Första skivan efter återkomsten, första skivan utan bortgågne Layne Staley och med William DuVall bakom mikrofonen, och "Black Gives Way To Blue" är ett album som skapats i den skuggan.
Det är inkännande, relativt lågmält och mycket fint, där bandets huvudsakliga motor Jerry Cantrell sakta mejslar en väg ut ur den svarta sorgen och in i en mer normal tillvaro.
"The Devil Put Dinosaurs Here" är efterföljaren, och personligen har jag varit väldigt spänd på hur bandet skulle tackla att slippa oket av sin tunga historia, i alla fall en aning.
Svaret är - rätt bra.
Detta är en platta som påminner om äldre tiders Alice In Chains på så sätt att i det är snäppet hårdare än sin föregångare, med fler låtar som drivs av just Cantrells karakteristiska riffande. Det blir dock aldrig lika smutsigt i känslan som det kunde vara när det en gång begav sig. Inte heller tycker jag att det finns lika fantastiskt smittande låtar på samma höga höjd som till exempel skivor som "Facelift" och "Dirt" bjöd på.
Däremot är plattan solid, och av karaktären växare.
För varje varv som den snurrar så stärker den sina aktier, och trots att jag nog helst hade sett den som aningen kortare (12 låtar är lite i längsta laget som det känns) så är det en rätt jämn historia.
Som allra bäst är nutida Alice In Chains när de är aningen avslappnade och låter svänget och rocken stå i centrum snarare än grungesoundet. Individerna är inte längre unga och förbannade utan mer laidback, och då känns musiken som mest äkta, tycker jag.
Som i "Voices", "Low Ceiling" eller "Breath On A Window".
Kanske är ändå titelspåret det bästa exemplet på hur min relation med hela skivan har sett ut sen jag la rabarber på den. "The Devil Put Dinasours Here" startar ganska blygsamt och nästan lite tillbakadraget. Inte märkvärdigt alls - men den växer till en rullande, rockande och ganska mörk best som med tiden sätter sig rejält fast på hjärnan.
Precis som skivan som helhet.
Det är, faktiskt, den skiva som spelats mest de senaste veckorna, och det utan att jag egentligen tänkt så mycket på det. Det är bara det att fingret har stannat på just den här plattan i såväl iPod som i skivhylla.
Av någon anledning.
Nå, saknas nåt då?
Jag gillar visserligen DuValls röst som stundtals låter ganska lik föregångarens, men han har inte samma desperation eller kaos-under-ytan som gav de gamla klassikerna den där extra eggen. Kanske är det därför jag gillar bandet mest i de rockigare partierna nu?
Och även om "Phantom Limb" drivs av ett rent genialiskt enkelt riff så kan man förstås alltid önska att bandet vågade ta ut ytterligheterna än mer. Chansa mer. Utveckla sig mer.
På det hela är jag ändå nöjd.
Skivan är bra, och jag tycker att betygsfyran sitter där den ska.
Alice In Chains har tappat sin tyngd inom scenen och är kanske inte längre innovatörer och ett av de viktigaste banden att hålla koll på, men de vet fortfarande hur en slipsten ska dras - och visar det.
Bästa spår går till titelspåret och "Voices", men även refrängen från "Low Ceiling" är en sån där som jag har en tendens att gå runt och nynna på i efterhand.
Du hittar "The Devil Put Dinosaurs Here" på Spotify, men nöj dig inte med bara ett varv för då missar du nog lite av plattans charm. Den behöver ett knippe vändor för att göra sig rättvisa.
Alice In Chains "The Devil Put Dinosaurs Here" - 4
Inlägg
Har faktiskt inte hunnit med denna ännu, gillade den förra plattan starkt, men efter dina rader antar jag att det bara är att inhandla denna.
SvaraRadera