Om Behemoth och trumspelet

Kolla på bilden direkt här till vänster.
Det är en trummis.
Man kanske inte tror det när man ser just den här bilden, men det är Adam "Baal Ravenlock" Muraszko som hanterade trumspelet hos den polska dödsskvadronen Behemoth 1991-1996, och alltså är den som spelar på samtliga tidiga demos, EP'n "And The Forests Dream Eternally" samt de två första fullängdsplattorna "Sventevith (Storming Near The Baltic)" samt "Grom".
Jag har i stort sett ingen som helst relation till de plattorna, jag har kommit in på Behemoth senare än så, när han inte längre var med i sättningen.
Den senaste veckan har dock nedanstående platta gått ganska varm. 
"Demonica", en extramatad dubbelgiv med massor av spännande olika mixningar och nyinspelningar och annat. Det är spännande att höra hur bandet i sig utvecklats, och hur pass stor skillnad det ändå är på bandets nuvarande musik och de tidiga åren.

Jag faller betydligt hårdare för de senare åren, men måste säga att det är bra samlarvärde och intressant att ett band plockar upp så mycket gammal skåpmat och presenterar det på ett så pass värdigt sätt.
Det har också fått mig att fundera lite på varför jag gillar Behemoth, och det leder oss in på dagens inlägg (trots den aningen omständiga inledningen): trumspelet.
För närvarande har jag dessutom avslutat en Tvekamp (publiceras Julafton, och är inte dte en cliffhanger så säg...!) där just Behemoth är den ena parten som tampas om slutsegern, och i samband med det blir det extra tydligt att just trumspelet är en sån läcker krydda till musiken att det är rent av löjligt.
Och just nu står den här herrn för det.

 Zbigniew Robert "Inferno" Promiński.
Trummis extraordinaire.
Fascinerande när han själv kom ut i liksmink och soundcheckade innan bandet brakade igång sin fantastiska liveshow, men mest fascinerande av allt kanske är karl'ns förmåga att spela med en närapå unik kombination av hastighet, precision, sväng och detaljer.
Live och på skiva.
Och det är en viktig beståndsdel till att jag verkligen gillar bandet, dess extremmetall hade inte varit samma sak utan så pass bra trumspel.
Och jag tror inte bandet hade klarat att ta det där extra klivet med "Baal Ravenlock" (inte så tufft namn) på trumpallen, utan att för den skull vilja såga honom.
Det är ändå skillnad med hur hela bandet har tagit steg mot en större scen och ett mer naturligt sätt att agera med "Inferno" på samma pall.
Eller så inbillar jag mig.
Det kan vara Nergal som står bakom bandets tillväxt också, han har ju etablerat sig som en smått fantastisk frontfigur.

Är han den bästa extremmetal-trummisen av alla?
Kanske.
Klart att Nile-piskaren George Kollias och Satyricons Frost kommer tidigt i mitt huvud, men ändå. Jag håller nog faktiskt Inferno som bättre än dem båda, även om jag en gång i tiden utnämnde just Frost till trummis i mitt hårda All-Star band.
Har du en annan åsikt?