...när resten av världen tappar färgen

Egentligen är det väl bara att erkänna.
Det är de där stunderna jag letar efter.
När en ny, gärna lite obskyr och aningen okänd och oväntad, upptäckt marscherar in i mit liv och får all annan musik att tappa färgen lite. Som får resten av världen att tappa färgen lite, och upplevas lite gråare. Lite alldaglig, i jämförelse med den nya skinande, sprakande upptäckten.
Det är inte olikt förälskelse.
Uppflammande, intensiv, med högsta önskan att bara få umgås.
Att få förlora sig i den andra, som i det här fallet är en skiva.
Gå vilse bland låtar som känns som om de var skrivna speciellt just för mig.
För den tiden och den platsen som är just nu.

Som ung fanns dessa tillfällen relativt ofta. Det släpptes mindre musik som var mindre tillgänglig, så de där pärlorna drunknande inte i mediafloden på samma sätt som man kan tänka sig händer idag. Dessutom var i alla fall jag mindre formad än vad jag är idag, och det är bara att erkänna att musik som nu inte berör mig en gång i tiden kunde få tårarna att trilla. Av glädje, sorg eller bara en oförmåga att uttrycka överflödet, bruset, av känslor på andra sätt.

Med åren kanske det är längre mellan de där fantastiska gångerna, men de finns fortfarande där.
Och jag letar dem ständigt.

Det är en del av den jag är, likväl som en del av min historia.
Därför kommer serien Besatt att fortsätta i höst.
Det blir i alla fall åtta plattor till som tagit färgen av världen och som kommer att få stå i fokus. Dessutom kommer en liten sommarspecial om några dagar. En bonus i serien Besatt.
Om en skiva som fick resten av världen att tappa färgen an aning, en gång i tiden...