Och trots det ska jag erkänna att bandet gör musik som är rasande snygg och som vid sina toppar verkligen får mig att vilja springa mil efter mil med detta i lurarna, eller sjunga högt för mig själv medan jag kör bil alldeles för fort.
Motsägelsefullt, med andra ord, och inte helt enkelt att ge ett siffermässigt betyg.
Det är också en av anledningarna till att jag dragit ut på denna recension en hel del.

Känslan är dock en trea, och det är lite märkligt eftersom skivan nog är lika bra som föregångaren (medan den fick en fyra, något som väl får ses som ett olycksfall i arbetet såhär i efterhand), och detär - för att vara Dark Tranquillity - försvinnande lågt.
Skivan finns på Spotify så att var och en kan säga sitt, och jag förväntar mig faktiskt lite av en kommentarsstorm här, då jag misstänker att bandet berör och engagerar.

Bästa Spår according to me:  "The Silence In Between", i alla sin enkelhet.

Dark Tranquillity "Construct" - 3

Sommarlov!

Idag är det söndag - och inte vilken söndag som helst!
Nej, idag är det den söndagen som gör att följetångerna Citatet och Besatt tar Sommarlov!

För att fira det har jag snott ovanstående bild från SVT och deras fantastiska barnprogram Sommarlov (kolla in det om du har barn, varierat enkelt men ändå kul) för att påtala detta faktum. Och det betyder att det finns uppdaterade arkiv.
Du ska kolla efter dessa symboler:

Det översta är ett bibliotek, det är där jag har gömt arkivet för långa artiklar - och där bor numera även Besatt-inläggen under en egen rubrik (de får trängas lite med Blogg I Fokus, Tvekamper, Krönikor och annat).

Den andra är en pratbubbla, och där finns numera Citatet - samt alla gamla Veckans Citat.
En hel del rätt kul läsning för den som vill och orkar.
Du hittar båda symbolerna nere till höger på bloggen, om du väljer att inte ha mobilsiten igång.

Sommarlov.
Vad kommer det innebära mer då, kan man undra?
Tidigare år har Metallbloggen exempelvis kört sommarspecial med olika böcker, festivalkollar, jämförelse mellan olika skivor och öl, eller bara en djupdykning i olika skivor som på något sätt förknippas extra mycket med just sommar för min del.
Denna sommar blir det.....

...blir det....

....inget.

Ja, alltså, det kommer att komma inlägg, men det kommer inte att bli någon speciell följetång eller artikelserie, och det kommer inte heller att bli så intensivt med inlägg.
Istället ska undertecknad skriva lite av vad som faller på, och tillåta mig att ha friheten att blogga intensivt om och när jag vill, eller att inte göra det om inspirationen tryter.
Närmast ska det dessutom levereras saker till Werock, hade jag tänkt mig. 
Recensioner, av bland annat JORN och Immolation, samt en intervju med Jörn Lande som jag håller på att preppa mig för.
Bloggen får sitt också, i form av recensioner av Black Sabbath, Dark Tranquillity och The Devil's Blood. Bland annat. Så visst kommer det att hända saker.

Men, dagens tema ändå: Sommarlov! 

Usel helg

...nej då måndag, alla hatar dig inte. Det betyder ju att denna usla helg går till sitt slut!

Okej, man kunde haft det värre (eller hur Frida med familj?), men den här helgen har familjen befunnit sig i ett järngrepp från sjukdom. Det började så svagt förra helgen, då den minsta insjuknade, men i veckan har det eskalerat och till slut åkte vi dit allihop. Samtidigt, typ.
Så istället för 40-kalas hos Nicke, med provning av Highland Parks sortiment 12-40 YO: Handens Närakut. Flera gånger. 
Fy fan. 
Hur illa ställt det varit?

Bildbevis.

 Den översta skivan är nya Black Sabbath. Den kom hem till mig i torsdags. Sen dess har jag lyckats bära den till stereobänken, och lyssna på den två gånger.
Två.
Gånger.
Återkomsten, reunion med Ozzy, en skiva jag undrat över prick hur länge som helst?
Den undre bilden är de andra två skivorna som kom med samma paket.
Dark Tranquillity och Immolation.
De ligger kvar i hyllan och har lyckats samla på sig totalt 0 sekunders speltid.

Visst, ska man vara poetisk så kanske det är en av de bättre stunderna, när skivan ligger där... solen lyser in lite snett, och innehållet - själva musiken - inte ännu är avslöjad. 
Förväntan.
Spänning.

Problemet är bara att jag inte känt något av det på hela helgen.

Ergo: jag är döende (ja, eller förkyld...)

Försökte stappla iväg till vårt lokala Centrum i lördags för att trösthandla grejer åt mig.
Kom hem med två böcker som jag lite käckt placerat i hyllan och inte läst något i.

...dessutom hände något nästan magiskt.
Jag blev sugen på cola. 
Händer inte ofta, men när det händer så... ja, bara att följa den instinkten då.
Gick dit och tog en flaska.
Den hade mitt namn, visade det sig (ni har säkert inte missat deras nya reklamgrej, när de trycker upp en massa namn på flaskorna... smart marknadsföring om jag nånsin såg det..).
Men det riktigt trixiga var att flaskan efter hade min hustrus namn.

Vad är oddsen på det?
För en som i stort sett aldrig köper cola?

Nä - jag vet. Inte stora, och det hade ju varit roligare med lottvinst.. men i alla fall.
Rätt... coolt. Eller coca-coolt, för att hedra Hägerfors.

Idag blir det ingen större förändring av status egentligen. Ungarna har stökat hela natten, så jag är tveksam till att de kan få gå på dagis, samt att hustrun fortfarande har feber. Sånt har till effekt att eder Rebellängel sitter konstiga tider och försöker att jämka ihop sitt arbete och alla deadlines som närmar sig i samband med sommaren, samt att jag beklagar mig för er på detta sätt.
Inlägget ska ändå avslutas i positiv anda. 
Dels har Martin laddat upp en ny recension på Werock (fan, vad sur jag blir, jag trodde att jag kanske skulle hinna med Sabbath till deadline...), och dels hade mina grabbar lite krafter i sig igår kväll i alla fall.
Och lekte robot.

Ibland behövs det inte så mycket....

Citatet: Anders Jivarp, Dark Tranquillity

Det är söndag, och som vanligt dags för Citatet.
Jag hade tänkt ha en lång kavalkad med Slayercitat, och skriva lite om bandet ifråga med tanke på Jeff hannemans bortgång nyligen, men jag är nog inte riktigt där än. 
Vill ha lite mer tid innan en sådan sak görs.
Dessutom landade nya Close-Up Magazine i brevlådan i veckan, och där finns en stor intervju med Göteborgsbandet Dark Tranquillity som är aktuella med sin tionde studioplatta "Construct".
Och det ska Citatet handla om idag, för det kan inte vara någon enkel platta att klämma ur sig.
Ska vi ta det från början?
Bandets genombrott heter "The Gallery" och kom -95.

Jag klev på bandets tåg egentligen i samband med de två som visas efter det, "Character" från -05 och "Fiction" från -07. Och sen kom den här, den senaste plattan och den som ska följas upp. "We Are The Void".

I samband med att den kom så lyssnade jag rätt mycket på den, och delade ut en betygsfyra när det kom till recension.
Så här i efterhand vill jag inte direkt stå för det.
Detta är nämligen en riktigt tråkig träbit, faktiskt, och en skiva och ett band som går på tomgång.
Att följa upp skivan, och hur bandet ska göra det, är i mitt tycke mycket intressant.
Den tionde plattan.
Med press på sig, som bandet frikostigt delar med sig av i intervjun (det är för övrigt en bra sådan, signerad John Palmér Jeppsson, rekommenderas starkt om du har några tior över och passerar en kiosk som saluför blaskan), och ett nytt sätt att arbeta på för att till slut hitta arbetsglädjen och komma i mål med nya skivan.

Och då kan man ju faktiskt bli lite tveksam när man hittar uttalanden som Citatet denna gång, från bandets trumslagare Anders Jivarp.

"I replokalen är det lätt att man dissar grejer, men nu bestämde vi att även de sämsta idéerna skulle spelas in".
Dark Tranquillity

Ehh... hm.
Okej. 
Men det finns väl inte med på skivan, väl?
För då tar vi nog inget steg uppåt igen, utan harvar vidare på i voiden, så att säga.

Mycket spännande att se var det tar vägen. Mycket spännande!

EP: Terrortory "City Of Ghosts"

Jag gillar Skellefteåbandet Terrortory.
Deras mix av melodisk och progressiv döds faller mig väl i smaken, och när de själva skriver att detta är för fans av exempelvis Opeth, At The Gates och Dark Tranquillity så tycker jag att man träffar mitt i prick.
Första given, "The Seed Left Behind" föll mig väl i smaken, och det som gjorde att bandets beskrivning höll var ett eget uttryck i skärningspunkten mellan de tre akter man själva anger som referensramar.
Ganska långa låtar de flesta, som getts tid att växa klart - både avseende hur lång tid det tagit att skapa dem och hur länge de tillåtits breda ut sig på själva plattan.
EP'n "City Of Ghosts" är färskare, och innehåller låtar som har kortare tid från skapelse till dess att de ser dagens ljus - och det som slår mot öronen är vid första anhöringen ett band som utvecklats.
Kvar är ett eget uttryck, men som nytt element hittar vi ett rakare angreppssätt.
Inledande "New World Order" har en refräng som blandar ren sång med närapå blastbeats, och förutom den kanske uppenbara referensen med Opeths "Watershed"-platta så tänker jag osökt på Keep Of Kalessin och spåret "The Divine Land" - på ett bra sätt.
Inte för att det låter lika, utan för att det ger mig samma varma känsla i kroppen.
Refrängen sitter som gjuten, och är en sån där sak man vill spela på hög volym så att man kan sjunga med.
Enligt egen utsago startade egentligen denna EP som ett experiment.
Medlemmarna är utspridda över stora delar av vårt avlånga land, och ville prova sig fram huruvida man kan skapa musik på ett enkelt sätt med de förutsättningarna. Trummorna är lagda i Norrköping, basen i Stockholm, gitarrerna i Skellefteå och sången i Umeå.
Man kan kanske spekulera i om det är detta faktumet som gjort att man kanske trampar i lite rakare stigar än tidigare, men oavsett vilket svaret är så tycker jag att det är väldigt passande. Anledningen är ganska enkel - man släpper nämligen inte sin identitet för det.
Det är fortfarande "avantgardistisk melodisk dödsmetall" som serveras, och det är bra.
Samtliga spår (förutom nämnda "New World Order" består EP,n av titelspåret, "Dead Eyes In A Dying World" samt "Beheading The Serpent") är riktigt bra, och jag förstår bandets beslut att göra sitt experiment publikt.
Lyriken behandlar frågor om avfolkning och individens försvinnande i mängden, allt satt i en öde stad, en spökstad, och passar fint till musiken.
"Beheading The Serpent" är kanske det hårdaste spåret jag hört med bandet, och bjuder ändå på mer av denna raka, i-ansiktet-attityd.
Jag gissar också på att det som gitarristerna Emil & Stefan kallar som "jobbiga riffet" i min långa intervju med dem har det officiella låtnamnet "City Of Ghosts", då den bjuder på en del meckighet - men här är jag ute på tunn is. 
Jag kan ha fel. Jag har ofta det.
Det jag däremot inte har fel om är detta: Terrortory har just nu utvecklats till ett av de mest spännande akterna i det här landets hårdrocksklimat. 
Ett eget sound, gott hantverksskap och en riktigt bra dödssångare (Johan Norströms growl är på denna EP riktigt bra, snäppet bättre än på debutskivan) har just kombinerats med förmågan att skriva låtar som är lätta att ta till sig utan att de tappar djup.
Det är verkligen inte dåligt, och den stora frågan är väl... hur länge dröjer det till nästa giv?

Nyfiken?
EP'n släpps digital i slutet av mars, men du har teaser här. Den är egentligen inte talande för hur EP'n låter, men du får smyglyssna på sångslingan i refrängen till "New World Order" och får en inblick i känslan som omger EP'n. Vill du istället lyssna på hur Terrortory låter så kollar du ursprungsplattan på Spotify!

Långt och spretigt. Just the way you like it!

Erkänn. De uppdateringar du gillar bäst på den här sidan är de där som är ganska långa och rätt spretiga. Som börjar på en plats och sen bara flyter iväg och ut i ett... ja.. ingenting. De där som inte ens jag vet hur de ska sluta när de skrivs.
Det är dags för ett sånt, och vi börjar med en kort uppdatering av status på löftet. Det där att jag ska springa 500 kilometer i år.
Det är en bit kvar, kan man säga.
465 kilometer, för att vara exakt.
Ändå, det är inte helt off.
Och den stora frågan som du funderat på fram till nu är ju - vad fanken har bilden ovan med det att göra? Du trodde ju att du skulle få veta att jag haft sällskap av Opeth, Soilwork, Machine Head och Dark Tranquillity, men det är inte det som är det bestående intrycket än så länge.
Inte heller att jag har långt till formen, eller att effekten av löftet har blivit att det blir inga halva kilometrar utan att jag plågar mig till en hel innan jag slutar.
Nä, det har att göra med kläder och underlag.
Visst, jag har de norrländska arvet. Och jag gillar att skotta snö (en genetisk defekt, antagligen) - men det är inte jättekul att springa i långkalsonger och mössa och vantar och dessutom ha ett underlag som är på snö.
Så, för första gången, så längtar jag till våren.
Brukar inte göra det. Brukar kunna leva upp och njuta av snön och vintern, men nu vore det skönt med lite barmark.
Om man nu inte åker snowracer då.
Och huxflux så har vi en koppling TV4-styley till bilderna här.

Bilden längst upp är äldsta grabben i högsta hugg med att dra sitt fordon på platt mark.
Lätt, det kan ju vem som helst göra. Den andra bilden visar däremot med all önskvärd tydlighet hur det ser ut när man ska dra en snowracer, modell Stiga och ett par tio-femton år gammal, uppför en liten sluttning. I alla fall om man är drygt 3 år.
Det är rätt.
Det ska inte vara så jäkla enkelt. You gotta fight for your right to party.
Party, förresten, nu börjar ju festivalbokningarna för sommaren ta sig. Satyricon till Getaway, King Diamond till Sweden Rock, Mastodon & Machine Head till Metal Town bland annat.
Ruggigt bra bokningar, faktiskt, och det börjar rycka i hårdrocks-rese-festival-tarmen.
Nu väntar man bara på att få besked om Sonisphere här i Sverige. Finland fick ju en grym uppställning, och visst kommer den hit. Jag tror på ett upplägg som liknar förra året jag, och det känns inte alls osannolikt med Metallica som huvudakt... sen hoppas jag verkligen att man får se Amorphis också, det vore smaskens.

Just det, på tal om bokningar - Rockmässan har släppt sin första artist. Det är den här damen.

Doro Pesch. Tysklands first lady inom rock'n'roll.
Bra bokning av dem, tycker jag, eftersom detta är en mässa som inte går ut på att artisterna ska spela sin musik utan medverka på fotosessioner, autografskrivande, svara på Q&A och liknande (visst, jag vet, det var ett spektakel med lite efterfest som innebar en hel del spelning förra året och det är väl inte helt osannolikt att det blir så i år igen...).
Med de premisserna tror jag att Doro lockar bra med åskådare. Och hon lär ju inte bli ensam direkt... så, bokmärk siten och dra streck i kalendern så du inte missar grejen!

Annars... Tyskland. Accept. Grym förra platta, och vad man förstår har de spelningar som gjorts i samband med nya sångaren Mark Tornillo (hur länge är man förresten "nya sångaren"..? Jag anser ju att Brian Jonsson är den "nya sångaren" i AC/DC, och han har ju varit med ett tag. Minst sagt.).
Nu har Alex på Metallbibliotekarierna fått nys om att de är på g till Sverige igen.
Det vill man INTE missa.

Förra plattan "Blood Of The Nations" satt som en fläskläpp. Kommande "Stalingrad" blir nog inte sämre, och visst är det lite roligt att en gammal akt kan få upp ångan sådär igen?
Saxon är ju också ett sånt exempel. Med det i åtanke kanske det blir bra med ett nytt album från Black Sabbath, men fortfarande är det lite skräckblandad förtjusning som gäller inför det beskedet.
Det måste blir bra.
MÅSTE.
Annars är det bara tråkigt och färgar deras legendstatus lite blekare.

Annars är det ju lite nytt blod som rinner för tillfället.
Deathening vann ju omröstningen om om 2011 års bästa svenska debut, och nu kan du läsa en intressant intervju med bandet, samt tävla om ett signerat exemplar av skivan.


Det som är extra uppseendeväckande kommer i slutet av intervjun.
Bandet arbetar med en uppföljare, men kommer inte att släppa den på CD eftersom de anser att det är ett dött media. Det blir vinyl och digitalt (Spotify, iTunes, download) som blir spridningen.
Det där tyckte jag var en intressant grej som jag fångat upp strömningar av förr.
Hong Faux (spelning häromdagen på Obaren i Stockholm förresten, var du där?) har ju släppt sin haussade debut "The Crown That Wears The Head" på vinyl i slutet av förra året - men väntar fortfarande med att komma ut med plattan på CD. Där finns inte ens ett releasedatum.
Håller det på att hända nu, alltså?
Kommer CD-skivan att försvinna inom kort?
Möjligt.
Det som talar emot är väl hur väl formatet fungerar i bilen, där det fortfarande är oslagbart i form av enkelhet och tillgänglighet avseende spelare - men så var det ju med kassetten också en gång i tiden.
Tanken svindlar lite, extra mycket om man har en kärlek till det fysiska mediat och inte har gått all-in avseende vinyl. Mer om det lär ju följa, kanske orkar jag peta ihop ett separat inlägg om det också.
Förresten, all-in.
Denna blogg likväl som Werock har erbjudits rätt bra villkor för att släppa fram annonser i form av text och inlägg som leder och länkar till just spelsiter.
Svaret har blivit nej.
Det känns rätt bra.
För egen del - avseende bloggen - så är det en enkel sak att besluta om. Där bestämmer Rebellängeln vad som händer eller inte händer, och hur ska man kunna ta en paus eller lägga ner helt eller förändra eller ta in fler skribenter om det finns en massa sådana åtaganden?
Det går ju inte. Dessutom kostar bloggen 0 kr att driva avseende utrymme och publiceringsverktyg.
För Werocks del är det inte lika enkelt.
Där finns direkta kostnader för utrymme, webadress och annat.
Frestande att ta ett sådant erbjudande som ger kostnadstäckning och lite till, men beslutet har fallit på att stanna oberoende och underground.
Det tycker jag känns riktigt bra.
Kanske får det fler konsekvenser på siten också, om man nu ska dra "underground"-tänket till sin spets. Då får hålla koll, helt enkelt!

Hålla koll, förresten.

På söndag är det Super Bowl. NY Giants ska försöka koppla grepp på favoriterna NE Patriots. Jag tror det kommer att sluta med seger för New England, helt enkelt för att de är ett äckligt bra lag, men det får man se. Eller inte. Jag kommer nog detta år inte att kolla på matchen live, verkar det som. Har för mycket att göra på jobbet för att ta ledigt dagen efter, och det är en riktig mördare att kolla i så fall. Speciellt med ungar (som man benämner dem om man är missnöjd, barn heter det ju när man är nöjd) som sover sporadiskt under resten av veckan.

Ladda kan man ju göra ändå. Bara att handla hem lite baskig amerikans öl och lite kycklingvingar till söndagen, och vem vet... kanske är man så sugen att man inte kan hålla sig? Dessutom skulle det kanske ge mig tillfälle att spela lite TV-spel. Är sugen på det, men kan liksom inte komma mig för eller hitta tiden. Skulle vilja köra L.A Noir och Rage, men... i ärlighetens namn... jag har ju knappt startat på Red Dead Redemption och ett knippe andra spel som ligger hemma, köpta begagnade till en spottstyver, så.. .ja.. jag vet inte vem jag egentligen försöker lura. Det kommer nog inte bli något med det. Det blir nog som vanligt lite musik istället.

Beställning på ingång från Record Heaven. Ett fint paket med lyssning jag verkligen ser fram emot. Men... det får vi ta en annan gång. Det här inlägget spretar nog som det är!

Werock-bonanza!

Söker du lite ny läsning såhär på söndagskvällen så är det Werock du ska hänga på. De senaste dagarna har nämligen var en helt galen publiceringsbonanza på siten.
Nya skribenten Kitty presenterar sig med en fläskig rapport från Gothenburg Winter Metal med bland annat Dark Tranquillity på scen, Martin intervjuar italienska Ravenscry och dessutom har man laddat upp nya recension mitt i månaden.

Där sätter Karin tänderna i norska Nekromantheons andra platta "Rise, Vulcan Spectre", en skiva jag har på gång in via beställning. Är otroligt nyfiken på den och vad den kan ge, och inte blev det mindre efter recensionen...

Dessutom även ord om Jungle Rot och The Embodied, men det är inga band jag har någon relation till.

Sämre vibbar om Abigail Williams då.

Förra given var ju riktigt bra, men nu staplar man inte direkt superlativ på rad när Henrik recenserar "Becoming"... även den på väg i posten, men nu blev jag lite orolig att det är ett felköp!
Själv ska jag försöka få ut lite bilder och text om den fantastiska Mastodonspelningen igår.

Stay tuned...!

Johan Hegg - Sveriges Bästa dödsmetallröst?

Du har väl inte missat enkäten som rullar på Werock just nu, den om vem som besitter Sveriges bästa dödspipa?
Bland alternativen finns tungviktare som LG Petrov (Entombed), Mikael Stane (Dark Tranquillity) och Mikael Åkerfeldt (). För egen del hade jog Åkerfeldt som högst på listan förr, men just nu vete fanken. Om jag ska gå på absolut dagsform så säger jag nog Johan Hegg, Amon Amarth - och så har jag också röstat!
Jag gillar den gubbens grova och mörka growl, samtidigt som man faktiskt hör vad han sjunger!´
Glöm inte att lägga din röst.

Och, på tal om röst... hittade denna i Sweden Rock Magazine.


Liknar den här rätt mycket va?

Jag har ju inga som helst hämningar vad gäller att stjäla material eller kopiera bra upplägg - men denna gång är jag faktiskt oskyldig. Det är slumpens skördar, helt enkelt.

Noterbart är ju kanske att Sweden Rock inte ens har med Mastodon som ett alternativ...

Är ni över er topp, Dark Tranquillity?

Alltså, såhär på ett kontor när det är lite gråmulet ute (och helt utan hämningar) så passar det sig att spela musik. En av akterna som ramlade igång idag blev Dark Tranquillity, och skivorna "Character", "Damage Done", Fiction" samt "We Are The Void".
Spelade efter varandra är det ändå rätt tydligt att senaste given "We Are The Void" inte alls är en av topparna som bandet presterat... min recension var ganska snäll, faktiskt. 3 Röster om den var spretig, som fan. Och nu har bandet släppt video till låten "Iridium", ett sntycke rätt bra sak - men nästan det sista som går att pressa ur skivan också.




Eller?
Jo. Jag tror det, och nu känns det som att göteborgarna har lite att bevisa nästa gång det beger sig. Just nu pekar faktiskt formkurvan lite nedåt, trots att det man presterar förstås smiskar många akter på fingrarna...
Ett band som däremot inte har vikande formkurva är detta gäng.
The Sword.
Fy fan vid skönt häng det är i den här låten, "Lawless Lands".
De får till ett grymt sväng utan att i princip ta ett enda riff i versen!
Familjen ska till Spanien mot slutet av augusti, och förra året var det skivan "Warp Ride" med just The Sword som fullständigt ägde mig under den resan.
Kan bli så igen faktiskt!




Jaja, det om detta. "Sommarregn" (läs åska, hagel, ösregn) ute igår. Lite mesigare än "Raining Blood", men det får duga.

Till sist: vet du om det finns någon möjlighet till boende i Stockholmsområdet? Lägenhet, rum eller liknande? Allas vår vän JonteRoyal är lite på det hala och behöver din hjälp i så fall. Helst genast!

Vem härskar i Göteborg?

De senaste veckorna har faktiskt varit helt sinnessjuka.
Arbete med en gigantisk upphandling har inneburit att jag har bollat mitt vanliga jobb, vardagen med familjeliv och en kamp att inte svälla ut till Jabba The Hut med att frenetiskt skriva en massa text på engelska. Ofta kvällstid. Eller tidig morgon. Riktigt tidig morgon.
Och mitt i röran har jag lovat att åka på en liten dagstur till Göteborg. Idag.
Perfekt timing. INTE!

Nå, det ska bli kul att se stan och träffa några av kunderna och kollegorna, och det är väl bara att göra en bra sak av det. Peppa. Tror minsann att det får bli lite Göteborgsmusik på resan dit och hem - kanske Dark Tranquillity som snurrat en hel del medan jag författat komplicerade svar om en global serviceleverans?



Eller In Flames som dominerat i gymmet när jag ska spela lite snällare musik (nä, hon ser inte gladare ut för det, tjejen som beskrevs i det här inlägget...)? Förresten, notera den trasiga riggen i videon nedan. Det står inte In Flames. Det står... In!



Det hela får mig hur som helst att fundera lite på en gammal goding.
Vem regerar egentligen i Göteborg?
The Haunted?
Hammerfall?
Hardcore Superstar?
In Flames?
Dark Tranquillity?
Lisebergskaninen?
Jag?

Live!: Dark Tranquillity "Where Death Is Most Alive"

Först ut för året i serien om liveskivor du bör förgylla din skivhylla med är en ganska ny sak. Den har redan recenserats på den här bloggen, och egentligen finns inte så mycket att tillägga förutom den recensionen.

Ja, förutom det här då.

GRATTIS, vilken fin liveskiva ni har påtat ihop, Dark Tranquillity!

Gillar man melodisk dödsmetall av light-modell så bilr det inte så mycket bättre än såhär.

Ljudet är riktigt bra, och känslan i livesammanhanget är helt fenomenal. Allsången är mäktig, bandet behärskar hela spelningen totalt och växlar mellan ösiga nummer som "The New Build" och svängiga stycken som "The Wonders At Your Feet". Hitsen ligger sen på rad som grädde på moset, och radar man upp dem efter varandra så inser man vilken enormt diger låtskatt bandet sitter på.

Skivan är från 2009, vilket gör att senaste given "We Are The Void" inte finns representerad alls, men i ärlighetens namn gör det inget. Det är närapå så att jag har svårt att peta något av de ingående låtvalen för låtar från "We Are the Void", så bra är spelningen som vi bjuds på.

För övrigt ska jag inte skriva så mycket mer, ni får kolla in recensionen istället, och förstå att den 5:a som delades ut då är lika gjuten nu.

Grum liveplatta - köp den genast!

Det fastnar inte

I helgen hade ju Live!-serien comeback på den här bloggen, och först ut är Slipknot med en platta som jag tycker är OK och som verkligen visar ett galet band från sin bästa sida.
Men, på det hela taget så fastnar inte Slipknot.
Av någon anledning.
För det borde det egentligen göra, det innehåller ju liksom alla ingridienser för att jag ska gilla det!

Och när jag funderar så inser jag att det finns en bunt såna akter.
Alltså sådana som jag tycker är OK och ofta har en eller ett par skivor med, och verkligen kan förstå att andra gillar - men för mig lyfter det liksom aldrig. Det fastnar inte. Det blir.. ja... mellanmjölk, i brist på bättre ord.
Slipknot är ett exempel.
Disturbed ett annat (trots min sågning av bandet live på Metal Town...), liksom Rammstein och Hammerfall.

Märkligt det där. Att man har band som man borde gilla rent teoretiskt, men i praktiken funkar det inte. Bloggens läsare Per har ju lite så med Dark Tranquillity och Soilwork, och det finns säkert massor med exempel där ute. För att inte tala om de band man verkligen ogillar, men det är ju en annan sak. Eller hur, Sonic Syndicate?

Tvekamper...

Som ni kanske noterat så hamnar det då och då Tvekamper på den här bloggen.
Inte med några jämna mellanrum, och inte med någon ordning alls.
Enbart utifrån vad jag råkar få för mig, när jag råkar få för mig det.
Senast i raden var som sagt en jämförelse mellan Iron Maidens liveplattor "Life After Death" och "Rock In Rio", där omröstningen visade att runt en tredjedel av er fördrar den senare.
Fint så.
Dessutom har ett gäng andra fighter körts.

Men nu är jag lite nyfiken på vad ni skulle vilja se under hösten och vintern.

Jag har en del färdiga tankar, t ex:

Diskografi -> Soilwork vs Dark Tranquillity
Återförening -> Iron Maiden "Brave New World" vs Black Sabbath "Dehumanizer"
Karriär -> Paradise Lost vs Testament

...men som vanligt vet jag att ni sitter inne med massor av grymma förslag.
Låt oss höra... vad vill du läsa för Tvekamp?

Spelningar i Stockholm under hösten...

...är det ju gott om, inser jag nu när jag funderar påanskaffande av biljetter.
Här följer ett axplock:

7/9 Ozzy Osbourne, Globen
9/10 Volbeat, Hovet
9/10 Danko Jones, Debaser Medis
12/10 Dimmu Borgir, Arenan
4/11 Dark Tranquillity, Debaser Medis
10/11 Airbourne, Tyrol
11/11 The Sword, Göta Källare
16/11 Bullet For My Valentine, Annexet
5/12 Soilwork, Klubben
8/12 Exodus/Kreator/Death Angel, Deabser Medis
11/12 Helloween, Arenan
25/12 Candlemass 25-årsfest, Debaser Medis


..du hittar biljetterna på Ticnet eller Tickster, samt i vissa fall direkt på spelstället.
Dessutom lär det väl tillkomma en massa roliga akter, samt alla förband. Och så kan man ju göra som WASP i oktober - besöka Sverige för 3 spelningar varav ingen är i Stockholm...
Packad höst, minst sagt.
Vad ska du se?