Record Madness: A

Det har bubblat ett tag.
Sakta men säkert puttrat på som ett långkok, och nu är vi framme vid lansering.
Vi pratar om ett bloggöverskridande projekt mellan Metalbloggen och Tune Of The Day, ett projekt vi valt att kalla RECORD MADNESS.
I korthet kommer det att gå ut på att vi gör nedslag i skivhyllan, och reglerna är relativt enkla.

Det kommer att bli utmaningar mellan oss. Vi startar med att jag dyker ner i bokstaven "A", och skriver ett inlägg med lite bilder om vad man nu kan tänkas finns i min skivhylla under den bokstaven. När jag är klar avslutas inlägget (detta, alltså) med en utmaning i form av en bokstav som skickas till Stones på Tune Of the Day. Han gör sen samma sak med sin skivhylla (hej vinyler!) men med sin twist och sin vinkling på det innan han skickar tillbaka en bokstav. Sen går det hela så, fram och tillbaka som en pingpongboll.
Möjligheterna till konstiga, vridna och förvirrade grepp är stora.
Riskerna för galna och udda skivor i fokus är uppenbara.
Det kommer antagligen att ta väldigt lång tid att rulla igenom alfabetet, men det var lite av poängen. Varje skribent tar sin uppgift i den takt och tid han orkar - syftet är ju att det ska vara lustfyllt, och verkligen en möjlighet att göra nedslag i skivsamlingen.
Och, som sådan kan det ju vara värt att nämna några ord om just skivsamlingen.

Min vinkling kommer inte att innehålla ett enda gram vinyl. Faktum är att jag nog skänkt de flesta av mina gamla buckliga och vinda vinyler till just Stones, ochistället kan det komma att hända att vissa bokstäver blir mer eller mindre skärmdumpar från iTunes, typ, i kombination med CD-skivor och en del DVD:er.
Tydligt kommer det nog också att bli att Stones är snäppet galnare än undertecknad.
hans skivhylla är av sorten "monumental", medan min är ganska modest.
Nå. Det om detta.
För att starta någonstans så har jag serven, och vi bestämde att vi börjar från toppen. Bilden längst upp kommer vad det lider att bytas till en finare och mer permanent logga också (känn pressen Stones!) (EDIT - nu är bilden bytt. Gillar ni den?), men det är lika bra att dra igång allt nu när inspirationen är varm.

Metalbloggen Record Madness: A
Den samling CD-plattor som finns ihopskrapade för undertecknads del under bokstaven A är en relativt liten mängd med relativt förväntat innehåll. När jag tittar på den med "nyktra" ögon så tycker i alla fall jag att det syns ganska tydligt att den här bokstaven har brandskattats ganska hårt under åren.
Alltså - jag har nog haft fler plattor en gång i tiden, men det kan ha varit på vinyl eller så har de försvunnit längs vägens gång. Tyvärr. Hela samlingen under bokstaven A ryms på 6 sektioner i IKEA-modellen Benno, och det betyder att vi kanske pratar om en 50-60 skivor totalt sett i fysiskt plastformat. 
Spektaklet ser ut såhär om man fotar det med darriga händer, dassigt ljus och en iPhone!

 Såklart är ordningen den enda rätta.
Bokstavsordning först, sen utgivningsordning inom respektive artist. Alla andra sätt är egentligen fel, vill jag tycka (att sedan iTunes sorterar på ett annat sätt är en annan femma och kanske fog för diskussion...).
Det betyder att i toppen finns Abigail Williams, och sist ut är Axxis. Däremellan blandas en del lite mindre väntade saker med en del väldigt väntade saker.
Det är en bokstav som har levererat ganska många skivor till de löpande serierna Remasters, Live! och Veckans Tips, och av någon anledning - kanske för att det är först i bokstavsordningen och därmed inleder såväl den elektroniska som den fysiska skivsamlingen, så finner jag mig ganska ofta tittande på just skivorna som finns här.
Där finns till exempel två hyllor som är mer eller mindre dedikerade till dessa skivor:

 Ja. Det är AC/DC och Accept-högarna, med senaste skivan överst.
Som sig bör.
Två grupper som tuggat på rejält länge, och som är såna där som jag återvänder till lite då och då.
De har figurerat mycket på bloggen genom åren (Arkiv för Remasters här, Live! här och Långa Artiklar för exempelvis Tvekamper här om du vill läsa mer), och är musik som förstås bör finnas i din samling. För egen del kan jag notera att det faktiskt mest (för AC/DC nästan enbart) byggs av skivor som jag köpt på CD i efterhand, och då oftast i remastrade versioner. Gamla vinyler har ersatts, vissa gånger har jag haft skivan i CD-format men bytt den, andra gånger har jag haft skivan men förlorat den under årens gång, och i vissa fall har jag haft en kopia på kassett (För dig som är för ung för att först vad det innebär och hur själva bytet och delandet av musik via kassetter gick till - stackare. Det är ett stycke historia och kultur du inte fick vara med om...). Resultatet är rätt skumt, exempelvis har jag nästan ingen AC/DC-skiva som inte är digipack. Rätt konstigt, men det ser onekligen snyggt ut när de står där på rad, de snygga och smidiga plattorna från Australiens största band.
Och, på tal om skivor jag inte har men har ändå, och skivor som genom åren försvunnit.
Anthrax.
Såhär ser den fysiska skörden ut:

Tre skivor.
Varav en är en samling (det är faktiskt en fantastiskt kul grej måste jag för övrigt säga, att spela in en massa klassiker med sin "nye" sångare och låta fansen få diskutera och dividera om vilken version som egentligen är bättre...enkelt och genialt...) som kom för inte jättelånge sen, och en är den senaste plattan "Worship Music", ett snedköp som jag inte gillar något vidare. Den sista av de tre är utmärkta "Sound Of White Noice" och skulle kunna sparka igång diskussionen om Belladonna/Bush, men det tänkte jag försöka styra bort ifrån och istället ta fram en gammal klassiker.
När har man en skiva?
Mer aktuellt än någonsin när Record Madness sparkats igång, och kanske som mest intensivt när det gäller Anthrax för min del. Jag har kanske bara tre fysiska plattor, men i min iTunes finns nästan hela backkatalogen. Och då kommer frågan som ställdes i somras (läs detta inlägg för mer och längre resonemang)... när har man en skiva? Digitalt, räcker det? Eller behöver man en grej att hålla i?
Och om digitalt räcker, måste man ha köpt den eller räcker en kopia som en vän lämnat...eller en promoskiva som levererats via digitalt media enbart?
Nåväl. Det om detta, det om Anthrax. Det är ändå en grupp jag inte spelar speciellt ofta, i ärlighetens namn, inte som exempelvis de nordiska klassakterna Amon Amarth och Amorphis som delar en hylla. Bra skit som jag återvänder ofta till.

Förstås finns här en massa klassiker som Allen/Lande, Alice In Chains och Annihilator, likväl som mer udda och kanske lite oväntade inslag (The Almighty!) när det gäller hårdare musik, men det finns även en liten del mindre aggressiv musik. Som jag också lyssnar på.

Adams, kan man säga. Ryan Adams och Bryan Adams med varsin bra platta. "Gold" med Ryan är amerikansk lättsmält singersongwriter, och den japanskimporterade liveplattan med kanadensiske rockaren Bryan har jag fantastiskt mycket minnen till. Krocket på gräsmattor, folköl i baksätet på bilar... Dessutom Atomic Swing, med sitt lite galna och halvpsykedeliska anslag, men ändå vansinnigt bra låtar.

Ändå.
Ett nedslag i skivhyllan såhär avslöjar obarmhärtigt att det ju faktiskt är en rocker jag är, och att det är där jag hämtar min kraft. Kanske är det så att den ständiga jakten på ännu ett guldkorn drivs på av bloggen, men jag tror inte det. Jag tror att det skulle vara lika hungrig även utan den, så att säga. Att jag däremot lyssnar på musik lite annorlunda tack vare bloggandet, det tror jag däremot. Jag lyssnar ibland för att njuta och bara lyssna, men ganska ofta med tanken att jag så småningom ska skriva något om skivan ifråga. En recension, Veckans Tips eller något annat.
 Bokstaven A har som sagt fiskats ur en hel del när det gäller Remasters, Live! och Veckans Tips, men lite finns det kvar ändå. Plockade upp de här blivande Veckans Tips för att glänta lite på förlåten!

Armored Saint, Ark och Aeon.
Fina saker, så det är bara att hålla utkik.
Annsr så var faktiskt tanken att jag skulle välja en skiva och lyfta fram lite extra här, i samband med bokstaven A.
Det är inte en av de mer uppenbara. Vi kommer inte att få At The Gates-perspektiv eller så, utan vi ska ta en skiva jag faktiskt inte trodde att jag skulle gilla, och som jag plockade upp av en slöump eftersom det av någon anledning var lite torka i nyhetsfloden och jag befann mig på en skivaffär med lite pengar att bränna (numera nedlagda Rocks i Farsta, vill jag minnas). 
Den här (sorry för bilden, jag trodde jag hade fotat den från hyllan, men det missade jag tydligen... den står där, mot slutet, typ tredje från höger längst ner om du kollar noggrannt på bilderna i början av inlägget):

 Jag gillar inte metal core.
Rent generellt.
Det här är just det, och dessutom med texter som är skrivna ur ett kristet perspektiv.
Alla fel, typ, på papperet, men...gosse, vilket fäste denna skiva ändå har på mig!
Recensionen är lika aktuell idag som när den skrevs för snart ett och ett halvt år sedan.
Det här är riktigt smittsamt riffande, fina breakdowns och bra melodier.
Jag lyssnar på skivan lite då och då, faktiskt, och rätt så ofta i hörlurar i min iPod, liggande i sängen på kvällen - och varje gång är det fram till "Salt & Light" som jag hänförs som mest. Den låten är liksom kulmen på allt som byggs på fram till den, och efter att den klingat ut kan jag somna när jag lyssnar på skivan i sängen.
Oväntat alltså, men den skiva jag vill ge lite extra plats i ramljuset under bokstaven A är August Burns Red! På Spotify här, så du också kan hänföras.

Ska vi säga så, som ett första skott på serien RECORD MADNESS?
Det kommer väl att ta sina former vad det lider, just detta inlägg kanske blir spretigt och svamligt i efterhand visar det sig, men det får ni leva med. Möjligtvis kommer det att bli kopplingar till Spotify (mer än den enda länken ovan), videosnuttar och annat, men det är lite av charmen med den här serien tycker jag. Varken jag eller Stones vet ju hur det kommer att utveckla sig, och vad respektive bokstav för med sig (det blir t ex en stor skilland att beskriva skivorna under bokstaven "M" jämfört med "Q", eftersom enbart mängden skivor innebär ett annat förhållningssätt, och till det ska man lägga personliga favoriter som kanske återfinns på vissa bokstäver...), samt hur lång tid det kommer att ta mellan de olika inläggen.

Just nu är det dags för mig att stänga ner den här mjukstarten av serien, och istället skicka passningen till Stones. Han vet inget om vilken bokstav som blir hans nästa mål, för det väljer jag här och nu (lika lite som jag vet vad han kommer att skicka tillbaka så småningom):

L.
Bokstaven L.
Jag vet nämligen att där återfinns en av grupperna som verkligen är husgudar hos karl'n, och jag är mer än lovligt nyfiken på vad en skivaholic som Stones egentligen besitter med just den gruppen.
Handsken är kastad. Utmaningen startad.
Häng med!

Veckans Tips: Abigail Williams "In The Absence Of Light"

Veckans Tips brukar svänga rätt friskt mellan olika genrer. Ibland är det rock, på gränsen till pop, medan andra veckor målas i dystrare färger.
När det gäller black metal återkommer jag ofta till skivor som har distinkta låtar, inte bara stämningsfulla passager eller rättframt rens utan sväng, och när det nu är dags för Veckans Tips att landa i just black metal så är det en sådan skiva som ska få sin tid i ljuset - trots sin titel.
Abigail Williams "In The Absence Of Light" är nämligen en sådan skiva där själva låten inte dras ut i onödan, och där själva låten står i fokus, och den har både sväng ocg god produktion som gör den till nästan.... kommersiell, för att vara black metal.
Den har recenserats (med en fyra i betyg, betydligt bättre än efterföljaren "Becoming" som landade på en besviken tvåa) på bloggen, och undertecknad och BiblioteKarin har haft en liten meningsskiljaktlighet på Werock om huruvida betyget för skivan skulle landa på sju eller åtta.
Siffror kan det ju egentligen vara som det vill med, låt oss istället fokusera på själva innehållet.
Plattan öppnar med "Hope The Great Betrayal", kanske skivans svagaste spår - men ändå slås man av att detta är rätt bra. Det är bra framfört, det finns en bra struktur i oordningen, och det svänger rätt gott.
Sen barkar det åt helvete, på ett bra sätt.
Jänkarna tar oss på en resa som innefattar topplåtar som "Final Destiny Of The Gods", "The Mysteries That Bind The Flesh" och framförallt dunderhiten "What Hells Await Me", en låt som ensamt borde räcka för att sätta bandet på black metal-kartan.
Lyssna på Spotify, genast, och erkänn att detta är bra.
"In The Absence Of Light" är andra plattan för bandet, och jag hoppas att den tredje, efterföljaren som jag var lite besviken på, bara var en tillfällig formsvacka, och att bandet återgår från att förlora sig i att vara så mystiska som möjligt till att istället leverera hits.
De kan de ju, uppenbarligen!

...come to the dark side...

Snubben här ovanför heter Darth. Darth Vader, tydligen. Jag har aldrig brytt mig nämnvärt om Stjärnornas Krig, men till och med jag fattar att det är logiskt att ha en bild på honom om man döper ett blogginlägg till "...come to the dark side..."
Undrar man hur han ser ut under masken så tror jag att det är såhär.

Eller, nej. Det här är Cronos. Från Venom. Det är nog inte han som är Darth V.

Men det spelar kanske mindre roll, för jag tycker det hade varit kul.

Dagens inlägg handlar lite om det där med att "lära sig" gilla extrem musik i allmänhet, och black metal i synnerhet. Gårdagens Veckans Tips var som bekant Dissection, och deras avskedsplatta "Reinchaos", en skiva som verkligen kan lura in vilken rocker som helst på de mörkare stigarna.

Och det där fick mig att fundera lite.

Och sätta ihop en spellista med black metal som skulle kunna lura fler.

Du ska få den i detta inlägg.

Men bara för att det är lördag och påsk så ska du få lite annan bonus också. Ett bonuscitat som handlar om just han på bilden ovan.

Nej, inte Darth. Cronos!

"När vi träffade Cronos insåg vi att vi var tvungna att ha med honom i bandet.

Han jobbade i en studio och vi hade inga pengar att spela in plattan för".

Abaddon, Venom

Precis det där tycker jag är ganska viktigt att ha i baktanke när man närmar sig extremmetal och inte är van.
Humor.
För det är helt livsviktigt. Alla fattar att man inte går från att lyssna på Darin till Behemoth med en gång. Det kräver tillvänjning och träning för att man ska kunna förstå och uppskatta detaljerna och angreppssättet i den extremare musikkonsten. Jag har själv skrivit en krönika om min jävulska plan för mina egna barn (en krönika som det faktiskt finns folk som tagit på 100% allvar, och velat starta en diskussion med mig om det här med att som förälder tvinga barnen till saker... alltså, allvarligt talat...visst skulle jag önska att barnen blir rockers - men inte fan är jag 100% dödsallvarlig. Det fattar man väl?), och bland det viktigaste då är att ha lite distans och humor.
Lyssnar man på dödsmetall så är det bra att fatta det där med att även om texterna handlar om att gräva upp en grav och kalasa på liket så är det liksom inte på riktigt.
Istället är man kanske ute efter att få sitta på ett ställe med atmosfär och dricka folköl.
Det finns nästan bara ett undantag.
Det är när black metal blir på riktigt.
När den där gränsen mellan musik och svartmässa blir så tunn att den i stort sett suddas ut, och bandet ifråga är helt allvarliga.
Det kanske inte är där man börjar sin resa som black metal-nybörjare.

Därför.
Idag får du "Metalyze Come To The Dark Side Extravaganza" på Spotify. Den börjar visserligen med Dissection som menade allvar - men ändå är den perfekta starten eftersom det är så lockande musikaliskt. Sen blir det mer eller mindre snälla akter.

Du hittar lite text om plattorna ovan om du klickar på bilderna. Det är Keep Of Kalessin som varit med i norska Melodifestivalen, Khold som besjunger döden och Dimmu Borgirs senaste alster som mer kan kallas white metal, nästan. Dessutom Satyricon och Abigail Williams innan vi avslutar med att faktiskt mena allvar... Watain och den mäktiga "Waters Of Ain".

Du fattar va?

"Metalyze Come To The Dark Side Extravaganza", för dig som antingen är sugen på lite lättlyssnad lockande black metal. Eller bara bra musik denna påskafton!

Recension: Abigail Williams "Becoming"

Egentligen skulle man nog kunna sammanfatta den här prestationen med ett enda ord:
Onödigt.
Jänkarna Abigail Williams imponerade på mig med sin förra giv "In The Absence Of Light", en platta som lätt skulle kunna dyka upp som Veckans Tips och som faktiskt kändes som en skiva som la grunden för en kommande storhet. Det var en skiva med variation och med en ramstarkt knippe låtar som levererades med känsla, precision och med ett precis lagom producerat ljud.
Av det finns på uppföljaren "Becoming" nästan intet kvar.
Helt i onödan så tar bandet ett kliv tillbaka i anonymiteten och skuggorna, istället för att fortsätta fram som ett riktigt black metal-hopp.
Produktionen är rent av anskrämlig - det är anpassat för datorhögtalare och datorhögtalare enbart. Resultatet är att det låter ok på rätt billiga och klena produkter, men är i stort sett olyssningsbart i bilen eller på en vanlig stereo. Varenda gång bandet ska smiska upp tempot så låter det torktumlare på denna skiva. Typ.

Den andra orsaken till att detta är en stor besvikelse är att bandet valt att gömma sina låtar i åt helskotta för mycket tjafs. Så kallade "stämningspartier" kan fungera väl, men det får liksom inte bara vara sånt. Det måste också finnas låtar på en skiva, och av de 6 spåren så är det i stort sett inte ett enda som är en vanlig, snyggt levererad låt. Bandet har tagit hjälp av Sarah Chaffee på cello, och det funkar ibland men blir lätt lite för mycket av varan totalt sett.
Och det är ju så synd, för i sina stunder så visar Sorceron (sång, gitarr), Ian Jekelis (gitarr) och Zach Gibson (trummor) att man har den där kvalitén i sig.
Den som skulle lyfta hela klabbet till nästa nivå.
Den som skulle etablera Abigail Williams i elitserien för black metal.
Om man nu bara vågade vara lite enklare och rakare.

Inledande "Ascension Sickness" klockar in på dryga 10 minuter, avslutande episka "Beyond The Veil" är dryga 17, och båda låtarna innehåller delar som är riktigt bra - men blir helt enkelt för långa. Ordet pretentiös ligger alltför nära till hands för att det ska kännas bra.
"Three Days Of Darkness" är en instrumental parantes, och även "Infinite Fields Of Mind" är en sån tiominutershistoria som hade mått bättre av att kortas av.
Det blir, till sist, "Elestial" som räddar dagen för bandet.
Det är det närmaste vi kommer hur bandet lät och betedde sig på förra given, och det mest raka spåret på skivan. I övrigt finns det detaljer som imponerar på hela skivan, men de ligger utspridda överallt och med för långa mellanrum för att detta ska bli en bra helhet.

Synd. Onödigt. Men kanske är BiblioteKarin något på spåren när hon kommenterar sin recension av förra plattan på Werock? Alltså - bandet har förmågan att skriva bra material, men saknar smak. Valet av singelsläpp och öppningslåt på förra plattan kanske tyvärr inte var en tillfällighet?
I så fall kommer Abigail Williams att gå en mycket anonym framtid till mötes.
Tyvärr, istället för att kliva fram.

Nå, du hittar mer info och en välskriven recension även på "Becoming" på Werock, denna gång signerad Henrik, här. Där får du lite mer bakgrundsinfo och mer nyanser av skivan.
Här återkommer vi till ordet onödigt, och hänvisar istället till "det allsmäktiga Spotify" så att du får bilda dig en egen uppfattning.

Bästa Spår: "Elestial".
Betyg då? Mja... jag vacklar mellan en etta och en tvåa. I ärlighetens namn kommer jag knappast att lyssna mycket på den här plattan i framtiden, men bandet beströr ändå skivan med så pass mycket bra passager och detaljer att en fullständig sågning känns fel. Tvåan ska dock ses som blek och synnerligen svag...

Abigail Williams "Becoming" - 2

Werock-bonanza!

Söker du lite ny läsning såhär på söndagskvällen så är det Werock du ska hänga på. De senaste dagarna har nämligen var en helt galen publiceringsbonanza på siten.
Nya skribenten Kitty presenterar sig med en fläskig rapport från Gothenburg Winter Metal med bland annat Dark Tranquillity på scen, Martin intervjuar italienska Ravenscry och dessutom har man laddat upp nya recension mitt i månaden.

Där sätter Karin tänderna i norska Nekromantheons andra platta "Rise, Vulcan Spectre", en skiva jag har på gång in via beställning. Är otroligt nyfiken på den och vad den kan ge, och inte blev det mindre efter recensionen...

Dessutom även ord om Jungle Rot och The Embodied, men det är inga band jag har någon relation till.

Sämre vibbar om Abigail Williams då.

Förra given var ju riktigt bra, men nu staplar man inte direkt superlativ på rad när Henrik recenserar "Becoming"... även den på väg i posten, men nu blev jag lite orolig att det är ett felköp!
Själv ska jag försöka få ut lite bilder och text om den fantastiska Mastodonspelningen igår.

Stay tuned...!

Sökes: Bra black metal

Jag vete fasen om jag missat något, men inte har väl det här året såhär lånt bjudit på speciellt mycket bra black metal?

Jag kan nog fasen inte påminna mig ett enda "måste-ha"-släpp i år?

Förra året fick vi ju både stora akter som Watain och Dimmu Borgir, likväl som mindre kända saker som Abigail Williams och Winterfylleth med starka skivor (bilderna ovan är klickbara, du kommer till recensionen av respektive skiva om du bemödar dig att flytta muspekaren dit och klicka...).

Dessutom föll jag fullständigt för den här given, trots att den kom 2009.

Den bilden länkar till en Tvekamp, om du vill ha mycket läsning.

Den stora frågan är dock... har jag missat något, eller är det ett mellanår för black metal i år?

Jag har recenserat och har lite koll på Vreid och Rev 16:8, men visst är det fortfarande lite tunnt?

Och det görs garanterat bra black metal fortfarande.

Alltså är det väl jag som är ute och vevar i tomrummet utan att träffa rätt.

Precis det vill jag gärna råda bot på.

Jag gillar black metal som har ett inslag av illasinnat sväng i sig, snarare än fullt rens hela tiden. Jag tycker till exempel att Marduk är som bäst när de lyckas blanda dessa element (som i exempelvis "Rom 5:12"), och ett band som franska Glorior Belli var råbra på "Manifesting The Raging Beast".. men inte alls så bra på efterföljande "Meet Us At The Southern Sign".

Kanske är det dags att på allvar ge sig på hela Deathspell Omega. Jag besitter "Si Monumentum Requires, Circumspice", men den har snurrat högst sporadiskt.

Kanske är jag mottaglig nu?

Det känns som musik som kräver lite av sin lyssnare, och jag är laddad för en ny kärleksaffär med en black metalskiva, så läget är kanske rätt.

Men. Vad säger du?

Sitter du inne med något stalltips på bra black metal - och har jag missat något i år?

Recension: Abigail Williams "In The Absence Of Light"

Nä, men se där en trevlig bekantskap!

Amerikanska Abigail Williams andra platta "In The Absence Of Light" är min första kontakt med gänget, och eftersom jag för tillfället varit sugen på högkvalitativ black metal med en egen själ så har den här skivan gått varm ett tag nu!

Kim, alias BiblioteKarin, är en av kollegorna på Werock, och i samband med hennes recension av plattan så träter vi lite om betygsskalan (recensionen är dessutom bra skriven och full med fakta om bandet, så är du nyfiken så rekommenderas varmt en läsning av den...), men trots det så håller vi oss både i den övre skalan av betygssystemet - något som kanske är en indikation på kvalitén på den här given.

Tyvärr börjar det rätt svagt.

Inledande "Hope The Great Betrayal" är rätt bra men innehåller så pass mycket pretentiösa detaljer att gränsen för vad som är okej passeras (vargtjut i en låt kan funka, men fasen inte dåligt samplade vargtjut som kommer som floskel nummer 5 i låten).

Nåväl, sen blir det fest.

Efterföljande "Final Destiny Of The Gods" börjar med en fantastisk gitarrslinga, och bakar stundtals in perioder när jag nästan kan svära på att det är Opeth som spelar. "The Mysteries That Bind The Flesh" är en av skivans starkaste spår och bjuder både på ett inledande sväng, krossande tyngd och ett skönt rens, "Infernal Divide" är episkt skön med ett bra riff - och så fortsätter det.

Bra och lite udda black metal.

Jag hör stundtals element som kan vara tagna från Enslaved likväl som tidigare nämnda Opeth, medan det andra gånger låter Satyricon eller för den delen Gorgoroth, och kanske är det bloggläsaren Per som beskriver det bäst när han sa "du, det där låter väl ungefär som om det är Emperor"... det har jag för dålig koll på Emperor för att avgöra (den enda skiva jag har är "In The Nightside Eclipse") Likväl tycker jag att Abigail Williams har något eget, och jag gillar plattan.

Den är mångfacetterad och växer med varje lyssning.

Det är, med andra ord, black metal värd att kolla upp!

Du hittar bandets MySpace här, och eftersom plattan inte finns på Spotify ännu så får du nöja dig med lite aäldre alster på sagda tjänst.

Bästa Spår: "What Hells Await Me" är fantastisk black metal!

Abigail Williams "The Absence Of Light" - 4