Metalbloggen lyssnar på: Iron Maiden

Lördag - och inte vilken lördag som helst.
Nej, idag är Iron Maiden i stan, likväl som min bror. Vi ska umgås, är det tänkt, allihop. 
Alltså, britterna ska väl stå på en scenoch spela musik, medan jag och brorsan ska kolla på.
Trevligt.

Och den här gången blir det (antagligen) inga bilder eller någon rapport, eftersom jag bara tänker softa. Istället - ska vi lyssna på Iron Maiden, och göra ett nedslag i skivorna. Studioalbum, snackar vi, inte liveskivor, och det är av rent självbevarelsedrift. Det skulle ta lååååång tid annars.
Okej?

Bra.
Låt oss börja från början!

Paul DiAnno sjöng på de här två skivorna.
Ska man vara ärlig så gillar jag det lite punkigare soundet som de här pärlorna från -80 och -81 har, även om det kanske inte riktigt kan räknas till det Iron Maiden som verkligen skulle lägga världen under sina fötter. Bandet hade i början Clive Burr på trummor, Steve Harris (förstås) på bas, Dave Murray och Dennis Stratton på gitarr (på killers hade den sistnämnda dock försvunnit och ersatts av Adrian Smith), och av de här två skivorna är det den självbetitlade som är riktigt jäkla bra. 
Bättre än "Killers", som dock har det där omslaget som antagligen på egen hand skapat fler hårdrockare än vad man kan räkna till.

Ändå, de där två första skivorna kanske är mer charmiga än riktigt fantastiska. 
Jag lyssnar faktiskt inte speciellt ofta på dem, mest när jag känner mig lite upprorisk. Eller nostalgisk.
Istället är det väl kanske de tre kommande skivorna som täcker in åren 1982-1984 som är de stora. Förstås.

 

 

Kanske får man inte riktigt säga så, men jag tycker faktiskt att "Number Of The Beast" är lite... överskattad. 
Visst, den innehåller en del av de riktigt klassiska låtarna (ja, titellåten är väl motsvarigheten till omslaget på "Killers" vad det gäller att på egen hand skapa hårdrockare av en hel generation), men jag tycker att den är ganska ojämn. Faktiskt. Där finns närapå lika många dalar som det finns toppar.
"Piece Of Mind" är bra, men en sån där skiva jag nästa aldrig tycks komma runt att lyssna på. Varje gång jag spelar den så tänker jag att den här är ju skitbra, jag borde spela den oftare. Men så gör jag inte det.
Sist i trion är bandets, i mina öron, bästa skiva. "Powerslave" har faktiskt... allt!

Det som gör hela grejen är väl ändå bytet av sångare. 
Man kan inte säga annat än att Bruce Dickinson var (är) rätt man på rätt plats. Efter "Number Of The Beast" kom ju Nicko McBrain in på trumpallen, och även om han har ett rätt karakteristiskt sätt att spela så är den förändringen inget i jämförelse med bytet av sångare.
Är det dessa tre skivor som spelas mest av bandet, sett över hela världen?
Antagligen.
Jag tycker också att de nådde sin absoluta topp här, och den håller sig ganska bra över de nästkommande plattorna...

 

Två stabila skivor.
Två skivor som har jäkligt mycket guldkorn och som jag faktiskt lyssnar på rätt ofta.
Jag gillar det lite lågmälda och mer progressiva anslaget i "Somewhere In Time", samt låtmaterialet på "Seventh Son Of A Seventh Son". 
Sättningen är konstant över plattorna också, kanske är det en av orsakerna till att de håller så hög kvalitet? Dessutom är det lite längre mellan dem, -86 respektive -88.
Det är inte länge med dagens mått mätt, men med den tidens mått så tog man sin tid på sig.
Och det märks.
Tyvärr tycker jag att bandet efter detta tappade tråden lite, och vi hamnar i ett gäng plattor som visserligen står i min skivhylla, men mest samlar damm.
Ja, vi pratar om skivorna innan Bruce hoppade av skeppet:

 

Totalt antal riktigt bra låtar på dessa skivor: 1.
Typ.
Och det är förstås titelspåret på "Fear Of The Dark" från -92.
Eller, okej, det var väl ganska hårt, men nu när jag lyssnar på skivorna så är de tankar som slår mig:
1) Det gjorde rätt bra musik ändå, av de gamla klassikerna, för det är egentligen inte dåligt och finns ett knippe spår som är hyggliga, samt...
2) Detta är just bara hyggligt, speciellt om man jämför med bandets enorma låtskatt. Jag förstår att det inte är speciellt många av dessa spår som platsar om man spelar live. Egentligen.

Är allt Jannick Gers fel?
Kanske. Han är i alla fall ny i bandet, och tar Adrian Smiths plats.
Som vanligt är det väl herr Harris som bestämmer egentligen, så jag ska inte skylla på Gers.
Faktum kvarstår ändå, de här två skivorna framstår som relativt träiga och meningslösa när man ser över hela diskografin.
Och det kan komma att bli värre...!

 

 ...egentligen är inte det värsta själva låtmaterialet. Ett spår som "Sign Of The Cross" är faktiskt riktigt bra, och egentligen är hela inledningen på "The X Factor" bättre än vad man vill minnas. Eller för den delen "The Clansman" på efterföljaren.
Men.
Två saker slår en.
Det ena är att man helt tappat känslan i omslagen, det är inte längre lite charmigt rysligt. Det är mest bara... blaffigt.
Dessutom spelar det ingen roll att Blaze Bailey gör vad han kan, han är helt enkelt inte Bruce Dickinson, och att det blir extra tydligt märker man ju när den "riktige" sångaren lyfter låtarna ännu ett snäpp på utmärkta liveplattan "Rock In Rio".
På det hela taget är det här två skivor som jag lyssnar extremt sällan på, sanningen att säga så såg jag nu när jag skulle spela igenom alla bandets plattor att jag inte ens bemödat mig med att lägga in dem i iTunes, utan  enbart har dem stående i skivhyllan.
Det betyder ju att jag enbart spelar dem i bilen eller på stereon hemma - och då får de konkurrera med en hel del andra plattor. Minst sagt.
Totalt sett tycker jag att detta är en ganska mörk period i bandets era, och jag inser att jag lite orättvist skyller på sångaren. 
Som tur är så återförenas bandet med både Dickinson och Smith, och man gör det med en helt fantastisk platta. En av deras bästa i hela karriären, rent av!

"Brave New World" fångar egentligen allt som jag tycker är bra med Iron Maiden.
Det är långa, episka låtar med bra texter, det är smittsamma melodier, det är harmonier, bra sång, välbalanserat både så att skivan som helhet sitter ihop och att det finns naturliga "singelspår".
Kort sagt, det är en återvändo till fornstora dagar, och när jag spelar den här plattan så förundras jag alltid över att bandet så pass sent i karriären, med platta nummer 12 (!) når en sådan höjdpunkt.
En favorit.

Sen tycker jag att resterande skivor man åstadkommit sen dess är mindre och mindre intressanta, typ.

 

"Dance Of Death" är väl bäst av de där, sen är det ganska jämnt skägg mellan "A Matter Of Life And Death" samt "The Final Frontier". Båda de sistnämnda har bra låtar i sig, men det blir ju inte att man lyssnar på dem. 
Kanske är felet mitt?
Kanske, inser jag i denna långa "inför kvällens-spelning" lyssnarmaraton (ja, du fattar ju att jag lyssnat och skrivit detta inlägg över ett par dagar egentligen) är det jag som tappat lite av mitt intresse för bandets sentida musik snarare än bandet som vandrat iväg på villovägar?
Inte omöjligt.
Det ändrar däremot inte faktumet att jag har mina egna förhoppningar för kvällen, helt utan att ha kollat någon som helst setlista i förväg.
Jag vill, alltid, ha "Rime Of The Ancient Mariner" live, den är fantastisk i det formatet, medan jag kan skippa en del av de så kallade klassikerna som "Iron Maiden" eller till och med "Run To The Hills". Lite mer udda nummer vore kul, främst från de gamla skivorna ("Charlot The Harlot"! "Murders In The Rue Morgue"! "Phantom Of The Opera"!), men huvudsaken med kvällens begivenhet är ändå att få umgås med bra sällskap och ta kvällen som den kommer.
Iron Maiden levererar ju, det vet man.

Vill du ha mer läsning så får du nog enklast söka på just bandets namn, eller gå via arkiven.
Det finns massor av artiklar i Remasters, Live!, Tvekamp och andra format som behandlar just detta gigantiska band, men jag har varit lite lat när jag skrivit texten och inte klippt in direktlänkarna....