Recension: Orphaned Land "All Is One"

Orphaned Land står med ena benet på var sida om konflikten i Israel och Palestina, och försöker med hjälp av sin musik och sina texter att få de båda sidorna att inse dårskapen i konflikten.
De är, trots allt, bröder, enligt bandets sätt att se på saken.
I över 20 år har man varit igång, "All Is One" är bandets femte fullängdsgiv, den tredje sedan omstarten 2004 - men för mig är det första gången jag ger mig i kast med bandets progressiva metal, uppblandad med arabiska influenser och musikaliska kryddor.
Skivan köptes lite på chans, dels för att jag läst bra saker om den, och dels för att förpackningen - med texter på både hebreiska och engelska samt i vissa fall turkiska - i sin snygga digipacksbok är läcker.
Jag gillar, som kanske är bekant, snygga förpackningar som ger en helhet till skivan.
Det chansköpet är verkligen inget jag ångrar, då plattan faktiskt kommit att tränga undan mycket av mitt övriga musiklyssnande den senaste tiden, och helt sonika har slagit rot i stereon!
För den som gillar att dyka djupare än bara ett ytligt lyssnande så ger den här skivan material att mätta ett glupande sådant behov. Texterna strör referenser från Bibeln, Koreanen, historien och verkligheten omkring sig, och bakom varje spår döljer sig en tanke som vi här uppe i den kalla nord nog lite till vardags inte tänker på. 
Det är att bjudas in mitt i kaoset, i den sandiga och heta verkligheten om hur det är att födas, växa upp och leva i ett så kluvet och utsatt tillstånd.
Det är, för min del, fascinerande - och i ärlighetens namn en bit utanför den så berömda komfortzonen. Stundtals blir det nästan lite väl mycket österländska influenser i musiken, men på det hela funkar det alldeles utmärkt.
Skivans starka spår sitter nämligen ihop alldeles utmärkt till en snygg sammanflätad helhet.

Inledningen med "All Is One", "The Simple Man" och smäckrande vackra "Brother" (en av årets finaste halvballader) är klockren. i "Fail" brakar bandet loss lite hårdare, och det hörs väldigt tydligt att det är just Jens Bogren som står bakom ljudet, det är så übersnyggt att man nästan baxnar, och när Kobi Fahri bjuder på growl i just dte spåret så är det stört omöjligt att inte tänka på Opeth. På ett bra sätt.
Orphaned Land syr sedan ihop säcken med "Freedom", "Ya Benaye" och framförallt sista närapå perfekta avslutningslåten "Children".
I intervjuer i Sweden Rock Magazine samt Close-Up Magazine (mycket bra sådana, läs båda om du har chansen) beskriver just frontmannen Fahri (bandet i övrigt utgörs av Uri Zehla på bas, Yossi Sasi och Chen Balbus på gitarr samt övriga stränginstrument, Matan Schmueli på trummor samt en hel kader namn som bidrar med diverse olika instrument - totalt är ytterligare 37 namn uppräcknade) mer om texterna, bandets filosofi och inställning, samt hur inspirationen flödar om man bor i en katastrofzon.
Jag är ganska tagen, men ändå inte fullständigt Besatt.

Betyget hamnar på en stark 4:a, speciellt är styrkan helheleten. Förpackning, texter, koncept.
Bästa spår är betydligt svårare att säga. Jag är svag för "Fail" och fina "Brother", och får nog hålla dessa två som plattans starkaste ögonblick, men det är som hel historia den verkligen kommer till sin rätt.

Spotify här, så kan du själv säga ditt.
Själv har jag verkligen fått en ny kompis...

Orphaned Land "All Is One" - 4