Billigt. Dyrt. Bra. Spännande. Dåligt. Trevligt.

En bild säger mer än 1000 ord - därför blir detta inlägg ett knippe bilder och enbart ett fåtal ord...

 

Hälsade på i Farsta i helgen. Billilga skivor på ÖB, så jag utökade mitt förråd av Mustasch-plattor med hälften, och mitt Pro-Pain utbud från 0 till 1. 20 spänn för två skivor. Löjligt.
jag köpte förstås ett extra "paket", så vill du också ha Mustasch och Pro-Pain får du vara först att säga det i kommentarerna.
I Farsta har de också Pang Pangs lokalbryggda öl.
"No It's Not From India, It's From Hökarängen IPA" samt "Puttin' In Hours Pale Ale".
Snygga etiketter, men närmare 40 pix per flaska är ju motsatsen till billigt...

 

 

...var också hos kompisen R2 i helgen, och han påminde om det kommande livesläppet med Testament, "The Dark Roots Of Thrash", som vi också tjuvkikade på via YouTube.
Gosse, det kommer bli något...! Hej köptvång!
Annars fick jag brev från Stonegriff, med kanske den trevligaste lappen på länge fastklistrad.
Molde tackar för demorecensionerna och skickade den samlade debutplattan. Mumsigt - men det väcker också en fråga om hur det ska bli det där med demorecensionerna.
Jag får massor av förslag och band som vill vara med, men orkar inte riktigt driva det där på ett bra sätt. Lekte ett tag med tanken att köra en form av samlingsgrej, typ fem band i taget lite mindre djupgående, och att man kan ladda hem en zipfil med kanske en låt från varje band, men jag vet inte.
Har du något bra förslag?

Mindre kul - Werock är nere.
Det verkar vara något med PHP eller forumet eller nåt, och ingen av oss som pysslar med siten är speciellt hemma på det där med tekniken.
Kan du sånt? Kan du hjälpa oss?

Till sist:

Bra den där plattan. Sällskapade mig igår kväll runt löpspåret.
Det gick... ganska så fort... Med hjälp av Carcass hade jag den första rundan p ålänge som jag inte hade ont eller var tvungen att springa med kompensation i löpsteget för att ett knä har bråkat. Mysigt...!

Recension: Bloodlit "Dead On"

Boråsbaserade Bloodlit begår fullängdsdebut med "Dead On", och för min del är den enda tidigare kontakten med bandet den recension som Werock-kollegan Fredrik presterade tidigare i somras, trots att bandet har såväl en EP som ett knippe liveframträdanden under bältet.
Musiken är svängig hårdrock utan krusiduller, med samma dialekt som akter som Mustasch och Stonewall Noise Orchestra (för att ange ett par svenska namn).
Bandet består av Dennis Carlsson och Tord Ottergren på gitarr, Marcus Rudenvall på trummor, Mladen Milojkovic på sång samt Andréas Larsson på bas, och det är tydligt att gänget har spenderat mer än bara lite tid i replokalen samt att fixa ihop låtarna - detta är nämligen en väl genomtänkt skiva där det inte finns några direkta dikeskörningar, och bandet är såväl fingerfärdiga som tajta.
Materialet består av 11 spår, och är det något som undertecknad kan finna som baksida på skivan så är det kanske att det är just 11 låtar, alla klarar i ärlighetens namn inte att hålla lyssnarens (mitt!) intresse intakt hela vägen, och ett gott exempel är avslutande balladen "Memories".
Den borde egentligen sticka ut eftersom det är en av två låtar (den andra är melankoliska och lite episka "Earth") som verkligen bryter mallen, men... den är alldeles för såsig och svag, och man trycker istället gärna bort den.
Med det sagt - det finns ett helt gäng riktigt starka kort på denna giv.
Inledande "Freedom" samt "Get It Clear" är bra i början, men känns lite sega efter ett 10-tal varv med plattan - men sen håller det riktigt bra. "#69", "God Of Clay" (som luktar väldigt mycket Mustasch, i känslan kanske mer än i själva musiken), tidigare nämnda "Earth", "Life Is Proceeding" samt "Poor People" hamnar på pluskontot, några av dem rejält, och det känns som om bandet verkligen är i sitt esse när man hittar svänget i lite mellantempo.
Då kommer Mladens röst till sin rätt bäst, och man kan som lyssnare verkligen ryckas med i det snygga riffandet.
För det är bra riff i den här plattan, något som kan få mig att tycka att världen är en hård plats.
Ett orättvist ställe.
Bloodlit riskerar nämligen tydligt att hamna i precis samma situation som Egonaut för min del. Alltså - man gör en skiva som är en bra prestation. Bra låtar, bra produktion, tajt spel.
Ändå kommer jag knappast att spela sönder den framöver, helt enkelt eftersom det finns så vansinnigt mycket etablerad och klassisk musik inom detta gebit, och trots mina fina ord om "Dead On" så misstänker jag att pekfingret kommer att vandra förbi den i skivhyllan, för att istället stanna på något annat alster när det är den här typen av musik jag letar efter.
Kanske har jag fel.
Man får liksom hoppas det.
Eller så visar Bloodlit att detta är det första steget, det är ju trots allt en debut vi pratar om (och som sådan en mycket intressant debut), och höjer ribban än mer till nästa giv för att helt enkelt täppa till käften på Rebellängeln. Tvinga pekfingret att stanna på bandets plattor när handen löper över skivhyllan i jakt på dagens kick.

Bästa spår tycker jag är ett mer eller dött lopp mellan "Life Is Proceeding" och "Earth", även om jag ju förstår att den senare är ett spår som kanske inte passar sig för exempelvis singelsläpp.
Betyget landar på en fegistrea, men jag har velat en del fram och tillbaka när det gäller just siffran. Ibland när jag spelar skivan (framförallt i mittpartiet där mina favoriter ligger) tenderar jag att vilja hissa upp ett snäpp, medan andra gånger (avslutningen av skivan, främst, de sista två-tre spåren går lite på tomgång) luta nedåt.
Till slut känns ändå trean rätt. Detta är en bra skiva, helt enkelt.

Bloodlit "Dead On" - 3

Recension: Sideburn "IV - Monument"

Svenska Sideburn levererar musik som har sina rötter i klassisk hårdrock, anstruken av doom.
Den fjärde given är min första bekantskap med bandet, och min spontana reflektion under lyssnandet har varit att bandet liksom ligger mitt emellan Mustasch och Candlemass, men ändå helt otvivelaktigt eget. Där, i glappet mellan bluesbyggd riffbaserad muskelrock och melodiös doom har man lyckats karva ut en egen plats. Precis i samband med att denna recension skrivs så landar också Sweden Rock Magazine #96 som sinnehåller en intervju med bandets ena gitarrist Morgan Zocek, och det visar sig då att bandet faktiskt kallar sig "tyngre än Candlemass" på sin Facebooksida, samt att man kommenterar en eventuell likhet med det andra ansiktsbehåringsbandet (Sideburn betyder ju polisong, och där har vi en fin koppling till just mustaschen...) med att kollegorna lirar mer kött- och potatishårdrock.
Det är ingen dålig beskrivning, och rätt kul att läsa när man haft de tankar jag har haft under lyssningen. Bandet menar också att man haft Krux makalösa högerslägga "Black Room" i tankarna när man skrev "the Last Day", och med det i åtanke är det kanske inte konstigt att just "The Last Day" är en av mina absoluta favoriter på plattan. Ett tungt spår.

Hantverkarskapet i bandet är det verkligen inget fel på. Jani Katajas röst är omfångsrik och bra, den spänner från en spröd och fin ton i balladen "Crossing The Lines" till hårdrocksriv i inledande "Diamonds" (och kanske är det i just de ögonblicken bandet får sin liknelse med Mustasch, när Jani trycker så låter han ganska lik Ralph i sångsättet) och doom i spår som just "The Last Day". Gitarriffen sitter där de ska, och jag gillar verkligen Fredrik Haakes (jodå, det är en släkting till en viss Thomas Haake i Meshuggah... kusin)trumspel, mest i låtar som "The Saviour" då han låter härligt lik Vinny Appice, till och med den där "skräpigheten" i cymbalerna finns där. Snyggt!

Skivan i sig är bra producerad och rätt variationsrik.
Bluesiga och lite melankoliska "Fire And Water" är lika bra som glada "Tomorrows Dream" med sin härligt distade sång, men bäst tycker jag ändå om bandet när de bestämmer sig för att lira så tungt som möjligt. Det är i samband med "The Last Day" som man fällt det skämtsamma uttalandet om att man är tynge än Candlemass, men man ska inte skämmas för det tycker jag - snarare söka mer av den varan. Den låten tillsammans med "The Saviour" är plattans bästa spår, även om dte aldrig faller ur ramen. 

Betygsmässigt håller jag detta som "bra", med mersmak. Det kan mycket väl tänkas att Sideburn växer på mig, det är lite av en känsla som finns, men det återstår att se. Extra plus i kanten förstås för omslaget, det tycker jag är busläckert! Spotify finns här, för den som vill lyssna.

Sideburn "IV - Monument" - 3

Dagens uppgift - Sonisphere!

Dagens uppgift innefattar hårdrock, öl, gott sällskap och logistik.

Det gäller tydligen att vara på plats i god tid innan 14:00 då Kvelertak går på Saturn Stage - det vill man inte missa. Sen blir det att rusa till Apollo för Graveyard, tillbaka till Saturn för att se Mastodon, åter till Apolo för Arch Enemy...

Man får hoppas att det finns ett strategiskt placerat öltält där någonstans - för rusandet fortsätter.
Tillbaka för att se Airbourne, sen åter igen för In Flames och Slipknot. Mustasch skiter jag högaktningsfullt i...

Såhär ser området ut i alla fall, och för dagen gäller att Rebellängeln ska vara ledig. Från bloggande, från Werockskrivning, från allt. Jag ska mysa, helt enkelt, och försöka träffa lite folk. Går rykten om att många kuliga typer är där...!

Vill du ha mer läsning så får du vänta till imorgon. Då kommer dock en rececnsion på In Flames senaste alster "Sounds Of A Playground Fading", så det kanske duger som motprestation...

Hårdrock och alkohol

Det verkar vara en trend.
Rockgrupper sätter sitt namn på diverse drycker för att hjälpa drycken i fråga att sälja bättre, dte har vi sett Mustasch göra med Jack Daniels och In Flames göra med Glenfarclas Whisky. Bland annat.
Senast i raden verkar ändå vara att en del rockikoner utnyttjar sitt namn för att fullfölja ett mer seriöst intresse. Som bland annat Grimgoth har tipsat om förr så släppte herr Wongraven från Satyricon två viner som finns i Systembolagets beställningssortiment.

Wongraven Alleanza för 179 spänn.
Wongraven Unione Nero för 429 pix.


Anders Fridén ur nämnda In Flames jobbar ju också som skribent på Allt Om Whisky, och i senaste intervjun med Close-Up Magazine tar han chansen att slå ett slag för sin kommande öl, Decibel. Lemmy i Motörhead har ju också framgångsrikt lanserat sitt vin, och när Harviestoun Bryggeri släppte sin specialtappning Number Of The Beast gick ryktet som en löpeld, och den tog slut på Systembolaget.
Man kan undra om det är tillgång till pengar som ger killarna chansen att fullfölja sina intressen, eller om det är ett smart marknadsdrag?
Visst lockar deras namn, och det är en smart sak att koppla samman rockers med alkohol som vin och öl. Jag tror att det säljer extra.

Jag tror också att det inte i huvudsak är pengar som lockar storstjärnorna.
Det är nog chansen att få göra något unikt.
Åtminstonde känns det bättre för mig att öppna en flaska Wongraven med den tanken...

Så, som avslutning tänkte jag bjuda på en försmak på en av de Lördagslyx-artiklar jag jobbar på. Den kommer att behandla öl och hårdrock, och utan att avslöja så mycket mer än det så släpper jag den här bilden till er. Det är ju ändå onsdag. Lillelördag, alltså!

Vill du ha mer läsning om öl och whisky så får du vänta.

Eller glida över till Rebellängelns andra blogg.

Den heter Maltbloggen och finns här!

Primordial till Sweden Rock Cruise!

Jaha, mig kan man ju inte lita på.
jag sa att inget mer skulle hända på bloggen idag, men det visade sig vara fel. Det blev en liten lucka i det övriga skrivande, och precis då plingade det ett sms i telefonen.
Primordial är klara för Sweden Rock-kryssningen som går av stapeln i april.
Ja, just det, ungefär då familjen väntar barn nummer två.
Kul för Per, som jag antar ska dit...

Vi andra (nä, jag klagar egentligen inte, det ska bli häftigt att få lära könna den lilla krabat som verkar headbanga järnet inne i mammans mage om dagarna) få hitta annat att glädja oss åt.
Jag rekommenderar läsning av den här intervjun med Ralf i Mustasch. Alltid rätt kul att höra vilka galenskaper kar'ln hittar på, oavsett vad man tycker om bandet. 10 års jubileum, men vist känns det som om de varit i farten längre? 10 år är inte så länge.
Inte som Opeth som firade 20. Eller Candlemass som firade 25. Fast de ligger väl i lä de med. Black Sabbath är väl snart going on 50...!

Vafan?

Hur gick det där till?
Mitt i all röran idag så lyckades jag tydligen, på något sätt, missa att det var betydligt fler band än tidigare nämnda Slipknot, In Flames, Mastodon (yess!) och Mustasch som är klara för Sonisphere. Vilken klant jag är!
Nå, det finns en hel del riktiga mumsbitar bland de övriga akterna.
Airbourne som exempelvis gav förra årets bästa livespelning på Tyrol. Mumma, riktigt bra liveband som dessutom hade en rätt bra förra platta i "No Guts. No Glory" Veckans Tips har de hunnit med att vara också.
Men nu är dte ju inte slut med det.
Graveyard ska spela också. Sanna mina ord, de kommer vara stekheta till sommaren, när nya "Hisingen Blues" har briserat. Och räcker inte det så kanske du är sugen på lite knogmacka i form av Kvelertak, kanske?
Läs vad Werock-kollegan Jonas tyckte om spelningen på Kafé44 senast så fattar du...
Hur jag kunde missa just de där tre banden övergår egentligen mitt förstånd, faktiskt.

Får skylla på att jag var exalterad över Mastodon.
För övrigt ramlar det in fina rapporter från Arenan. Grand Magus fick visst bara 6 låtar, men startade med "Kingslayer" innan de släppte lös "Like The Oar Strikes The Water", och dominerade. Väntan på Accept var spänd...

Mastodon klara för Sonisphere!

Jajamen - det blev Mastodon som kommer hit på Sonisphere!
Halleluja!
Ja, bilden är ju Corey Taylor från Slipknot, de ska visst också dit men det är ju mindre viktigt...

Biljetter släpps den 25/2. Jag ska dit. Det ska Brent Hinds och company också.
Per däremot, min vän, ska nog inte det. Han ska på Getaway Rock istället.
Nä, det är inte synd om honom, men som han själv konstaterade... vafan ska det vara på samma dag för?

Nå, mer om det på Aftonbladet. Nu är det bara att ladda vidare, även om In Flames och Mustasch faktiskt inte höjer pulsen nämnvärt. Mastodon ska ju dit. Chaschwing!

NHL-premiär med Mustasch

Ikväll smäller det, NHL-premiären på Globen går av stapeln med San Jose Sharks i ena ringhörnan och Columbus Blue Jackets i den andra. Kul grej, och dessutom får du underhållning i form av rock'n'roll. Idag: Mustasch! Ralph och grabbarna lär ju lira den här låten, annars är det illa....

Själv har jag lite annat att stå i. Lillkillen fyller 2 år idag, hur fasen det har gått till att han blivit så gammal vet jag inte, men firas ska han. Lite extra ikväll. Popcorn i skålen, rock'n'roll i högtalarna kanske? Trevlig helg!

Minikrönika: Anders Fridén - ett varumärke?

Dagens mediabrus och informationsflöde är enormt.
För att lyckas sticka ut ur mängden och skapa sig en karriär och ett yrke inom en kreativ branch som film, konst eller musik så krävs mer idag än vad som någonsin varit fallet, och digitaliseringen av media har försatt en hel branch i problem.
Nedladdning har satt ett flertal skivbolag i klistret och tvingat fram andra former av distribution som Spotify, och det känns som om filmbranchen är nästa bricka i det enorma dominospelet som pågår. Med detta som bakgrundsfond är det då intressant att se hur de etablerade akterna och individerna agerar för att stärka sig.

Mikael Åkerfeldt skriver numera gästkrönikor i Sweden Rock Magazine, förutom sin huvudsyssla som stark man och drivkraft i Opeth. Peter Tägtgren har inom metalvärlden ett större namn som producent i sin studio Abyss än vad han har som frontman i Hypocrisy och Pain. Ralf Gyllenhammar och kollegorna i Mustasch har fått lansera en egen tappning Jack Daniels.
Mest innovativa verkar dock ett av Sveriges största band vara.
Vi pratar om In Flames.
Med en diskografi som spänner över över 15 år och 9 fullängdsskivor så har de sakta men säkert lyckats arbeta sig fram till en position som ett av de mest efterfrågade banden som vårt avlånga rike kan erbjuda (faktum är att den vanligaste söksträngen på Google och som gör att personen i fråga hamnar här sen den här bloggen startades är orden "Anders Fridén klippt sig" - det säger en hel del om hur stort genomslag bandet har), och det intressanta är att se hur de förvaltar detta.

In Flames av idag är nämligen inte bara ett band.
Det är ett företag, tydligare än i många andra fall.
Ägare av sin egen studio (IF Studio i Göteborg) så kan de agera lite som ishockeyklubbarna som hyr ut sina arenor till Melodifestivalen när de inte använder den själva, och med en hemsida som erbjuder en speciell avdelning för de fans som anmäler sig så ligger de i framkanten för hur man breddar ursprungsprodukten till att omfatta än mer.
Och ingen i bandet gör det bättre än sångaren och frontmannen Anders Fridén.

Likt sin kollega i Opeth så skriver Anders Fridén krönikor i en stor tidning som riktar sig till dem som har specialintressen, Allt Om Whisky. Hans stora intresse för denna dryck är sedan tidigare väldokumenterat, men här har man alltså tagit ett steg till. I dessa krönikor korsbefruktas ofta texterna med hänvisningar till musik - det kan röra sig om förslag på musik till en viss typ av whisky, eller "bara" en topplista för året i respektive ämne - och det kan tänkas helt naturligt och självklart.
Om det inte vore för en sak.
Anders Fridén har ett eget skivbolag.

Det heter Selective Notes, och har som ett av de allra första banden gett ut hypade Khoma och deras senaste platta "A Final Storm".
Vet man detta så infinner sig en osäkerhet.
Rekommenderar Anders en lyssning på Khoma för att de är bra, för att de ligger på hans skivbolag eller helt enkelt både och?
Personligen har jag sedan tidigare dokumenterat vad jag tycker om just det här bandet, och det är ett relativt etablerat gäng vi pratar om, men om vi nu leker med tankeövningen att byta namnet Khoma mot något annat, mindre känt.
Vad betyder osäkerheten då?
Hur långt är steget till vi får en märkning av samma typ som Svanen på livsmedel - fast på musik?
"Anders Fridén Guarantee"?
Och gör det något?

Nä, kanske inte. Det hela kanske desutom inte är ett medvetet drag, utan enbart ett resultat av - i det här fallet - just Anders Fridéns inneboende energi och kreativa skaparkraft. Ren glädje över att få dela med sig av bra musik och god whisky.

Men det är värt att fundera över när du myser hemma i soffan med ditt senaste nummer av Sweden Rock Magazine eller Allt Om Whisky.
Varför finns krönikan där?

I Backspegeln: Hardcore Superstar "Beg For It"

Hardcore Superstar, partajjens svenska mästare. Röjig sleazethrash med ett helt eget sound. Den sjävbetitlade svarta plattan från 2005 - med underbara "We Don't Celebrate Sundays" är en av de absoluta favoriterna hemma, och för mig är de bandet som närapå välte Close Up-båten när de var med.

De måste väl ha stått sig bra med senaste skivan "Beg For It"?

Dags att kolla!

Den gamla recensionen ( som för övrigt var en av bloggens allra första) säger betyg 4, fast det var svagt då. Den placerar också skivan mitt emellan de två föregångarna - och så kan jag säga att den har belyssnats sen recensionen skrevs.

Problemet är, precis som i fallet med Mustasch tidigare idag, att jag hellre väljer en annan skiva med bandet när jag är sugen - till stor del beroende på att den andra skivan innehåller högre toppar.

Baserat på hur pass lite jag lyssnat på skivan efter release, och hur den står sig bara ett år senare så skulle jag nog, i dagsläget, ha gett den en stark 3:a istället för en svag 4:a.

Märkligt egentligen. Jag gillar ju Hardcore Superstar, och undrar faktiskt lite för mig själv varför jag inte lyssnar mer på den här plattan...

I Backspegeln: Mustasch "S/t"

Mustasch självbetitlade album från 2009 är förstås ett försök att etablera bandets nya lineup, och att göra en form av nystart. Samtidigt var bandet ute efter att följa upp succén "Latest Version Of The Truth" som innehöll brottarhiten "Double Nature". Ingen lätt uppgift, förstås, och när jag läser den gamla recensionen så inser jag att.. fan, den här plattan har jag knappt lyssnat på under det senaste halvåret! Det är förstås inget vidare betyg.

Åtgärda, tänker jag till mig själv, och gör så.

Och visst, det svänger rätt okej, och jag gillar Ralphs sång. Det känns helt enkelt rätt tryggt, snyggt och jämnt.

Men lik förbannat har jag ju inte lyssnat på den här plattan.

Och lik förbannat saknar jag ju fortfarande den där dunderhiten, som jag konstaterade i recensionen. Och lik förbannat så plockar jag ju fram "Latest Version Of The Truth" (eller ännu tidigare plattor) när jag är sugen på Mustasch...

Betygsmässigt vete fasen alltså. Det är ju bra, men jag lyssnar visst inte på det. Bevisligen.

Tror ändå att jag står kvar på betygstrean. Även om den är svag, så svag.

Jag har ju trots allt förlikat mig med omslaget. Det är fortfarande inte snyggt, men nu kan jag ju leva med det...

Ny avdelning på bloggen - I Backspegeln

Idag är det premiär för en ny fast avdelning här på bloggen.
"I Backspegeln" heter den, och den kommer att dyka upp lite då och då, ungefär som "3 Röster om...". Här skärskådas bloggens gamla recensioner, och det ger en möjlighet att kolla närmare på skivor en ganska lång tid efter att själva recensionen skrevs.
Det är nämligen en av de svåraste sakerna med att sätta ett betyg, det där med att skivan ska vara hyggligt aktuell i samband med recensionen, men att man kanske inte egentligen vet hur den står sig förrän ett halvår eller ett år senare.

Så småningom kommer även arkivet för recensioner att uppdateras med tillhörande "3 Röster om..." samt "I Backspegeln" för de skivor som är aktuella, men det får bli ett projekt för en regnig dag i sommar. Tills vidare får du nöja dig med de första återkollarna. Baroness, Mustasch och Hardcore Superstar kommer under dagen!

Favoritfall i Hårdrocks-SM!

Jajamen, Entombed går fam som en slåttermaskin. Förra omgången var det Mustasch som fick känna på dödsskvadronens vassa blad, denna gång faller favorittyngda In Flames tungt.
En jämn kamp, och så sent som igår var det faktiskt oavgjort i den kvartsfinalen!
Många röster också, och eftersom jag vet att Opethspelningens efterdyningar lockade en del läsare så gissar jag att detta bidrog till antalet röster.
Hur som helst, kul var det med en skräll i kvartsfinalen!

De övriga fajterna slutade med segrar för Opeth (kanske givet med tanke på hur intensivt det varit med just det bandet här på bloggen den senaste tiden), Candlemass (som visade sig väga tyngre än de relativa ungdomarna i Watain) samt Dark Tranquillity som till slut ganska enkelt lade Hardcore Superstar på rygg.

Kvartsfinalerna slutade alltså enligt följande:
In Flames-Entombed, 35-40
Opeth-Katatonia, 57-9
Candlemass-Watain, 42-26
Dark Tranquillity-Hardcore Superstar, 48-22

Enligt samma logik som tidigare så kör vi vidare med högst rankade mot lägst rankade lag i semifinalen.
Det betyder att redan imorgon - antagligen vid lunch eller så - sparkar semifinalerna igång. Och det är inte vilka som helst.

Opeth-Entombed
Candlemass-Dark Tranquillty

Härligt!

SM i Hårdrock - Kvartsfinaler!

Kvartsfinalerna i SM i Hårdrock börjar... NU!

Vi kör röstningsmöjligheter över hela påsken, och nu har du "bara" 4 stycken matcher att ta ställning till. Varsågod, här är de, med gruppernas nuvarande ranking inom parantes:



In Flames (1) - Entombed (8)
Anders Fridén har klippt av sig dreadsen, Jesper Strömblad har hoppat av bandet... det händer saker i In Flames-lägret, och frågan är om de råkat ut för det som i idrottskretsar kallas för energiläckage (alltså att lägga fokus på annat själva uppgiften som ligger framför)?Det återstår att se. Hårt mptstånd stöter man på i kvartsfinalen i alla fall, självaste Entombed står på andra sidan ringen och sluggar hejvilt i väntan på att fälla ännu en storhet från Göteborg. Det var ett styrkebesked som sänder signaler både kors och tvärs när dödsmetallpionjärerna kvaddade Mustasch! Vem som vinner? Det avgör du. Hårt blir det i alla fall...




Opeth (2) - Katatonia (7)
Kompisarna i Katatonia och Opeth har en hel del historia ihop, bland annan fantastiska supergruppen Bloodbath. Nu blir de bittra (?) fiender i samband med att de ställs mot varandra i kvartsfinalen, och det känns mycket ovisst vem som går segrande ur striden...




Candlemass (3) - Watain (6)
Candlemass är Leif Edlings baby. Han skriver låtarna och har varit gruppens kreativa hjärna i över 2 decennier nu, ständigt sökande efter det perfekta riffet som kan fånga gruppens speciella mörker. Erik Danielsson är oftast förekommande som spårkrör för Watain, som säger sig vara en kanal för andra mörka makter, och som vill åstadkomma en känsla av svartmässa var gång de står på scen. Nu ställs dessa två mot varandra, och det återstår att se vem av dem som står kvar efter holmgången. Hjälper det att vara i förbund med de mörka makterna, eller är the power of the riff bestående?




Dark Tranquillity (4) - Hardcore Superstar (5)
Lokalderby i den sista kvartsfinalen - Dark Tranquillity tar sin melodiska döds till slagfältet, där Hardcore Superstars säregna blandning av sleaze och thrash väntar. Båda grupperan gick igenom relativt hårda duster i sina åttondelsfinaler, och känslan inför den här matchen är att det är mycket ovisst. Är det läge för SM-slutspelets första förlängning? Ja, det är inte alls osannolikt!

SM i Hårdrock, sammanfattning av åttondelsfinalerna

Mina damer och herrar - åttondelsfinalerna är klara, och det är dags för sammanfattning.

Här följer en sammanfattning av alla fighter, och alla grupper får sin nya ranking som kommer från den ursprungliga listan minus alla utslagna grupper. Alltså, eftersom 2:a-rankade Mustasch är utslagna så flyttas tidigare 3:an Opeth upp på en 2:a-plats...



In Flames tog hem den första matchen mot Marduk med siffrorna 28-17, och för egen del är det faktiskt mest förvånande att Marduk höll emot så bra. Trodde nog att In Flames skulle få en enklare resa, faktiskt. Nå, In Flames vidare med fortsatt ranking som nummer 1.



Andrarankade Mustasch gick på pumpen stenhårt redan i åttondelsfinalen, och jag är överraskad över hur tydlig signal ni läsare skickar. Entombed ägde helt enkelt Ralph och pojkarna, och tar sig vidare med ny ranking som nummer 8 (av 8) efter siffrorna 32-10.



Initialt såg matchen mellan Opeth och Arch Enemy rätt jämn ut, men efterhand gled Opeth ifrån, förhoppningsvis utan att resultatet påverkats av undertecknads Opethmani de senaste dagarna. Slutsiffrorna skrevs till 32-14, och Opeth är ny andrarankad grupp!



Katatonia står för ännu en favoritkrasch när de skickar ut Hammerfall med dunder och brak, 34-11 i fördel till de dystra Stockholmarna som tar ny ranking nummer 7.



Candlemass kvaddade Deathstars tämligen enkelt, och när man ser rösterna (38-5 till Candlemass) så kan man fundera på om Deathstars skulle varit med bland de 16 grupperna... nåväl, så är det, och Candlemass är i kvartsfinal med ranking 3!



Jämnast av alla fighter var nog Dark Tranquillity och Meshuggah, där det faktiskt svängde flera gånger om vilken grupp som var i ledningen. Till slut hamnade vi på 24-20 i fördel till Dark Tranquillity, och de tar en 4:e-ranking för fortsättningen!



Härnäst - black metal piskar The Haunted! Visst gillar jag Watain, och förstod att deras fanbase är stor - men för mig är det ändå en överraskning. Nog trodde jag att bröderna Björler skulle klämma sig till kvartsfinal...? Nåvä, med siffrorna 24-19 tar sig Watain vidare, och får ny ranking 6.



Sista matchen var också en jämn historia. Dregen och pojkarna i Backyard Babies får dock se sig utslagna av partypojkarna i Hardcore Superstar efter slutsiffrorna 21-18. Hardcore tar ny ranking 5 in i kvartsfinalen!



Så, vad händer nu då?

Det blev ju ingen "sudden death" den här gången, så nu ska Rebellängeln skriva lite och plocka ihop material till kvartsfinalerna. Sen kör vi igen, på måndag morgon, med möjlighet att rösta över påsk. Det drar ihop sig, och under helgen kan du ju alltid roa dig med att...

1) räkna ut vilka kvartsfinalerna blir enligt den nya rankingen & börja samla röster till dina favoriter inför måndag

2) läsa den fylliga "Blogg i Fokus" som kommer här imorgon. Inte vilken blogg som helst heller, utan den som blev "Årets Blogg" 2009 enligt min mening.



Så. Trevlig helg på er - nu drar det ihop sig!

Minikrönika: Live!

Hårdrock och liveplattor går hand i hand!
Det finns saker som vi hårdrockare uppskattar mer än våra medmänniskor som ännu inte sett ljuset än. En av dem måste absolut liveskivor räknas som, för i ingen annan genre är intresset lika stort för just detta fenomen. Både artisterna i fråga och de skivköpande fansen verkar ha ett gott öga till detta, och idag kan man nästan säga att ett bands disokgrafi inte är komplett utan att innefatta en utgåva av artisten live - antingen i form av den klassiska skivan, eller som inspelad DVD.
Metalbloggen har en pågående artikelserie där varannan söndag ägnas åt att kasta ljus på just liveskivor. Här kan du följa allt från de klassiska tagningarna som bör ingå i varje skivsamling med självaktning till de lite mindre kända pärlorna som bjuder på det där lilla extra.
Du hittar dessutom numera alla gamla liveskivor som beskrivits i arkivet, så att du lätt kan leta dig bakåt bland alstren, och redan imorgon fortsätter serien med ännu en köpvärd utgåva.

Varför live?
Jag har alltid haft ett gott öga till liveskivor, ända sin min riktigt första förälskelse "Live After Death" med Iron Maiden (som förstås också var den allra första skivan i serien..). Den öppnade mina ögon - och öron - för fenomenet, och sedan dess har massor av fantastiska ögonblick som fästs på tape passerat. Men varför? Vad är det som lockar?
För min del ger en riktigt bra liveskiva en känsla av närvaro. När det är som bäst så är jag nästan där, på plats i alla de stora arenorna, framför scen. Att få vara med på sådana klassiska platser som Hammersmith Odeon, Longbeach Arena eller för all del Fryshuset när just detta spelades in är riktigt häftigt. Lägger man dessutom till att en liveskiva nästan utgör en form av "best of" från den aktuella gruppen så förstår man att detta ofta blir bra.
Kanske är det för att metal alltid haft en extra lockelse live som även skivorna är ett måste inom just den branchen, eller så är det för att vi fans är ute efter att få återuppleva vår konsertupplevelse. Jag menar, storheter som Metallica ger ju sina fans möjlighet att köpa varje konsert bara någon dag senare via sin fanclub, så uppenbarligen finns det ett sug.

På önskelistan
Även om nästan alla stora grupper har just liveskivor och DVD-släpp i sin diskografi så finns det förstås undantag. För egen del väntar jag med spänning på välproducerat livematerial med band som Satyricon, Mustasch, Bring Me The Horizon, Masterplan, Necrophobic, Mastodon och Volbeat - för att bara nämna några.
Dessutom finns ju alla de ambulerande och återkommande festivalerna som varje år har enorma bandbokningar, och fortfarande får vi sällan material i form av liveskivor. DVD... visst. Ibland. Men jag ser verkligen fram mot att kunna köpa ex även Sonisphere 2010 Live på dubbelCD och rocka loss till i bilen.
För, trots allt. Hårdrock och liveplattor går hand i hand!

SM i Hårdrock - Åttondelsfinaler

Nu kör vi igång Metalbloggens slutspel. Först ut är åttondelsfinalen, och den är indelad efter Rebellängelns högst egenpåhittade ranking (som i o f s försöker ta hänsyn till exempelvis var de hamnar i spellistan på festivaler, försäljningslistor och annat tjafs - men till syvende och sist är det ju ändå godtyckligt) för att få fram matcherna. Rankingsiffran anges inom parantes, och håller du inte med mig så - prove me wrong genom att rösta och värva röster för din sak!


Här har du åttondelsfinalerna:


In Flames (1) vs Marduk (16)

Rutinerade herrar i båda ringhörnorna, och två giganter i vardera genre. Göteborg tar sig an Norrköping, och du hittar de båda gruppernas diskografi här och här!



Mustasch (2) vs Entombed (15)

Kanske det största bandet i nutidens media mot pionjärerna som dominerade media en gång i tiden. Ralph Gyllenhammars klassiska hårdrock tar sig an dödsmetallens förkämpar, och behöver du läsa på så hittar du diskografi här respektive här.



Opeth (3) vs Arch Enemy (14)

Gitarrvirtuoser finns det gott om i den här matchen, likväl som imponerande röstresurser. Matchen mellan dessa två erfarna giganter inom dödsmetallen blir mycket intressant att följa! Diskografi här samt här.



Hammerfall (4) vs Katatonia (13)

Olika stilar, olika fans - men två stora band med lång karriär och hyllningar i pressen. Spännande att se vilken stil som har störst skara fans som läser den här bloggen.... Du hittar bandens diskografi här samt här!

Candlemass (5) vs Deathstars (12)

Old school tyngd mot nyare sådan. Doom metal som kanske aldrig varit i bättre form mot industriinfluerad goth'n'roll. Stenhård fight, det är jag säker på! Diskografi här samt här.

Dark Tranquillity (6) vs Meshuggah (11)

Melodiös döds från västkusten möter norrländsk supertight meckmusik. Två långlivade band med stora internationella framgångar befinner sig på var sin sida av repet - vem vinner dragkampen? Diskografi för påläsning finns här och här.

The Haunted (7) vs Watain (10)

Tajtare och tajtare mellan rankingen, och här möts två band med engagerade fans i rätt skiljda genrer. Gemensamt för dem båda är dock ilskan och glöden i musiken! Diskografi här och här.

Backyard Babies (8) vs Hardcore Superstar (9)

Sista åttondelsfinalen kommer antagligen att bli tokjämn. På sätt och vis känns det som om dessa två band attraherar samma typ av publik - vem tar hem omröstningen? Diskografi här samt här.

SM i Hårdrock - startfältet

Efter många om och men så har jag funderat klart.
Startfältet till SM i Hårdrock är klart.
16 grupper är med, i en form av genreindelning enligt nedan:

In Flames
Dark Tranquillity
Arch Enemy

Marduk
Watain

Hammerfall

Candlemass

Opeth
Entombed

Backyard Babies
Hardcore Superstar

The Haunted
Meshuggah

Deathstars
Katatonia

Mustasch
Tanken är att samtliga dessa är etablerade, stora grupper med ett par skivor under bältet.
Tävlingen kommer att gå av stapel på så sätt att jag rankar dem från 1-16, och sedan möter den högst rankade den lägst rankade, den nästa högsta möter den näst lägsta osv i omröstning här på hemsidan. När åttondelsfinalen är klar så raderar vi de 8 grupper som slagits ut, och kör kvartsfinal enligt samma princip - sen håller vi på så till bara de 2 bästa grupperna återstår.

Säkert har jag glömt någon storhet, men vaddå? Se det som detta årets MoDo i ishockey, ett misslyckats år! :)

Röstningsmöjligheterna och text om respektive match kommer ut imorgon, fredag, på bloggen. Se till att rösta, för annars blir det ju en flopp...

Mustasch tar årets Grammis..

Det har varit Grammisgala i fredags - och Hårdrockspriset gick till Mustasch.
Om jag inte minns fel är det väl andra året?
Och för vad fan då, kan man fråga?
I sammanhanget mycket svaga "Mustasch" från i höstas?
Trist, fegt, defensivt om du frågar mig.

Roligare då att Per Wiksten får dela priset som Årets Kompositör med Amanda Jenssen.
Wiksten har som kanske är bekant ett förflutet i The Wannadies, ett band som var riktigt bra och egentligen förtjänade ett bättre öde, trots relativt stora framgångar.
Ja, och så är han ju hängiven Skellefteå AIK-supporter också, alltid ett plus.
Så pass hängiven att medverkandet vid hyllningsskivna till hockeylaget faktiskt fick herr Anrell att gå i spinn betydligt mer över musiken än spelet en gång i tiden...