Recension: Amon Amarth "Deciever Of The Gods"

Efter vinter kommer vår, som följs av sommar och sedan höst innan allt börjar om igen.
Ett av livets faktum.
Det är, faktiskt, lite samma sak med vikingaskeppet Amon Amarth.
Vartannat år släpper man en skiva som innehåller lättuggad dödsmetall med mängder av melodikrokar som fastnar likt gaffatejp, med lyrik hämtad från vikingarnas liv och myter och med en rent av löjligt hög lägstanivå.
Ytterligare ett av livets faktum.
Med det i bagaget är faktiskt en berättigad fråga följande: behöver du ännu ett album av Amon Amarth, denna gång "Deciever Of The Gods"?
Svaret är ja, även om du under recensionen kommer att läsa att skivan faktiskt inte är riktigt lika bra som exempelvis sin föregångare.
Tveeggat?
Exakt.

"Deciever Of The Gods" är nämligen lite annorlunda jämfört med bandets senaste alster.
Inte väsensskilt, vi pratar om gradförändringar, men det finns några saker som är klart värda att notera. 
För det första - influensen av att byta producent. Från Jens Bogren, longtime producing partner till bandet, till Andy Sneap. Det har inneburit en renare och klarare ljudbild, och vad jag förstår av intervjuer dessutom lite av en nytändning för bandet i samband med förberedelserna innan samt själva arbetsmetodiken under inspelningen. Om man sedan gillar den nya ljudbilden eller ej, det är en smaksak. Personligen har jag inget emot att Amon Amarth har ett lite mer episkt anslag, alltså lite mer som det kändes innan "Deciever Of The Gods", men... igen... det är inte fullskaliga ombyggnationer som skett, snarare en liten förändring.

För det andra är detta en skiva som inte, i egentligen mening, är dödsmetall. Det är heavy metal, och närapå det enda som minner om döds är att Johan Hägg growlar snarare än att han sjunger rent. Tendenserna har alltid funnits där, men de är nu tydligare än någonsin, och bandet säger själva att man helt enkelt struntar i att lyssnarna kan härleda "Blood Eagle" till Slayer, eller att en låt som "Father Of The Wolf" luktar såväl Iron Maidens galopperande melodislingor som Accepts körande refränger - allt eftersom man kör allt igenom sitt patenterade Amon Amarth-filter.

Dessa två fakta gör att skivan faktiskt sticker ut en del från bandets tidigare alster, och att den är lite annorlunda. Däremot är den, om man tittar låt för låt, inte en av bandets starkaste skivor.
Plattan följer det vanliga receptet, dvs startar med en snabb ganska smittsam låt (titelspåret), följer upp med en av de starkaste låtarna som sänker tempot en aning ("As Loke Falls" och följer sedan mönstret med att avsluta med en lite längre och mer episk låt ("Warriors Of The North"). Däremellan får man gästsång av Messiah Marcolin (ex Candlemass, Memento Mori) som lyfter en annars ganska såsig "Hel", smittsamma "Father Of The Wolf", skivans starkaste spår "Coming Of The Tide" och ett knippe standardkompositioner som inte kunde komma någon annastans än från just Amon Amarth ("Shape Shifter", "Under Siege", We Shall Destroy").
Trumspelet är lika karakteristiskt som hur man väver sina gitarrslingor, och du som vet vad du förväntar dig kommer förstås inte att bli besviken. 
Man vet vad man får - även om jag faktiskt tycker att bandet kanske skulle hålla den hårdare, mer episka sidan lite högre än heavy metal-fanan. Jag saknar helt enkelt döds-känslan lite.

Och kanske lurar jag mig när jag tycker att själva låtmaterialet är lite lite svagare än vad jag vill, det har ju en tendens att vara så med just den här gruppen att jag med tiden faller rätt hårt för dess skivor, och i efterhand ofta tycker att de är bättre än efter endast de första få varven.
Det får tiden utvärdera. Tyvärr finns inte Metal Blades plattor på Spotify, så du får tjuvlyssna på andra sätt för att se om du kommer till samma slutsats som jag.
Bästa spåret är i alla fall "Coming Of The Tide", men jag är även förtjust i de två inledande "Deciever Of The Gods" samt "As Loke Falls".

Betyget blir till slut en fyra, men det är inte lika ramstark som för exempelvis föregångaren "Surtur Rising", och jag tycker nog att skivor som "With Oden On Our Side" och framförallt bandets bästa platta "Versus The World" är väsentligt bättre och en bättre ingångspunkt om man inte har koll på bandet sen förr.

Amon Amarth "Deciever Of The Gods" - 4