Recension: Dark Tranquillity "Construct"

Göteborgarna Dark Tranquillity har ju ett par plattor under bältet. "Construct" är, om jag räknar rätt, den 10:e fullängdaren, och eftersom den förra "We Are The Void" med lite tid i backspegeln var rätt tråkig och blek så har undertecknad varit mycket nyfiken på vad bandet ska prestera. 
Jag har haft skivan rätt länge, och lyssnat mer eller mindre intensivt i omgångar, medan skivan fått vila däremellan, och ungefär nu känner jag mig mogen att ge ett utfall om plattan (här avbildad med den amerikanska versionen av omslaget, som även pryder min digipak).
Sammanfattar man det så är det 3 tankar som återkommer.
Detta är vackert, närapå perfektion - och tråkigt.
Mest talande är inledningen, som med tiden faktiskt mest känns som ett enda långt intro. De tre första spåren "For Broken Words", "The Science Of Noise" och "Uniformity" är felfria och... helt befriade från händelser. Mest fart och mest spänst av dessa är det i mittspåret "The Science Of Noise", men ett spår som "Uniformity" är rent av sövande. Kanske är det därför fjärdelåten "The Silence In Between" känns som en befrielse av action, eller så är det helt enkelt för att det minner mest om det Dark Tranquillity som trampade bekymmerslöst på gaspedalen utan att bry sig så mycket om att allt ska ligga rätt. Resultatet är i alla fall att det andas in lite hopp i plattan, och sen får man en resa som bjuder både högt och lågt.
"Apathetic" har rätt bra fart, "State Of Trust" rätt ostig rensång - jag gillar Mikael Stanne bäst när han kör growl/skriksång eftersom jag egentligen inte tycker att hans röst hållerför att sjunga rent, men det kan jag väl erkänna är en personlig åsikt - medan spår som "What Only You Know" och "Weight Of The End" är av karaktären att jag egentligen inte riktigt borde gilla dem men har lite svårt att inte sjunga med eller nynna på i efterhand.
Jag har också två extraspår, "Immemorial" samt "Photon Dreams" som är helt okej och rätt bra för att vara just extraspår.

Det är, i mina öron, inte tillnärmelsevis lika intressant och bra som Werockkollegan Karin gör gällande i sin recension, även om jag verkligen håller med om hennes beskrivning av Stannes growl och förmåga att faktiskt uttala och frasera ord så att man hela tiden kan följa med i texten. Jag tycker tvärtom att detta är ett steg in i mellanmjölkens land.
I ett mellanläge där det händer i stort sett ingenting, och jag har rätt svårt att se att det blir "Construct" jag plockar fram om jag är sugen på att spela Dark Tranquillity.
Stagnerande, är ett ord som inte känns fel.
Och trots det ska jag erkänna att bandet gör musik som är rasande snygg och som vid sina toppar verkligen får mig att vilja springa mil efter mil med detta i lurarna, eller sjunga högt för mig själv medan jag kör bil alldeles för fort.
Motsägelsefullt, med andra ord, och inte helt enkelt att ge ett siffermässigt betyg.
Det är också en av anledningarna till att jag dragit ut på denna recension en hel del.

Känslan är dock en trea, och det är lite märkligt eftersom skivan nog är lika bra som föregångaren (medan den fick en fyra, något som väl får ses som ett olycksfall i arbetet såhär i efterhand), och detär - för att vara Dark Tranquillity - försvinnande lågt.
Skivan finns på Spotify så att var och en kan säga sitt, och jag förväntar mig faktiskt lite av en kommentarsstorm här, då jag misstänker att bandet berör och engagerar.

Bästa Spår according to me:  "The Silence In Between", i alla sin enkelhet.

Dark Tranquillity "Construct" - 3