Besatt Sommarspecial: Manowar "Kings Of Metal"

Nu är det mitt i sommaren, (ja, mer eller mindre...) och egentligen pågår inte serien med Besatt.
Den finns under Arkivet för Långa Artiklar, och har du saknat de här inläggen så kommer nu lite goda nyheter.
1) Det blir en fortsättning under hösten. 
2) Du får lite bonusläsning här och nu.

Besatt handlar alltså, för dig som inte har hundra koll på den, om en skiva som sätts i fokus. Det är en skiva som någon gång under undertecknads levnadsår har varit större än livet självt, och som besatt eder Rebellängel sådär på gränsen till vad som är hälsosamt.
Berättelsen som avhandlas i samband med denna tidpunkt tar till viss del avstamp i själva skivan, men även minst lika mycket i händelserna runt omkring, perioden runtomkring denna besatthet.
Det är en blandning av högt och lågt, glädje och sorg.
Självutlämnande, ibland med en strimma hjärtknip och ont i magen, ibland med ett skratt lekande i mungiporna och somliga gånger med en varm nostalgisk filt runt kroppen.
Serien har rullat varannan söndag från årsskiftet fram till sommaren, och i samband med sista skivan för vårterminen (King Diamonds "The Puppet Master") så var det osäkert om det skulle bli någon fortsättning efter sommaren eller inte.
Nu är det klart att så blir fallet, och som det ser ut så kommer serien åter i samband med månadsskiftet augusti/september.
Långt bort?
Som tur är ska du få en sommarbonus, en bonus som heter Manowar.
Det är nämligen inte alla skivor som besatt undertecknad som jag är sådär vansinnigt stolt över, och det här är väl en av dem. "Kings Of Metal".
Anledningen till att jag inte är direkt stolt över det är helt enkelt Manowars snarast löjeväckande, på gränsen till parodiska "Spinal Tap-liknande" sätt att förhålla sig till sin omvärld som präglat de senaste.. ja.. typ 20 åren.
Eller, rättare sagt, bandet har nog alltid haft det förhållningssättet, men jag genomskådade det inte när jag var yngre, och där sitter väl min skamsna inställning egentligen. 
(Till mitt försvar vill jag då ändå säga att bandet faktiskt gjorde mindre skumma grejor då än senare i karriären, inga skivor med samma låt på 20 olika språk och sånt.)

Den låt som enskilt tydligast kan beskyllas för min karriär som hårdrocksälskare är Manowars "Metal Daze". Den är fantastisk, med sitt driv och sin enkelhet, och finns inte alls med på den här skivan. Den finns på "Battle Hymns" istället, men av alla bandets skivor är det ovanstående som fastnat mest hos mig.
Inledningen med motorcykelljudet som blir "Wheels Of Fire", tyngden och enkelheten i titelspåret, basspelet i "Sting Of The Bumblebee", det episka anslaget "Blood Of The Kings"... allt har varit ingredienser i den smakfulla soppan. Skivan är, egentligen, en helt fantastisk samling klassiska hårdrockslåtar, oavsett vad man tycker om bandets framtoning.
På mitt exemplar, LP, fanns inte bonusspåret "Pleasure Slave" med. Det var bra, för det är ett sånt där spår som gör allt det ostiga med Manowar tydligt.
Om jag nu hade tyckt det då.
Jag kanske hade gillat det.
Då, det var tiden i grundskolan. Det var en tid som trots allt inte var så vansinnigt långt bort från den då man gillade att Sam Fox var toppless i Okej, fast jag var lite för feg för att erkänna det eller sätta upp någon av bilderna på väggen.
När det var spännande med naken kvinnohud, och jag önskar att jag med hundra procents säkerhet kan säga att jag hade sågat "Pleasure Slave", men jag kan nog inte det. 
Risken finns att jag hade tyckt att det var lite häftigt.

Nå.
Det var inte det allt skulle handla om, utan egentligen huset som vi flyttade till i högstadievevan. Det var en enplansvilla, byggt på 70-talet, och kostade 400 000 kr att köpa på en tid när räntan var skyhög och man fick skriva av typ allt. En minst sagt galen tid.
Det där huset, pojkrummet, första stereon finns - och kommer under hösten att ytterligare utforskas - mer, men känslan av att lira krocket på gräsmattan en sommar, med "Kings Of Metal" på hög volym inne i mitt rum så att ljudet hördes ut genom den lilla vädringsventilen (fönstret var så det hade fastnat, så man fick spela ännu högre...) är ständigt med mig.
Det var en tid när två familjer skulle bli en, och det var förstås inte helt smärtfritt eller utan gnissel - men det var verkligen en fin tid ändå, såhär i efterhand.
Min plastfarsa och morsan flyttade ihop, han hade två flickor som bodde med oss varannan helg och så småningom kom att bli mina "riktiga" systrar, och när jag tänker på det där huset så tänker jag på en massa saker som hände då.
Hur farsan byggde om soprummet till en entré.
Plastdunken som stod och puttrade inne på den lilla toaletten för att morsan och farsan skulle göra eget vin (det smakade, förstås, skit).
Glada minnen, trots total avsaknad av pengar.
Det var en enkel tid.
Ni vet, en sån där när hela familjen egentligen inte försöker sig på så himla mycket mer än att faktiskt bara fokusera på att få livet att flyta.
En tid när jag gick igenom puberteten, och gick från att försöka sätta fast tugummi i håret på tjejerna i klassen till att faktiskt tycka att de var intressanta på ett helt annat sätt.
Allt till tonerna av Manowar.
Det är egentligen helt bisarrt, och förklarar möjligen den röra av känslor jag har för allt det där.
Och det är väl det som gör att jag vill fortsätta med även en höstsäsong av Besatt.
Den där röran.
Möjligheten att tillsammans med er utforska de där känslorna, minnena, kopplingarna till en massa musik. Musik som är både bra och mindre bra.
Hoppas du vill följa med.
Vi sparkar igång på riktigt strax efter sommaren!