Vila I Frid morfar. Tack för allt.

Min morfar är borta.
Efter ett stenhårt liv med enormt mycket slit så har han lämnat oss.
Jag trodde att det skulle ske flera gånger under de senaste åren, sjukdom av flera slag har drabbat honom hårt och till slut var han helt utmärglad.
Smal som en pinne, och även om han alltid höll flaggan i topp så märkte man att det liksom inte var lika kul längre. 
Han lämnade oss på ett fint sätt.
På egna villkor, med alla sina barn runt sig när han släppte taget.
Det gör mig glad.
Mer lättad än sorgsen.

Det betyder också att Getaway stryks för min del (som vanligt, det verkar vara något med mig och den festivalen som inte är riktigt kompatibelt...), såväl som att gårdagens Slayergig på Grönan försvann, samt kvällens Marys Creek-spelning och istället blir det resa upp till Västerbotten för begravning.
(ska vi vara helt ärliga så föll faktiskt Slayer en hel del på att jag var lat och prioriterade familjesamkväm såväl under onsdagens dag som kväll, men det hade jag kanske inte gjort om jag skulle vara hemma till helgen...)
Blir bra det med, och det kan ju få en att fundera lite över hur man själv skulle vilja lämna.

Min hustru har sedan vi träffades varit tydlig med vilken låt som ska spelas på hennes begravning (men det håller jag för mig själv, känns ganska privat), medan jag är undecided.
Vet inte vad som skulle passa, faktiskt.
Eller för den delen vilken sorts begravning.
På kyrkogård antar jag att man måste, även om man nu inte hejar på han i himlen.
Eller kan det här vara nåt?

Tibetansk begravning.
Ser lite seriemördare ut, eller hur?

Jag tror inte det skulle vara okej, även om jag kan gilla symboliken med att återgå till naturen på detta handfasta och konkreta sätt.
Aska får det nog bli.
Minneslund.

Nå, istället för att här försöka hitta mitt sätt och kanske min låt så tänkte jag istället få chansen att säga farväl till morfar.
Han var världens bästa på att göra träsvärd till oss barn.
Och armborst.
Fullständigt livsfarligt förstås, när vi sedan smyg runt på gården och i de små skogsdungarna runt omkring, beväpnade. 
Men så var han.
Han gjorde, och litade på att vi redde ut det vi frågat efter.
Och generös.
Stack till oss pengar när mormor inte såg.
Lät oss vara med så gott vi kunde på vuxensaker.
Dagar i skogen med honom.
Prova att köra traktor.
Slott-anna (alltså när man slår och tar in allt hö).
Ta in vinterpotatisen.
Resultatet blev väl inte alltid så där jäkla bra, men bara att man fick vara med innebär ju att ett extra band knöts. 

Morfar.
Ju yngre man var, desto större hjälte var han.
När jag blev lite äldre så fattade jag till slut att han hade en del problem, med spriten framförallt.

Periodare, kallas det väl, när bruket stundtals gick överstyr ett par veckor i stöten och förvandlades till missbruk.
Så här i efterhand kan jag ändå känna att det är ett av de starkaste dragen han lämnat till mig.
Inte alkoholmissbruk, men att det jag brukar kalla för missbrukargenen finns där.
Oförmågan att göra något halvvägs, allt blir en passion och tar fullkomligt överhanden.
Ni har ju liksom märkt det med skivor och musik, men det är lika sant inom allt.
När jag tränar så är jag fanatisk.
När jag går in för att sätta en affär på jobbet så blir det 100% fokus på det.
Denna egenskap har med andra ord varit med mig - på gott och ont - hela livet, och det är det ena jag har ärvt direkt av min morfar.
Det andra är färgblindhet, men det är kanske inte lika coolt.
Otaliga är de episoder när jag passat pucken till fel lag på ishockeyträningen eftersom ögat inte hunnit uppfatta om tröja var mörkgrön eller mörkblå, så det kan vi liksom lämna därhän.

Mitt tydligaste minne av honom har nog ändå med husvagn att göra.

Det var liksom deras grej, han och mormors, så vi har nu flängt över hela norra Sverige och Finland i följe med dem. 
Jag minns episoder där vi var nära döden i tunnlar i Nordnorge för att morfars syn försvann när vi körde in i tunneln och ljusförhållandena ändrades (mormor hängde över honom och styrde medan hon ropar "gasa du, jag styr" och jag och brorsan i baksätet ser hur vi är i mitten av vägbanan med en lastbil på väg mot oss), eller när vår hyrda husvagn på samma resa höl på att tappa själva huset och fick lagas av morfar med spännband runt (hej familjen tajkon!), samt alla dessa påskar i Malå där skidåkning och boende i deras husvagn var tradition.
Så fort jag ser en lite äldre, inte så fräsch husvagn är det morfar jag ska tänka på.
På alla fina arv han lämnat mig, och alla fina minnen.
Tack för allt morfar.
Vila I Frid.