Metalbloggens samarbetspartner:

onsdag 4 december 2013

Recension: In Solitude "Sister"

Uppsalabandet In Solitude kan väl sägas ha fått sitt genombrott med 2011 års "The World, The Flesh, The Devil", och hypen fortsätter intensivt med 2013 års "Sister" - även om det är en skiva som i mina öron låter fullständigt olik sin föregångare.
Där det tidigare var Mercyful Fate och brittisk 80-talshårdrock som var mallen så låter det här snarare... poppigt. Det luktar den där speciella korsningen av goth och rock och synth som brittiska band som akter som Joy Division och The Cure.
Musiken är delvis omstyrd utan att man gör avkall på sitt egna sound, men det som antagligen gör störst skillnad är sångaren Pelle Åhmans insats. han låter inte längre som an folkölspackad tonåring, och för mig är det enbart av godo.
"Sister" är dock för min del en varannanlåts-skiva.
Varannan låt är bra, varannan är rätt trist och känns som mellanmjölk.
Uppdelat per låt så tänker jag som följer..

Sida A (som det står på konvolutet):
"He Comes". Intro. Hyggligt stämningsfullt och ganska okej, men ändå bara ett intro. Efter en fyra-fem varv med skivan så har jag hoppat över det för att gå direkt på spåret efter.
"Death Knows Where". Vilken låt, så här skriver man en hit. Träffar helt rätt, och här tycker jag att bandet har den perfekta mixen av sväng, tilltalande enkelhet och integritet.
"A Buried Sun". ...är sen trist. Det händer för lite, det finns för min del ingen krok att hänga med, alldeles oavsett hur många varv den fått snurra.
"Pallid Hands" tar oss tillbaka igen, och känns i samma anda som "Death Knows Where". Det svänger, riffet ärriktigt bra och det är så otroligt svårt att inte sjunga med.

Sida B (som jag tycker är jämnare än den första, de bra låtarna är generellt lite sämre och de dåliga låtarna lite bättre)
"Lavender" är första låten ut, och en av de som inte fastnar för min del.
"Sister" är däremot ett rätt bra spår, och en låt som känns fin som titelspår.
"Horses In The Ground" är väl egentligen rätt bra, kanske har jag valt att hålla den till de svaga för att försöka få till min poäng med varannanlåtsprincipen, men faktum är att även det är en av de låtar jag inte är riktigt säker på vilken det är om jag bara lyssnar en kort stund. Trots kanske 20 varv med plattan. Det är i min värld inte sinnebilden av en riktigt bra låt.
"Inmost Nigredo" avslutar skivan, och det är en stark låt som dessutom känns helt rätt placerad där mot slutet.

Summa summarum så är det märkligt nog så att jag faktiskt gillar den här skivan en aning bättre än föregångaren (särskilt när jag lyssnar på dem i rad nu när jag har tillgång till dem båda), men att jag egentligen kommit fram till att jag inte håller In Solitude så där vansinnigt högt som jag trodde.
Märkligt?
Jo, men såhär - bandet är hårt hypade (kolla in förstaplatsen på Metal Bastards Topp 30 för 2013, och jag kan ge mig på att den hamnar högt på flera andra årsbästalistor) och jag har ju gett dem bra betyg själv ("The World, The Flesh, The Devil" fick betyget 4).
När jag lyssnar på "Sister" så är det stundtals riktigt bra, men under långa stunder så tappar bandet mig.
Jag har i stort sett inte lyssnat på föregångaren en enda gång sen det begav sig, och jag kan nästan lova att "Sister" kommer att gå samma öde till mötes, förutom möjligtvis undantagen med de bästa spåren.
De heter "Pallid Hands" och "Death Knows Where", men egentligen gillar inte jag när en skiva förvandlas till bidrag till en spellista.
Jag håller verkligen med Metal Bastard om faktumet att ett tecken på en riktigt bra skiva är när man vill ha den representerad på en samling, men knappt kan bestämma sig vilken låt som är lämplig.
Då är skivan som helhet bra.

Allt detta sammantaget innebär att jag velar. Betyg stark 3:a eller svag 4:a, där någonstans ligger mina tankar. Till slut får det bli ett par saker som lutar över till det högre betyget.
Omslaget. Det är snyggt och stilrent.
Bandets insats, framförallt gitarrspelet av herrar Henrik Palm och Niklas Lindström är riktigt bra. Dessutom känns man fortsatt övertygande i sin kamp.
Till sist vill jag inte framstå som ett komplett arsle och tycka att den här skivan är bättre än föregångaren och sen ge den ett sämre betyg. Kalla mig fåfäng....

Kolla in "Sister" på Spotify och tveka sen inte att ge dina tankar i kommentarsfältet!

In Solitude "Sister" - 4

3 kommentarer:

  1. In Solitude har jag helt missat! Efter genomlyssning av båda skivorna tycker jag spontant att nya skivan är något bättre, men det krävs nog fler lyssningar. En trevlig bekantskap, tack för det! :)

    SvaraRadera
  2. ...alltså, jag kanske lät väldigt negativ då, men det var inte meningen.
    Skivan är bra, bara inte så bra att den förtjänar de topp-placeringarna.
    Tycker jag.

    Men det är ju alltid trevligt att glädja. I aim to please

    SvaraRadera