Recension: Bloodlit "Dead On"

Boråsbaserade Bloodlit begår fullängdsdebut med "Dead On", och för min del är den enda tidigare kontakten med bandet den recension som Werock-kollegan Fredrik presterade tidigare i somras, trots att bandet har såväl en EP som ett knippe liveframträdanden under bältet.
Musiken är svängig hårdrock utan krusiduller, med samma dialekt som akter som Mustasch och Stonewall Noise Orchestra (för att ange ett par svenska namn).
Bandet består av Dennis Carlsson och Tord Ottergren på gitarr, Marcus Rudenvall på trummor, Mladen Milojkovic på sång samt Andréas Larsson på bas, och det är tydligt att gänget har spenderat mer än bara lite tid i replokalen samt att fixa ihop låtarna - detta är nämligen en väl genomtänkt skiva där det inte finns några direkta dikeskörningar, och bandet är såväl fingerfärdiga som tajta.
Materialet består av 11 spår, och är det något som undertecknad kan finna som baksida på skivan så är det kanske att det är just 11 låtar, alla klarar i ärlighetens namn inte att hålla lyssnarens (mitt!) intresse intakt hela vägen, och ett gott exempel är avslutande balladen "Memories".
Den borde egentligen sticka ut eftersom det är en av två låtar (den andra är melankoliska och lite episka "Earth") som verkligen bryter mallen, men... den är alldeles för såsig och svag, och man trycker istället gärna bort den.
Med det sagt - det finns ett helt gäng riktigt starka kort på denna giv.
Inledande "Freedom" samt "Get It Clear" är bra i början, men känns lite sega efter ett 10-tal varv med plattan - men sen håller det riktigt bra. "#69", "God Of Clay" (som luktar väldigt mycket Mustasch, i känslan kanske mer än i själva musiken), tidigare nämnda "Earth", "Life Is Proceeding" samt "Poor People" hamnar på pluskontot, några av dem rejält, och det känns som om bandet verkligen är i sitt esse när man hittar svänget i lite mellantempo.
Då kommer Mladens röst till sin rätt bäst, och man kan som lyssnare verkligen ryckas med i det snygga riffandet.
För det är bra riff i den här plattan, något som kan få mig att tycka att världen är en hård plats.
Ett orättvist ställe.
Bloodlit riskerar nämligen tydligt att hamna i precis samma situation som Egonaut för min del. Alltså - man gör en skiva som är en bra prestation. Bra låtar, bra produktion, tajt spel.
Ändå kommer jag knappast att spela sönder den framöver, helt enkelt eftersom det finns så vansinnigt mycket etablerad och klassisk musik inom detta gebit, och trots mina fina ord om "Dead On" så misstänker jag att pekfingret kommer att vandra förbi den i skivhyllan, för att istället stanna på något annat alster när det är den här typen av musik jag letar efter.
Kanske har jag fel.
Man får liksom hoppas det.
Eller så visar Bloodlit att detta är det första steget, det är ju trots allt en debut vi pratar om (och som sådan en mycket intressant debut), och höjer ribban än mer till nästa giv för att helt enkelt täppa till käften på Rebellängeln. Tvinga pekfingret att stanna på bandets plattor när handen löper över skivhyllan i jakt på dagens kick.

Bästa spår tycker jag är ett mer eller dött lopp mellan "Life Is Proceeding" och "Earth", även om jag ju förstår att den senare är ett spår som kanske inte passar sig för exempelvis singelsläpp.
Betyget landar på en fegistrea, men jag har velat en del fram och tillbaka när det gäller just siffran. Ibland när jag spelar skivan (framförallt i mittpartiet där mina favoriter ligger) tenderar jag att vilja hissa upp ett snäpp, medan andra gånger (avslutningen av skivan, främst, de sista två-tre spåren går lite på tomgång) luta nedåt.
Till slut känns ändå trean rätt. Detta är en bra skiva, helt enkelt.

Bloodlit "Dead On" - 3