Veckans Tips: Sólstafir "Svartir Sandar"

Jo, okej då.
Islänningarna Sólstafir är inte direkt någon enormt okänd akt, en väl förborgad hemlighet som jag lyckats hålla hemlig för hela bekantskapskretsen eller en obskyr akt som ingen hört talas om.
Ur den aspekten kanske det inte är det bästa av val att hålla i hemliga klubben med musik som jag funderar på att ha med i Hårdrockskväll 2014 och hålla i mörkret fram till dess, (och kanske var det därför just den här skivan var närapå hopplös att gömma undan i samband med Record Madness på bokstaven S, jag vet inte hur många gånger jag hade med den, sen tog bort den, hade med den, sen tog bort den...) men...
...bandets black'n'pop är så rasande fin och vacker att det är svårt att inte vilja ha mer av den. Det påminner mig stundtals om Alcest, såväl i det känslomässiga uttrycket som att musiken ligger i en form av korsning av black metal, pop, shoegazing och rock.
Inledningen på dubbelplattan "Svartir Sandar" är magisk. "Ljós I Stormi" (betyder på engelska Lights In A Storm, om man ska tro Wikipedia) startar sådär som en båt som sakta glider fram genom dimman, sakta framträdande när den kommer närmare och börjar få konturer innan den är så nära att den sparkar igång. 
Då träffar det så jäkla rakt i hjärtat.
Sen fortsätter det sådär.
Skivan är helt fantastiskt disponerad, med en perfekt avvägning mellan utbrott och vila, mellan dimma och klarsynthet, mellan ljus och mörker. "Fjara" (Ebb, på engelska), "Þín orð" (Your Words, fortsatt på engelska), "Æra" (Honour, igen på engelska) är alla bra exempel på detta, men egentligen är skivan just en skiva. Ett album, uppdelat på två diskar och med en växtkraft som är nästan skrämmande stark.
Jag fick skivan i mina händer och öron i februari 2013, och redan efter dryga tre veckor skrev jag den här texten. 
Då hade skivan rullat mer eller mindre konstant, vid alla tillfällen jag haft.
Musiken kombinerat med det isländska språket - som är sådär att man nästan tror att man förstår, och att man tycker sig kunna ana vad som sjungs... men aldrig riktigt greppar det till fullo - ger en undflyende produkt som inte är helt lätt att tillgodogöra sig, men ständigt lockar och förför med nya lager av upptäckter för varje varv den snurrar.
Oerhört vackert.
Och bra.

Tidigare skivor i mitt hemliga projekt har varit av karaktären att jag relativt enkelt varit i stånd att peka på en eller kanske två spår som är högaktuella för spelning på Hårdrockskvällen.
Så är inte Sólstafir "Svartir Sandar".
Jag har mycket svårt att peka på något spår som unikt starkt och lämpligt, och om jag nu valde att ta med bandet (detta skrivs alltså nästan ett år i förväg, så när texten publiceras blir det i stort sett lika överraskande för mig som för er som läser) så ska det bli väldigt intressant att se vilket spår som till slut valdes.

Plattan på Spotify här. Ge den tid...