3 månader kvar till Hårdrockskväll 2014!

Vackert.
Mycket vackert, tagit tidigare i år - och tro't eller ej, nu är dte snart dags igen.
Det är faktiskt bara 3 månader kvar innan vi är där igen, och detta år kommer det att bli lite av en specialare.
Det blir nämligen inga kategorier detta år, 2014.
Det blir ett friår.
Spela vad du vill, 8 låtar.
Låter lätt men är nog så svårt, speciellt som det innebär att det ju inte finns några som helst förhållningsregler eller ramar att hänga upp valen på.
Jag gissar att vi kommer att få se en del temaskivor från de närvarande, och själv arbetar jag ju med mitt "hemliga projekt".

Där är temat lika enkelt som svårt, dvs att på Hårdrockskväll 2014 försöka presentera en skiva med 8 spår från skivor och grupper jag gillar hårt men har hållit hemliga för övriga i Hårdrockssamfundet.
Samtliga kandidater till dessa 8 spår får ett Veckans Tips som skrivs/skrivits under årets lopp och lagts för publicering den kommande våren (vilket innebär att det när allt väl publiceras ju kommer bli nästan lika mycket överraskning för mig som för er läsare eftersom jag vid det laget antagligen glömt typ allt), och jag ska försöka att hålla alla mina riktigt fina plattor hemliga för kompisarna till dess.
Det är inte så lätt alltid, speciellt som man ju vill dela med sig av bra musik.

MEN.
Om det nu inte var så att det var hemliga klubben inför den kommande Hårdrockskvällen så kan man ju fundera över hur min skiva skulle sett ut om det gick av stapeln idag.
Och det är just vad som ska hända här och nu.
I så fall skulle jag vilja lyfta en del låtar och plattor som är intressanta och som jag ville försäkra mig om att inte någon i Hårdrockssamfundet missat, eller som i vissa fall bara borde få speltid på en sån här begivenhet.
Jag skulle dessutom försöka lägga upp det så att jag gick från mjukt till hårt, så att det stegras under kvällen. I alla fall ungefär.
Är ni med?
Om Hårdrockskväll var idag:

SPÅR 1: The Night Flight Orchestra "Miami 5:02"

 

Bara för att vara på den säkra sidan, det är väl ingen som missat den här plattan?

Den innehåller ju något av det mest rock'n'rolliga som släppts i Sverige på länge, och även om det är allt från discorock till midnattssväng så är alla låtar jävligt bra. 

Jag kan ha åsikter om att det skulle bli ännu bättre om Björn "Speed" Strid (i vanliga fall i Soilwork, men det visste du ju redan) sjöng än bättre, men det är petitesser, och låten "Miami 5:02" är en av de ösigare och mer smittsamma låtarna.

Ett bra val som startar skivan... 

........................................................................................

SPÅR 2: Lord Fowl "Streets Of Evermore"

Jänkarna i Lord Fowl vispar på ett närapå kriminellt sväng i den här stänkaren, den låt som jag minns mest och oftast återvänder till från skivan "Moon Queen".

Sedär en platta som borde få stor spridning och jag nästan kan lova hamnar i rampljuset under titeln Veckans Tips någon gång!

.........................................................................................

SPÅR 3: Graveyard "Goliath"

Ja. 

Jag tar med den här av flera anledningar.

Dels är det en helt makalös låt, kanske den bästa som bandet klämt ur sig (i alla fall om man ska gå efter hur fort den klistrar sig fast på hjärnan).

Dels har jag knappt spelat Graveyard förr, och det är i sig en skam - även om just den här låten kommer från "Lights Out" och den är lite sämre än föregångaren "Hisingen Blues".

Och dels så är den ganska kort, och jag kan behöva lite korta låtar så att jag senare rymmer en... aningen mer episk sak. Kan man säga.

.............................................................................................. 

SPÅR 4: God Seed "Alt Liv"

Norge är ändå hemlandet för black metal, tycker jag, och i slutet av förra året släppte God Seed med de två starka namnen King Ov Hell och Gaahl sin egentliga debut "I, Begin" (de har ju en lång historia med bråk om namnet Gorgoroth bakom sig, och en liveplatta under God Seed-flaggan, men rent studiomässigt är detta debuten).

Det är en kluven platta.

Stundtals sisådär. Stundtals väldigt spännande och intressant, mest så i den här låten.

Den är både mjuk och hård, och faktiskt riktigt intressant. Passar rätt bra här på skivan, tycker jag!

............................................................................................

SPÅR 5: Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre

Vi stannar sen kvar i Norge lite, och det eftersom jag vill a) rensa på lite mer efter den lite smygande förra låten, b) ha lite allsång, samt c) se till att den här pärlan verkligen inte hamnar i glömska.

Inget säger ju rock'n'roll som en halvt oläslig logga, och titelspåret från förra årets "Rise, Vulcan Spectre" är en sån underbar käftsmäll att det är rent av löjligt.

Given i ett sånt här sammanhang!

.......................................................................................

SPÅR 6: Bathory "One Rode To Asa Bay"

Ja. Den är skitlång (över 10 minuter), men nu är det så här: Vi har inte haft med Bathory alls på Hårdrockskvällen (hur nu det går till), och jag gillar den här plattan som fan. Speciellt sista låten, med sin fantastiska text och sin speciella känsla.
Det gör att jag struntar i alla normer och tar med den i alla fall, trots att det nog innebär att jag spräcker alla tidsregler... men det struntar jag i. 
Läs mer om "Hammerheart" i Besatt, så fattar du att jag får göra såna undantag om jag vill... (dessutom tycker jag att "Goliath" är rätt kort, så det jämnar ut sig lite...)
...........................................................................................
SPÅR 7: In Mourning "Colossus"

Ännu en lång låt, ännu en skiva som fått löjligt mycket speltid i år. In Mourning "The Weight Of Oceans" är en sån där platta som innehåller 100% topplåtar, och det svåraste är väl nästan att välja en av alla dessa låtar som representant. Får bli förstaspåret "Colossus", men det kunde ha blivit vilket som helst.
Jag är verkligen barnsligt förtjust i denna platta!
...................................................................................................

SPÅR 8: Lakei "Despot"

Hur avslutar man bäst en lång blöt kväll som dominerats av mangel och distade gitarrer?

Med blytyngd.

Förstås.

Mindre finess och subtila budskap, mera slägga i fejset.

Och då passar Lakei bättre än de flesta andra, speciellt med låten "Despot", denna fullkomliga överkörning. Det är mörkt. Det är tungt. Det är ruggigt bra. Som hela skivan "Konspirasjoner" som dessutom passar i kategorin "skivor som är för bra för att de andra ska få chansen att missa eller glömma".

Sen kan man somna gott.

.............................................................................................

Okej.

Eftersom jag nu avslöjat samtliga dessa spår så kan jag också säga att... inget av dem kommer med på den slutliga skivan.

Jag är också sugen på att göra en 8-spårsplatta med de bästa låtarna från i år.

Det kanske blir när det är två månader kvar. Eller en.

För det går fort nu. Vi är strax där!

 

Gott Nytt År - och Årsbästalistan!

Det är nyår.
Nyårsafton nu, kanske till och med på andra sidan nyår när du läser detta (förhoppningsvis har du väl lite annat för dig än att hänga på denna site just när det smäller, så att så säga), och vanan trogen så ska Nyår firas med en Årsbästalista, utökad från 10 till 20 jämfört med listan som publiceras på Werock. 
Nytt för i år blir att vi räknar nerifrån och upp, så att säga. Från 20 till 1, så du får scrolla massor för att läsa, och lite mer läsning per skiva allt eftersom. Häng på!

20) "Kill Devil Hill" - KILL DEVIL HILL
Bra skiva. Mycket bra. Men det visste du ju redan...

19) "Tragic Idol" - PARADISE LOST
Fortfarande skitbra. Paradise Lost sparkar stjärt!

18) "Psalms For The Dead" - CANDLEMASS
På tal om fortfarande skitbra. Ska de verkligen lägga ner??

17) "Phantom Antichrist" - KREATOR
Årets bästa thrashplatta kommer från Tyskland. En växare!

16) "Kadavar" - KADAVAR
Från Tyskland kommer denna trio också. Skön upptäckt och bra platta.

15) "CVI" - ROYAL THUNDER
Snirklig rock med kvinnlig front. Bra djup i den här plattan.

14) "Dead End Kings" - KATATONIA
Mästarna av känslomässigt mörker slår till igen. Blir bättre ju mer man lyssnar.

13) "Serpent Sermon" - MARDUK
Gammal är inte bara äldst, även elakast. Marduk levererar en av årets allra bästa plattor inom extremmetal-spåret.

12) "Konspirasjoner" - LAKEI
Brutalt mörkt, deppigt och hårt. Bra som fan, och detta är verkligen en sån där skiva som växer med tiden - trots att man ju fasen inte hör och förstår ett enda ord av texten!

11) "Legend" - WITCHCRAFT
Årets näst bästa rock'n'roll-skiva. Det svänger om den, och jag tror atty man kan lura in svärmor i smygdjävulsdyrkan genom en sån här inkörsport.


10) "The Threnody Of Triumph"- WINTERFYLLETH
Episkt vackert anslag, och denna gång har bandet lyckats med bedriften att vara både mer direkta och hållbara i sina låtbyggen. Skivan sätter sig relativt fort men växer sig ändå starkare med tiden på ett imponerande sätt, och till slut håller denna naturromantiska historia som årets starkaste black metal-giv. Så bra är den.

9) "Sentenced To Life" - BLACK BREATH 
Vilket riffparty! Saken är biff, ska du bara ha en dödsmetallplatta från 2012 så är det denna. Jänkarna klarar av att inte bara kopiera det klassiska upplägget från Stockholmsdödsen, utan även injicera hela konceptet med en doft av nyöppnad grav och så starka låtar att det hela känns läskigt fräscht. Årets pålitligaste träningskamrat? 

8) "Rise, Vulcan Spectre" - NEKROMANTHEON 
För min del kom denna norska trio från i stort sett ingenstans och slog ner som en bomb. Detta är deras andra giv, och man får stolt arvet från akter som tidigare Sepultura och Slayer vidare på ett alldels ypperligt sätt. Titellåten kan dessutom innehålla årets bästa allsångsstrof, som skapad att vråla med i från ett scengolv medan näven är höjd i luften!

7) "RIITIIR" - ENSLAVED 
Veteranerna Enslaved klarar det så få andra mäktar med: att få sin spretiga konstruktion med allehanda vinklar, vrår och vändningar att vävas samman till en helhet. "RIITIIR" är en sån där skiva som gör mig svårt imponerad, då den visar ett band som är i fullständig kontroll över sin kreativitet och sitt skapande, men samtidigt är nyfikna och hungriga. Resultatet blir väldigt väldigt bra... 

6) "L'Enfant Sauvage" - GOJIRA
Gojiras förmåga till låtskrivande förundrar mig. Det hörs direkt att det är just GOJIRA som spelar - kanske till följd av det stundtals maskinella, industriella soundet och sättet att närma sig musiken - och man har en närmast unik röst inom hela metalscenen, men ändå är det just låtarnas kvalitet som är bandets absoluta styrka. Finns det någon nackdel med den här skivan så skulle det väl vara att det inte växer från den höga platå den etablerar sig på vid de första varven man lyssnar på den. 

 
5) "Les Voyages De L’Âme" - ALCEST
Shoegazing? Black Metal? Pop? Ingen aning, men detta är riktigt bra. Skivan kom tidigt på året, så den har fått riktigt med speltid. Det har den förtjänat! 

4) "Yellow & Green" - BARONESS
Tredje given är en dubbelskiva, och jag är lite kluven till det. Dels ger det ju fantastiskt mycket musik att upptäcka (och här finns mycket gömda vinklar och vrår att undersöka med tiden), men samtidigt tror jag inte skivan som helhet hade förlorat på att släppa något av de svagare spåren. Med det sagt, bandets inriktning mot mindre metal och mer rock är helt rätt!

3) "Lights Out" - GRAVEYARD 
Till syvende och sist kom kampen om den bästa rock'n'roll-skivan detta år att handla om Graveyard "Lights Out" och Witchcraft "Legend". Det här är vinnaren. Kanske inte med samma magiska lyster som föregångaren "Hisingen Blues", men vilka toppar den här skivan har! Den lite mörkare, skitigare och mer suggestiva framtoningen gör att skivan tar lite mer tid att ta till sig, men det är en resa väl värd att göra. 

2) "Cognitive" - SOEN
ÅH! Det är så härligt att höra trummisen Martin Lopez (ex Opeth) tillbaka inom musikscenen igen, hans lite jazziga spel lyfter detta ännu en extra nivå. Som om det skulle behövas, det hela är nämligen ramstarkt från början, och såväl framförande som låtar och produktion är på topp. Årets svenska debut! 

1) "Portal Of I" - NE OBLIVISCARIS
Det var kollega Martin Bensch som fäste min uppmärksamhet på debuten från down under. Den satte sig hyggligt bra relativt fort, men sen dess har den här kolossen bara fortsatt att växa... och växa...och växa. Med tiden har det blivit allt tydligare att det är den här skivan som jag förknippar med 2012, och i slutänden tycker jag att det är ett ganska lätt val som årets bästa skiva. Som debut betraktat är det kanske än vassare att lyckas leverera så fullständigt knäckande, och jag ser verkligen fram mot att få följa bandets karriär framöver. Som parentes kan nämnas att "Forget Not" antagligen är årets bästa låt därtill, runt 14 minuter magi!

Generellt har väl året präglats av en oerhörd bredd tycker jag.
Det kommer verkligen helt sjukt mycket musik, och det är ju både glädjen och huvudvärken.
Vilket väl tar oss till det kommande året 2013, eller hur?
Det blir ett spännande år. 
Det kommer förstås att vara fullt av nyheter med ny musik, känd såväl som okänd sådan.
Det kommer förstås att vara fullt av inlägg på den här siten, även om det nog blir något färre nästa år (trenden är ju sån, det blir färre för varje år som går...).
Dessutom kommer året, som vanligt, att rivstartas med en av de bästa kvällarna.

Hårdrockskväll.
Det betyder att rätt snart börjar laddningen för Hårdrockskväll 2013 som går av stapeln 5/1, dvs Trettondagsafton, och den närmsta tiden blir det nog lite tankar om just det.
Remasters och Live!-serierna vilar (uppdaterade Arkiv i kanten till höger på bloggen), men Veckans Tips kör på efter julledigheten vad det lider. Besatt får premiär söndag den 13/1, och dessutom kommer Veckans Citat att byta namn till Citatet och flytta till söndagar. Eller, rättare sagt, varannan söndag, och varva med Besatt.

Får vi det att lira så har undertecknad och Stones på Tune Of The Day dessutom en gemensam artikelserie i grytan, en sådan som puttrar så smått....

Kort sagt - det verkar kunna bli ett bra år, 2013.

GOTT NYTT, alla läsare, och tack för i år!

Musikåret 2012: A Metal Edge?

Åkej.
Fortsättningen på sammanfattningen av Musikåret 2012 har nu nått den kategori som jag i skallen kallar metal.
Hårdare än klassiks hårdrock, men inte extremmetal. Här ryms sludge, thrash och allsköns riffpartyn.
I bokstavsordning ser då mina starka kandidater för Årsbästalistan ut som följer:

...och med korta ordalag är mina tankar om dessa alster följande:

Alcest "Les Voyages De L’Âme"
Vackert, åh så vackert.
Och bra. Mjukast i denna upprabbling, men mixen av black metal och.... ja, pop blir svår att förbise när det drar ihop sig. Dessutom kom skivan tidigt i år och har genom otaliga varv verkligen fäst sig. Snygg omslag också!

Enslaved "Riitiir" 
Svårt beroendeframkallande skiva av norska giganterna. Kanske hade den kunnat vara med i sammanställningen över veteranernas skivor, eller kanske extremmetallen, men nu blev det inte så. Det skivan har emot sig är att den ändå är relativt ny och jag tror den kommer växa över tid. Också rasande snyggt omslag.

Gojira "L'Enfant Sauvage"
Favoriterna till topplaceringar radas upp upp nu, känner jag.
Den här skivan är bättre än föregångaren, och den var fantastisk. Har den något emot sig så är det kanske att den faktiskt inte lyfter med tiden utan snarare faller tillbaka något.

Lakei "Konspirasjoner
...vilket är snarast motsatsen med den här tegelstenen.
Jävlar vad den har vuxit på mig sen den kom och drog in en sjua i min recension!
Brutalt mörk, brutal tung, brutalt bra. Kanske inte toppen av årsbästalistan, det känns som en sån där skiva som ligger på kanten och balanserar.

Lamb Of God "Resolution"
Jag gillar Lamb Of God, och även om den här skivan faktiskt inte är lika bra som i alla fall de två föregångarna så är den bra. Tillrä'ckligt bra för att finnas med på min lista över potentiella "offer" till listan, äöven om känslan nog är att det inte räcker riktigt ända fram io år...

Ne Obliviscaris "Portal Of I"
Ruggigt bra platta. KOmmer finnas med på Topp 10, något annat kan jag inte se framför mig. Episk och egen skiva som dessutom konstant växer för min del.

Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre"
Hej allsång!
Fantastisk thrashplatta som får mig att vilja sträcka en knuten näve i luften och fylleskrika, oavsett om jag befinner mig på kontoret, hemma i soffan eller på golvet i en trång klubblokal. Det bästa nya som låter gammalt sen.. ja... länge. Plats på listan? Skulle tro det va....

Zombiekrig "Den Vänstra Stigens Ljus"
Lite ojämnare än sin föregångare, tyvärr, men med toppar som är rent av fantastiska.
Kanske inte med på listan i år ändå, men..thrash på svenska, en sån grej vill man ju gilla - och det kan ju faktiskt räcka långt!

Jaha.
Det var det för denna klump.
Känns som om vi har en hel del skivor i den här högen som faktiskt kommer trassla sig hela vägen till årets Topp Tio. Eller i alla fall Topp 20.
För det blir nog så, som vanligt.
Topp 10 publiceras enligt strikta regler på Werock.se, och du får en luddigare lista som innebär Top 20-plattorna.
Hur det nu ska gå till att peta några från den potentiella listan med vinnare...

Veckans Tips: Nekromantheon "Divinity Of Death"

Detta år har bjudit på ett flertal fantastiska nya upptäckter. Såna där som man blir genuint glad över att de ramlat in i samlingen, och som spelats mycket. Några av upptäcktsskivorna har redan fått sin stund i glansen som Veckans Tips (kolla in Mythological Cold Towers och Alcest, till exempel), och nu är det dags för en norsk trio att beskådas.
Vi pratar om Nekromantheon, bandets vars andra giv "Rise , Vulcan Spectre" var den skiva som fick mig att upptäcka (och falla för) dem.
Den skivan är ruggigt bra, och bättre än debuten som vi ska titta på nu - men det betyder verkligen inte att debuten "Divinity Of Death" är dålig, och det är helt enkelt ett värdigt sätt att starta Veckans Tips-säsongen för denna höst.
Här är ljudet aningen mer oborstat och mindre polerat än på efterföljaren, men hjärtat i musiken är densamma. Hård thrash med en svag färg av döds, och med förebilder som stavas tidiga Slayer och Sepultura. Trion består av Christian Holm på trummor, Sindre Solem på sång och bas samt Anld M Torp på sång och gitarr, och efter att man tonat in första låten "Gringo Death" i femton-tjugo sekunder så lägger man av ett riktigt grisskrik och trampar gasen i botten.
Svängig, ösig och jävligt bra vecklar sedan hela "Divinity Of Death" ut sig.
Låtar som "The Point Of No Return", "Cry Havoc" och kanske framförallt titelspåret sätter sig som naken hud på solbakade lädersitsar - med ett fräsande och brännande som är svårt att ignorera.

Totalt får man 11 låtar, och alla är bra. Ingen faller ur ramen, inte ens sista låten som döpts till "Alcoholy Terror", spetsfundigt men samtidigt kanske lite på fel sida humorgränsen när bandet i övrigt ger ett så hängivet intryck.
Hur som helst, du har "Divinity Of Death" på Spotify, och har du inte upptäckt Nekromantheon ännu är det bara att kasta sig in. De kommer att ta världen med storm. "Rise, Vulcan Spectre" är kanske snäppet lättare att ta till sig som startpunkt om du aldrig har hört bandet (lite bättre ljud, en del riktigt riktigt bra låtar), men bara en sån sak som att debuten är stämplad med "Kolbotn Thrashers Union" gör ju att du behöver kolla in den med!

Leaders Of The Pack 2012

Eder ödmjuke ordbajsare fick en intressant kommentar från Kim igår, till recensionen av Testaments nya "Dark Roots Of Earth", och eftersom min plan med att avsluta sommarens serie med kopplingar mellan öl & hårdrocksskivor idag går i stöpet (min sista tanke och koppling hinner jag inte föreviga på bild och i text av olika orsaker, jag får istället samla ihop allt i ett kommande stort inlägg där serien också avrundas och kompletteras) så passar det väl väl att titta lite på vilka skivor som egentligen ligger där framme och drar, drygt halvvägs in på 2012?
Precis.
Jag orkar helt enkelt inte klikppa in bilder på allt - det blir ju världens längsta inlägg! - men har försökt peta in lite länkar i alla fall. För att inte avslöja allt till kommande årsbästalista så blir det ingen inbördes ranking mer än klumpvis.
Lev med det!

Längst fram
Det finns, tycker jag, ett knippe skivor som har näsan före de andra.
Jag har inte riktigt satt ner foten om hur de ska placeras sinsemellan, men följande skivor anser jag vara där och nosa på tätplaceringarna så här långt:

Alcest "Les Voyages De L’Âme" Fransmännens fina melankoliska shoegazing har helt enkelt tagit ett ruggigt hårt fäste hos undertecknad.
Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre". Knäckande bra dödsthrash från Norge. Kommer till Sthlm för spelning i september!
Soen "Cognitive". Enkelt och svårt på samma gång. Loggar vansinnigt mycket speltid hos mig...
Black Breath "Sentenced To Life". Årets bästa döds. Sen kommer ingenting, sen kommer Asphyx. Typ. Och Dying Fetus.
Ne Obliviscaris "Portal Of I". Episkt, vackert, hårt, mjukt i en enda röra.
Baroness "Yellow & Green". Växer... och växer... och växer!

De rutinerade
Jag tycker det kan vara värt att nämna att det är de gamla rävarna som levererat bra i år också. I kategorin jävligt stabila, bra skivor med oväntat mycket glöd för att ha varit i farten så länge skulle jag villja nämna:

Accept "Stalingrad"
Paradise Lost "Tragic Idol"
Candlemass "Psalms For The Dead"
Marduk "Serpent Sermon"
Kreator "Phantom Antichrist"
Testament "Dark Roots Of Earth"
High On Fire "De Vermis Mysteriis"

Inte mycket att säga om, egentligen, men kul.
Jag gillar när rutinerade akter kommer med bra plattor, inte trötta saker.

Rookiegängen
Såklart finns det några nya som spottat ur sig redigt bra skivor.
En del av dem återfinns ju längst upp, i tätklungan, men dessutom vill jag nog nämna dessa tre:

Captain Crimson "Dancing Madly Backwards"
Kill Devil Hill "S/t"
Jess And The Ancient Ones "S/t"

...och sen ett koppel av spännande akter som Odyssey och Lakei, och...
 ja. Det finns ju en hel uppsjö.

Dessutom har jag ovan inte kommenterat Gojira, Royal Thunder eller Katatonia, exempelvis. Och vi väntar på skivor från Tiamat, Rival Sons, Khoma och inte minst Graveyard.

Tha race is on!

Demorecension: Hypertension "Envenomed By Vipers"

Sådärja!
Det är för sådana här upptäckter som jag gillar att jobba med demorecensioner.
Från de jämtländska skogarna landar Hypertensions första demo "Envenomed By Vipers" i brevlådan, med minsta möjliga konversation innan.
Bakom skicket står en trio snorungar (ursäkta, men det är man faktiskt om man inte är 18 fyllda än) som bara skiter i trender och Melodifestivaler och annat, och istället hyllar gammal thrash av modell Sepultura och Slayer som de lät förr. I tidernas begynnelse.
Omslaget är fult som fan, fast på ett bra sätt.
Som det ska vara när det är hjärtat som styr, och när detta är musiken som serveras.
Det gör mig så sjukt glad, hela vägen in i hjärtat!
Bandet består av bröderna (antar jag...) Henrik och Agge Låsgårdh samt Axel Holmström. Axel sitter bakom trummorna, Henrik står för bas och sång (och texter) medan Agge lirar alla gitarrer och har skrivit musiken.
Inspelningen gjordes i december 2011, i Empire Studios Frösön, och den funkar. Ljudbilden är rå och med tydlig demokänsla, men budskapet och leveransen kommer fram fint ändå.
Det fejjas fint på instrumenten, och även om sången kanske inte håller toppklass så funkar det.
Det påminner mig faktiskt inte så lite om Nekromantheon, kanske speciellt den första plattan med tanke på den lite mindre polerade ljudbilden, men ändå. Det är bra betyg.

Två låtar får man på demon. Inledande "The Pandemic Has Begun" är bättre än titelspåret, även om det senare inleder med ett skönt bas-sväng. På det hela är demon över alldeles för fort, men man får hoppas att vi får höra mer av gänget.
Visst, det ska erkännas, det är en bit kvar innan vi är framme vid en kvalitét som kan innebära en riktig fullängdsskiva, men jävulen vilken potential Hypertension sitter med.
Tumme upp!
Du lyssnar och läser mer om bandet här.  Det tycker jag att du ska göra.
Då kan du sen minnas dem, och säga... "jojo, men dem hörde jag talas om för flera år sen" när de har blivit en snackis i finare rum...!

Dagens ord: stök

Stökiga ungar i natt. Vaknade hela tiden.
Stökig första SM-final igår. Stryk så det sjöng om det dessutom.
Stökigt att ta sig till jobbet idag.
Stökiga uppgifter att ta sig an.
Dagens ord: stök.

Istället kan du ju fokusera på sammanställningen av vad som spelats mest denna vecka, den som finns till höger.
Ut från förra listan har Game Of Thrones åkt (klar med den serien nu, och undrar lite om det var någon som började kolla på "Alcatraz" i söndags...och om den verkar bra?), tillsammans med Red Fang, Nekromantheon, Shiftlight och Job For A Cowboy.
Nya på listan är Mythological Cold Towers och Van Halen, Vektor och Heaven & Hell. De sistnämnda kommer ju att belysas lite extra till helgen och efteråt - på måndag är det två år sedan Ronnie James Dio gick bort. Det blir lite tema på det, gissar jag, eftersom jag tänker en hel del på det. Är faktiskt fortfarande rätt nöjd med den krönika jag skrev förra året, så den kan du ju läsa så länge. I väntan på det andra.

Sist på listan över vad som spelas är ju SM-slutspelet i ishockey - men med tanke på hur jävla illa mitt lag agerade igår (och bra motståndarna var...) så kanske det är sista veckan.
Surt.
Man får peppa sig med annat då. Som att In Flames klubbturné dragit igång. Här har du Aftonbladets tankar om premiären, tillsammans med setlistan!

Lördag, FTW!

Lördag idag. Gabba gabba hey!
Härligt, ska det bli. Heldag i familjens tecken. Dessutom den sista mars, dvs slut på kvartalet. Om det kan man säga följande... det är Nekromantheon och Alcest som imponerat mest på mig musikaliskt under detta 2012. Än så länge. Ja, av de skivor som släppts under året då, jag har ju som vanligt gått på återtåg i tiden en del, men det räknas inte just nu. Dessutom innebär det att vi snart är inne i april. Den månaden står som avsändare för två av de mest emotsedda plattorna 2012:

Accepts "Stalingrad" och Paradise Lost "Tragic Idol". Det ska bli mycket intressant att se hur de kan följa upp sina senaste alster, såväl "Blood Of The Nations" som "Faith Divides Us - Death Unites Us" var ju mycket starka alster...

I väntan på det dock - vad ska du ta dig för denna lördag? Läsa Martins intervju med Cannibal Corpse, eller släcka lampan i Earth Hour?
Båda är bra, även om jag nog personligen tror mer på konstanta små förändringar till det positiva än en stor "nu släcker vi".
Hur som helst, sist ut i dagens inlägg blir ett tips. Ett vintips.


Gnarly Head. Mycket bra vin, och inte så lite rock'n'roll-känsla över det. Av någon anledning.
Och sånt funkar ju en dag som denna. Lördag, FTW!

NP: En hel del...

Det är onsdag idag. Vill det sig väl lyckas jag kombinera lite företagshockey på förmiddagen med besök på Hovet och slutspelshockey på kvällen. I stort sett samma kvalitet på mitt lag om Skellefteå AIK inte lyckas skärpa sig ikväll.
Däremellan - jobb.
Fast, det skiter väl kanske du i. I stort sett.
Däremot är det ju onsdag, och sporadiskt innebär det att det är dags att uppdatera "Mest I Spelaren". Ja, det görs inte varje onsdag. Det görs nog inte ens varannan onsdag.
Skit i det nu.
Just nu spelas nämligen en hel del musik och annat.
Låt oss börja med översta bilden.
Game Of Thrones, säsong 1.
Briljant serie. Naket & våld, what's not to like?
Det enda jag inte gillar är att det blir till att vänta på en fortsättning. Annars är det kvällsnöjet för mig och min kära hustru numera. Eller, ja, de dagar jag inte är besatt av SM-slutspelet.
Hon är bra, min hustru.
Låter mig hållas just nu.

Annars då?
Musikaliskt?
Ja, vi kan ge hedersomnämnande till Moloken med plattan "Rural", Marduk "Dark Endless", Thin Lizzy "Live And Dangerous", banden Amorphis och Ghost Brigade och Misery Index "Traitors". De får bara hedersomnämnande dock, för mest i spelaren är nedan plattor:

Boråsorkestern Shiftlight, jänkarna Job For A Cowboy, skäggiga snubbarna i Red Fang och norska dominanterna Nekromantheon.

Nekromantheon är kanske min bästa upptäckt för året. Senaste given var ju briljant, och deras debut står inte långt efter. Red Fang är fläckvis briljant och jag ångrar att jag missade dem i samband med Mastodons spelning. Shiftlight kommer det en recension på snart, på denna site, medan Job For A Cowboys nya väsen ska recenseras för Werock.

Dubbelt spännande skivor!

38!

Idag fyller jag år.
38.
Det känns ju bra, ung och viril (ja, eller...snarare som en gammal jävla gubbe efter de senaste två veckornas sjukdomar på familj och egen person, men i sinnet är jag ju en barnrumpa så det jämnar väl ut sig!).
Om 2 år träffar jag tydligen big Four O. Tufft. Då ska jag ha fest modell sinnesrubbat extravagant. Innan dess blir det lite mer modest - typ, inget. I helgen funderar vi på att åka in till schtaan och bo på hotell, hela familjen. Frottera oss med finfolket och komma ur förorten.
Det beror lite på status på kidsen, främst den minsta har kvar sviter från influensan.
Inte fan blir det något mer firande heller, hade jag tänkt mig.
Ja, mer än en leverans från Record Heaven som bland annat innehåller Misery Index "Traitors", Heaven & Hell "Neon Nights", Red Fang "Murder On The Mountains" och Nekromantheon "Divinity Of Death"....vilket ju inte är fel.
Dessutom har kontorslandskapet den stora glädjen av att få höra lite födelsedagsmusik just nu.
Hate Eternal "I, Monarch", som är en ruggig käftsmäll och typisk musik för den genomsnittlige 38-årige, tunnhårige hockeyfantasten med en pågående medioker karriär inom IT-sfären.
Så, hurra för mig!

Jag har saker att säga!

Onsdag. Mitt i veckan.
Och denna gång finns det saker att säga. Att avhandla. För det första - om man åker iväg över helgen och glider på skidor och dricker öl... så märks det sen när man kommer igång och tränar.
Svag.
Orkeslös.
Slapp.
Ändå har barnen sovit som klubbade nu den senaste tiden (förresten, kanske är det därför som det har varit svårt att ta sig upp ur bingen på morgonen och släpa sig till gymmet?).
För det är gymmet som gäller i starten av dagen nu.
Det är jag där, och så lite roliga figurer.
2 snubbar som jag kallar "sittarna", en gubbe med Jörnsfrilla och så några volymiösa tjejer som trampar cykel ibland. "Sittarna" är tatuerade och där varje dag. Och sitter.
De drar lite i vikter - när de väl kör så lastar det iofs på rätt tungt - och sitter. Pratar.
Och sitter.
På den tid jag kör igenom dagens pass, typ 6-8 övningar på 30-40 minuter, så hinner de med... en. Ja, och så en massa sittande.
För mig är det skitkonstigt att man pallrar sig ur sängen så tidigt för att...sitta.
Men men, det är upp till var och en. Själv kör jag iPod med musik och är i min egna värld. I morse: Entombed "Wolverine Blues".
Mest vill jag springa lite dock.
Det är inte så himla lätt bara, för det ska stämma med övriga familjens schema. Och det är inte tillrådligt att ge sig ut när det är mörkt ute, i alla fall inte på vägarna i Tyresö.
Nej, inte för att det bor galningar där (eller, det gör det i o f s), men för att det är fläckvis snorhalt.
Och jag är åt helskotta för gammal för att ramla!
Annars är det ju som M tycker här nedan.

Det finns inga dåliga väder, det finns bara dåliga kläder. Och plaskpölar är roliga.
Gissa om det är roligt att hämta från dagis (eller, förskola som det heter egentligen, även om i alla fall jag inte kan förmå mig att säga det i vardagsspråket)?
I kostym?
Gabba gabba kemtvätt.
Jaja, suget efter att avsluta dagen med lite musik i lurarna i sängen börjar i alla fall återvända efter att ha varit nästan borta under en månad. Läser just nu "Nattpatrullen", rätt bra bok, och då passar det med musik till. Igår - Lamb Of God. Både nya plattan och lite annat, äldre. Recension av "Resolution" kommer på denna site... imorgon.
Annars är det följande som rullat mest den senaste veckan:

Lamb Of God "Resolution" är inte mycket att orda om. Det krävs ingen hjärnkapacitet av övermänsklig sort för att lista ut vad man får. Alcest och Nekromatheon har du fått recensioner av på denna site (länkar om du kollar här ute i högra marginalen på bloggen). Badlands är ju bland annat Jake E Lee's projekt som bjuder på spelglädje modell extraordinaire. Den självbetitlade plattan har medverkat i Remastersserien, och både den och efterföljaren "Voodoo Highway" har spelats flitigt. Jävligt bra hårdrock!

Fair To Midland-plattan släpptes 2011 men jag issade den då. Synd, men tur att jag har koll på den nu då. Detta är nämligen helt skruvad rock/hårdrock/vansinne. Lyssna själv! Jag gillar det. Skarpt.

Något jag däremot inte vet om jag gillar är det där med Black Sabbath och Ozzy & Friends. Alltså, jag fattar ju att de ställde in eftersom Iommi inte klarar en turné. Det kan man inte säga mycket om, mer än att man hoppas att han kryar på sig.

Först var jag dessutom förbannad för att jag trodde att Ozzy-grejen var ett sätt att slippa betala tillbaka pengar, men det är det inte. Visar det sig. Man får nämligen välja hur man vill göra om man har biljett, och då blir det ju helt plötsligt en annan grej.

Saken är den... jag hade nog inte köpt plåt om jag från början visste att det inte skulle vara originalsättningen. Och ändå... Ozzy Osbourne, Geezer Butler och en viss Zakk Wylde.

Det är klart att det lockar lite. Ändå. Jag har ju intervjuat Zakk Wylde, gett senaste given bra betyg och dessutom fotat en del från senaste spelningen i Stockholm. Och han spelar gitarr bra som fan.

Geezer gillar jag ju också.

Men det är ändå inte samma.

Antar att det till slut kommer att hänga på vilka andra man släpar med sig. Slash pratas det ju om, men han verkar inte komma till Stockholm. Må vara, det bryr jag mig mindre om faktiskt, men jag gissar att vi kommer att få se flera gäster så småningom när det börjar klarna...

På tal om biljetter. Du kan vinna ett par till Sweden Rock Festival om du vill. Det är Kiviks Musteri som kör en tävling tillsammans med festivalen, och det verkar hyggligt lätt att vara med. Gå med företagets Facebooksida och följ sen instruktionerna, typ.

Annars är ju Sweden Rock mer sammakopplat med lite annan dryck, tycker jag. Jag provade första vinet, men har inte gett mig på den Merlot som finns. Någon av er läsare som har det, och kan ge tume upp eller ner?

Och, tumme upp... nu har Spotifylistan från Werock uppdaterats.

Det är tumme upp. Nu hittar du en hel del gottigt i den, matad med band och låtar från senaste knippet recensioner. Hitta lite ny favoritmusik genast, kolla in länken som du hittar på huvudsiten.

Och, på tal om Werock. När vi ändå är inne på världens bästa minsta lilla högkvalitativa eldsjälssite så kan du ju konstatera följande saker:

1) Tävlingen med Deathening är avgjord. Synd för dig som inte vann, men hey... that's life.

2) Tävlingen med boken "Blod Eld Död" pågår ännu. Den vill du ha. Var med nu!

Dessutom har Kim lyckats fixa en intervju med författarna Ika Johannesson och Jon Jeffersson Klingberg, som så¨småningom kommer att komma upp på Werock. Den ska bara göras först. Och det innebär att du har möjlighet att påverka den, att ställa just den där frågan som du alltid har funderat på. Gör det!

Detta är nämligen ett stycke fantastisk bok, och mängden uppslag inför en intervju är vansinnigt stora... ett faktum som kan bli nästan förlamande för den som ska hålla i intervjun. Var börjar man? Vilka saker får man inte missa? Glid in hos Kim och skicka dina frågor, helt enkelt.
När du dessutom ändå är där kan du ju läsa lite om Rock Science och dess expansioner med specifika genrefrågor. Extremmetal låter väl något?

Extrem metal bjuds det också på i konsertrecensionen av Martin.

Band som Origin, Psycroptic och Leng Tch'e.

Nä, jag har fasen inte koll på någon av dem, men en sak vet jag: när Martin säger att det är hög kvalité på rensmusik, så är det ett faktum. Jag har en oerhörd respekt för den mannens kunnande och smak när det gäller musik i den brutalare skolan. Läs recensionen, kolla in bilderna och inse att detta är livet på en pinne!