Årets Bästa - Del 2. Musiken

I vanliga fall så är detta ett av de roligaste inläggen att skriva på hela året.
Sammanfattningen av musikåret.
Det som varit bäst, som varit häftigast eller störst besvikelse.
Detta år är en aning annorlunda, och det har med hemlighetsmakeriet att göra. 
Det är lika delar frustrerande och spännande, speciellt när det är såhär nära att man ska få avtäcka hemligheterna (Hårdrockskvällen går av stapeln på Trettondagen, därefter är det fritt fram), men..
...det blir knepigt att skriva en sådan här sak då.
Därför kommer du att få se rubriker som "Årets Näst Bästa Rock" och kanske en del andra konstigheter. Lev med det, så kommer väl en uppdatering vad det lider. 
När allt är officiellt.
 
Med det sagt - nu kör vi.
Såhär var musikåret 2013!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Comeback: Black Sabbath "13"

Inte mycket att snacka om egentligen. Carcass närmast men sen är det rätt tomt. Vad jag förstår har ju Deep Purple klämt ur sig en riktigt bra platta också (kan man ens säga att det är en comeback när de aldrig var "borta" på riktigt?), men i form av såväl medial uppmärksamhet, kvalitet på materialet och betydelse så kan man liksom inte bråka med den här given.
Nej, Bill Ward spelade inte, men i övrigt var det alltså originaluppsättningen, och jag är fortfarande nästan tagen av hur bra det blev.
Både resultatet på skivan i fråga ("13" håller väldigt väl, även med ett par månader på nacken), men även hur bandet skötte sig på den efterföljande turnén, då man trotsar även cancerbehandling på Iommi.
Och ja, det är lite av en feg start på detta inlägg, för om man nu ska mjukstarta så är väl det här definitionen av just det.
Given kategori, given vinnare.
Men det gör dem ju inte mindre värda för det, vill jag påstå!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Låt: Satyricon "Phoenix"

Det här är däremot inte en fegisutnämning.
Det här är nog snarare en aning kontroversiellt.
Som bekant kan man nog se det som en aning av en trend, det där med att svartmetallare sjunger rent i år. Watain kanske fick störst genomslag och var mest oväntade - överlag är ju "The Wild Hunt" ett lite oortodoxt steg för att vara black metal - men allra bäst var helt klart Satyricon. Satyr insåg att för att göra låten rättvisa skulle han inte klara att axla den vokala manteln själv, så han tog hjälp av Sivert Høyem från Madrigal för att kunna realisera sin vision. Resultatet är en låt som inte är black metal alls, men ändå - i kärnan och uppbyggnaden - är just det.
Resultatet blev årets bästa låt.
Det här är en låt som definierar hela bandets självbetitlade skiva, och som jag tror kommer att spelas i många år framöver, på alla möjliga ställen och i alla möjliga sammanhang.
Videon är inte årets bästa (..scrolla neråt, det finns förstås en sådan kategori med...), men det är ett bra sätt att ge er chansen att verkligen förstå och höra på storheten i låten.
Magiskt!



Övriga låtar som varit sådär fantastiskt jäkla bra finns det förstås, och ska några nämnas så tycker jag att exempelvis Red Fang "Dawn Rising", Anciients "Raise The Sun" eller Avatarium "Moonhorse" kan vara värda att framhålla lite extra.
I slutet var det ändå rätt enkelt att sätta vinnaren i den här kategorin!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Liveskiva: Kreator "Dying Alive"

Det är med glädje jag noterar att det släppts en hel del liveskivor detta år. Jag gillar liveskivor.
Det är med mindre glädje jag noterar att jag liksom missat de flesta, eller i alla fall inte hunnit med att sätta mig in i dem än.
Synd det, men det innebär ju att jag har det roliga kvar, kan man säga!

En skiva som jag hann med att sätta mig in i och som jag dessutom gillar som fan (oavsett fuskande med pålägg) är den här. Kreator "Dying Alive" är nog egentligen mer av en best of, men det är ju vad man vill ha av en live. Från Turbinenhalle i Oberhausen spelar tyskarna ut ett högt kort när man river av klassiker efter klassiker.
Det är välspelat och välregisserat, och jag kan inte riktigt få nog.
Bra som fasen, och jag vete tusan om inte den här hade legat väldigt bra till som segrare i kategorin även om jag nu hade hunnit med att absorbera alstren från Testament, High On Fire och Black Sabbath...
---------------------------------------------------------------------------------------------------- 
Årets Bästa Musikbok: Carl Linnaeus "KISS - Den Osminkade Sanningen"

 Ärligt talat - jag är inte helt fanatisk när det gäller KISS.
Har aldrig riktigt blivit biten.
Men den här boken fick även mig som relativt perifert fan att sjunka djupt in i historien, låtarna, skivorna.
Det är en bedrift, och jag jag tycker att författaren Carl Linnaeus ska sträcka rejält på sig för sin insats. 
Boken i sig fick en helt egen recension på den här siten, och där står förstås en hel del mer om du vill läsa, i övrigt kan jag här konstatera att det inte var speciellt svårt att utnämna årets vinnare i år.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Näst Bästa Rock: Dead Lord "Goodbuy Repentance"

Den här skivan har jag spelat så sjukt jäkla mycket när jag har grillat i sommar.
Det är en platta som ger den där känslan av att hitta Hellacopters igen, om ni fattar.
En ny, helt magiskt svängig, rock'n'roll-akt som bara väntar på att gripa tag i en och ta med en på äventyr.
Det är så lättlyssnat och ändå så hållbart att det är löjligt.
Det är Årets Näst Bästa Rock.
Den bästa ska jag inte avslöja, men jag kan säga att det är en amerikansk akt.
Du får vänta på att få reda på vilken som var bäst, men låt inte det nedslå dig.
Tvåan är ingen dum ersättare!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Roligaste Intervju: Jörn Lande

Den här kategorin är förstås sedd ur mitt högst egna perspektiv.
Det har inget att göra med "riktiga" intervjuer som "riktiga" journalister skrivit, eller som jag läst någonstans.
Nej, det har enbart att göra med hur kul eller inte kul det varit från min sida att intervjua en en eller annan rocker på uppdrag från Werock.se.
Och detta år har det varit minst sagt skralt med dem.
Trodde ett tag att jag skulle få till ett samtal med David Coverdale, men det visade sig att Werock var för små. Vi föll bort, och det var väl inte helt oväntat egentligen.
Däremot var samtalet med norrmannen Jörn Lande en hel annan grej.
Han pratade.
Och pratade.
Och pratade.
Så pass att jag till slut var tvungen att avbryta eftersom jag hade andra åtaganden, och en aning kramp i händerna (som skrev) och öronen (som lyssnade).
Jag har så här i efterhand egentligen ingen aning om jag fick med allt som sas, men jag försökte verkligen, och när jag läser intervjun (den blev ganska lång även utskriven) så inser jag att fast den slutade ganska rörigt så var den rolig att göra och blev ändå till slut rätt bra.
Det kommer i alla fall fram en hel del roliga detaljer.

Nästa år ska jag ändå försöka få till någon fler intervju. Det är roligt att göra sådana, om man har lite tid att förbereda sig.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Black Metal: Watain "The Wild Hunt"

Ja.
Det är egentligen rätt trist, men jag har i år inte riktigt hittat någon sån där magiskt bra black metalskiva, och lite i brist på konkurrens så blir det Watain som kniper titeln. Även om jag ju faktiskt tycker att "The Wild Hunt" inte är lika bra som sina närmaste föregångare - en åsikt som enbart lutar sig mot låtmaterialets kvalitet, och inte det faktum att man gett sig på att sjunga rent eller testa gränserna. Det funkar rätt bra tycker jag, men skivan känns mer ojämn än sina föregångare. 

Detta resonemang bygger också på att Satyricon inte längre gör black metal, för det kan man inte kalla årets självbetitlade album. Närmast i övrigt kan nog Stilla ha kommit med "Till Stilla Falla" samt Djevel med "Besatt Av Moone Og Natt", om du nu vill springa vidare inom black metal-spåret.
För övrigt får du ju gärna tipsa lite om just bra black metal också, för även om Gorgoroth kommer med nytt snart så är det få saker som verkligen spöar känslan av att bli spöad av en riktigt bra black metal-platta.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Debut: Anciients "Heart Of Oak

Givet, givnare, givnast.
Typ.
Har du hängt med en aning under året så vet du att jag föll helt pladask för den här plattan, och att det är årets bästa debut är för mig helt odiskutabelt.
Frågan är inte om den återfinns på årsbästalistan, utan hur högt upp (ja, jag vet ju redan det eftersom deadline för Werockskribenterna har varit), för det tillhör väl inte vanligheterna att en debut är så här... komplett.
För precis det är kanske det mest påtagliga mitt i Mastodon/Baroness-mecket, att skivan känns fullständigt komplett.
Det är inga känna-sig-för-på-debuten, det finns ingen utfyllnad.
Allt är snorbra och moget, hela tiden.
Då kan jag leva med den lite ostiga stavningen av namnet (dubbla ii ska visst inte uttalas om jag fattar saken rätt, utan bara se udda ut), och leva i andaktig väntan på att Anciients ska följa upp den här debuten!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Uppföljare: Ghost "Infestissumam"

2013 var året då tre uppföljare skulle släppas.
Tre uppföljare där respektive band skapat enorma svallvågor med sina debuter, och där det i två av fallen rör sig om i stort sett genreskapande akter.
Kvelertak.
Ghost.
Och som sista akt, Tribulation.
Den svenska dödsakten gick från klassisk old school-döds till annan form, mer svävande sak som jag har kämpat med hela året. Jag vet nog innerst inne ännu inte vad jag ska tycka om Tribulations andra platta "The Formulas Of Death".
Kvelertak gjorde tvärtom.
Ändrade prick inget, och kastade istället bara in en växel till.
"Meir" betyder väl just "mer", och det var vad man fick.
Det fungerade förvånansvärt bra för min del, men man kan se att skivan inte återfinns ens i diskussionerna över årets album trots att den rent objektiv nog är lika bra som debuten
Där ser man vad förväntningar kan göra.

Helt klart är vinnaren i denna kategori svenska Ghost. Eller Ghost B.C som de tvingats kalla sig på andra sidan pölen.
Jag trodde aldrig att de skulle klara av att följa upp sitt koncept så starkt som de gjort, och jag anser att "Infestissumam" är väsentligt bättre än föregångaren.
Det genslag bandet har nått är också monumentalt, med förstaplatser på listor, intervjuer i media och stora spelningar.
Där står jag med skämsmössan på för att jag trodde att det inte skulle gå att ta allt vidare ett steg, och i förväg dömde ut dem en del.
Så kan det gå.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Video: Behemoth "Blow Your Trumpets Gabriel"

Gammal promobild (som jag gillar så det skiter jag i), alldeles sprillans ny video från kommande skivan "The Satanist".
Polska Behemoth går liksom inte att slå när det kommer till att göra videos, och när det blev premiär på första singeln "Blow Your Trumpets Gabriel" såhär mot slutet av året så blir resultatet liksom lite game over.
Det är ingen idé att hålla på att dalta.
Detta är den snyggaste videon i år, fast skivan i sig inte släppts än.
Och vad jag egentligen tycker om själva låten får du vänta på...


---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Näst Bästa Döds: Amon Amarth "Deciever Of The Gods"

Okej, så var vi där igen då.
Det där med "näst bästa" istället för "bästa".
I genren döds så blir det så, och näst bäst är svenska Amon Amarth, som håller en rent löjligt hög lägstanivå i sitt låtskrivande. "Deciever Of The Gods" är mer heavy metal än kanske någonsin förr, men det är en skiva som är svår att värja sig mot. 
Den fäster hårt efter ett par varv, och såklart är det trevligt att höra Messiah sjunga igen.

Ska man förresten ta en skiva som inte är "döds light" så kan vi ju utse en till tvåa. Typ.

I så fall väljer jag jänkarna Immolation.När man drar åt tumskruvarna sådär som bara de kan, i en kombination av frenetiskt pisk och riff och melodi och tyngd så är det bara att som lyssnare luta sig tillbaka och låta sig dras med.
Det är bra, även om "Kingdom Of Conspiracy" kanske - med ett par månader på nacken - inte är riktigt lika bra som föregångaren "Majesty And Decay".

I den här kategorin har jag för övrigt valt att diskvalificera progressiv döds. Jag har inget rationellt skäl, mer än att jag inte ville ha med det, och skulle så ha varit fallet så hade jag bytt ut ovanstående mot understående:

Du kan se det som ett bonuspris, där bästa progressiva döds går till Witherscape "The Inheritance", men det var inte meningen.

Bäst alla dödskategorier är däremot en hemlig platta. Med en svensk grupp!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Festival: Metallsvenskan

Okej då, det blev ju faktiskt bara en festival för min del, så konkurrensen var inte direkt stenhård detta år. Tänkte mig Getaway också, men då blev det istället begravning.
Nå, man ska inte gråta över det som inte blev av, istället glädjas över det som faktiskt hände.
Och där var Metallsvenskan riktigt bra, dels för resesällskapet som gjorde resan fantastisk, dels för den gemytliga stämningen (ganska litet, man kom nära och dessutom fick man träffa en sån som Jarno irl), och dels för att bokningarna var bra.
Primordial, Graveyard och King Diamond-gigen var väl höjdpunkterna.

 

 

Du hittar ett ganska långt inlägg med bilder och text från hela besöket här, och nu återstår bara att se vad som blir det kommande årets festival. Tror det bara blir en, trots krigandet.
Har plåt till Getaway!
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Snyggaste Omslag: Witherscape "The Inheritance"

Ska vi vara brutalt ärliga - och det ska vi väl - så är det egentligen inget omslag som verkligen tagit mig med storm i år. Inget som jag liksom dreglar över, eller ser som en framtida klassiker. I brist på sådana så tycker jag att det här omslaget förtjänar att lyftas fram, dels för att det är vackert som sådan, men kanske främst för att det avspeglar det musikaliska innehållet så bra.
Det ser ut som skivan låter.
Och dessutom är hela paketet laddat med mycket läsning (förklarande text som berättar hela historien eftersom detta är ett konceptalbum som extra bonus till texterna), och den digipack jag har känns... lyxig. 
Den är helt enkelt lite sexig att hålla i, och känns påkostad.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Spelning: Amorphis, Klubben & Satyricon, Debaser

Jag hade alltså inte ens tänkt att gå.
Hade inte plåt, eftersom helgen varit fullspikad ändå (bland annat med Amon Amarth & Carcass-giget dagen innan).
Sen ändrade sig allt med bara några minuters varsel där på söndagskvällen, fick skjuts med The Woan och Hellan, Stones satte mitt namn i dörren och hux flux var jag inne.
Det var en jäkla tur, för dra mig baklänges vilket bra gig finländarna levererade som turnéavslutning!
Stenhårt, känsligt, kanonljud, med inlevelse och en av metallvärldens främsta frontmän som sjöng rent av svettigt bra.
Årets bästa gig.
Och jag höll på missa det (!).

Kolla in bilderna och inse att det var bra. Som fasen!

Till sist då. Spelningen med Satyricon såhär på årets elfte timme.
Jag har faktiskt redan bestämt mig för att ge priset till Amorphis när den här spelningen ägde rum - och hur nekar man den här killen?

 Det går ju inte.
Lösningen - de får dela på priset detta år.
jag kan fasen i mig inte välja en av dem i alla fall, inte efter den fullständiga hitkavalkad norrbaggarna drog på.

Förresten.... det var också en turnéavslutning.
Hmm... kan vi vara nåt på spåren här?
Är det det som är grejen?
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Träningsplatta: System Annihilated "Furor"

Som Magnus Ö beskrev det: "joodå, Robert, lite till orkar du allt".
Så enkelt är det faktiskt.
Dene är sådär lagom lång, ilsken men med djup.
Årets favorit som träningssällskap är System Annihilated "Furor", och det beror till viss del på att det varit ett år där löpspåret fått stå tillbaka för gymmet.
Den gör sig bra där.
Mycket bra...!

Det här med springandet förresten. Eller det som inte blev av i år, det vet ni numera.
Vad hade passat bäst då?
Vete fan, men jag hade antagligen gått för något äldre.
Kanske den här:

Jag vet inte, men det känns i alla fall som om det är en av årets mest spelade skivor för min del.
Den har verkligen gått varm, och lika naturligt som System Annihated får sina åsikt framförd på kort tid så är In Mourning ett band som tjänar på lite tid på att veckla ut sina låtstrukturer.
Det passar väl för löpning.
De få gånger jag lyckats komma ut då, vill säga!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets "Still Going Strong": Bad Religion "True North"

 ...man kan egentligen bara buga, bocka och tacka.
Att farbröderna i Bad Religion fortfarande rockar så sjukt hårt, skriver så sjukt bra låtar och visar sån hunger är egentligen bara magiskt, och vi kan bara tacka och ta emot.
Nä, för min del räcker det denna gång inte till Topp 10, men det är med minsta möjliga marginal jag håller dem utanför.
Den här skivan, "True North", är så pass bra att den faktiskt håller närapå samma nivå som de gamla klassikerna. Ja, jag snackar "Generator". "No Control". "Suffer". 
Även nya klassiker som "New Maps Of Hell" eller "The Empire Strikes First". 
Bandet har en vansinnigt bra form!

Runners-up?
Den här skivan då, med lite "gamla" gubbar som verkligen hittat formen som trio:

The Winery Dogs självbetitlade debut är en härlig rockrökare, med såväl sköna ballader som snygga stänkare.
Men åt de gamla punkrockarna i Bad Religion står de sig ändå ganska slätt...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa EP: Terrortory "City Of Ghosts"

Jag gillar ju Skellefteå/Umeå/Norrköpingsbandet Terrortory, och jag anser att man på den här EP'n har tagit ett rejält kliv framåt från den redan högkvalitativa debuten "The Seed Left Behind". Med "City Of Ghosts" visar man att det finns en förmåga till att skriva storartade låtar, och jag ska erkänna att jag faktiskt gillar formatet EP.
Det ger ett band rätten att verkligen prova sig fram och släppa material ganska tätt.
Gissningsvis kommer det att öka också, med dagens vacklande skivindustri som inte längre baserar sig på fullängdare på samma sätt.
En digital EP kan bli ett sätt att kommunicera med fansen på ett enklare sätt.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Sludge: Inter Arma "Sky Burial"

Sludge.
Svårt att genrebestämma ibland, det blandar sig ju med doom och postrock och annat, men det finns i alla fall en klart lysande stjärna detta år: Inter Arma.
Man har med "Sky Burial" inte bara skapat ett toksnyggt omslag, man har även skapat en mäktig upplevelse för oss lyssnare.
Och detta är sludge när den är som bäst, tycker jag, när den träffar ömsom med stenhårda och blytunga riff, och ömsom smeker i de närapå andäktiga partierna.
Trots det - kommer skivan att ta en placering på årsbästalistan?
Nja. Inte så himla (hehe... du fattar va? Sky - himla...) högt upp, och det beror helt enkelt på att jag faktisk inte är klar med den.
Den har, trots att den snurrat friskt många varv och varit veckans tips, inte vecklat ut sig i sin helhet än. Jag håller plattan på par med en skiva som exempelvis Rwake "Rest", och eftersom jag är en periodare när det gäller sludge är jag så säker på att den kommer att växa ytterligare.
Och det är ju också ett tecken på en bra skiva, en som klarar att ge sken av sin storhet så att man som lyssnare vill höra den, men tar tid att absorbera helt!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Jubileum: Sweden Rock Magazine, 100 nummer

I början av året, januari, ställde Sweden Rock Magazine till med party.
100 nummer, och som huvudakt hade man de band som framröstats som de två största svenska banden genom tiderna: Candlemass och Entombed.
Du har bilderna här, och artikeln som blev resultatet på Werock finns här.
Framförallt Candlemass med Levén på sång var riktigt jävla bra, och man har verkligen fått en rejäl nytändning live med en så pålitlig och stabil sångare. I hemlighet hoppas jag att man kommer med nytt material, trots att man förkunnat att bandet är pensionerat vad gäller nya skivor...
Det passar också mycket bra att avsluta årets sammanfattning på detta sätt.
Dels spelar faktiskt Candlemass ikväll, på samma ställe, och framför "Ancient Dreams" i sin helhet, dels kommer väl bloggen att ha ett eget jubileum det kommande året: 5-årsjubileum.
Det blir något det!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Pust!
Det blev ganska långt det här året, sammanfattningen av 2013. 
Hoppas ni gillade den.
Nästa anhalt - årsbästalistan för just 2013.
Publiceras, med Topp 25, på Nyårsafton som vanligt!