Recension: Primal Fear "Delivering The Black"

Min erfarenhet och relation med tyska Primal Fear är inte sådär vansinnigt stor. I samlingen finns nog bara en platta (inte vilken som helst, i o f s, med tanke på den här bilden och artikeln), och jag har nog alltid betraktat bandet som lite av ett andra klassens Helloween, om än med hela tiden rätt bra material av det jag hört.
Nu har ju Helloween kört helt i diket och är helt makalöst meningslösa, och eftersom just Primal Fear faktiskt har en riktigt bra uppsättning gubbar i bandet så gav jag det ett rejält försök i samband med att promomaterialet på sprillans nya "Delivering The Black" landade i lådan.
Det är faktiskt ganska bra, ska sägas, och det beror nog till stor del på just laguppställningen. Jag menar, kollar man noggrannt så ser man faktiskt enbart riktigt stabila pjäser.
Ralf Scheepers hanterar sång, Alex Beyrodt & Magnus Karlsson gitarrerna, Mat Sinner bas och Randy Black trummor. Det är väl den sistnämnda som kanske är lite okänd, men Beyrodt och Sinner har ju dessutom ett riktigt bra projekt med Voodoo Circle, Magnus Karlsson är kanske en av de mest underskattade gitarristerna och låtskrivarna (kolla in hans historia med Allen/Lande till exempel), och Ralf Scheepers ett aktat namn med förflutet i bland annat Gamma Ray. Personligen kan jag tycka att han sjunger rätt bra, men har begränsningar i sitt omfång och kan bli lite enahanda ibland (märks bland annat i singeln "When Death Comes Knocking", där jag tror att det finns rätt många som skulle sjungit brallorna av honom)
Klart som fanken att med den sättningen så blir det inte dåligt.
Det blir, faktiskt, ganska bra.



Låtmaterialet varierar från snabba spår som inledande "King For A Day", "Rebel Faction" och "Inseminoid" till episka "One Night In December", Judas Priest-rockiga "Alive & On Fire" samt halvballaden "Born With A Broken Heart" (där Ralf Scheepers faktiskt gör rätt bra ifrån sig, får jag erkänna). Det är överlag ganska hög standard på just låtmaterialet, och jag får erkänna att just det lite spretiga anslaget gör att det blir varierat och spännande.
Vill man ha en riktigt bra genomgång och mer insikt i låtarna, med kommentarer om de olika spåren och varför de finns där de finns, så rekommenderas varmt den här artikeln på Rocknytt.se, där Magnus Karlsson ger sin syn på samtliga låtar.

Personligen tycker jag bandet är som bäst när man släpper taget om det traditionella power metal-stuket en aning, och vågar ge sig ut på andra äventyr. Jag gillar skarpt när man adderar en känsla av storvulenhet som i "One Night In December" då den bryter av från mönstret ganska mycket, samt när det är lite avslappnad riff-rock. Känslan i "Alive & On Fire" är riktigt bra, och det är fasen omöjligt att inte tänka på Judas Priest runt "Screaming For Vengeance"-eran. Det är såklart bara bra!

På det hela taget ska det erkännas att den här skivan är bättre än jag hade förväntat mig, och en aning intressantare än jag på förhand trodde. Det känns som om Primal Fear faktiskt manövrerat sig till en riktig topposition bland de tyska klassiska akterna, och blir starkare och starkare med tiden. 
Betyget hamnar på en trea till slut, men det är med mersmak och det ska också bli väldigt spännande att se hur den här plattan står sig med lite tid under bältet. Jag har faktiskt ingen aning om det slutar med att jag spelar den frekvent eller knappt alls.
Det återstår att se!

Primal Fear "Delivering The Black" - 3