Veckans Tips: Supermachine "S/t"

Hehehehehe... nu, när jag skriver detta i april 2013, så känner jag mig otroligt busig.
Tanken med dessa Veckans Tips, så här i början av 2014, är ju att presentera en del lite hemliga grupper och plattor som inte yppats så mycket om sedan tidigare, och som kan tänkas ha så starka låtar att de varit med på Hårdrockskväll 2014 (och om det nu blev så vet jag ju alltså inte vid skrivande stund).
Anledningen till att jag känner mig busig är att det förstås finns flera sätt att gömma saker. 
Antingen döljer man det helt - eller så tänker man "nål i höstack"-tanken, och stoppar in det relativt anonymt bland massor av annat.
Så är fallet med den här skivan, amerikanska Supermachines självbetitlade debut.
Den fick sin plats i solen på denna blogg genom det här inlägget, sammanställningen av min rekorduppladdning av recensioner på Werock.
Hand upp alla ni som var med då, och dessutom orkade kolla in recensionen samt sen själva skivan med Supermachine?
Nä.
Just det. Inte så många.
Men pillutta er - då är det dags nu!
Detta är nämligen en alldeles utmärkt skiva att fira Alla Hjärtans Dag med.
Det är en platta med sånt fläskigt driv att det borde vara kriminellt.
Gitarrljudet från Jay Fortin är tjockt och minner nästan om Pantera men med mer groove, och samspelet mellan Paul Jarvis (bas) och Mike McNeil (trummor) är en ren fröjd att höra.
Ovanpå det - David Nebbias sång som passar den här musiken som handen i handsken.
Vad är då "den här musiken"?
Jo, det är en korsning mellan groove metal som har rötterna i modern metal som Lamb Of God och ett mer traditionellt hårdrockssväng som känns hämtat från akter som gamla hederliga The Almighty. Uttrycket hamnar nästan som tidiga Alice In Chains, men det är nog mer min känsla än en likhet med musiken.
Låtarna är också mycket bra.
Redan från start ger bandet full gas med inledande kvartetten "Solution", "Broken", "Transformer" och "MT", men det är slutet som är bäst. "Buffalo", och framförallt de tre sista låtarna som heter "Crutch", "Heavy Bullet" och "Warlord", och det är dessa tre jag funderar på till Hårdrockskvällen.
De skulle sitta som en fläskläpp i fejset på din ärkefiende.

Det roligaste med skivan kanske ändå är att det finns inte en chans att jag hade upptäckt den på egen hand.
Omslaget ser ju lite epigt ut, och med dagens utbud så saknas det ju inte musik att upptäcka direkt. Dessutom har jag inte läst speciellt mycket om Supermachine, vare sig recensioner eller intervjuer, i svensk press.
Den här skivan kom istället i ett promopaket från Small Stones Records.
Utan att jag var beredd på det (de övriga plattorna var DeVille "Hydra" och Gozu "The Rage Of A Patient Man", men de föll mig inte i smaken på samma sätt som denna pärla).
Alltså - en ganska hemlig skiva, trots att den recenserats av undertecknad.
Missa den inte du med, speciellt efter den här hyllningen.
På Spotify. Här!