Recension: Anciients "Heart Of Oak"

Vancouverbaserade Anciients är inget annat än en lisa för själen. I alla fall för undertecknad.
I ärlighetens namn så är det stundtals ett faktum att man som (hobby)recensent lyssnar på musik som inte alltid är det bästa man hört - eller vad man känner för just där och då, medan annalkande deadline håller ett grepp somgör att valfriheten är liten.
"Heart Of Oak", Anciients debut, är däremot en sån där skiva som jag sökt mig till.
Längtat efter.
Funnit glädje, ro och njutning i, och därmed spelat varv på varv sedan jag upptäckte den.
Bandet består av Kenneth Paul Cook (gitarr och sång), Chris Dyck (gitarr och sång), Aaron "Boon" Gustafson (bas) samt Mike Hannay (trummor), och även om bandets musik enklast kan beskrivas med referenser till Mastodon, Opeth och Baroness så är resultatet egentligen en effekt av de två gitarristernas samspel.
Chris Dyck har sin bakgrund inom klassisk döds (banden han slänger sig med i intervjun i Sweden Rock Magazine #103 är Cannibal Corpse, tidiga Bolt Thrower och Entombed)och Kenneth sina rötter i klassisk och progressiv rock (Electric Light Orchestra, King Crimson och Thin Lizzy nämns som förebilder),och när dessa olika strömningar möts så uppstår det som är Anciients.
Redan efter första gången jag hörde inledande "Raise The Sun" så visste jag att detta var en platta som skulle komma att falla mig i smaken, och direkt efter fullbordat varv så tryckte jag på repeat.
Spår som "Overthrone", "Falling In Line" och framförallt partiet med "Giants", "Faith And Oath" samt "Flood And Fire" är av det där slaget som både sätter sig snabbt samt visar sig ha dolda sidor som kommer fram ju mer man lyssnar på dem.
Jämnheten och förmågan att både leverera bra låtar samt variera mellan stjärtsparkande ös och finstämd progressiv melodi är skivans verkliga styrka, och kanske är det också en av anledningarna till att man gärna jämför bandet med sådana etablerade akter - det är inte helt vanligt att ett gäng som debuterar rör sig så ledigt och självklart bland så pass starkt och varierat material.
Faktum är att det inte finns en enda svag låt på skivan, och det är mer än vad man kan säga om de flesta plattor!

Bakom releasen står Season Of Mist som ännu en gång visar fingertoppskänsla. Produktionen är riktigt fin, lagom polerad men med tillräckligt med tryck för att aldrig tappa fart, och är det en enda nackdel med produkten som helhet är det förpackningen.
Bookleten är mer än lovligt torftig, endast ett lövtunt blad av låg papperskvalité och utan texter. Tyvärr, det hade höjt upplevelsen än mer.
Dessutom kan jag önska lite mer info, så som att sista instrumentala "For Lisa", ett jazzigt och skönt stycke som är klart annorlunda än resten av materialet, är tillägnad Chris styvmor (och Kennys svärmor, de är svågrar) som gick bort i cancer under skapandet av skivan.
Passande att denna lisa för själen avsllutas med en låt betitlad "For Lisa", på ett sätt.

Anciients "Heart Of Oak" kommer att återfinnas på årets topplista, jag har väldigt svårt att se annat - speciellt med tanke på hur mycket speltid jag gett den. Eftersom den ger tillbaka så gissar jag att det kommer att fortsätta så, dessutom, även om det finns en hel del spännande releaser som väntar till hösten.
Betygsmässigt är detta ett toppbetyg, men det ska erkännas att jag initialt lekte med tanken att hålla mig snäppet under. Dessa funderingar har effektivt raderats med varje varv tillsammans med skivan.

När det gäller bästa spåret så skulle man nästan kunna rabbla upp samtliga (utom möjligen korta och instrumentala mellanspelet "One Foot In The Light") låtar på plattan. Det finns passager i alla spår som får mig att brista ut i lyckorus, men ska jag tvingas skala ner det lite så vill jag nog hålla "Giants" samt "Raise The Sun" som de starkaste.
Du får helt enkelt spela skivan själv, det finns nog ingen annan lösning.
På Spotify, förslagsvis.

Anciients "Heart Of Oak" - 5