Recension: Satyricon "S/t"

Norska Satyricon är ett av de banden som varit med länge i scenen, och som verkligen transformerat sig. Det tidiga soundet som skapades av duon Satyr (gitarr, sång, bas) och Frost (trummor från helvetet) var klassisk norsk black metal. Råbarkad, snabb.
Med den åttonde och självbetitlade fullängdaren cementerar man dock färdriktningen bort från detta ursprungssound. Kvar står nu vad som snarast kan kallas metal, och där ordet "black" endast ekar i vissa moment medan det i det stora hela inte är närvarande alls.
Och det är helt rätt av Satyricon, för så angelägna, mångfacetterade och långsiktigt intressanta som man är nu - det tycker jag inte att man varit någonsin förr.
Jag älskar plattor som "Nemesis Divina", "Volcano", "Now, Diabolical" och "The Age Of Nero", men många av dem är i eftertänksamhetens ljus en aning enkelspåriga. Bra material, fantastiskt spel, men även om man över tid kan se en glidning mot ett mer lättillgängligt material så är skivorna som helhet ganska pang på rödbetan. 
Precis som omslaget nu skvallrar om så släpper man här in en aning ljus, och åstadkommer en skiva som bågnar av dynamik och små rum att utforska under otaliga varv lyssnande.
Dessutom är "Satyricon" en väldigt jämn historia, där det slutliga intrycket är att skivan som helhet är mer värd än separata låtar var för sig, och det är - i alla fall för mig - en skillnad jämfört med om jag tittar bakåt i diskografin.

Inledande och avslutande instrumentala "Voice Of Shadows" samt "Natt" är de två svagaste korten, men de är ändå så pass starka att de inte påverkar helhetsintrycket negativt där de ramar in resterande del av skivan. Jag brukar annars hoppa över sådana delar, men i detta fall lyssnar jag nästan uteslutande från start till mål, ett betyg så gott som något för dessa två spår.
Däremellan ligger godsakerna tätt. Bäst är svepande, lite episka singeln "Our World, It Rumbles Tonight", snabba "Walker Upon The Wind" med sitt fantastiskt mixade reverb på sången, "Nekrohaven" med den där allsångsrefrängen - och givetvis också "Phoenix".
Den låten tarvar ett speciellt omnämnande, för den besitter sådana kvaliteter att om det inte blir en hit så är något väldigt fel i världen. 
Satyricon har väl sedan tidigare tappat det mesta av sin cred inom black metal-svängen, och struntar dessutom i folks åsikter i övrigt - men greppet att låta Madrigal-sångaren Sivert Høyem stå får sången istället för att ge sig på att förmedla de känslor som krävs på egen hand är ett genidrag av Satyr (....utan att säga bu eller bä så länkar jag hit...), och den låten har en sån långsiktig bärkraft att det är rent av löjligt.
Övriga spår är starka de med, men när jag efter trettiotalet varv med plattan tänker på den så är det inte "Tro Og Kraft", "Nocturnal Flare" eller "Ageless Northern Spirits" som jag tänker på, trots deras kvalitet.

Bandet Satyricon går verkligen sin egen väg, och jag tycker det är rätt att göra skivan självbetitlad. Det markerar, precis som man kunnat läsa i intervjuer, att man lägger om kursen en aning. Visst kan jag sakna lite av ursinnet, men jag tycker på det hela att är av godo - och dessutom älskar jag ljudbilden på skivan.
Det är varmt, mjukt och magiskt utan att bli snällt eller mesigt.
Organiskt, är väl det bästa ord jag kan tänka mig för att beskriva ljudet med lekmannatermer.

Nå - detta är i min bok en betygsfemma.
Du behöver den här skivan.
Om det sedan är årets bästa skiva återstår verkligen att se, men helt klart är att Satyricon klarat att förnya sig och att fansens fem år långa väntan på nytt material varit värt det! 
Du lyssnar enklast via Spotify, så kan du ge en egen uppfattning.

Satyricon "S/t" - 5