Recension: Necrophobic "Womb Of Lilithu"

Svenska Necrophobic har ett alldeles eget och unikt sound inom sitt gebit. Det är svärtad döds, mörkrets krafter besjungs och de mörka strömningarna är påtagliga - men lik förbaskat lyckas man göra musik som svänger och gungar på ett alldeles eget sätt.
Lyssna på ett spår som majestätiskt episka "The Necromancer" så förstår du nog vad jag menar.
Det känns inte som ondska direkt, och sen spelar det ingen roll att man på nya "Womb Of Lilithu" tillägnar de mörka furstarna som "Astaroth", "Asmodee" "Paimon" och "Matanbuchus", bandet är liksom lite för bra på att skriva medryckande och allsångsvänlig döds för sitt eget bästa.
Och det är enbart av godo och menat som en komplimang, eftersom resultatet blir bra skivor.
Jag anser, som ni säkert vet, att bandets form på senare år varit alldeles glimrande. "Hrimthursum" (2006) är ett smärre mästerverk, och "Death To All" (2009) är en sån där platta som bara blir bättre ju mer man lyssnar på den.
"Womb Of Lilithu" hamnar ungefär mitt mellan dem.
Skivan är rätt lång, det är 14 spår och även om inledande titelspåret och avslutande "Amdusias" är av det inramande slaget (dvs intro och outro) så återstår en bra mängd riktiga låtar. Från början kan det kännas lite trevande, jag tycker egentligen att första "riktiga" låten "Splendor Nigri Solis" och de direkt efterföljande "Astaroth" och "Furfur" (skivans svagaste spår) är relativt trista och mest bara går rakt på sitt mål - men sen tar det sig. Från "Black Night Raven" och framåt så är det egentligen bara bra låtar, och de riktiga topparna som tävlar om utmärkelsen skivans bästa spår är flera.
Nämnda "The Necromancer" är svår att värja sig mot. 
"Marquis Phenex", "Marchosias", "Black Opium" (där Sidegård ger sig på att sjunga rent en hel del, det verkar vara trenden bland black metal-banden i år med tanke på Watains och Satyricons släpp tidigare i höst) och "Infinite Infernalis" är alla riktigt riktigt bra.

Bandet är numera relativt stabilt i sin sättning (att det sedan händer saker privat och utanför bandet är en annan sak, och det avser jag inte kommentera mer här - detta är en musikrecension och inget annat) och det kanske är därför man skapat en så homogen och stark platta. Många kilometer på vägarna tillsammans tycks ha gett bandet en bra glöd, och Tobias Sidegård (gitarr, sång) styr sin skuta på ett fint sätt. Han har med sig Fredrik Folkare (gitarr, och han står även för mixning och mastring av plattan), Alexander Friberg (bas) samt Joakim Sterner (trummor), och samtliga gör ett habilt jobb.
Med tanke på skivans kvalitet och de låtar som presenteras bland topparna så tror jag att den här skivan skulle ha fått en del uppmärksamhet på årsbästalistor om den kommit tidigare. För min del så kan det faktiskt bli lite samma sak, den är riktigt riktigt bra (betygsfyran har mersmak och lutar snarare åt en femma), men med risk för att vara en gubbe nu: det känns lite sent.
Jag vill egentligen leva längre med en skiva för att se hur relationen utvecklas för att sedan kunna sätta den högt på en årsbästalista.
Nu är det ju visserligen lite tid kvar, deadline för Werockskribenterna är julafton, så hur det blir med saken återstår ju att se.
Kontentan tror jag nog att ni snappar ändå.
Necrophobic har med "Womb Of Lilithu"  åstadkommit en riktigt jävla bra platta som svänger å det grövsta, och gillar du bandet är det bara att hala upp lädret snarast för att inhandla skivan.
Vill du provlyssna så är det Spotify som gäller.

Necrophobic "Womb Of Lilithu" - 4