Tvekamp: Danzig "II: Lucifuge" vs "III: How The Gods Kill"

Midsommar - och den första veckan utan Veckans Tips som nu har sommarlov.
Men du behöver inte vara ledsen för det - istället ska du få en rejäl skopa läsning i form av en Tvekamp. Det är faktiskt inte första gången som Metalbloggen går från Veckans Tips direkt till en Tvekamp - för två år sen var det Demonaz och I som drabbade samman.
Den här gången är det "infighting" som gäller, eftersom det är två skivor av samma band som ska skärdskådas: Danzigs nummer två "Lucifuge" och nummer tre "How The Gods Kill".
Den sistnämnda är en sån där skiva som jag dessutom vill döpa till "Dirty Black Summer" efter låten som finns med p ådensamma, och det känns ju passande en sån här gång.

Så.
Tvekampen. 
Vad är det?
Trots ambitioner om att skriva flera sådana så blir det inte speciellt ofta (förra gången var nog i samband med Julafton 2013, då Behemoth och Necrophobic fick gå en holmgång), så en kort repetition kan nog vara på sin plats.
Alltså.
Kombatanterna som ställs mot varandra kämpar i ett antal ronder (det brukar bli en sådär 8-10 stycken) där de tilldelas poäng från 1 till 5, där 1 är sämst och 5 är bäst. På slutet summeras allt och vi får en vinnare. Det är den enkla och korta beskrivning.
För att göra det lite längre och krångligare så är det också så att undertecknad egentligen inte vet alls hur det hela kommer att sluta när jag börjar skriva, och det innebär dels att man inte vet hur många ronder det blir, vilka ronderna blir samt att det inte tillhör ovanligheterna att jag själv blir förvånad över vem som till slut vinner.
Det är tjusningen med att skriva en Tvekamp - det kan liksom ta vägen lite var och hur som helst. 
Beredda?
Nu kör vi!

Rond 1 - Omslag
Jo, detta är en klassiker i Tvekampssammanhang. Att börja med. Även denna gång, vilket till stor del beror på att jag tycker det är logiskt, det är ju konvolutet som är det första man möts av. Båda skivorna är utgivna av American Recordings, så de har den där klassiska ryggen med en amerikansk flagga längst ner (samma som de klassiska Slayer-plattorna), men sen tar likheterna slut.
"Lucifuge" har en närbild på Glenns håriga bringa, med Danzig-korset i nävarna, och på baksidan finns det som nästan känns mer bekant, den mörka bilden med bandets ansikten inklippta på sidan av låtarnas titlar.
Men inte fasen är omslaget speciellt snyggt, det kan man inte säga.
Ostigt, och egentligen helt vansinnigt snarare.
"How The Gods Kill" svara då med en målning av HR Giger.
Bra tänkt, förstås, men det gör sig extremt dåligt i det lilla CD-formatet då bara små detaljer av målningen syns och det nästan bara en grå gegga. Bättre om man vecklar ut allt (eller har vinylen) förstås, och bilden som helhet är bättre.
Ändå är ingen av dessa skivor direkt vackra eller snygga, tycker jag.
Glenn Danzig har inte alltid den bästa av smaker...

"Lucifuge" - 2
"How The Gods Kill" - 3

Rond 2 - Skivtiteln
...i vanliga fall brukar jag försöka kasta mig över musiken med en gång efter ronden om omslag, men jag känner att det denna gång kan vara värt att stanna till lite vid själva titlarna. Att döpa sviten av skivor till "1" och sen ett namn, samt "2" och sen ett namn är - i mina ögon - jäkla snyggt. Jag gillar det. Tydligt, snyggt och ändå inte bara en siffra.
Det Glenn kanske saknar i smak avseende omslag tar han dessutom igen när det gäller att vara finurlig i namn. Jag gillar båda. Smaka på dem.
Lucifuge.
How The Gods Kill.
Det är ju fan genialt om man vill spela hårdrock med ockulta förtecken och släppa ut legender som att man inte vill flyga flygplan för att man hamnar för nära Gud.
Jag tycker att det är vackert i båda fallen, och att det blir liksom en extra krydda med att de heter "II - Lucifuge" respektive "III - How The Gods Kill".
Rent ur ett "hur-man-döper-ett-helt-album" så tycker jag nog att det senare är snäppet vassare ändå. Det känns... episkt.

"Lucifuge" -4
"How The Gods Kill" - 5

Rond 3 - Inledningen
Nu så. Ordningen återställd. Nu kommer vi till musiken.
"Lucifuge" från 1990 har 11 spår, medan 1992 års uppföljare ståtar med 10 stycken.
Ska man då ta "inledningen" så får det väl bli de första tre spåren på respektive skiva, kan jag tänka, och då heter de "Long Way Back From Hell", "Snakes Of Christ" och "Killer Wolf" på vår första utmanare. Tre svängiga spår som gungar, rockar och svänger nåt ruggigt, och jag tycker att det är en ganska klar seger om man jämför med efterföljarens tre öppningslåtar "Godless", "Anything" och "Bodies" som är aningen svårare i sitt anslag.
Inte jättesvåra, men ändå.
De har inte samma omedelbara självklarhet, tycker jag, även om "Anything" är en kanonlåt.
Betygsfrågan kan vara det svåra, men till slut tycker jag att det skiljer en hel del mellan dem, och jämför man till exempel "Long Way Back From Hell" med "Godless" så tycker jag att det är helt tydligt att det är klasskillnad. 
Betygsfemman på "Lucifuge" ska ses som svag, men jag tycker att det ska skilja två steg mellan hur man öppnar skivorna!

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 3

Rond 4 - Mittens rike
Så, eftersom det är mittsektionen så får det bli 4 spår på vardera skivan även om de nu har olika många låtar totalt sett.
"Lucifuge" ställer då upp med skivans bästa spår "Tired Of Being Alive", "I'm The One", "Her Black Wings" och "Devil's Plaything". Jag tycker att det är skivans starkaste segment, det är väl kanske "I'm The One" som inte håller absolut toppklass - i övrigt är detta för mig vad Danzig verkligen handlar om.
Låtarna är skitbra, kort och gott.
Även "How The Gods Kill" har sitt starkaste segment i mitten, och får verkligen upp kvalitén med titelspåret, "Dirty Black Summer"(uh!), "Left Hand Black" och "Heart Of The Devil".
Det går inte att klanka ner på det heller, speciellt duon med titelspåret och singeln om den smutsiga svarta sommaren sätter sig ju i hjärnbarken direkt.
Det blir, rätt enkelt ändå, dubbla femmor. 
Tycker jag då.

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 5

Rond 5 - The End. Slutet. Finito.
Det blir således fyra låtar på "Lucifuge" och tre låtar på "How The Gods Kill" som tar oss till slutet på skivorna. Ingen av dessa skivor har sina starkaste kort på slutet, tycker jag.
Det är "777", "Blood And Tears", "Girl" och "Pain In The World" som ställs mot "Sistinas", "Do You Wear The Mark" och "When The Dying Calls".
Ganska lika. Varsin ballad, varsin halvskum djävulsrockande sak som avslutningslåt.
Lyssnar man på dessa låtar så är de ju verkligen inte dåliga, och ställer man dem mot senare alster i bandets katalog så framstår de som än bättre...men ställer man dem mot resterande del av skivan så är de svagare.
Balladerna "Blood And Tears" och "Sistinas" är båda bra men ska få en egen rond lite senare har jag tänkt mig, och till slut hamnar omdömet på starka 3:or i båda fallen. 
Jag tycker de är ganska jämlika, möjligtvis är "Lucifuge" starkare - men inte är det mycket.

"Lucifuge" - 3
"How The Gods Kill" - 3

Rond 6 - Balladen
Äh. Det är väl ingen idé att dra ut på det?
När man nu ändå har spetsat in sig på att köra balladerna så kan vi lika gärna kasta oss över dem med en gång!
Det är alltså "Blood And Tears" vs "Sistinas" som gäller, för trots att en del andra spår har gitarrplock och akustiska inslag så är det dessa två som ur regelrätta ballader through and through. 
Och de är bra.
Båda två.
"Sistinas" är lite lite bättre bara.
Kanske beror det på att jag som yngre försökte samla ihop alla hårdrocksballader på ett kassettband och ha som nattligt sällskap - där hade just "Sistinas" en given plats - och därmed har mer nostalgiska känslor för den, men jag tycker att det är en kanonlåt. Mörk, snygg, suggestiv.

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 5

Rond 7 - Glenn och stönsjungandet
Låt oss göra en sak klar: Danzig är Glenn Danzigs band.
Det är han som är boss, och det är han som bestämmer.
Numera är det väl till och med bara han, men då var de fler inblandade. Övrigas insatser ska kort få synas också, men det går liksom inte att ha en Tvekamp utan att man ger den gode Glenn en liten stund i rampljuset.
Och man kan konstatera att det är ungefär samma sånginsats som presteras, förutom att jag - inbillat eller ej - tycker att man kan skönja tendenser i sången.
Det är mer "sång" på "Lucifuge", och ett försök till mörkare experimentella saker på "How The Gods Kill". 
Mera klassiskt och rättframt på föregångaren, och mer...galenskap på efterföljaren. Lyssna på "Godless", till exempel, eller de karakteristiska (om än mycket passande) stönen på "Dirty Black Summer".
Jag vill tro att karl'n började undersöka ett annorlunda sätt att hantera vokalerna här.
Och jag gillar det enklare, klassiska, bättre.
Evil Elvis är som bäst när han inte låter något komma i vägen för själva låten, inklusive den egna insatsen (hey, Yngwie Malmsteen!).
Betygen blir lite som de blir. 
Jag anser inte att Glenn Danzig är den bästa sångaren som går i ett brottarlinne, eller att detta är världsklass om man ställer det i jämförelse med några av de stora sångarna - men han har här sin peak.
Jag tycker inte att han nått lika högt vare sig före eller efter, och det är i det ljuset poängfördelningen ska ses.

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 4

Rond 8 - Bandet. The hangarounds
Ja, okej. Det är lite elakt att kalla dem "hangarounds", när man var i den åldern och skivorna kom så tyckte man ju att det var ett riktigt band, trots mina ord om vem som bestämmer.
Och det är ju samma sättning på skivorna, där herr Glenn får sällskap av Eerie Von på bas, John Christ på gitarr och Chuck Biscuits på trummor (just den sistnämndes namn vill jag minnas att vi hade väldigt roligt åt hemma i pojkrummen, att han hette Chuck Kakor - på ett sånt där sätt som bara tonåringar kan tycka).
Kanske är det därför som de där första skivorna med Danzig, nummer 1-4, har en speciell och därefter oöverträffad känsla i sig. Att de var ett band, som därmed hämmade de värsta galenskaperna?
Hur som helst, under den här tiden, -90 till -92, så verkar man bara ha kört.
Det är kanske inte det mest avancerade och komplicerade låtar och strukturer som presenteras, men det är ju inte heller meningen - och man gör det där enkla så bra.
Det är lite som med Tommy Lee som bankar skinn i Mötley Crüe, meningen är inte att det ska låta svårt utan tight och rätt.
Nu låter det kanske inte alltid supertight i detta fall, men det är passande.
Hela tiden.
Från hur bandet producerats (se där, det smyger sig visst in lite av produktionsutvärderingar här...det var kanske inte tanken, men det är också tjusningen med att skriva Tvekamperna - det tar vägen lite hipp som happ och var det vill!) till hur man framför så är känslan i centrum, och känslan är helt rätt.
Tycker jag.
Det får bli oavgjort!

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4

Rond 9 - Rebellängelns maggropskänsla
Nu kommer en märklig sak.
Trots att "How The Gods Kill" har medverkat i serien Besatt så är det faktiskt inte den jag scrollar/plockar fram när jag är sugen på Danzig.
Trots att jag har oändligt många fler minnen och anekdoter till "How The Gods Kill" så är den bild jag får framför mig när jag tänker på Danzig faktiskt baksidan på konvolutet till "Lucifuge", alltså den där bandets ansikten syns i samband med låtarnas titlar.
Jag tycker att det är lite märkligt, och att det säger en del om min känsla för skivorna.
Det är "Lucifuge" jag spontant och i verkligheten plockar fram.
Det är "Lucifuge" jag tycker är den bästa skivan.
Så då hamnar vi i den ganska märkliga sitsen att jag nog har mest känslor och minne från den ena skivan, och distinkt övertygelse om att den andra är bättre.
Poängfördelning på det, någon?
Oavgjort?

Låter ungefär rätt.
Det får bli 4 poäng var, utan att jag egentligen precisera varför på ett bättre sätt!

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4

Sammanfattning
...kanske hade jag tänkt skriva mer och ha fler ronder, men nu är det så enkelt att jag inte orkar eller hinner.
Det får lov att bli ett slut på det här.
This is how the cookie crumbles, för att fortsätta driva med herr Biscuit.
Som vanligt när jag kommer hit har jag fasen ingen aning om hur det hela summeras, inlägget är skrivet i flera omgångar och vid flera tillfällen.
Jag hoppas lite att "Lucifuge" vinner, jag tycker nog att det är en bättre skiva innerst inne - men låt oss se.
Slutresultat:

"Lucifuge" - 36
"How The Gods Kill" - 36

Va?
Men vad fan, oavgjort?
För bövelen.
Det var ju lite märkligt. Och inte kan jag med gott samvete skriva till en rond nu heller, det skulle ju bli uppenbart.
Men då säger vi såhär: "Lucifuge" får en retroaktiv halvpoäng på rond 5, den som handlar om den sista delen av skivan.
Då blir resultatet

"Lucifuge" - 36,5
"How The Gods Kill" - 36

Se där! Det var väl det jag visste, "Lucifuge" är en bättre skiva.
Rent objektivt, alltså.
Tycker du annorlunda så är du välkommen med dina tankar i kommentarsfältet.
Vill du läsa mer Tvekamper så rekommenderas Arkivet för Långa Artiklar.
Vill du bara ha en bra Midsommarhelg rekommenderas Spotify!

Tvekamp: Demonaz vs Abbaths I

Midsommar är här.
Det är fredag.
Det innebär två saker. Dels att det är slut på Veckans Tips för denna säsong (du hittar numera ett uppdaterat arkiv här), dels att Metalbloggen går in i vad vi kan kalla "summer mode".
Lite färre inlägg.
Paus i de löpande seriena Live!, Remasters och som nämnts Veckans Tips.
Nästa fredag kommer en serie inlägg som fokuserar på skivor & öl att ta över på fredagarna, och naturligtvis kommer ett knippe mer eller mindre vansinniga inlägg under sommaren.
Som start och som svalka (ahahahaha, som om extra svalka skulle behövas en svensk sommar!) sparkar vi igång med en isande Tvekamp.

Två "bröder" från Immortal med sina soloplattor, "March Of The Norse" och Between Two Worlds"
Abbath döpte sitt projekt till I, medan Demonaz satte sitt eget namn på sin skiva.
Båda har medverkat som Veckans Tips (I väldigt tidigt i bloggens dagar och därför enbart med rudimentär text, medan Demonaz är ett senare tips).
Båda två har valt Nuclear Blast som skivbolag, och har prytt sina omslag med silver-på-svart.
Och båda har använt Armagedda som trummis och Ice Dale som hjälp med gitarrerna.
Båda skivorna är riktigt bra, och bjuder på en isande känsla av nordanvind.
Helt upplagt för Tvekamp, alltså!
Konceptet är som vanligt. Ett antal ronder där respektive skiva tilldelas en poäng mellan 1 och 5, för att sedan summera fram en vinnare.
Okej?
Då kör vi!

Rond 1 - Omslag
Som nämnts har båda alstren ett svart digipackomslag, med silvertryck på. Det finns förstås versioner, främst av Demonazplattan, men låt oss ställa de två bilderna som syns ovan mot varandra. I har ett omslag som är, faktiskt, rent av jävligt fult och på tok för enkelt och intetsägande. Inte ens min versino där själva I'et är i reliefsilver blir snyggt. Namnet i sig är ju dessutom helt hopplöst.. Demonaz har en odöd krigarkonung som avbildas svagt, och det funkar bättre. Extra snyggt är den färgade versionen som finns vid recensionen, men jag tycker att även den svart-silvriga bilden funkar rätt bra. Det är inte snyggast av allt, men "bra".

March Of The Norse: 3
Between Two Worlds: 1

Rond 2 - Inledning
Båda skivorna består av tio spår. Bra det, då kan vi dela allt på samma sätt, och det ger oss en inledning som består av de tre första låtarna på varje skiva. "March Of The Norse" startar med trion "Northern Hymn" (en akustisk stämningsinledning), "All Blackened Sky" (bra inledningsspår) och titellåten (riktigt bra episk och kall hårdrock).
Fint så, och även om man slösar bort ett av tre spår på en inledning.
"Between Two Worlds" startar utan krusiduller istället. Första låten är utmärkta "The Storm I Ride", och sen får man "Warriors" och titelspåret.
Bättre utnyttjande, men "Warriors" är ingen av skivans bästa spår och känns faktiskt malplacerad där den ligger som andra låt på skivan.
Jag har i normala fall höga förväntningar på andra spåret på en platta (det första ska helst vara en ganska snabb bit, det andra ska vara en av skivans bästa låtar... traditionell? Jodå!).
Får bli jämnt skägg mellan skivorna ändå, till slut.

March Of The Norse: 4
Between Two Worlds: 4

Rond 3 - Mittenpartiet
Med samma matematiska logik hamnar alltså mitten av skivan på 4 låtar.
Demonaz har fyllt dessa fyra spår med "A Son Of The Sword" (skivans bästa spår!), "Where Gods Once Rode" (skivans näst bästa spår!), "Under The Great Fires" och "Over The Mountains" (skivans tredje bästa spår!).
Idel klass, faktiskt, och en ruggigt stark passage. Imponerande.
Abbath stoppar in stabila pjäserna "Battalions" (som låter inte så lite Immortal...), "Mountains", Days Of North Winds" (en av skivans starkaste kort) och skönt svängiga och lite episka "Far Beyond The Quiet".
Starkt, men ändå snäppet svagare än vad hans vapenbroder åstadkommit i detta skede.

March Of The Norse: 5
Between Two Worlds: 4

Rond 4 - Avslutningen.
3 spår återstår för att stänga skivan, och det använder Demonaz genom att servera "Ode To Battle", "Legends Of Fire And Ice" samt instrumentala bonusspåret "Dying Sun". En ganska svag avslutning, framförallt som efterföljare till den urstarka mitten av skivan. Det räcker till mittenbetyget, men inte med mersmak.
"Between Two Worlds" gör lite tvärtom.
Sparar det bästa till sist, typ.
"Cursed We Are" är riktigt bra, "Bridges Of Fire" likaså och sista låten "Shadowed Realms" är klart bästa låten på skivan. Bästa låten på någon av dessa två skivor, egentligen.
Full pott?
Visst!

March Of The Norse: 3
Between Two Worlds: 5

Rond 5 - Sång
Jo. Alltså, det går ju liksom inte att ha en sån här Tvekamp utan att ha en rond som kollar på själva upphovsmännen, frontmännen och deras sånginsats.
Här har förstås Abbath en fördel, han är trots allt den som hanterar sång i Immortal. Demonaz spelade gitarr, till dess att hans senor i armen inflammerats och han tvingats sluta - och sedan dess har han stått för text och bollplank, typ, i de norska black metal-veteranerna.
Men någon naturlig sångare är han ju inte (som om Abbath nu skulle vara det...).
Nåväl, de båda gör ändå ett relativt gott hantverke båda två.
Det kanske inte är de vänaste av strupar, men det är gjort med känsla och med så pass hög kvalitét att man känner nordanvinden i ryggen.
Jag håller trots det Abbaths insats lite högre.
Dessutom gillar jag den där raspiga, lite galna, stämman som den karl'n besitter!

March Of The Norse: 2
Between Two Worlds: 3

Rond 6 - Bandet
Jamen, säger du - det är ju typ samma band?
Precis. Det är ju det som är så kul i en jämförelse.
På båda skivorna har man tagit med sig Armagedda för att hamra skinn, Ice Dale för att spela gitarr (i Abbaths fall som extra hjälp, i Demonaz fall som enda gitarrist eftersom det ju är förhindrat för huvudmannen på grund av det där med den kroniska inflammationen i arnen - och när han ändå var med och hanterade gitarren där så spelade han bas också, bara för att). En viss TC King (även känd som King Ov Hell, Gorgoroth...) spelar bas på "Between Two Worlds".
Totalt sett: norsk black metal-elit.
Och man levererar.
I båda fallen, men kanske speciellt på "Between Two Worlds".
Det är rätt så jäkla tajt och snyggt ihopskruvat, och jag önskar egentligen att den där uppsättningen tog just detta (och kanske något mer) materialet ut på vägarna.
Tror det hade blivit både kul att se, och bra levererat.
Ice Dale torde vara en av de mest kompletta strängbändarna som samtida Norge har att bjuda, han verkar kunna spela både lead och komp på ett snyggt sätt!

March Of The Norse: 4
Between Two Worlds: 4

Rond 7 - Produktion
Framförallt Demonaz skiva sänder känslan av isande vindar nerför ryggraden. Musiken, texten och framförallt produktionen är ganska karg, och får undertecknad att vilja stå på en kal ås mitt i skogen, omgiven av berg och snö medan en storm tornar upp sig i fjärran.
Det är ändå rätt bra betyg på en produktion!
Visst, det finns en del övrigt att önska avseende hur tydligt man lyfter fram bas och gitarr, stundtals är det nästan väl grötigt för att en del riff ska tränga igenom ljudmassan, men ändå.
Det är en skön stämning på skivan.
"Between Two Worlds" känns mer påkostad och liksom renare i ljudet.
Det betyder inte att det är rent, men ändå lite mer polerat.
Och med mer djup.
Mer tredimensionellt i jämförelse.
Jag gilalr båda produktionerna, och även om ingen av dem är riktigt bra i ordets rätta bemärkelse så är de verkligen passande.

March Of The Norse: 3
Between Two Worlds: 3

Rond 8 - Titelspåret
Trots allt - titelspåret är tungt. Det är viktigt på en skiva.
Det värsta som finns när det gäller att sänka förväntningar är när titelspåret är första singeln från första skivan och det dessutom ligger först på skivan. Det ger onda aningar!
I detta fall har man placerat titelspåret som låt nummer tre, på båda skivorna.
Bra det.
Det är lagom.
"March Of The Norse" är svängig episk och riktigt bra hårdrock. Den passar bra till skivans övriga låtar och känsla, och jag tycker att det är en värdig titellåt. Klar fyra.
"Between Two Worlds" är snäppet svagare. Den är inte dålig, men den tillhör faktiskt inte heller de 4-5 starkaste spåren på skivan - och det tycker jag att man kan begära av ett titelspår!

March Of The Norse: 4
Between Two Worlds: 3

Rond 9 - Känslan
Okej, nu får det vara bra.
Vi avslutar med en sista rond där jag ska försöka sammanfatta och betygssätta mina känslor och övergripande tankar om skivorna.
Där jag ger uttryck för mina tankar om dem, innan denna skärskådning. Så får vi se om summeringen håller med, det är långt ifrån alla gånger det blir så i den här serien.
"March Of The Norse" är från 2011, och jag gillar plattan. Inte minst för den ansträngning som Demonaz stått för när han lyckats slutföra den, men även för just den där känslan av karg natur som den frambringar hos mig. Den har inte lika lång levnadstid som "Between Two Worlds" (utgiven 2006), och därmed inte lika många spelningar och lika djupt insjunkna klor p ådet sättet, men det är ändå en skiva jag återvänder till med jämna mellanrum, och gillar skarpt.
Jag tycker du ska ha den i din hylla, därav mitt val av skivan som Veckans Tips när det begav sig.
"Between Two Worlds" trodde jag ändå skulle knipa segern i denna Tvekamp, helt enkelt för att det är en ruggigt bra skiva som jag har haft en tendens att tipsa folk om genom årens lopp.
Det var ett av de allra första Veckans Tips som jag skrev ner, och det finns givetvis en anledning till det - detta borde verkligen inte vara en hemlighet!
Så, min känsla säger att Abbaths projekt är snäppet bättre. Inte mycket, men ändå snäppet bättre...

March Of The Norse: 4
Between Two Worlds: 5

Sammanfattning.
Okej, dags att räkna ihop då. På förhand tippade jag för mig själv att "Between Two Worlds" skulle knipa fler poäng, så låt oss se hur vi landar....

March Of The Norse: 32
Between Two Worlds: 32

???
Va?
Oavgjort?
Det var oväntat. Hm.. okej, då gör vi såhär.
Du får avgöra.
Vilken skiva är egentligen bäst av dem?

(och, för dig som inte visste det sen tidigare, så finns ett arkiv fullt med fler Tvekamper som du kan läsa medan du begrundar vad du ska svara på frågan ovan..)

Bra start på sommaren ändå. Kallt och fint!

Veckans Tips: Demonaz "March Of The Norse"

Demonaz är antagligen mest bekant för sina insatser i Immortal - ett av världens bästa black metalbnad. Där står han numera för texter och inspiration, eftersom han inte längre kan spela gitarr på grund av sjukdom.

En förlust för hårdrocksvärlden, för när karl'n plågar fram en soloplatta (som enligt intervjuer tagit musten ur honom fullständigt när det gäller att skriva och skapa musiken på gitarr) så levererar han.

Stenhårt.

Själva inspelningen har sedan sett en viss Ice Dale (som varit med förr i Veckans Tips) som hanterat strängbändandet, medan Demoaz själv står för de vokala insatserna, men trots det så innehåller "March Of The Norse" inget annat än ett knippe skitbra låtar.

Det är inte black metal.

Det är mer heavy metal, med viss dragning åt den typ av vikingasound som återfanns stundtals hos exempelvis Bathory - men det hela är inramat i just det faktumet att låtarna är grymma.

De äter sig liksom in i hjärnan och stannar där.

Episka, storslagna, lite karga så får man låtar med namn som ""All Blackened Sky", "A Son Of The Sword", "Where Gods Once Rode" och "Over The Mountains".

De låter prick som du tror.

Fast lite bättre, och jag kan faktiskt inte riktigt bärga till jag får chansen att verkligen skriva en Tvekamp mellan Demonaz och hans parhäst Abbaths projekt I.

Det kan bli något det!

Den här skivan är från tidigare i 2011, så har du inte kollat upp den än så finns det bra möjligheter att göra så. Den finns på Spotify, till exempel, och det är lyssning som funkar alldeles finfint i lurar. I ett mörkt rum, till exempel, eller i löpspåret.

Man blir peppad och känner sig lite som en hjälte!

2006

Khoma från Umeå släppte en helt fantastisk platta 2006, och jag ser fram emot uppföljaren som planeras nästa år. Är den i närheten av "The Second Wave" så blir den grym!

För övrigt var 2006 ett helt grymt skivår. Keep of Kalessin "Armada", Necrophobic "Hrimthursum", Satyricon "Now, Diabolical", Katatonia "The Great Cold Distance", Mastodon "Blood Mountain", I "Between Two Worlds", Deathstars "Termination Bliss", Gorgoroth "Ad Majorem Gloriam Sathanas"...och då har man ändå bara skrapat på ytan! grymt svårt år att göra någon form av årsbästalista för - men jävlar, vilket bra år om man letar efter musik!

Bästa rock: förutom Khoma då (om man nu kan benämna det som rock), så givetvis Red Hot Chili Peppers. De har varit husgudar hos bloggen sen den funkiga första tiden, och återkomsten av John Frusciante gav gruppen en vitamininjektion. Härligt med en dubbel-CD, heja!

Bästa döds: Necrophobic "Hrimthursum". En femma i betyg för den plattan, lätt!

Bästa black: Oj... både Satyricon och Gorgoroth släppte skitbra plattor, fast helt olika. Den ena var svängig "black'n'roll", den andra ondska förpackad i ljud. Båda var skitbra, och till det ska läggas nämnda Keep of Kalessin och Dissections "Reinkaos"!

Årets konstigaste: Iron Maiden. Allvarligt talat, "A Matter Of Lie And Death" är i sig inte dålig låtmässigt, men vafaaaaan har de gjort med ljudet? Att släppa en skiva omastrad för att "fansen ska få höra hur det verkligen låter i studion" är ju helt stört - resultatet har blivit att jag aldrig lyssnar på plattan numer. Om de nu ville konstra såhär, varför inte släppa detta som bonusmaterial för die-hard-fansen?

Recension Immortal "All Shall Fall"

Immortal har, likt exempelvis Mustasch (se recension här: http://metalyze.blogspot.com/2009/10/recension-mustasch-mustasch.html ) en tuff uppgift med sin nya platta - att följa up en massiv succé. För norrmännen rör det sig om gigantiska "Sons of Northern Darkness", som närmast tagit sig legendariska proportioner så här i efterhand - bandet la nämligen ner verksamheten efter släppet 2002, så skivan har fått stå som grande finale över en succékarriär. Att den dessutom innehöll brottarhits som "One By One" och titelspåret kan inte ha gjort uppgiften med nya "All Shall Fall" lättare.

Som vanligt ges dock Immortals säregna, dundrande black metal, kryddat med lyrik som handlar om det påhittade riket Blaskyrkh - ett rike plågat av evig vinter, krig och vildsint natur. Abbath sjunger som vanligt överjävligt coolt, och trummorna dundrar som du vill att de ska göra - Horgh sköter sitt jobb utmärkt. Lägg sedan till att allting producerats av en viss Peter Tägtgren (Pain, Hypocrisy) i Abyss Studio så innebär det en kvalitetsstämpel på ljudbilden som heter duga. Herr Tägtgren är som bekant galen när han spelar i sina egna band, men som producent av extrem metal finns knappast någon som når upp till dalmasens exceptionella nivå!

Nå, hur klarar sig Immortal då?

Svaret är att det går alldeles urfint. Inledande titelspåret, efterföljande "Rise of Darkness" och "Hordes to War" är finfina black metalstycken, men bloggen blir extra glad lite längre in på plattan. "Norden on Fire", "Mount North" och framförallt avslutande "Unearthly Kingdom" är smittande, riffstark musik som bara kan ha kommit från Immortal. Tyvärr för norrmännen så brottas de kanske med samma problem som Mustasch - de saknkar den där omedelbara dunderhiten. Den som i Gyllenhammars gäng ska ersätta "Double Nature", och i norrmännens fall "One By One".

Avsaknaden av just en utstickande "hit" gör att skivan upplevs som mycket bra och jämn, men att den där lilla extra kryddan saknas. Man kanske inte kan få allt, men jag skulle gärna ha sett "Shadowed Realms" från sidoprojektet I (http://metalyze.blogspot.com/2009/08/veckans-tips-i-between-two-worlds.html) i en hårdare Immortaltappning - det kunde mycket väl ha varit pricken över i!

Nåväl, man får kanske nöja sig ändå. En av bloggens lösare lovade vid en blöt kväll att spriniga näck genom stan om Immortal någonsin fick ur sig ett nytt studioalbum, så man får väl blunda om nätterna numera så man inte råkar se spektaklet. Immortal har nämligen inte bara släppt ett nytt album - de är tillbaka med besked!

Det finns massor med material om norrmännen på nätet. Deras hemsida heter http://www.immortalofficial.com/, deras MySpace heter http://www.myspace.com/immortalofficial ... men, egentligen är det en helt annan grej du ska kolla. Nämligen YouTube, där det finns hysteriskt roliga klipp på de galna upptåg som skogstrollen hittar på. Kolla här, t ex: http://www.youtube.com/watch?v=VG4j7b15l-0&feature=fvw. Det där är ju ren och pur humor! :) Vill du den rättam musiken så sök på bandnamnet bara, massor av kanonmaterial ligger ute.

Bästa Spår: "Unearthly Kingdom"

Immortal "All Shall Fall" - 4