skip to main |
skip to sidebar
...det startade i vintras, det som kan komma att bli världens längsta artikelserie (hey, finns ens Metalbloggen kvar innan serien rullat klart? Det vet man inte!).
Close-Up Magazines klassikergenomgång, med nedräkning från 100 och neråt. Och Metalbloggens "följeserie" där dessa skivor ska granskas och kommenteras utifrån egna tankar och erfarenheter.
Då var det Flotsam And Jetsam och Dismember som fick sin tid i ljuset som nummer 100 och nummer 99.
Den här gången har undertecknat samlat tre stycken, och det tar oss ner till nummer 98, 97, 98.
Och nummer 98 är ju en skiva som inte är direkt obekant.
Pantera "Far Beyond Driven" har snurrat fler än ett varv i undertecknads spelare, kan man lugnt säga, även om jag ska erkänna att jag tycker att bandets bästa stunder är de två skivor som föregår just benhårda "Far Beyond Driven", alltså när man har lite mer groove och sväng inbakad i ilskan - "Cowboys From Hell" och "Vulgar Display Of Power".
Med det sagt så får jag ändå säga att "Far Beyond Driven" har ett ursinne som bandet lyckas kombinera med känsla på ett riktigt bra sätt.
Jag är inte förvånad alls över att skivan dyker upp i en sån här serie, speciellt som den faktiskt rönt så pass stora kommersiella framgångar (etta på Billboard, där den för övrigt knuffade ner Ace Of Base!).
Bäst av allt är ändå läsningen.
Trots att det börjar finnas en gnagande känsla av att det egentligen inte är en objektiv lista (...typ samtliga skivor som hamnar på listan återutges i samband med att de hamnar på listan... eller har tidigare medlemmar som just nu "råkar" släppa nytt med sina nya grupper... det känns inte riktigt som en slump, faktiskt) så är den läsning och den berättelse som Close-Up Magazine bakar ihop är riktigt bra.
Allt täcks.
Omslag, inspelningsprocessen, tankarna, produktionen.
Och skivan är ju som sagt bra som fan!
Nummer #97 är klassiska dödsgruppen Death.
"Leprosy".
För mig är Death som allra bäst på "Human" och "Individual Thought Patterns", men okej.
Låtmaterialet som ligger i mitten av skivan, med spår som "Left To Die", "Pull The Plug" och "Open Casket" är inte att leka med, framförallt inte om man ser det från ett riffande perspektiv.
Det är ett riktigt bra driv och sväng i gitarrspelandet.
Kanske beror min kärlek till senare skivor ändå på att Death faktiskt inte fanns på min radar innan?
Jag har helt enkelt ingen emotionell koppling till en skiva som "Leprosy", och jag tror att det faller lite då - speciellt i jämförelse med sentida alster där jag tycker att bandet tydligt utvecklats.
Oavsett vad man sen tycker om det resonemanget och vilken av skivorna man tycker är bäst så är ju omslaget underbart äckelrosa...!
Skiva nummer 96 var för mig lite av en överraskning.
Katatonias "Last Fair Deal Gone Down" är en sån där platta som visserligen hålls högt, men jag hade nog kanske inte petat in den på en sån här lista.
På sätt och vis kan jag förstå resonemanget (vad är en "klassiker" egentligen?), speciellt med artikeln som medföljer och där Jonas Renkse och Anders "Blackheim" Nyström får breda ut sig och berätta om hur de skapade grunden till vad som är Katatonias egna sound, hur de tog det där slutgiltiga steget.
Personligen tycker jag att skivan visserligen är bra (speciellt sektionen med "Teargas", "I Transpire" och "Tonight's Music" - där den sistnämnda nog är min favvo på skivan), men jag tycker inte att detta är bandets bästa skiva.
I mina ögon är såväl "Viva Emptiness" som framförallt "The Great Cold Distance" bättre, jag tycker framförallt den senare innehåller den perfekta avvägningen i bandets sound och låtskriveri utan att det på något sätt blir komplext.
Och jag hade säkert satt det jag tycker är bästa skivan på listan - vilket ju är charmen med att läsa en sådan här lista som någon annan skrivit.
Kommer till exempel ett band att tillåtas ha mer än en skiva på listan?
Det får vi se.
Vi kan ändå konstatera att det här är en fantastiskt rolig artikelserie att följa, och att det ger upphov att betrakta sin egen relation med ett knippe fantastiska plattor och band.
So far ser alltså listan ut så här:
100: Flotsam And Jetsam "No Place For Disgrace"
99: Dismember "Like An Ever Flowing Stream"
98: Pantera "Far Beyond Driven"
97: Death "Leprosy"
96: Katatonia "Last Fair Deal Gone Down"
Trevlig läsning, eller hur?
Sista arbetsdagen för undertecknad (i alla fall officiellt, som det känns är det inte osannolikt att det kommer ringa, mejlas och plingas i telefonen ett tag framöver...)!
Det ska bli bra.
Planen är att umgås lite med släkten första tiden, sen ner till Tyskland en kort vända.
Det känns som om sommaren börjar nu, men egentligen har ju Midsommar redan varit och det har hänt en hel del.
Lite bilder kanske, för att sammanfatta sommaren so far?
Överst - Epic Armageddon I.P.A med sin underbara slogan överst: "The Answer To Everything". Jag tyckte det var en lämplig öppningsbild så här i samband med semesterstarten, även om jag ska försöka hålla i träningen den här sommaren.
I alla fall mer än tidigare somrar. Det får bli mindre än det varit under våren, det är verkligen ett halvår som gått i träningens tecken - ca 400 löpta km utomhus och runt 90 pass på gymmet. Måste vila lite i sommar då, och kanske är det öl som är svaret på allt?
Annars då.. blandade bilder från sommaren så här långt!
Från topp till botten... Grönanspelningar. Jag har inte lyckats gå på en enda, och frågan är om/när det blir av. Har lyckats träffa av mer eller mindre alla intressanta kvällar som dubbelbokning - men jag kan inte låta bli att skratta när jag ser att man ställer kungen, King Diamond, bredvid Takida.
Det tycker jag är humor!
Sedan - Katatonia och deras remake av senaste skivan "Dead End Kings".
Den är faktiskt inte så bra. Jag vill att den ska vara det, jag vill att "Dethroned And Uncrowned" ska vara helt magisk, men jag måste nu - efter ett otal lyssningar - erkänna att det blir lite trist istället.
Oväntat.
Ungefär som det där med kattluckan på bilden.
Hur svårt ska det vara att montera en sådan, kan man tänka?
Det visade sig vara en jävla mardröm.
Sågade hålet, och sen...trodde jag att man skruvade fast de båda ramarna i dörren på vardera sida. Det gjorde man inte. Man skulle ha en skruv och en bult som klämde fast ramarna mot dörren- Går ju fint. Om det nu inte var så att en vanlig svensk dörr är för tjock, så att skruvarna som ska dra ihop allt inte var långa nog.
Upptäckte jag en lördagkväll klockan 7.
Med ett hål i dörren.
För att göra en lång historia kort: det blev en provisorisk lagning över natten, och en lång jakt på helt nya skruvar och bultar (ja - just det - kattluckans förborrade hål följde amerikansk standard med tum som mått istället för centimeter, så det var inte helt enkel...) och med två hela dagars arbete istället för en timmes jobb.
Jäkla grej.
Men nu sitter den där. För alltid!
Sista två bilderna där är lite sommarläsning som inte handlar om musik (måste ha omväxling mot detta), och en bild på svågerns True Blood-flaska som står i hans hylla.
Vi har inte smakat den. Det törs man inte. Kan vara bra att ha om det kommer en vampyr på besök, tänker vi.
Annars får man bjuda på något av detta...
Snabbkaffe (dricker bara det på sommaren, typ), Nynäshamns Arketyp (en specialöl bryggd enligt gamla traditioner och som faktiskt är nästan odrickbar eftersom den inte smakar i närheten av öl utan mer som något som råkat jäsa i en gammal burk) och Sweden Rocks whisky "Holy Spirit" (som smakar misstänkt likt Speysides 10-åring).
Dryck som alla försvunnit ner under sommarens första tid, fram till nu.
Musikaliskt då?
Vad har egentligen avhandlats såhär långt?
För det första - jag har täppt lite av luckorna i bokstaven E!
Eyehategod (2 skivor, där senaste självbetitlade recenserats), Enslaved, Entombed och Eucharist. Framförallt Enslaved och Eucharist (hej Veckans Tips vad det lider - tack Johan för det!) imponerar stort.
Rival Sons nya, förstås, och de som nyligen recenserats (Misery Index, Crowbar och Vallenfyre) vet du - men ett riktigt bra tips på en skiva som snurrat flitigt är senaste Agalloch. Säregen och lite poppig episk amerikansk black metal.
Riktigt snyggt förpackad digipack, och jag gillar ju bandet sen tidigare ("Ashes Against The Grain" har bland annat varit Veckans Tips) - men i vissa moment på nya "The Serpent & The Sphere" når man så löjligt högt att det åstadkommer precis det där som bra episk black metal gör, då känslorna liksom inte ryms i kroppen och man bara kan luta huvudet bakåt och låta sig svepas med...
Sammanfattningsvis är det faktiskt nästan uteslutande ny musik som har avhandlats denna sommar. Än så länge. Det brukar ha en tendens att klinga av när jag blir lite ledig och när det ska vara semester. Då åker klassikerna fram...
Semester. Det är kanske egentligen det som är "svaret på allt"?
Ibland behöver man inte vara ett musikaliskt geni för att kunna placera ett band och dess ursprung.
I detta fall så hörs det så tydligt att October Falls kommer från Finland att jag knappt ens behöver försäkra mig om saken i konvolutet - bandet smyckar nämligen sin svarta dödsdoom med den mest uppenbara av egenskaper för att vara ett band från vårt östra grannland: ödesmättat vemod.
Det bres dessutom på tjockt...och det är det som gör "The Plague Of A Coming Age" så bra. Krasst så är detta egentligen en skiva för mina höst-tips runt november, men eftersom jag i skrivande stund (också november, men 2013) funderar på att ha med ett av spåren på den stundande Hårdrockskvällen, och därför väljer att lägga skivan i hemliga klubben så hamnar tipset så här, i vårtider i maj.
Vem vet, kanske botar det hösnuva och allmän vårglädje för en och annan av er läsare?
Hur som helst. Skivan är släppt på Debemur Morti (där jag först la märke till bandet, för att sedan få det förstärkt av Metallbibliotekarierna) och är framvärkt av Mikko Lehto (gitarr, sång), Sami Hinkka (bas) och Marko Tarvonen (trummor). Man har gästsång av Amorphis frontman Tomi Joutsen och Ville Metsola på gitarr på två spår, men det är ändå inte de låtarna som är bra.
Det är låtarna som har lite black metal-känsla i sin panikartade svärta, och där bandet blandar känslan av hur Katatonia kan dra en refräng med hur ett band som Winterfylleth driver på i sin musik.
Spår som "Bloodlines", "The Verge Of Oblivion", "Mouth Of A Harlot's Mouth" och kanske främst "The Weight Of The Fallen" träffar rakt i mellangärdet.
Hopplöst.
Svart.
Och vansinnigt vackert.
Precis som jag gillar min musik.
Omslaget på October Falls "The Plague Of A Coming Age" ser faktiskt ut ganska exakt som musiken låter.
Det behövs inte så mycket mer va?
Klicka igång Spotify, dra igång skivan och sjunk ner i eländet.
Ge det ett par varv bara, för skivan verkar bäst efter ett par varv när du kan hänga med bättre.
Onsdag idag, och vi ska frossa i omslag.
Ett riktigt omslag-o-rama, kan man säga, men från annorlunda perspektiv.
Jag är ute och rusar hela dagen med mitt riktiga jobb, så istället blir det hänvisning till en del externa siter där det finns roliga bilder, eller annorlunda vinklar.
Den första är "Alternate Metal Album Covers", en sida som varierar sig från såväl riktigt bra och träffsäkra skapelser till låga träffar under bältet.
Såhär kan det se ut:
Okej?
Funkar?
Vill du däremot se hur ett album ser ut "från andra vinkeln" så är det Metalsucks som gäller, där man har vänt på perspektivet så att man kan se hur ett omslag ser ut från andra hållet, liksom. Såhär:
Den där senaste länken har valsat runt på Facebook en hel del, bland annat om man har Close-Up Magazine som man "gillar", så du kanske har sett det redan.
I så fall har du också sett att Bolt Thrower är klara för Close-Up Båten i September.
BOLT THROWER.
Holy crap, det är bara att påbörja förhandlingen hemma redan nu, för det vill man inte missa! (och sen har de ju sällskap av bl a Tribulation, Katatonia och The Dagger, så övriga uppställningen funkar ju minst sagt bra den med...)
I väntan på det får man läsa om annat trevligt.
Skivåret 2014 lovar ett par riktiga kanoner, och ett av de där banden närmar sig nu släpp. Skivan heter "Once More Round The Sun", och denna gång har bandet skrivit så mycket material att när man kladdat in runt 60 minuter på skivan så har man en halvtimme över för att komma med en uppföljnings-EP.
Jodå.
Vi pratar om Mastodon!
Enligt den här intervjun med Troy Sanders så tar den nya skivan vid där "The Hunter" tog slut, och det ska bli väldigt spännande att se var bandet tar vägen nu.
Episkt?
Långa låtar i ett eget universum?
Eller raka rock-rökare som sparkar stjärt?
Vi lär få veta.
På samma sätt som vi nu vet att Opeths kommande platta heter "Pale Communion", (släpps i mitten av juni!) och väcker samma tankar om var bandet tar vägen.
Däremot vet man inte hur omslaget ser ut än.
Det hade kanske varit det ultimata slutet på en onsdagsomslagorama...
En bra låt är en bra låt.
Där har du kärnan i hela resonemanget bakom vad som verkar vara lite av en trend i år: att göra om egna låtar med ett annat och mer akustiskt anslag (Katatonia har gjort det med "Dethroned & Uncrowned" och Black Label Society har svarat med "Unblackened").
För veteranerna i Saxon innebär "Unplugged And Strung Up" inte att man drar ur elkontakten och sätter sig för att mysa vid lägerelden direkt, snarare att man tar befintligt material och kör det genom diverse filter för att skapa nya och spännande slutresultat.
Det är som allra bäst när det blir episkt orkestralt, tycker jag, och ibland lyckas man faktiskt överträffa originalversionen.
Det säger ju en del, med tanke på bandets skattkista när det gäller låtmaterial..
På min version får man två skivor.
Den "riktiga", samt en bonus med samlingsplattan "Heavy Metal Thunder", med andra ord en värdepackad paketering. Själva huvudnumret en blandning av vanliga remixar ("Stallions Of The Highway", "Battle Cry"), nyinspelningar ("Forever Free" och "Just Let Me Rock"), akustiska versioner ("Frozen Rainbow", "Iron Wheels Live", "Requiem", "Coming Home") men för mig är det just de orkestrala versionerna som står i fokus och ger skivans dess riktiga krydda.
"Crusader" (inte riktigt lika bra som originalet, men mycket spännande)
"The Eagle Has Landed" (bra!)
"Red Star Falling", "Call To Arms" och "Broken Heroes" (samtliga nog bättre än ursprungsversionen).
Det är häftigt, det är pampigt, och det slår verkligen fast inledningsmeningen på den här recensionen.
En bra låt är en bra låt.
Ska jag vara petig så kan jag tycka att det är lite trist att man inte lagt mer krut på bookleten. Det finns inga liner notes om varför man valt vissa låtar att bygga om, och kanske kanske beror det på den frenetiska takten bandet håller i sin karriär (förra släppet "Sacrifice" kom bara tidigare i år), nu får man nöja sig med ett knippe "konstnärliga" bilder samt en enkel sida som förklarar vem som gjort remixarna (nästan uteslutande Andy Sneap) och vem som står bakom det orkestrala (Matthius Ulmer).
Får man dessutom önska sig en valfri sak så vore det givetvis att man kunde få en hel platta med riktig orkester istället för konstgjord, men ändå.
Detta är en bra platta som dessutom är en aning udda i skivhyllan.
Gillar du Saxon, gillar du det storslagna och gillar du bra låtar är det en alldeles utmärkt julklapp till dig själv!
Du har plattan på Spotify så att du kan lyssna, och med tanke på det snåla materialet i den fysiska produkten så är det här en sån där skiva som funkar minst lika bra i enbart elektroniskt format.
Betyget påverkas också av det.
Jag tycker nog att själva låtarna, produktionen och konceptet kan förtjäna en knapp betygsfyra, men eftersom det övriga materialet är så snålt så blir jag lite närig och håller slutomdömet på en trea.
Bästa Spår: De akustiska. Jag är löjligt svag för såväl "Call To Arms" (visserligen samma version som fanns med på plattan med samma titel, men den är lika bra nu med) samt "Broken Heroes".
Saxon "Unplugged And Strung Up" - 3
Ibland är livet riktigt enkelt.
Som när man som medioker hobbyskribent försöker hålla en blogg vid liv, där ett av inslagen är en serie som heter "Veckans Tips", och där det går ut på att skriva lite och tipsa om riktigt bra skivor.
Som när denna serie har sin årliga "svarta november", där temat för tipsen är att skivorna är motsatsen till glättiga och man får något sånt här i öronen.
October Tide är pusselbiten mellan tidiga Paradise Lost och Katatonia, och "Tunnel Of No Light" är en sån där dunderträff att det är rent av löjligt.
Det är så vackert, svidande episkt och direkt på samma gång, och hela tiden beckmörkt.
Det är, på det hela taget, ett av de enklare tipsen jag sprungit på - men ändå var dte nära att det inte blev av.
Jag recenserade förra given "A Thin Shell" för Werocks räkning, men tyckte att skivan var sådär. Ojämn, framförallt, så när 2013 års platta landade i skivdiskarna lät jag den gå mig förbi.
Till dess att Per sa åt mig att skärpa mig, och att den här given var hästlängder bättre.
Han har rätt.
Den är riktigt bra.
Från första stund till sista är det en njutning att få lyssna på spår som "Of Wounds To Come", "Our Constellation", fantastiska "Watching The Drowners" (vilken titel... vilken låt!) och "In Hopeless Pursuit".
Att det dessutom påminner om just tidiga Katatonia är väl inte så märkligt, nämnas kan att de flesta låtarna (samt gitarrspelet) hanteras av Fredrik Norrman med ett förflutet i den gruppen - men jag tycker inte vi ska prata så mycket om just det förflutna egentligen.
Är det något som October Tide bevisar med "Tunnel Of No Light" så är det att man är aktuella och som bäst just nu. Här och nu.
Ett perfekt Veckans Tips i höstmörkret, kanske det optimala soundtracket till nordisk höst (ja, jag vet, jag säger det om i stort sett alla skivor som får sin kvart av berömmelse i just november månad...), och som sista reflektion kan man konstatera att skivbolaget Pulverized Records som vanligt har fingertoppskänsla när det kommer till svensk extremare musik.
Deras etikett har fasen blivit en form av kvalitetsstämpel, och i stort sett är det bara att köpa på chans när man ser den!
Nå. October Tide "Tunnel Of No LIght" finns på Spotify, så kan vi fälla en tår tillsammans, en sån där tår som kommer sig av att det är vackert och sorgligt på en och samma gång...
Titta noggrant på omslaget till Linköpingsbandet Ash And Coal's EP "Agnostica".
Grått.
Disigt.
Nakna, svarta grenar mot en stålgrå himmel.
Det är en direkt visuell avbild av musiken som presenteras.
Grått snarare än svart.
Subtil depression som leder till hopplöshet snarare än rasande svärta.
Med relativt enkla medel - det är avskalat, stämningen byggs lika mycket av piano, harmonier och en övergiven gitarr som av melodin i sig - bygger man ett landskap som ger lyssnaren samma känsla som när man lyssnar till akter som Katatonia eller Agalloch. Dystra utsikter på ett sätt som får en att trivas.
"Agnostica" består av 6 spår (du hittar förresten bilder på den vinyl som landade i min brevlåda här), och det är faktiskt ett av de svagaste korten på skivan.
Den är för kort.
Inledande "Grim Reaper Sway" och "The Crying Game" känns nämligen mest som uppvärmning innan man släpper loss de starkaste korten.
Jag är mycket förtjust i framförallt "Of Mire And Filth" samt avslutande "Let The Warhorses Loose", men det går som sagt för fort att komma dit.
Ash And Coal består i huvudsak av de två kärnfigurerna Viktor Klint (sång, bas, gitarr) och Adrian Hörnqvist (trummor), men har för denna giv förstärkts med gitarristerna Magnus Pettersson och Joakim Kärling.
Man säger på hemsidan att huvudfokus för projektet och dess musik är det enkla riffet och känslan i magen, och det förmedlas bra till lyssnaren.
Du har plattan på såväl Spotify som med möjlighet att ladda ner den direkt från bandets hemsida. Gör det, speciellt om du gillar referenserna (eller, ja, de har ju faktiskt inte speciellt mycket med varandra att göra musikaliskt, men känslan...) samt om du vill ha lite lagomt dyster musik som sällskap nu när hösten faktiskt dragit in på allvar.
Metalbloggen fegar ju nästan alltid med EP's, och det är extremt sällan som de får en fullödig recension med sifferbetyg. Det ska inte heller Ash And Coal få (det är bara att släppa en fullängdare däremot, så är saken klar...), men ett enkelt konstaterande är istället på plats: detta är precis den typ av material som denna blogg gärna presenterar som Veckans Tips, framförallt när det drar ihop sig till kulna och mörka november.
Ta det som ett intyg om kvalitet, så gott som något!
...fick ett väldigt trevligt paket i postlådan häromdagen, från Linköpings Ash and Coal.
Vinyl, och med ett papper som innebär att man kan ladda hem skivan gratis i elektronisk form.
Trefligt!
Jag har ju ingen vinylsvarv, så plattan läggs till högen som går vidare till Stones på Tune Of The Day, men jag har tagit hem plattan elektroniskt. Det hade jag kanske inte gjort om inte bandet skickat vinylen (risk att det hade drunknat i flödet av information), så det var ju bra.
6 låtar, musikaliskt är landskapet en kopia av framsidan.
Anslaget är ganska dystert, i moll.
Det påminner en del om hur det är att lyssna på så vitt skilda akter som Katatonia och Agalloch, även om musiken inte är speciellt lik egentligen. Men känslan är lik.
"Agnostica" är bäst från spår tre "Of Mire And Filth" och framåt, tycker jag, men som helhet är det en skiva som är mycket....höstig.
Ska försöka plita ihop en riktig recension vad det lider, men tills vidare tycker jag att du ska glida in på bandets hemsida (under music) och ladda ner skivan du med!
I morgon kväll ska undertecknad på Debaser Medis, där Sweden Rock Magazine firar 100 nummer.
Man gör det med de två band som röstats fram som de bästa genom tiderna i Sverige, Candlemass och Entombed, av tidningens skribenter. Nummer 100 har det som tung feature, och det är väl en bra satsning att verkligen fira sitt hundrade nummer tycker jag.
Jag har valt att inte kommentera det där så mycket ännu, men med tanke på kvällens begivenhet så kanske det är läge nu? (För övrigt, det kommer säkert ett knippe bilder och tankar i efterhand, och jag tänkte mig kanske skriva lite om det hela för Werocks räkning, en form av spaning med utgångspunkt i att det faktiskt är en växande och väl fungerande marknad att leverera hårdrocksnyheter i en så pass "old school form" som ett magazine, medan många delar av tidningsvärlden kämpar med fallande upplagor och en affär som ständigt flyttas till en on-line verksamhet... men det kommer vi till vad det lider.)
Jag tycker nästan det. Det peppar om inte annat mig själv för kvällen!
Alltså.
Topp 10 på listan ser ut som följer:
1) Candlemass
2) Entombed
3) Europe
4) Bathory
5) Dissection
6) Yngwie Malmsteen
7) Opeth
8) At The Gates
9) In Flames
10) Hellacopters
Rätt bra ändå, för inte är det helt enkelt att sätta ner vilket band som genom tiderna varit bäst. Metalbloggen körde ju omröstning (med gruppspel, slutspel och utslagningsmodell från kvartsfinal och framåt) om vilket band som är bäst... men då fick man inte rösta på band som inte var aktiva, så exempelvis föll ju Dissection, Bathory och At The Gates bort från ovanstående lista. Opeth vann.)
Jag tycker nog att just Candlemass är en ganska värdig vinnare, med tanke på längd på karriären, att de mer eller mindre skapat sin genre och fortfarande håller fanan så högt.
Listan då.
Den ser i sin helhet ut så här:
Skitliten bild men du får väl förstora den i datorn. Eller ännu hellre köpa tidningen, hela listan är rätt så fin läsning, med fläskiga intervjuer med de som placerats överst och sedan mindre notiser om banden längre bak i kön.
En av sakerna som SRM ändå ger är ju också en bredd.
Ja, jag tycker att det är sinnessjukt att man kan placera ett band som Ghost så högt som 18:e (före Meshuggah, Marduk, Graveyard och Katatonia för att ta ett axplock av band som borde vara högre placerade på ren arbetsinsats) med tanke på att de bara släppt en enda platta, men okej. Det är ju så med listor. Man får väl ta det goda med det onda, och trots allt har man ju ändå petat in såväl black metal som hårfrisyrer på listan.
Det är rätt bra gjort.
Nå.
Snart smäller det.
Blir kul, ser riktigt fram mot det.
Vill du ha nåt annat att läsa så kan du ju istället kolla in Stones rapport från The Swords spelning förra lördagen, som jag missade. Det var visst, om jag förstår saken, en redig överkörning.
Som vanligt fantastiska bilder från den mannen.
Från de kommande begivenheterna blir det kanske inte så. Ska försöka skjuta av lite dassiga saker från men iPhön, eller så tar jag med mig pocketkameran. Det ger sig.
Den viktigaste frågan dock: ska du dit? I så fall kan vi väl morsa och ta en öl?
Jaha, okej.
Igår var det rock'n'roll-skivorna som stod i fokus - och idag ska vi kolla på en massa gamlingar. Eller, kanske fel sagt, en massa rutinerade grupper som detta år har smaskat ur sig rent löjligt starka alster.
Denna klump av skivor som ska nagelfaras inför sammanställningen av Årsbästalistan är sådana. Veteranernas år!
Här har du dem, i bokstavsordning, med bilder först och lite text sen.
Som du kanske märker så saknas en del akter. Marduk, till exempel, och Tiamat och Soundgarden. Det beror egentligen på enkla saker. Marduk kommer i vevan med extrem metal, och de andra två är...ja...helt enkelt inte tillräckligt bra. Tycker jag. Lite av besvikelser, rent av, men det kanske är fog för ett annat inlägg...
Accept "Stalingrad"
Accept har med nya sångaren Mark Tornillo fått värsta uppsvinget och går från klarhet till klarhet. "Stalingrad" innehåller dessutom en av de bästa låtarna bandet lyckats klämma ur sig...ja....någonsin, i form av "Shadow Soldiers", så det är full respekt på den insatsen. Räcker det till Topp Tio ändå?
Nä, säger jag. Inte riktigt.
Candlemass "Psalms For The Dead"
Svenska doomhjältarna har levererat sin svanesång, i alla fall på skiva. Och om man får tro bandets starke man Edling. Man går dessutom ur skivsvängen med en praktsmäll, jag tycker att detta är en riktigt stark skiva. Just utom de magiska tio, skulle jag vilja påstå!
High On Fire "De Vermis Mysteriis"
När den här skivan kom tyckte jag att den var skitbra, omän inte lika bra som sin föregångare. Sen dess har jag knappt lyssnat på den, framförallt inte i sin helhet. De bra låtarna åker på ibland när jag rullar runt i min iPod, men det säger väl en del om skivan ändå. Den är fortfarande bra, men kommer förstås inte att klarar av bedriften som "Snakes Of The Divine" lyckades med; den placerade jag allra överst på årsbästalistan. Detta är inte i närheten av den placeringen.
Katatonia "Dead End Kings"
Svidande vackert och beckmörkt. Depparnas nationalsångare levererade starkt år 2012, och jag tycker att skivan är både bra som helhet och i enstaka spår. Helt klart en kandidat till Topp 10 när det ska migreras till en enda lista!
Kreator "Phantom Antichrist"
Överraskande nog en av årets absolut bästa - om inte den bästa - thrashplattan. Tyska gamlingarna levererar här ett knippe urstarka låtar, och även om man kanske inte är lika ilsken som en gång i tiden så verkar man ha mognat lite som ett fint vin. Med värdighet, och med effekten av djupare lyster. Bra skiva - men inte tillräckligt bra för Topp Tio ändå, skulle jag tro. Det är i alla fall inte känslan just nu.
Paradise Lost "Tragic Idol"
Britterna fortsätter sin formtopp, och lägger ännu en sten i högen av grymma skivor på ålderns höst. Sen 2005 och den självbetitlade skivan har man stegrat sig i kvalitét, och "Tragic Idol" är inget undantag. En bra skiva som nog ändå inte klarar av att i årets konkurrens knipa en placering på Topp Tio. Om jag ska vara ärlig.
Testament "Dark Roots Of The Earth"
På tal om gamlingar med formtopp - Testament kom äntligen ut med sin platta som det ryktats om så länge. Den var bra. Den innehöll moment som var mycket bra, men den var inte så bra att det räcker ända fram. Inte i år.
Så.
Var är vi med detta då.
Jo, med en hel klump skivor av rutinerade herrar som nog levererat inspirerade insatser allihop, och som faktiskt gör att man kan fundera på om 2012 var de gamlas år.
Nästan.
Ändå är min känsla så här när sammanställningen närmar sig att det inte kommer att räcka till en placering på Topplistan för någon enda av dem?
Vi får som sagt se när det är dags att slå samman alla fina plattor...
Inlägg
